I rättens förstuga rådde mycken trängsel den dag Elsa Larsdotter på nytt
skulle förhöras. Åldermannen Grijs, hvilken, tack vare sin vän Mats
Skrifvares hjelp, lyckats uppkomma för trappan, pustade också väldeligen
i sin tjockfodrade högtidsdrägt, när han trängde sig in genom dörren
till förmaket, der vitnena voro samlade.
— God dag, min gosse, du äfven här? — sade han i beskyddande ton till
Anders Barberare, som tagit plats i fönstersmygen vid dörren. — Jo, jo,
men, få se nu om det går bättre i dag, för si förstås...!
— Hvad menen I, far? — sade Anders och tryckte hans hand.
— Åh, nog vet jag det som friar henne, fast de ej tro mig veta något,
för si förstås...
— Gud gifve det vore så väl! Men ska' rätt gå för rätt, bör hon i dag få
sin oskuld klar.
— Tror så med, min gosse, tror så med, och se'n tacken I väl pappa Grijs
derför, för si förstås...
— Men icke lären I kunna göra stort dervid?
— Tids nog der inne! Tids nog der inne! — sade åldermannen och vände sig
från Anders med ett hemlighetsfullt leende, som kunde betyda, att hvad
han bar på hjertat var allt för vigtigt, för att omtalas för hvem som
helst.
— Hvad pratar nu käre bror för kommers? — inföll mäster Biervogel, som
åhört samtalet. — Vill du kan tänka inbilla den token, att vi, Fibiger,
Jonas Värme och jag, allihop äro någre stollar och fånar derför att vi
hålla jäntan der inne för en trollpacka... Lerfat och sjuskinnsgröt,
vore jag icke klar för att kunna vitna på dig sjelf en gång till!
— Nå, nå, mäster Biervogel! Lagom humör är bäst, för si förstås... —
sade åldermannen fogligt.
— I ska' inte tro att den gossen är så menlös heller — inföll nu
Fingerlisa, i det hon armbågade sig fram till de talande. — Han har fått
tyske grefvens fru att springa och lamentera sig både för höga och låga,
allt för vackra Elsa, förstås!
— Jo, jo, men! — sade Jonas Värme, som hit tills stått tyst, i det han
strök sig om skägget. — I nödfall dricker den onde lut!
— Hm! Inte var det värdt hon blandar sig i leken! — sade Fingerlisa med
en knyck på nacken — för då ska' jag nog laga så att hon slipper längre
gå och kroma sig i sammetsjacka och taftshufva, lofvar jag.
— Ve dig så du talar, — sade Anders allvarligt. — Hon för vår Herre i
sitt hjerta, och det kan då spörjas, att du icke gör.
— Nej, den onde för hon, du, det svarta spöket, ty det är den Gud de
förnäme tro på! Men jag har knåpat hufvudet af flere sådana komperskor
som hon, och hjelper det inte här, kan jag väl komma fram till högre
rätt med henne.
— Akta dig, Lisa! — återtog Anders, rodnande af vrede. — Om du ljög, när
du sade mig, att Elsa var oskyldig, finner jag dig väl någon gång igen
utom vakten, och då ska' du se efter kappflikarne, att de icke ryka af
bortom norretull.
— När sa' jag det, min gosse lille! — ropade Fingerlisa gäckande. — När
var det, om jag törs fråga?
Anders stod slagen af häpnad. Det var på Fingerlisas vitnesmål om
ringen, som han stödt sitt bästa hopp om Elsas frikännelse, och nu
påstod denna fräckt, att hon icke ens hade talat vid honom rörande denna
sak. Hans häftiga rodnad försvann och han stirrade förvirrad på henne.
Hon slog till ett gapskratt och klappade honom försmädligt på axeln.
— Drömmen som strömmen, Anders Barberare!
Medan dessa ord vexlades hade en sorgklädd dam af reslig växt och med
slöja för ansigtet inträdt i rummet. Barnen, hvilka i en vid krets
omgåfvo de samtalande, hade skygga makat sig åt sidan för henne.
Hon hade lyssnat en stund på samtalet samt derpå hastigt aflägsnat sig
genom en af sidodörrarne.
— Såg du henne, mäster? — frågade åldermannen hviskande sin granne, då
hon försvunnit.
— Jo, jo, men san'! Men som man ropar, Lisa, får man svar!
