På gränsen mellan Småland och Skåne löper landsvägen ett stycke utefter
en låg, skogbeväxt bergås. Uppe på sjelfva krönet var, år 1676, en
uthuggning gjord i skogen, knappt så stor att en låg stuga, uppförd af
obarkade stockar, der kunde få rum. Det var en mulen, regndiger morgon.
Röken spirade upp ur det förfallna torftaket och uppsögs nästan
omärkligt af den töckenfylda luften.
Långs vägen stodo ett hälft tjog hästar tjudrade, att döma af
munderingen, tillhörande något svenskt ryttarparti; hvilket förmodligen
var ute på jagt efter upproriske bönder, hvilka på sista tiden gjort
denna bygd allt osäkrare.
Inne i stugan värmde sig hästarnes egare framför en sprakande risbrasa,
under muntert glam.
De voro storväxte, skäggige karlar, alle samman bärande den svenske
fältbindeln om armen. Längst bort i spiselvrån, och hållande sina
blåfrusna händer oafbrutet framför elden, satt en yngre qvinna, med
mörkt hår och lifliga ögon.
— Nå bussar! — ropade en af ryttarne, med ett ansigte som, tack vare
åtskilliga skråmor, mest liknade en sprucken tegelsten, — viljen I höra
hur jag fick jäntan der?
Ett jakande sorl hördes öfver laget, och de solbrända, skäggiga anletena
lutade sig närmare intill hvarandra, för att bättre kunna uppfatta
anförarens berättelse.
— Men först ett tag i löpar'n! — återtog denne, — annars torkar strupen
ut ska' jag säga.
Ölstånkorna höjdes, så att fradgan frustade högt mot taket.
— Jo, det var så! — fortfor talaren, efter att hafva torkat sig om
munnen med sin tröjärm och utsträckt sina långa ryttarstöflar mot elden;
— det var så, att i samma fäktande, som då vår nådige konung gick mot de
danske vid Lund, var jag och någre andre af det Lichtonska, neder emot
Helsingborgskanten, der vi togo snapphanar som gäss, ska' I veta;
tjogtals och mer på en gång, och svedde dem gjorde vi bra efter
fjädrarne — men när vi se'n kommo upp mot Lund igen fingo vi höra ett
hiskligt skjutande och strax derpå kom den ena vagnen efter den andra i
skenande fart. Det var så rödt ska' I tro af bara jutska fältbindlar,
att det riktigt sved som eld i ögonen. Men vi satte krokarne i buken och
så höggo vi blindt på. Gick gjorde det som ett nysande att rida öfver
dem allihop, men efteråt tyckte jag att gamle Gråsvansen der ute haltade
så konstigt på hälarne. Och kunnen I gissa hvaraf det kom sig? Jo, han
hade snärjt in sig, den stackarn, i tömmarne på en stor kärra, som han
släpat med sig, tvärs igenom de andra! — I den kärran satt flickan min
der.
Talaren grinade helt belåtet åt de andres misstrogna leenden, under det
att han lyfte föremålet för berättelsen i sitt knä.
— Hon sade förstås att hon var gift, — fortfor han och smekte henne i
ansigtet med sin ludna näfve, — och det till på köpet med den danske
officern, som jag gaf smällen i hufvudet, när vi redo fram... Hm! Senare
på qvällen skrek hon så alldeles erbarmligt, att jag aldrig hört värre
låt! — men nu håller du dig nog tyst förstås, eller hur mörka Kätchen?
Flickan slog till ett gapskratt och ryckte honom i skägget.
— Nå nå, vackert tag! — skrattade han godmodigt. Näst långa Märta, som
jag tog från den gamle borgar'n, der nere i Carlshamn, är du, djefvulen
ride mig, numro ett bland alla djur, som bära snörlif och fontanger. —
Knektarne utbytte småmysande några skelande ögonkast, under det att de
tömde sina ölstop. Det såg nästan ut, som de icke skulle haft något emot
att äfven varda ryckte i skägget på samma sätt.
