En vacker vårmorgon ställer den menskliga tillvaran under gynsammare
belysning än den sena qvälltimmen, då sinnet är uttröttadt af dagens
äflan. Sådan verkan tycktes åtminstone den tidiga morgonstunden öfva på
Anders Barberare, medan han vandrade ned åt staden.
Om grefvinnan hade ett godt hjerta, hade han tänkt, skulle hon nog söka
hjelpa Elsa och derigenom godtgöra de olyckor hennes man orsakat genom
sin gåfva, allra helst som han kunde bevisa henne, att Elsa var
oskyldig. Han hade derför skyndat att kläda sig, för att så fort som
möjligt söka grefvinnans beskydd. Det var ju blott en dag qvar att verka
på —
— Så förnäm kunde inte sjelfva drottningen se ut — tänkte han, då han en
stund senare infördes af Bertil Hofmästare i grefvinnans rum och såg
henne, lång och majestätisk komma sig till mötes. — Aldrig förr hade han
känt sig så underlig till mods. Hans bugning för den gamla svartklädda
damen var derför allt annat än sirlig. Men hon hade icke ens ett leende
för hans tafatthet. Ingen min ändrade sig i hennes stela anlete, när hon
tilltalade honom. Rösten lät dock ovanligt mild och vänlig.
— Du tarfvar någon hjelp, kan jag förstå? — sade hon, när han uppgaf
sitt namn och yrke. — Du vill börja din vandring i främmande land?
— Ers nåd! — stammade Anders, förlägen hur han skulle börja sin
berättelse.
— Eller kan hända du är en frimästare! — återtog hon, när hon märkte
hans förvirring — som arbetar utom yrkena, och du vill här utprångla
dina falska varor?... Det kunde jag ej tro, när jag såg ditt unga
anlete. Men om så är, har du här ingenting att vänta, ty det heter i
ordspråksboken: “En god mästare gör ett ting rätt, men den en klåpare
leger, honom varder det förderfvadt”.
Hon vinkade åt honom att aflägsna sig. Men Anders dröjde. Han framtog
ringen, som han vände på alla sidor, och gick derefter med säkra steg
rätt inpå henne.
Innan hon hunnit hemta sig från sin förvåning, hade han öfvervunnit den
svåraste delen af sin berättelse, som var inledningen, och i stället för
att afbryta honom tycktes hon för hvarje ord varda allt mer intresserad.
När han slutat, gaf han henne ringen. Hon fattade vänligt hans hand.
— Det var ärligt gjordt af dig, min vän, — sade hon — och jag skall icke
spara på hittelönen!
— Ack, om Ers nåd kunde lägga ett godt ord för Elsa!
— Du håller då mycket af denna flicka?
— Skulle jag inte det, Ers nåd, då hon lider så oskyldigt?
— Men man har sagt mig, att hon skall vara både dålig och elak?
— Ack, Ers nåd. Elsa är den bästa flicka jag känner. — Han riktade
härvid sina trofasta ögon mot grefvinnan. — Ja, det är då visst och
sant, att Elsa är en både god och hederlig jänta. Hvad de andra sagt om
henne är endast sagt af afundsjuka och förtal, ty hon har, förstås,
alltid hållit sig för god, att löpa omkring med dem i vakstugorna.
Derför kallade de henne ock för förnäma Elsa eller fina Elsa, förstås.
Medan han talade, hade grefvinnan stått med blicken mot höjden, liksom
försjunken i bön. När han slutade, utbrast hon andäktigt:
— Min Gud, jag tackar dig, för det du förgätit min synd, för din stora
nåds skull!
Hon lofvade Anders, att hon skulle söka att på allt sätt hjelpa Elsa.
Hennes ifver och de frågor, hon gjorde, förvånade honom nästan. Så
mycken godhet hade han icke väntat sig, och han var derför mycket glad
till sinnes, när han lemnade henne. Det borde vara en lätt sak för en så
mäktig dam, som grefvinnan, att hjelpa Elsa, om hon verkligen ville det.