— Tron I ej jag sett henne förr! — ropade Fingerlisa öfvermodigt. — Jo,
lita på det. När hon som är der inne skulle gräfva upp sin första
fästegåfva bakom svinhusknuten, stod jag icke längre från den der
svartnosen än jag står till Anders här, och när hon då vände sig om för
att flyga sin kos, slog skoftet i ansigtet på mig, så att jag fick det
fullt af både finnar och fräknar.
— Nu ljuger du igen! — skrek Anders häftigt och grep tag i hennes kofta.
Men mäster Skarp utkom i det samma. De skulle båda inför rätten, sade
han, för att stå till ansvar för det ordbyte och lasteliga tal, som de
förde utan för rättens dörrar.
När de infördes, hade ransakningen redan pågått under flere timmar. Det
ena vitnet hade förhörts efter det andra. Sålunda hade den lille,
elfvaårige Petter Grå ännu en gång fått omtala sina glömda konster, att
blåsa omkull hus och göra väder, samt gossen, som Elsa slog med isbiten
i hufvudet, hade beskrifvit till rättens stora fasa, hurusom Elsa
nyligen en natt fört honom till Blåkulla på den vördige magister Olaus,
hvilket denne, derom tillspord, icke kunde annat än hålla för mycket
sannolikt, då han under flere dagar känt sig olustig och lidit af stor
maktlöshet och ryggvärk.
Men konungens bref var hållet i stränga ordalag och gjorde rättens ögon
gransyntare än till förne. När Anders och Fingerlisa infördes, var
derför Elsas sak snarare förbättrad genom vitnesmålen än tvärt om.
Lika fräck och oförskämd, som Fingerlisa varit der ute, lika from och
ödmjuk förstod hon att ställa sig, när hon nigande svarade magister
Olaus på hans spörsmål. Hon var alldeles oskyldig till bullret der ute,
sade hon. Det var Anders Barberare som ofredat henne med hugg och slag,
hvilket äfven andra kunde intyga, derför att hon vitnat mot Elsa
Larsdotter, och han hade dess utom lofvat henne prygel derför, om han
träffade henne utan för vakten.
Detta var en svår anklagelse, och rätten kunde icke nog strängt förmana
honom derför.
Men Anders var denna gång ovanligt kavat. Så snart som magister Olaus
slutat sin straffpredikan, började han att med stadig röst omtala, hvad
Fingerlisa sagt honom i fängelset rörande Elsa. Hans enkla
framställningssätt och trovärdiga uppsyn skulle emellertid hafva gjort
betydligt större verkan, om han kunnat framvisa sjelfva ringen, som
Fingerlisa gifvit honom, men häruti brast han, besynnerligt nog, och
dermed var också det säkraste stödet borta i hans försvar. Fingerlisa
påstod nämligen å sin sida, att hon aldrig råkat honom sedan den dagen
då Elsa fängslades, och mäster Kinkel, som derefter tillfrågades, kunde
icke heller minnas, sade han, att han någonsin sett Anders Barberare i
Smedjegårdshäktet.
Anders stod som fallen från skyarne och lät Fingerlisa ostörd få afgifva
sitt vitnesmål.
När detta var slut, sporde magister Olaus honom, hvem det var som gifvit
honom ringen.
Anders tog försagd några steg till baka. Han vågade icke utan
grefvinnans lof inblanda hennes namn i denna mörka sak. Derefter vände
han sig till magister Olaus. Rätten skulle tro honom, sade han. Han
ville endast tala sanningen.
Men denna barnsliga försäkran uppväckte blott ett medlidsamt löje. I
synnerhet tycktes vaktknektarne vid dörren varda mycket roade deraf. Det
var nog tydligt, tänkte de förmodligen, att han endast sökte föra rätten
bakom ljuset. Så oskyldig han än gjorde sig i tal och later, var han nog
i grund och botten en riktig erkeskälm, som skulle gifva dem mycket att
göra, både med rep och fuktel.
— Du skall tänka på det åttonde budordet, — sade magister Olaus, när
Anders icke tycktes hågad att vidare yttra sig, och blickade honom
skarpt i ögonen, — samt komma i håg, att vår Herre äfven straffar
lögnen, såsom all annan synd. Tillstå derför såsom god kristen din
villfarelse!
— Vördige fader! — sade Anders ödmjukt — hvad jag sagt är dagens
sanning... jag menade endast godt dermed.
— Så skola vi då pröfva strängare medel! — återtog den förre och vinkade
till sig knektarne vid dörren.
