Sophi! du skall ej lottlös lemnas,
Då alla andra Julklapp fått:
Du vet ej huru mycket godt
Af denna trogna hand dig ämnas;
Men du skall vänta litet blott!
Ett hjerta gladt, som solens strimma,
Och varmt och ädelt såsom den,
Då hon i sommarns aftontimma
Förgyller lundens ekar än:
Som, fastän sjelf ej tryckt af nöden,
Dock ömmar hvarje uslings nöd,
Ger tårar åt hans grymma öden
Och åt hans hand ett odelt bröd;
Som hvarje gång då det förspörjer
En älskvärd dygd, ett vackert drag,
Med ädelmodets afund sörjer:
Hvi var den lyckliga ej jag?
En liflig känsla för Naturen,
Som tjust dess mästerstycken ser,
Som gråter ömt med sommarskuren
Och glädtigt med hvar blomma ler,
Som vintrens tid, då andra tärnor
Sött drömma äfventyr och dans,
Ser hänryckt opp mot nattens stjernor,
Ser genom tårar deras glans:
Och der! ifrån sitt fönster höjer
En liflig suck till ljusets Far:
"O! äfven mig ditt öga röjer,
Du vårdar också mina dar!
O! fast mitt hjerta ej kan hysa
En dygd så ädel och så ren,
Som denna stjernan synes lysa,
Ifrån din thron ett återsken;
O! låt dock hoppets stjerna tindra
För mig i döden lika klar,
Och intet moln mitt öga hindra
Att se en skymt af dig, min Far!"
Och ändtlig detta längre minne,
Som ej ger löften klockan fem,
Och klockan sex förgäter dem,
När balens sälla stund är inne,
Som ser en gammal barndomsvän
(Från höjden af sin egen lycka)
I dälden stödd mot nödens krycka,
Och känner honom strax igen,
Och ilar tjust emot hans möte,
Och trycker honom till sitt bröst,
Och gjuter suckar i hans sköte,
Och flammar med en bruten röst;
"O! aldrig än du mig förskjutit:
O! kom med mig att vara säll,
Tillsamman vi vår morgon njutit,
O njutom också lifvets qväll!"
Som uppå tacksamhetens vingar,
Och med dess gärd uti sin hand,
Långt öfver hafvens afgrund svingar,
Långt bort till evighetens strand.
Sist Blygsamhetens Flor, som döljer
Alla dessa dygders krans,
Såsom silfvermolnet höljer,
Genomskinligt, stjernans glans.
Men ack! hur ödet mig förskjuter
Med samma evigt kalla hand!
Just då i hundra convoluter,
Med hundrade sigill och band,
Jag mina skänker innesluter:
Då öppnar sig min låga dörr:
En Gosse fram till bordet träder,
Klädd uti regnbågsgröna kläder,
Hvars mönster jag ej skådat förr.
Uppå hans läppar glädjen myste,
Uppå hans kind en ros försvann,
En annan opp i spåret rann.
Hur skönt det svarta håret lyste!
Hur ömt det bruna ögat brann!
Ack! min Sophi -- mitt hjerta ryste,
Du knappast är så skön som han!
"Hvem skall den afundsvärda blifva,
Som brinnande utaf begär
I afton grymt skall sönderrifva
Det präktiga paketet der?"
Så frågar han, och jag var färdig
Att säga hvad som var deri,
Att säga att det var Sophi,
Som tusen andras offer värdig
Af mitt ej kunde smickrad bli.
"Ack stackars du, som är bedragen!
Sophi har allt det der förut,
Allt från sin födelseminut,
Allt från den slund, hon fick behagen,"
Så smått förarglig sade han,
Och skjuter af sin spända båga,
Och häftigt som dess pil försvann,
Och lemnar mig åt sårets plåga,
Och lemnar mig åt denna låga,
Som ej af tårar släckas kan,
Som suckarna ej yppa våga.