— Det är icke alle, Gu' nå's, som har så'n tur, som vår kornett! — sade
en af dem, ett gammalt gråskägg. — Allt hvad jag tog för mig der nere i
fetbygden, ville jag gifva för sådant byte.
— Du går orätt väg, Jonas Dundo! — sade kornetten skrattande. — Sån't
byte ta'r man aldrig, det får man, ser du. Eller hur, mörka Kätchen?
Gerade marche och räta linier duga ju icke mot fruntimmer. Mot dem skall
det alltid vara som af en slump.
Buller utan för, blandadt med gnäggningar och hästtramp, kom de
innevarande att häftigt resa sig från sina platser.
— Guds död! — ropade anföraren och slängde flickan långt ifrån sig, —
äro icke de fördömde grårockarne der ute! Fram med pistolerna!... bänken
för dörren!
Men bullret tystnade lika hastigt, som det uppstått.
— De ha tagit bort hästarne för oss, — återtog han, efter att hafva
kastat en blick genom gluggen. — Och det är ditt fel, Sven!
Han vände sig med hotande min mot en af de yngre knektarne, som under
samtalet vexlat ett och annat förstulet ögonkast med mörka Kätchen.
— Gjorde jag rätt, spikade jag fast dig der vid väggen — fortfor han —
så att du en gång finge lära dig att stanna qvar på post och icke smyga
dig som katt till spisen.
— Lugna sig Ers nåd, — inföll en af de äldre ryttarne och trädde
medlande emellan. — Pojken der har ju fått stå på vakt hela natten, och
han kunde väl också behöfva en mugg att värma sig med.
— Och derför få vi värma oss nu med att gå till fots hela två milen!
Han afbröt sig plötsligt och lyssnade... Det hördes, som skulle någon
komma körande nedan för i backen. Inom en handvändning voro alla ute på
den lilla gårdsplanen. De delade sig här, på anförarens befallning, i
tvänne hopar, af hvilka den ene gömde sig i skogen på sidorna om vägen,
medan den andre uppstälde sig bakom huset.
En stund derefter syntes en liten gul, mager hästkrake komma stretande
af alla krafter utefter vägen. Han drog en skranglig kärra efter sig,
hvars gistna trähjul i hvarje ögonblick tycktes färdiga att falla
åtskils. En qvinna gick bredvid och manade på honom med höga rop och
smackningar. I det samma hon gjorde sig redo att sätta sig upp i
åkdonet, sprungo någre af knektarne fram och fattade i tömmarne.
— Ären I af de danske? — frågade gumman barskt, och ville rycka tömmarne
till sig.
— Dansk eller svensk, qvittar mig lika, mor, — svarade en af knektarne,
skrattande, och gaf hästen ett rapp med sin värja.
— Släpp hästen, karl! — skrek gumman och fattade knekten med säker hand
i halsbindeln. — Hör du, hvad jag säger, att jag har kungens höga bud,
till allt hans folk, både till häst och fot, att fritt få färdas!
— Hvad nu, hexmamma! Vill du bära hand på kronans knektar? — sade
knekten skrattande och gaf henne ett slag öfver hufvudet, så att hon
medvetslös tumlade ned på vägkanten.
Han skyndade derefter till baka till stugan med sitt rof. Mörka Kätchen
och ölfatet fingo nu taga åkdonet i besittning, under det att
ryttarflocken följde dem skrålande ut efter vägen.
När den gamla qvinnan åter slog upp ögonen, låg natten öfver nejden.
Månen hade gått fram öfver skogen och stänkte glitter i de små
vattenpölarne vid sidan om vägen. Hon reste sig mödosamt och såg sig
förvånad omkring. Derefter började hon gå framåt vägen. Hon hann dock
icke långt, förr än hon åter sjönk ned på vägkanten.
Här satt hon länge, med handen stödd under hakan och stirrade framför
sig. — Men när det dagades och himlen började ljusna i öster, hade hon
hunnit tillryggalägga ytterligare ett stycke af sin väg.