Ömma barn! den sorg är stor,
Som ditt unga hjerta sårar:
Jag har också mist en mor,
Låt mig dela dina tårar.
När från fosterbygdens strand
Mig ett okändt öde ryckte,
Tog hon gråtande min hand,
Och intill sitt hjerta tryckte.
Sade med en bruten röst:
Glöm ej, glöm ej dygdens lagar,
Unna denna sista tröst
Åt din moders sista dagar!
Aldrig såg jag henne mer,
Aldrig kyste jag dess händer;
Men jag vet at hon mig ser
Från odödlighetens stränder.
Ser med himmelskt välbehag
Om jag dygden trogen blifver,
Ser med sorgens anletsdrag
Om jag henne öfvergifver.
Jag är säker att hon än
På min framtids lycka tänker,
Och jag tror at himmelen
Den för hennes skull mig skänker.
Gråt, du ömma oskulds vän:
Kalla ömt din mor tilbaka,
Men hon kommer ej igen
Att för dina öden vaka.
Gråt, men det är icke nog:
Ofta dina tårar rinne,
Men din ömma mor, som dog,
Fordrar dock ett högre minne.
Mins då hennes lefnadslopp
Älskadt uti våra bygder,
Mins dess qväll så skön af hopp.
Som dess dag var skön af dygder.
Mins hvad hennes afsked böd:
"Tjust utaf din egen lycka
Glöm ej fattigdomens bröd,
Glöm ej uselhetens krycka.
"Den betryckte, du gör säll,
Som går tacksam bort och gråter,
Kommer till ditt glömda tjell
Vid din lefnads afton åter.
"Kommer med en dyrbar skatt
Och ditt ädelmod betalar,
Kommer uti dödens natt
Söm en Engel och hugsvalar.
"Och när sjelfva vänskapen
Under sömnens börda dignar,
Står han, midnatstimman än,
Vid din sång och dig välsignar.
"Ber han för din samvets frid,
Ber att qvalet dig må skona,
Lindrar han din sista strid
För odödlighetens krona".
Mins, hur rörande hon var
Då hon slutligt öfverlåter
Vården öfver dina dar
Åt den far, som med dig gråter.
Åt den Far som alldrig dör,
Som din oskuld skall försvara
I en verld, der nöjet strör
Blommor öfver lastens snara.
När du fylt din ålders vår
Och din verknings tid är inne,
Offra än en helig tår
Åt din moders ömma minne.
Glöm ej denna Kyrkogård,
Som dess ben i mullen gömmer;
Men dess rätta minnesvård
Är att du dess dygd ej glömmer.