Men i stället för att genast skynda fram, stirrade desse helt
förskräckte mot en mörkklädd dam, hvilken nästan ljudlöst skred förbi
dem fram till dombordet. Det tycktes för dem som hon plötsligt skulle
hafva uppstått ur en af vråarne, der mörkret tätnat till samman till en
mensklig bild.
När hon kommit midt för magister Olaus, stannade hon och drog slöjan åt
sidan.
— Den ring, som denne man talar om, är här! — sade hon och lade, till
rättens förvåning, Elsas ring på bordet.
Magister Olaus hade emellertid rest sig upp. Han syntes mer än vanligt
upprörd.
— Det är för oss en glad förnimmelse, — sade han — att erfara, hurusom
adelns damer icke anse det under sin condition att bidraga till den
svåra trolldomssyndens stäfjande, men Du, O Herre! ser dock dervid hur
illistiga den lede frestarens ränker äro. Och I, mina vänner, I trogne
Jakobs murare, veten visserligen alle full väl, att en trollqvinnas klor
biter som hackan i den hårdaste gråstensmur och att hennes dunst fyller
luften som en stinkande rök. Aurora von Schlangenfeld, I glömmen att
lika väl som _han_ kan förställa personer, kan _han_ förställa ting, och
att om det är någon, som _han_ har riktigt kär, hvilket fallet tyckes
vara med den unga trollqvinnan, lär den ena förvandlingen nog följa den
andra, ända till slutet. Ännu minnas vi ju alle, huru så gamle som unge
på sjelfva rättarplatsen tyckte sig se den helige ande sväfva öfver
Tysk-Annika, än i skepnad af en liten hvit dufva, än såsom en svan, men
att sedan hon brunnit upp till stoft och aska, och dymedelst frigjorts
från den elakes onda makt, allt samman visade sig vara blott ett tunt
moln...
Magister Olaus fortfor ännu en stund att utbreda sig öfver detta ämne
och slutade med att varna grefvinnan för att icke låta sin falska
medkänsla leda sig mot det rätta.
Hon såg honom stadigt i ögonen, under det att han talade. När han
slutat, vände hon sig mot rättens ledamöter och sade med värdighet:
— Om mitt ord skulle vara tvifvelaktigt, ärevördige herrar och
kommissarier, och jag icke hålles för mer än detta usla pack, som vitnar
om syner och drömmar liksom vore de verkligheter, kan ju mäster
Bacaræus, guldsmeden, eftersändas, på det att han må undersöka om guldet
är äkta. Ringen har tillhört min salig man. Han gaf den åt den stackars
flickan, efter hvad Bertil Hofmästare, som står här bredvid, kan med dyr
ed intyga — och vårt grefliga vapen finnes ju äfven ganska riktigt
graveradt i stenen.
— Må hända förhåller det sig så — svarade magister Olaus, i det han
upptog och noga granskade ringen. — Men månntro guldsmeden äfven skulle
kunna intyga, att det var denna ring och icke någon annan, som den
anklagade fick den qvällen, då den lede frestade henne?
Han gjorde här ett kort uppehåll och betraktade grefvinnan skarpt.
— Hennes mor — fortsatte han derpå — återfann ju den ringen, som var
_hans_ fästegåfva, enligt sitt aflagda vittnesmål, dagen efter
förvandlad till en näfverbit.
— I glömmen, magister Olaus, hvem jag är — afbröt honom grefvinnan
högdraget — och att jag har mäktige vänner, hvilka icke skola tåla, att
jag inför någon underrätt offenseras.
— Magister Olaus — inföllo nu några rättens ledamöter medlande —
grefvinnan Schlangenfelds vitnesmål måste först upptagas till
protokollet och rätten noga deröfver deliberera, innan ransakningen kan
fortsättas.
Men magister Olaus kände redan vreden i sina ådror. Med hopdragna
ögonbryn och skälfvande läppar fortfor han utan att lyssna på deras
varningar:
— För denna rätt, Aurora von Schlangenfeld, ären I blott en menniska,
glömmen ej det, och en menniska, som är starkt misstänkt för onda ting.
— Rättens ledamöter sågo allt betänksammare på hvarandra. Ingen tycktes
hågad att upptaga en så djerf anklagelse, hvilken, riktad mot en af
högadelns damer, kunde hafva oberäkneliga följder, allra helst efter
ankomsten af konungens bref, hvilket manade till stor varsamhet. —
Vitnen skola icke saknas — återtog han derpå och tillade vändande sig
till Fingerlisa: — Känner du denna dam?
