En vördnadsvärd Menniska gömmes
Nu åter i Allmodrens famn:
Och än några dagar -- så glömmes,
Kan hända, för evigt dess namn.
Den lotten forbidar oss alla:
Vårt lif och vårt minne är kort,
Och slaget, för hvilket vi falla
Det jagar ock vännerna bort.
Må hända att någon dock finnes,
Som dröjer ännu i vårt fall;
Som äger ett hjerta, och minnes
Den re dliga vänskapens kall.
Som sörjande vandrar till griften,
Och tack ar för lyckliga dar,
Och tackar för delade skiften
Med uttryc k, dem ögat blott har.
Njut, Ädla, som slutat din bana,
De n heder som unnas åt få,
Att segra på menniskors vana,
Att dö, och att nämnas ändå.
Ditt minne skall troget förvaras
I tacksamma menniskors bröst;
Den lön du ej njutit, skall sparas,
Det barn, som du lemnat, till tröst.
En dag skall för henne fördubbla
Den sorg som hon än ej förstår,
Sen barnfröjdens leende bubbla
Bortsmultit i saknadens tår.
Då först skall en röst henne säga,
Att hennes förlust varit stor,
Och att det är lyckligt att äga,
Och gläda en vördnadsvärd mor.
Dock är väl ditt barn öfvergifvet?
O nej! du det vårdar ännu:
O måtte det älskas i lifvet,
I döden begråtas som du!
54. KRIGSFÖRKLARING Mot Herr Grefve C.
Af Fruntimren i ett Sällskap på Landet.
Vi kunne icke neka att Ert uppförande väckt vår förundran. Ni
har varit med på de högtidligheter, som blifvit af välviljan och
artigheten anstälda för att roa oss; men de hafva mindre roat Er.
Ni stod och rynkte ögonranden,
Ni då och då på munnen drog,
Och några steg kring golfvet slog;
Ja, för att vara Pedagog,
Ni blott behöft ett ris i handen.
Orsaken, min Grefve, hafva vi försökt gissa; men vi hafva icke
lyckats att finna någon gällande. Låt vara, att Ni kan hända
saknade någon som var borta.
Men, fanns här icke en Jaquette,
Så smidig, svingande och lätt,
Att hon en Solo-dans kan göra
Tvers öfver Grefvens åkerfält,
Och med sin skospets endast röra
De ax som haglet icke fält;
Så skön, att Venus henne toge
Att en af sina dufvor bli,
Och sjelf ibland för ros skull droge,
Och lät Jaquette få sitta i;
Så god att intet mera felas
Att henne bland Guds englar se,
Än att hon uti alla delar
Sig också klädde såsom de?
Och Fröken Hedda, skön som dagen,
Då dagen aldravackrast är,
Kan göra hvem som helst betagen,
Som ej ett grästens hjerta bär:
Den ensam likväl undantagen,
Som förr i Systern blifvit kär.
Fanns här ej sen en Fröken Ebba,
Så värd det sköna namn, hon fick,
För rimmets skuld en liten näbba,
Men eljest alltför söt och qvick?
Och kan Ni väl Ert bifall neka
Åt mången annan Grekisk Grace,
Inom hvars tunna lätta gas
De yra Kärleksgudar leka
Och hålla dagliga kalas.
Dessutom funnos här ju flera,
Som med talanger och behag
Vål kunnat Grefven animera
Och öka pulsen några slag.
Det är ledsamt min Grefve, att Ni sett mindre glad ut än de andra,
då det likväl var på Er som vi alltid räknat, och alldrig blifvit
bedragna. Allt har eljest förenat sig ill att göra detta möte lika
angenämt som lysande.
Han sitter i vår cirkel än,
Han, Konungens och Folkets vän,
Som Gustaf Adolfs barndom ledde
Och efterverldens skörd beredde;
Hvars lof vid Mälarns strand är hördt,
Och af ett tacksamt eko fördt
Från alla Finlands skär och backar;
Hvars glans ej tiden skymma kan,
Hvars godhet mången enskilt man
För sina glada stunder tackar.
Vi göra Er icke den orättvisan, min Grefve, att tro Er hafva varit,
känslolös för den ära, oss är vederfaren. Men det är brott nog,
att ej hafva varit intagen. Ni har förolämpat Könet, det vill säga
halfva menskligheten. Vi kunna ej förlåta Er. Tiden skyndar, jag
hoppas Ni förstår oss utan vidare förklaring; men om Ni änteligen
så vill:
Så kan den fås utaf vår klinga.
Man vet, Ni strider som en man,
Och att er fot ej springa kan;
Men edert hufvud torde springa.
Vår mening slutligen förnim!
De råkas, våra Bataljoner:
Här gälla inga andra rim,
Här måste rimmas med kanoner.