Det femtonde året har rymt sina färde,
Och rymmaren är redan i Norrge, min vän!
Det sextonde for, och ditt lof ej begärde;
Det sjuttonde troget uppvaktar dig än.
Men snart skall det flykta och flyende snatta,
Fast du det ej märker, en ros eller två:
Dock lappri! du kan deråt skämta och skratta,
Du har så tillräckligt, och mer kan du få.
Än, bästa kusin, är den tiden ej inne
Då året, som flyktar, tar rosen med sig,
Och lemnar, der hon har florerat, en sinne,
Som envis och trogen skiljs alldrig från dig.
Men snart den förfärliga tiden infaller:
Det språksamma ögat blir tankfullt och tyst;
Och staden ej hedrar dig mer med sitt sqvaller,
Och handen blir sällan besvärad och kysst.
Dock gerna de flyende åren må plundra,
Blott icke de kommande tomhändta bli;
Ty sedan man tröttnat att skalet beundra,
Så söker man kärnan som göms deruti.
När skönheten vissnar, så vårdas talangen;
Talangen blir trött, och man skaffar sig dygd.
När sprätten blir ledsen, och kall komplimangen,
Så gör man sig kär för en vän och sin bygd.