Jag får der äran att till Hennes Nåd sända dessa verser, som ännu
borde öfverses, och nödtorsteligen förbättras. Hennes Nåd torde
undra, huru jag nu på en gång kunnat bli så beskedlig, (om jag
eljest är det), och verkställa hvad jag längesedan både bort och
lätteligen kunnat åstadkomma. Dertill har sannerligen fordrats
underverk, och ett sådant har verkeligen inträffat med mig.
Bäst jag gick i trägårdsparken,
Och med sorgsna blickar såg,
Huru sommarn låg på marken,
Vissnad, gul och trampad låg,
Gick en engel vid min sida:
Hvarifrån, och när den kom,
Vet jag ej det minsta om;
Säkert såg hon någon lida
Och sjönk ner från himmelen,
För att vänligt trösta den.
Det är så mycket mindre antagligt, att jag drömt, som det var
ljusa dagen, det inträffade, och som jag till den minfta
omständighet kan berätta hela förloppet. Engeln hade lånat
gestalten af en Qvinna: Englar göra det gerna. Jag mins tydligt
huru den var klädd; huru den såg ut.
Hatten, en ibland de gröna,
Som nu pryda Stockholms sköna,
På ett rundadt hufvud satt;
Brun kapott med sammetsränder
Dolde afundsam hvar skatt,
Utom tvenne lena händer.
Liljan, rosen, sina blad
På dess kinder växlat hade;
Hennes sköna ögon sade:
Hon är god, och hon är glad.
Vågar jag beskrifva växten?
Nej, min penna fsnsa dig:
Går jag vidare i texten,
Blir visst engeln ond på mig.
Huru blef jag icke förvånad! Huru bestört blef jag icke, när den
högre varelsen fattade min hand, och sade med en flamma som kunde
smälta själen: Gif Fru V. de verser ni skrifvit, hon vill äga dem,
glöm det icke!
Alldrig, alldrig glömmer jag,
Gode engel! denna dag,
Alldrig dig, och dina vänner.
Om du menskors hjertan känner:
O! då vet du alltför väl,
Hur du dyrkas i min själ,
Hur den evigt skall dig dyrka,
Och det offer, du begär;
Mera en belöning är.
Fordra prof af sinnesstyrka,
Fordra dygd och tålamod,
Fordra tårar eller blod:
Allt för dig jag kunde våga,
Ingen glädje är så stor,
Att jag den ej straxt försvor,
Och så bitter ingen plåga,
Att jag den ej gladlynt bär,
Då du, engel, det begär.
Så ungefår uttryckte jag min känsla för engeln. Jag tyckte, att
den fordrade för litet af mig, och jag ville göra något mer både
för dess skuld, och för Hennes Nåds. Men huru stolt är man icke i
sin lycka! Jag har ej en gång skrifvit räta rader, och det är
likväl det minsta, man kan göra. Förlåt mig det, Ers Nåd! och om
engeln träffas, så säg henne att jag lydt dess befallning, så godt
jag kunnat. Jag gissar, att hon är mera förtrolig mot Hennes Nåd,
än emot mig: Englarne hylla alltid de goda.
56. Sång till Herr Lector MOBERG.
På hans Födelsedag.
Du som ofta med din sång
Roat har de unga,
Unna äfven dem en gång
Till ditt nöje sjunga:
Låt ett tacksamt tänkesätt
Öppet sig förklara
Njut det goda hjertats rätt:
Den att älskad vara.
Du är nöjd, då du gör gagn,
Då din post bevakas,
Springer ej på ryktets vagn
För att ses och skakas.
Ingen titel, intet band
Mödans dag belönar,
Ingen trogen Makas hand
Aftonen förskönar.
Men af mången Mor och Far
Är ditt minne vördadt.
Då du hugnat andras dar,
Sjelf du glädjen skördat.
Glömmer någon yngling sig,
Och hans gärd du saknar,
Skall han dubbelt tacka dig,
När hans tanke vaknar.
Ångerfri och samvetsren
Ler du med de unga.
Än vid dagens sista sken
Kan du hjertligt sjunga:
"Tank! hvad fröjd på gamla dar
Gubbens hjerta känner:
Gammalt vin har Gubben qvar
Än åt gamla vänner."
Chor.
Tänk! hvad fröjd på gamla dar
Gubbens hjerta känner:
Samma kärlek Gubben har
Än bland nya vänner.