Blott det komme till en ny ransakning, skulle de två farligaste bevisen,
ringen och murgenombrytningen förklaras till Elsas fördel, och dermed
vore ju saken vunnen.
Men följande dag hörde han ingenting af, och mäster Hvittlock, som han
frågade, bad honom endast läsa på stadshusporten, der exekutionen redan
var utsatt till dagen derpå.
Denna dag var han tidigt uppe och han var ej den ende, som var det. De
mörka, långsträckta molnen i öster hade knappt kantats af den tidiga
morgonens violetta färgbrytningar, då öfver allt, i gator och gränder,
större och mindre, sorlande menniskohopar rörde sig i girig väntan på
det ohyggliga skådespel, som denna dag skulle komma till uppförande.
Allt efter som molnen ljusnade i öster, vordo hoparne tätare, bredde de
mera ut sig, tills de slutligen, när den glänsande solskifvan
majestätiskt höjde sig öfver sin bädd af guld och purpur, alldeles fylde
den öppna platsen framemot stadshuset och den trånga gatan mellan
qvarnbron och slussen.
Från hörnhuset vid qvarnströmmen var en god öfversigt af detta oroliga
och mångskiftande haf af fjädrade hattar, skinnbrämade taftshufvor, för
att icke tala om karpuser och simpla bindmössor, som rörde sig nedan
för. Från taket ned till gallerverket framför bottenvåningens fönster
var också hvarje fotsbredt rum upptaget.
Öfverst på trappan stod en kavaljer i långrock, med höga
spetsmanschetter och finlockig peruk. Han stödde sig vårdslöst mot sin
moderna käpp af bresiljeträd, medan han då och då upptog en liten
silfverspegel ur fickan och granskade spetskråset och de nästan
försvinnande små mustascherna. Bredvid honom satt en stor qvinna i blå
bindmössa och röd stickad kjortel, sysselsatt med att förse sig för
dagens stundande mödor ur ett väldigt matknyte.
Då och då såg hon med afundsam min upp till den förnäma damen i fönstret
ofvan henne. Hade hon kunnat läsa, hvad denna dam tänkte, skulle hon
dock troligen icke för mycket i verlden velat vara i hennes ställe.
Grefvinnan Schlangenfeld, ty det var hon, hade på sista tiden allt
djupare fått tömma lidandets bägare. Allt vissare, som hon blifvit, om
att Elsa verkligen var hennes dotter, hade hon sett sig maktlös när det
gälde att rädda henne.
Icke nog med att hon fåfängt sökt företräde hos drottningen, för att
utverka hennes förbön. Hon hade icke glömt den ringa tacksamhet,
grefvinnan visat för hennes godhet och öfverseende, då hon var
hoffröken. Äfven hos sina fränder hade hon ingenting kunnat uträtta.
Deras vidskepelse hade varit starkare än deras slägtkärlek. Hon ville
gerna offra hela sin förmögenhet för Elsas frihet, men tiden var ute och
hjelpen icke lätt att finna. Nu ville hon åt minstone en gång se sin
dotter, som hon icke sett på så länge, bruste än hennes hjerta dervid.
Den förnäme kavaljeren hade riktat sina blickar upp till hennes fönster.
Dessa mörka uttrycksfulla ögon, denna höga, hvita panna, öfver hvilken
sorgen och lidandet tycktes hafva för alltid tryckt sin stämpel, kunde
icke annat än tilldraga sig äfven den ytligaste menniskokännares
uppmärksamhet. Och hvilken ängslan, hvilken oro uttryckte icke dessa
ädla drag! Vid minsta rörelse i folkhopen nedan för bleknade de, handen
grep konvulsiviskt om fönsterbågen, medan ögonen med feberaktig skärpa
stirrade åt det håll, derifrån tåget väntades komma.
