Död i Åbo den 16 Juni 1802.
Härjaren kom: och sträckte sin hand.
Se, hvar hon ligger sköflad och slagen,
Ädlaste blomman, som prydde vår strand,
Under en vård af de högre Behagen.
Sårar berömmet din blygsamhet än,
Ädlaste skugga? nej! låt mig dock tala:
Aldrig förböd du en sörjande vän,
Söka en väg, att sitt hjerta hugsvala.
Teckna då, Sanning! dess skuggade drag,
Hur hon var menniska, värd att förlåtas;
Visa ock du hennes renaste dag,
Hur hon var menniska, värd att begråtas.
Öppne det ljusblåa ögat sig än!
Vis, hur det hvälfves, och mörknas, och tåras,
Då hon blott nämner en bortgången vän,
Då hon är misskänd, och ofortjent såras;
Blott att hon ser något ädelt och skönt,
Huru likt daggperlor tårarne skina,
Huru de glänsa på lagren, som krönt
Stenhammars Laura, Kellgrens Christina.
Gif hennes smak, hennes umgångessätt
Gracerne åter, att troget förvaras;
Gör hennes hjerta allenast den rätt,
Att det förtjenade mer, än försvaras.
Men dessa skona och tjusande drag,
Dem tadlet ej tror, dem ryktet ej känner,
Låt dem först synas en ljusare dag,
Eller ock dö med dess trognaste vänner.
Ack! i den krets, der din morgon försvann,
Der du helst valde att gläda och lefva,
Skall man dig sakna och säga hvarann:
Ja hon är borta, vår älskade Eva.
Ja: du är borta, du lär oss ej mer
Gömma till vintren sommarens stunder,
Ja, aldrig mera ur fönstret du ser
Höstliga månen i Runsalas lunder.
Gubben på Jockis bortgömmer sin bok,
Sedan han läsit det sista, du skrifvit;
Sveper sin harpa i saknadens dok,
Sedan åt dig han sin minnessång gifvit.