Skall hans snara fall ej öfverraska
Med förvirring någon redlig man?
Falla inga tårar på hans aska?
O! han har förtjent dem, äfven han!
Menniskan, som ser sig dömd att lida,
Och till rof åt dödens hand beskärd
Medborgsmannen, vid sin Konungs sida,
Offra der en lika dyrbar gärd.
Och en mor, som njutit, och än hoppats
Fridsam skugga af den Ek som knoppats,
Och som redan sköt sin krona fram,
Ligger sanslös vid dess brutna stam,
Slagen af den storm, som härjat lunden
Och till natt förvandlat middagsstunden.
Än hans vänner? ja, han vänner ägt,
Trogna som de målas uti dikten,
Hvilkas fordran likväl mindre vägt
Än den alltid redligt fyllda pligten;
Vänner af ett högt och sällsynt slag,
Hvilkas öga, då hans egit släcktes,
Af ett dystert midnattsmoln betäcktes,
Som förrinne vid hans graf i dag!
J! som äfven edra tegar skördat
Af de fält, som lyckan honom gaf,
Har ert hjerta fruktat eller vördat?
Med hvad känsla skåden J hans graf?
Stigen fram i dag, och öfverlåten
Åt den stränga sanningen ert svar.
Men J svären ej -- J endaft gråten,
Gråten alla en gemensam far!
Var han sådan, fruktansvärd i striden,
Älskvärd under fredens sälla dar,
Ägde vänner, och dem värdig var;
Har han offrat af den korta tiden
Äfven åt sin pligt en rättvis del,
Prydt och gagnat sina födslobygder:
Då belöne himmelen hans dygder,
Då förlåte himmelen hans fel!
Då må villigt åt hans aska unnas
Denna enda blommas ringa gärd,
Och i dag uppå hans graf förkunnas:
Han var fosterbygdens saknad värd!
Ädle stridsmän! fosterlandets söner!
Om hans lager eder hjessa kröner,
Om hans dygder pryda eder själ;
Då skall edert hjerta finna skäl
Till den högtid, han på grafven njutit,
Han, som bittert vid sin död förtrutit,
Att han icke dog för Sverges väl.