— Monsieur kan må hända säga mig, hvem den damen är? — frågade
qvartermästaren, hvilken armbågat sig fram till trappan, i det han slog
kavaljeren förtroligt på axeln. — Jag trodde mig rätt väl känna alla
damer af condition här i residenset. — Här harklade han och tog på sig
sin vigtigaste min. — Hm!... men denna damen är mig i sanning obekant.
Kavaljeren hade vid första ordet lagt handen på värjfästet, men
qvartermästarens lappade uniformsrock och trasiga filthatt bildade i
sjelfva verket en så löjlig motsats till den förnäma hållning, han sökte
antaga, att kavaljeren började skratta.
— Nej, min gode man — svarade han — ma foi, om jag känner den damen,
fast jag som ni är rätt curieux att veta, hvem hon är.
— Och visste han det ock — hördes strax bredvid mäster Fibigers
basstämma — kan du lita på, käre bror, att han vore för förnäm att säga
dig det. Men maka åt sig nu, mor Kerstin — fortfor han och trängde sig
närmare — här ha' vi alla lika rätt till diskvattnet, kan tänka!
Nu hördes höga rop upp ifrån backen, blandade med trumhvirflar. Det var
den gamle slottsfogden Hircinus, som uppmanade menigheten att hålla sig
lugn och ställa sig höga öfverhetens bud och befallningar till
efterrättelse.
— Nu får hon sin sista förmaning, — sade mor Kerstin andäktigt, — ja,
Gud vare hennes arma själ nådig. Aldrig trodde jag väl, att den
flickungen skulle ha' så mycket ondt i kroppen på sig, men envis och
svår var hon dock, så långt jag mins till baka.
— Och när voro qvinfolken annat? — inföll qvartermästaren, med en
menande blick ur sina röda ögon.
— Se så man, — sade mor Kerstin, barskt, i det hon makade honom åt
sidan, — intet pjosk så här dags. Ej ska' han tro att jag kräfver honom
mindre för det jag hållit honom undan för gamle Grijs, om han spökar sig
så der!
Qvartermästaren skulle helt säkert fått höra mången mustig speglosa för
sin misslyckade kurtis, om icke den allmänna uppmärksamheten nu dragits
åt annat håll. Något särdeles vigtigt måste hafva tilldragit sig, ty ett
hotande sorl gick igenom folkhoparne, och borgarvakten hade all möda att
hindra de längst fram stående från att intränga på sjelfve
fängelsegården. Snart spred sig också den märkliga nyheten, att Elsa
Larsdotter fått nåd. En dammig ryttare hade kommit sprängande ned för
Hornsgatan, i samma ögonblick som hon skulle antvardas åt mästermannen,
och han hade fört med sig bref till rätten, deri det måste hafva stått
om hennes befrielse, trodde man, ty strax derpå hade gamle slottsfogden,
i rättens namn, uppmanat menigheten att åtskiljas.
— Är icke den trollpackan i förbund med den lede, har då ingen varit
det, — ropade Fibiger med en ed, i det han trängde sig ut ur folkhopen.
Det samma som han tyckte äfven mor Kerstin och för öfrigt något hvar af
de församlade. På krogar och ölstugor hördes sedan under dagens lopp mer
än en förbannelse öfver de förnäme, som togo bort fattigt folks nöje och
narrade hederlige handtverkare att stå ute natten öfver, utan att sedan
få se någonting.
Hvad verkliga orsaken var till denna hastiga omkastning i rättens
tänkesätt, kände emellertid ingen. Men småningom spred sig det ryktet,
att kungen sjelf hade tagit Elsa Larsdotters försvar och befalt, att ny
ransakning skulle hållas. Som detta emellertid var allt för osannolikt,
då kungen var långt ned i Skåne och krigade med danskarne och då dess
utom mäster Hvittlock varit den, som först utspridt ryktet, ville ingen
riktigt tro derpå.