O! jord, du allas hulda mor,
Hur är din godhet icke stor
Mot mig och millioner bröder!
Jag sträckte aldrig ut min arm,
Att välta klippan från din barm;
Men dock, hur rundligt du mig föder!
Träd, bonde, ur din mörka vrå,
Att jag de händer trycka må,
Att jag de skuldror må välsigna,
Som ofta svettas för mitt bröd,
Som ofta för mitt öfverflöd
Af trötthet ner i stoftet digna.
Kom med ditt barn, som modren bär,
Och frukta ej, att mötas här
Af stränga ord och höga blickar.
Se, hvilken lön dig Himlen ger,
Se, huru vanligt blomman ler,
Se, huru gifmildt axet nickar.
Dröj, våldsman, i ditt höga slott
Se solen, vred på dina brott,
Med moln sitt anlete betäcker.
För detta fält du tyngre är,
Än mossbeväxta klippan der,
Som hjessan emot molnen sträcker.
Dock, store Gud, hvem är väl jag
Att efter hämndens stränga lag
Jag skulle mina bröder dömma?
Alsmägtige! du låter ju
På sjelfva klippans spets ännu
Välsignelserna nederströmma.
Men på den jord, mitt öga ser,
Som äfven åt förtryckarn ger
En tusenfaldig vinst att skörda,
Må icke till mitt slägtes skam
Mot Skaparns mildhet otacksam,
Jag blifva jordens tyngsta börda.
Blott andras fält jag trampar här:
Mig hösten inga skördar bär,
Att i ett rymligt visthus tömma.
Af all den omkrets, jorden har,
Mig till besittning ämnad var
Blott grafven, som mitt stoft skall gömma.
Tung är den känsla, svår den lott
Att aldrig sjelf få göra godt,
Att alltid andras tegar skörda;
Men är ett tacksamt tänkesätt,
Ej mera ljuft, ej mera lätt,
Än nödens oförtjenta börda?
O! främst min suck skall kalla ner
Välsignelserna öfver Er,
Som mildrat mina hårda öden;
Och om hon lyckas att bli hörd,
Skall edra dygders ädla skörd
Stå blomstrande i sjelfva döden.
Om något ax af redbar dygd
Jag skattar åt min fosterbygd
Uti en framtids glada stunder:
Förlåten ynglingen hans brott,
Om han för länge hänryckt stått,
Bland blommorna i snillets lunder.