Lars ville knappt tro sina ögon, då mor Greta inträdde i stugan. Och
äfven Elsa och Anders voro med. Så välkomnade som nu hade de aldrig förr
blifvit af honom.
— Men säg då mor, hvad ha'n i gjort hela denna långa tid? — frågade han.
— Åh, det är inte stort att tala om — svarade hon undvikande och såg
tankfullt framför sig.
Hennes tankar ilade till baka till vida, stiglösa snöfält. Långt bort i
fjerran låg den gamle biskopastaden Lund med tornspiror och husgaflar.
Månen hade nyss gått ned och den mörka natthimmeln upplystes då och då
af hastat uppflammande eldsken. Hon mindes hur djup snön varit samt att
kläderna fallit i trasor. Men liksom dragen af en osynlig makt hade hon
raglat framåt, alltjemt stirrande mot de mörka murarne i fjerran. En
gång, på andra sidan stadsmuren, hade hon tänkt, skalle hon frälsa sitt
barn från allt ondt. Men snön hade blifvit djupare ju närmare hon kom
staden, vinden isigare och skaren hvassare. Fötterna hade till sluts
domnat bort, andedrägten liksom vändt åter i halsen för att qväfva
henne. Och när morgonsolen stänkte sitt första glitter öfver snön, hade
hon legat utmattad och hjelplös i en djup snödrifva.
— Men tala då mor — utbrast Elsa — mån I inte väl efter I tigen så?
— Det är så underligt, tycker jag, att jag undkommit så mycket ondt, —
men I minnes väl, kan jag tänka, hvad Fingerlisa berättade om presten,
som bodde der nere i Skåne?
— Kors så långt I varit! — utbrusto alla på en gång.
— Åh nej! Jag stannade Gudnås', gammal och skröplig som jag var, i en
snödrifva, fast jag inte hade längre fram än härifrån till Tyska plan.
Och der låg jag som en vingskjuten kråka. Men bäst jag låg der och bad
för dig Elsa, fick jag höra ett förskräckligt dån från norr, och der
kommo farandes som ett rytande nordanväder en myckenhet krigsfolk i två
långa led. Det ena hade banéret i blått och gult och gick mot solen, ned
i dalsänkan, det andra förde röda standar och höll sig alltjemt åt
venster på kullarne. När de så kommit nära inpå mig, började de skjuta
och smattra med musköterna och rida skarpt mot hvarandra, tills snön
vardt mörk af blod. Då kom der en flock ryttare sättandes öfver fältet.
I spetsen för dem red en ung, mäkta grann herre, och när han kom in till
mig, skyggade hästen åt sidan. Han svor till och fortsatte sin väg, men
i det samma kommo någre arge knektar och skreko åt mig, att jag var en
gemen hexa, hvarpå de bundo mig fast vid sina piskskaft och släpade mig,
som jag varit en hund, öfver grafvar och diken, bort emot stadsmuren,
der de hade sine eldar.
En vild skäggig en skrek allra värst och ville att de skulle steka mig
på spett, — en annan ville fylla krut i munnen på mig och sedan tända
eld derpå, på det att satan skulle få en säck hackepölsa, sade han. Jag
bad dem så vackert, att de skulle låta mig gå med fred, men när intet
mera hjelpte, så tog jag vår Herre i hågen och tänkte på dig Elsa. Och
så bad jag högt, att min pino måtte räknas äfven dig till godo. Men då
kom den förnäme herren och röt åt dem att de skulle släppa mig. — Är det
så I firen vår stora victoria? — skrek han barskt åt dem, och körde bort
dem med några torra slängar, och derpå fick en gråskäggig ryttare omtala
det som händt. I skullen sett hur han nu darrade på målet, ty den
förnäme herr'n var ingen ann' än sjelfve kongl. majestät. Jag var en
trollpacka, sade knekten, förstås, ty både han och flere hade sett, när
jag skrämt nådig kungens häst och kommit som i ett flygande emot dem
från stadsmuren. Men det var ingen mer som trodde derpå, utan fick han i
stället en stark förmaning — och så vände sig nådig kungen till mig.
