Min Orestes, du befarar,
Att jag all min sällhet glömt
På den ö min sång berömt;
Och mit lugna hjerta svarar:
Sällheten på Solens char
Hela jorden öfverfar.
Också hit dess öga sänder
Mången präktig stråle ner,
Och med himmelsk glädje ler
Då han allas hjertan tänder:
Kojan sjelf af skogen skymd
Gläder han från ljusets rymd.
Följ mig genom Trågårdsparker,
Dem till trotts af hindrens magt
Smaken prydt med Engelsk prakt
Midt bland vilda ödemarker,
Till det tjell på holmen der!
Hvarest glädjen bofast är.
Der på hårda bänkar glömmes
Lyckans nyck och flärdens tvång,
Der, vid lekar skämt och sång,
Denna fyllda träskål tömmes,
Der på landets goda sätt
Helsan kryddar hvarje rätt.
Hör jag forsen myndigt dåna;
Då med blomman i min hand
Glad jag går på elfvens strand,
Tänker jag: du må förvåna!
Bullra, bullra, störta dig:
Lugna ån behagar mig.
Tyst, som den min lefnad flyter,
Lungt som den mitt hjerta är:
Intet stormande begär
Dygdens fästen nederbryter;
Stora verldens brott och dån
Hör jag endast långt ifrån.
När den klara källan skänkte
Drycken ur sitt rika sköt,
Och min tunga svalkan njöt,
Hjertat ömt och tacksamt tänkte:
Ack! från brända öknen der
Vore dock en broder här!
När jag såg, hur landtman sträckte
Denna hand som han höll,
Och den mogna skörden föll,
Bad jag, bad jag för mitt slägte:
Gud låt icke denna dag
Skåda andra nederlag!
När hvar dag mig öfverhopar
Med välgerningarnes skörd,
Ser hvar dag mig lifligt rörd
Af den röst, i hjertat ropar:
Dina syskon gråta der,
Och du lefver lycklig här.
Lycklig lefver jag, Orestes,
Fast ej något myrtenband,
Knutet af en skönhets hand,
Kring min låga panna fästes:
Blommor växa i hvar däld,
Jag med dem är tillfredsställd.
Skulle dödens molnvägg gömma
Ach! min middagssols behag,
Och på jorden samma dag
Sjelfva vänskapen mig glömma:
Skall ändå jag dö i frid,
Jag var säll min korta tid.