Denna hade, medan grefvinnan talat, närmat sig henne, med ömkande
åtbörder och leende på läpparne.
— Om jag känner henne — ropade hon vildt och knöt näfven mot grefvinnan.
— Helige Guds fader! Hon, som är alla trollpackors allra öfversta
beskyddarinna! I ska' tro, ärevördige herrar, att hvarje natt släpar hon
genom luften med sin svarta kjortel, och då för hon med sig både unga
och gamla till Blåkulla.
Hon nickade fräckt åt grefvinnan och tillade hånskrattande:
— God dag, lärmor! Tack för godt åka i natt!
— Hvem är denna rasande qvinna och hvad vill hon mig? — frågade
grefvinnan föraktligt och sköt henne ifrån sig. — Är det endast rasande
prester och vanvettiga skökor, som här skola tros?
— Tänk på dina ord, Lisa Carlsdotter! — ropade flere af rättens
medlemmar varnande. — Du har svurit mycket på sista tiden, har man sagt,
och det talar icke godt för dig.
Sådan stränghet hade Fingerlisa icke väntat sig från detta håll och hon
började att högljudt snyfta samt låtsades vara alldeles utom sig.
— Tron I mig icke, ärevördige herrar! — skrek hon. — Viljen I då svara
för min själ, om jag går och gör af med mig!
Detta spel var emellertid allt för groft, för att icke genomskådas, och
rätten vardt allt mer tvehågsen. De verldslige ledamöterna funno saken
både dubiös och oklar, och den ende, som ännu var ifrig att få
grefvinnan på de anklagades bänk, var magister Olaus. Grefvinnans
uppträdande, sade han i ett längre anförande, späckadt med otaliga
bibelspråk, var endast en af den ledes vanliga praktiker, för att föra
dem på villospår. Både från staden och orterna hade man klarligen
förnummit icke allenast expressa hominum pacta cum Diabolo, utan ock
obsessiones och fascinationes samt dervid funnit mycken malice, så att
der varit en riktig concursus tentationum diabolicarum, o. s. v.
Han talade med sådan öfvertygelse, framdrog så många märkliga exempel,
att hans försök att göra till djefvulens sak en oreda, uppkommen genom
de förvända sätt, hvarpå ransakningen fördes, var nära att till sluts
vinna framgång. Då hördes plötsligt midt under talet häftiga skrik och
buller från dörren, och en groflemmad qvinna, dammig och med svetten i
pannan, trängde sig med våld genom vakten.
— Hvad har hon sagt? — ropade hon, medan hon brottades med knektarne. —
Säger hon att flickan der är hennes dotter? Nej, släppen mig, säger jag,
att jag må spotta på henne, så grefvinna hon är, för slikt tal.
Hon gaf mäster Skarp i det samma en knuff för bröstet, så att han
raglande for mot väggen, och klef derefter med raska steg fram mot
dombordet.
— I kännen igen mig, vill jag tro! — utropade hon, då ledamöterna
skyndade att förskansa sig bakom sina höga länstolar. — Annars är jag
Greta, Lars Mickelsons, skepparens hustru. Och nu, säger jag Er, vill
jag ha åter mitt stackars barn, som I plågat nog.
— Du ljuger, qvinna — afbröt henne magister Olaus och trädde henne under
ögonen. — Du är icke den anklagade flickans mor, som du uppgifvit, ty
hon står der!
Han pekade på grefvinnan, hvilken blek och vacklande stödde sig mot en
af stolarne, samt framtog under sin rock det klufna markstycket, som han
höll framför henne.
Mor Greta fäste emellertid icke den ringaste uppmärksamhet vid hans
utrop och högtidliga later. Hon satte helt lugnt händerna i sidan och
såg på honom med det sällsammaste uttryck af på en gång förvåning och
medlidande. Derefter vände hon sig om till åhörarne.
— Evige Gud! — utbrast hon — tror jag inte att de äro dårade allihop!
Men vaktknektarne voro icke längre dårade. De hade småningom tagit mod
till sig och närmade sig nu från båda sidor, med handklofvar och
fånggafflar.
— Rören mig ej, säger jag! — ropade hon och knöt näfven mot dem. — Jag
har nådig kungens lejd, mot allt hans folk, både till häst och till fot,
och han har sjelf sagt, att flickan min ska' bli fri och att han ska'
tala vid presterna.