— Säg mor, — sade han så orimligt vänligt, — hvarför ha'n I väl vågat Er
in bland dessa vilde sällar? — Och då talade jag för dig Elsa, och sade
att jag sökte en prest der inne i staden som kunde hjelpa dig, och då
skrattade nådig kungen så godt. I ären en rask gumma, sa' han, som gått
så lång väg, men jag ska' sjelf tala vid presterna, det kunnen I lita
på. Och då tackade jag honom med goda tacker, ty det skulle allt ta'
bättre, sa' jag, än om jag sjelf gjorde det. Och så gick jag hit till
baka, och det andra veten I.
— Nej se har katten smeker dig mor, — sade Lars, då hon slutade. — Du
har bestämt fört tomtarne med dig hem igen —
Och med dessa ord, kan man säga, började åter det alldagliga lifvet i
Lars Skeppares stuga. Mor Greta vardt snart lika noggrann som någonsin,
att Elsa skulle hålla golfvet sopadt och granrisströdt, samt att
kokkärlen skulle vara nyskurade och blanka. Men liksom tappre krigare,
hvilka, när faran är öfvervunnen, ofta känna krafterna svika, fick Elsa
för hvarje dag ett sjukligare utseende. Sinnet var icke på långt när så
glädtigt som fordom. Matt och liknöjd gick hon i sina sysslor.
— Tacka vet jag barnen i min ungdom, — sade mor Greta en dag brummande,
då Elsa maktlös dignade ned vid dörren — annat till tåga var det i dem,
än i sådana stackare, som du.
Men Elsa rörde sig icke. Hennes kraft var ute.
— Gud nåde oss, barn, tror jag inte att du är sjuk, — ropade Greta
förskräckt och skyndade att med Anders' hjelp bära henne in i stugan.
Der höll sjukdomen henne sedan fast både nästa dag och månge följande.
Det vardt midsommartid. Utan för i den lilla trädgårdstäppan hade
syrénbuskarne slagit ut och vajade susande åter och fram för de
nyckfulla vindkasten, medan fåglarne qvittrade i det gamla päronträdet
ofvan för.
Anders hade nyss kommit från staden och satt länge tankfull vid fönstret
jemte mor Greta. Men hon hade något att syssla med uti stugan, sade hon,
och då flyttade han sig till stolen vid sängen, der Elsa låg i lätt
sömn.
Han lyssnade en stund oroligt till hennes tunga andedrägt, då ett buller
utan för på gatan kom henne att plötsligt slå upp ögonen.
— Du är ännu hos mig? — sade hon mildt och klappade honom på armen. — Du
har icke som de andre fått afsky för den elaka hexan?
— Så du talar, Elsa, — svarade Anders godmodigt. — Tror du att Anders
Barberare skulle vara en så'n skinnkarpus?
— Du är en bra gosse, Anders, och vår Herre skall en gång löna dig
derför!
Han lutade sig ned öfver henne och såg henne ifrigt i ögonen.
— Säg mig Elsa, — frågade han oroligt, — har du tänkt på, hvad du
lofvade mig för ett år sedan?
— Ja, ja, många gånger!
— Och du svarar mig nu? — Hans röst darrade.
— Så hjertligt jag håller af dig Anders! — men endast som en kär
barndomsvän. Du är för god för mig, Anders. Hexan, som alla peka finger
åt, är ingen hustru för en ung mästare sådan som du, som vill gå i de
förnämes hus. Tro mig, Anders, du glömmer nog snart mig för andra, som
äro vida skönare och godare, som hafva mindre fel än jag.
— Aldrig Elsa! Under hela detta år har jag endast tänkt på dig.
Hon såg så innerligt varmt på honom. Hennes hand smekte håret ur hans
panna, och hon log, i det hon sakta hviskade:
— Du blåöga!
Mera talades de icke vid. Men när hans blick nästa gång föll på
syrénhäcken, tyckte han att den var vackrare än några af de utländska
växter han sett i slottsträdgården. Och det omålade bordet med dessa
söndriga stenstop och simpla blomsterkrukor, den hvitmenade spiseln,
granriset på golfvet, allt skimrade för hans ögon i de klaraste,
vänligaste färger, ja, sjelfve Mäster Hvittlock, hvilken raglande kom
upp för backen, hade någonting godmodigt i sin uppsyn, tyckte han, som
han förr icke lagt märke till.
[Illustration]