Om mor Greta trodde att kungens namn vore ett ord, som med ens skulle
lösa förtrollningen, bedrog hon sig dock, ty det hade ingen annan verkan
på åhörarne än att flere bland dem började skratta och betrakta henne
med ömkande blickar. Det var tydligt, att de ansågo henne vara från sina
sinnen. Hon märkte det och såg ett ögonblick forskande omkring sig,
liksom hon sökt någon. Plötsligt skimrade det till i hennes ögon, och
hon kastade sig med en djerf rörelse från sine vaktare samt grep fatt i
Bertil Hofmästare, hvilken, som det tycktes, sökte smyga sig ut genom
åhörarehopen vid dörren.
— Hör hit, du grålufva! — skrek hon. — Kom fram och vitna för din
matmor, hvar du gjorde af hennes barn.
Bertil bleknade märkbart vid detta tilltal och stirrade förvirrad
framför sig utan att svara.
— Nej, se på honom. Ers ärevördighet — fortfor hon vänd till magister
Olaus — se bara hur svårt han har att dölja ondskan, som vill spricka
ut!
Grefvinnan hade närmat sig dem.
— Tala, Bertil! — sade hon. — Hvad menar denna qvinna?
Hofmästaren öfverfölls af en häftig darrning och mumlade något mellan
tänderna, som ingen kunde höra. Derefter sjönk han ned på knä samt
ryckte till sig grefvinnans kjortelfåll, som han betäckte med kyssar.
Hon stirrade en stund förvirrad på honom. En häftig rodnad färgade
hennes magra kinder. Med ett uttryck af afsky och förakt stötte hon
honom ifrån sig och vände sig derpå med en hastig rörelse mot en af
vaktknektarne samt grep hans bardisan. De närvarande väntade med häpnad
det som skulle hända. Hennes rörelse hade skett så hastigt, att ingen
tänkte på att förekomma henne, förr än hon stod med vapnet lyft och
färdig att stöta till. Hennes läppar skälfde och de stora, bruna ögonen
voro liksom brustna. Det var ett fasansfullt ögonblick. Men krafterna
tycktes svika henne. Armen sänktes långsamt till sidan och i nästa
ögonblick föll bardisanen med en skräll till golfvet. En röd fradga
frustade kring hennes läppar. Hon vacklade några ögonblick och sjönk
derefter ljudlöst till samman som ett svart bylte på golfvet.
När ransakningen på nytt tog sin början, var mycket ändradt till Elsas
förmån. Magister Olaus, hennes värste vedersakare, var icke mer
tillstädes. Blek och tystlåten hade han vacklat ut ur rummet, när
grefvinnan bortfördes, och hade sedan icke vidare deltagit i förhöret.
Rörande födelsemärket upplyste mor Greta, att Elsa fått det af sin
moster på hennes dödsbädd. Hon hade nämligen haft grefvinnans barn i sin
vård. Men på oförklarligt sätt hade detta, en natt för flere år sedan,
fallit i sjön och drunknat. Utom barnet och Elsa, hvilken var lika
gammal som grefvinnans barn, hade ingen varit i båten utom Greta och
Bertil Hofmästare, hvilken då för tiden var den aflidnas ifrigaste
tillbedjare. Strax derpå for han utrikes. I sitt hjerta hade mor Greta
aldrig kunnat riktigt fritaga honom från sina misstankar och på senaste
åren hade hon flere gånger märkt huru han bleknade, när han mötte henne,
samt skyggt drog sig ur hennes väg.
Bertil vidgick sitt brott. Han skylde endast på sin herres vilje. Så
länge grefven lefde, hade han icke vågat tillstå något, af rädsla för
hans hämd, och sedan han var död, och som han trodde äfven mor Greta,
har han haft så mycket mindre skäl att göra det som hans matmor fullt
och fast trodde att Elsa var hennes barn. Och det kunde ju icke vara
annat än en god gerning, tyckte han, om han kunde göra hennes nåd nöjd
och lycklig på gamle dagar.
Efter ett strängt förhör, hvarunder Fingerlisa småningom miste all
förmåga af sjelfbeherskning och slutligen öfverföll rätten med de
gröfsta tillmålen, vardt äfven hon öfverbevisad om att hafva vitnat
falskt. Barnen återtego nu, det ena efter det andra, sina vittnesmål,
under gråt och bönfallan hos rätten, att han måtte skona dem från
straff, och innan dagen var till ände, var Elsa frikänd.
Hon inkallades nu. Under djupt beklagande öfver hennes oskyldiga
lidande, gaf rätten henne friheten och skulle hennes frisägelse högt
förkunnas från alla predikstolar i hufvudstaden, samt ett strängt straff
lofvas eho det vara månde, som af ovilje eller lättsinne understöd sig
att ofreda henne. —
Grijs hade fåfängt väntat att varda inkallad för rätten. Matts Skrifvare
måste hafva glömt bort honom, tänkte han, under det att han vandrade
åter och fram i förstugan, men han lofvade sig sjelf, att han också
skulle glömma bort honom, när några varor nästa gång kommo från Wismar.
Han skulle icke skänka honom en skinkbit så stor som en nagel en gång,
vore än späcket segt som hampa. Skulle han icke, om han blott finge
komma in, bringa klarhet i hela saken! Blodet sjöd i hans ådror, när
hela timmen gick till ände, utan att något enda vitne inkallades. Hela
rätten måtte vara förtrollad, tänkte han. Så mycket mer förvånad vardt
han derför, när dörrarna ändtligen öppnades på vid gafvel och en af
profosserna uppläste rättens frikännelse för Elsa Larsdotter. Hela hans
hämdplan mot Haasenkampf var nu om intet gjord.
Men det skulle snart visa sig, att detta icke var till åldermannens
skada, ty när trolleri icke längre ingick såsom faktor vid
murgenombrytningen, måste denne tillskrifvas andra, naturligare orsaker,
och förhållanden kommo nu i dagen, som läto den samma helt enkelt
hänföras till vanliga inbrottsförsök. Icke blott Haasenkampf utan ock
mäster Grijs vordo skäligen misstänkte. Båda förstodo emellertid att i
tid sätta sig i säkerhet genom en hastig resa till Norge, eljes torde
det varit ovisst, hvar de fött sluta på gamle dagar.
Trolleriransakningarna upphörde nu så småningom. Det hjelpte ej, att den
gamle Anders Stiernhök insände vidlyftiga relationer om åttioåriga
trollpackor, hvilka frivilligt bekände och derför måste dö på bålet.
Denna slags vidskepelse hade, så att säga, mist sitt laga försvar, och
om än djefvulen, i sällskap med skogsrået och tomtarne, ännu i
århundraden kom att spöka i lättrogna hjernor, samt presterna derför
bland sina böner på mången god dag icke ville uteglömma bönen mot
trolldomssynden, hade han likväl icke längre makt att föra oskyldiga
menniskor till bålet.
I stället för att öfvertyga och till döden döma, vardt det derför
kommissarialrättens förnämsta göromål att frikänna de oskyldigt
fängslade samt att straffa deras anklagare och falska vitnen. Fingerlisa
fick med döden umgälla sitt brott, andra vitnen piskades med ris “af
beställte gubbar på de fyra förnämsta torgen i hufvudstaden, som voro
Norrmalms-, Södermalms-, Ladugårdslandstorg och Hötorget”, eller ock
fingo de undergå kyrkodisciplin och insattes under vissa år på
tukthuset.
Presterna voro likväl mindre till freds med den flit, man nu lade i
dagen att straffa, utan affärdade hemligen till konungen egne sändemän,
för att utverka en ny trolldomskommission. De understöddes äfven härvid
af månge hederlige borgersmän. Dess utom motsatte de sig nästan öppet
den verldsliga maktens beslut i många stycken. När sålunda en af de
qvinnor, som vitnat falskt, blifvit afrättad, fick hennes moder
tillåtelse af slottsfogden att föra hem liket och jorda det efter råd
och lägenhet. Men icke nöjd härmed lät hon utföra det till grafven med
krans på hufvudet och perlkrona på kistan. Kaplanen, som förrättade
jordfästningen, yttrade i liktalet, att den aflidna gått oskyldig till
den försmädlige döden, och klockaren sade i “personalierna” öfver henne,
att hon mycken plåga af satans raseri måst lida.
Men den höge rätten fann sig häraf förolämpad. Kaplanen fick vid slutet
af nästa aftonsångspredikan återtaga sina ord, och klockaren straffades
med att under en tid bortåt icke få författa några vidare personalier.
Vidskepelsen fanns dock icke dess mindre qvar hos mången, och först
hundra år senare borttogs paragrafen om trolldom ur svenska lagboken af
Gustaf III.