När Anders lemnat Söderport bakom sig och trodde sig vara i säkerhet för
vidare förföljelse, var hans första tanke att skaffa sig visshet om,
huruvida mor Kerstin talat sanning eller ej. En beskedlig bondqvinna kom
emot honom upp för backen med en stor korg på armen, och till henne
vände han sig. Röd i synen och anfådd, som han var, af den häftiga
rörelsen, var han nära att skrämma slag på henne. Men hans stammande
frågor lugnade henne snart, och det var med ett medlidsamt leende hon
svarade:
— Inte behöfver han, stackare, springa lungsoten på sig för slikt. —
Tjufven vet, när det blir något af med den trollpackan. — Derpå blinkade
hon förstulet åt honom och tillade: Kan tro, han hör till rättstjenarne?
Men detta gjorde icke Anders och icke heller hörde han, som hon derefter
trodde, till stadsvakten, eller var någon profoss, gevaldiger eller
slottsfogde. Hon skakade visserligen misstroget på hufvudet åt hans
nekande svar, ty hon hade sin tro för sig, tyckte hon. Men då han inte
heller tycktes vara någon af borgarvakten, gjorde det henne det samma,
sade hon, hvad han var. Borgarvakten var deremot alls icke i hennes
smak.
Sålunda hade hon enkom rest in till staden för att få se en riktig
trollpacka, som denna Elsa Larsdotter väl skulle vara, om någon vore
det, men hon hade icke fått se så mycket som ett smörjhorn en gång, och
detta var endast borgarvaktens fel, ty den der “gnidaren” Fibiger hade
ju trängt sig uti sjelfva mästermannens embete och tagit till sig
justitiesvärdet och skulle nu processa derom vid rätten. Det var icke
nog med att han lagt sig i hembageriet, tyckte hon, för att tvinga
ärbart folk att tigga, i stället för att försörja sig på hederligt vis,
utan nu ville han ock hafva en gratifikation eller frihet från accisen
under ett helt år, om han skulle lemna justitiesvärdet åter. Och
blåbukarne — dermed menade hon stadsvakten — som de skickade dit för att
taga det till baka, fingo endast svedde tassar — ty hela borgarskrået
mötte naturligtvis med blankt stål, som det osade annat af än af
ugnsrakor och brödspadar.
Anders tackade henne och fortsatte vandringen till sitt hem. Det dröjde
någre dagar, innan han åter vågade sig ned i staden. Men inga vidare
efterspaningar hördes af. Tack vare den kälkborgerliga processlystnaden,
hade hans slagsmål med mäster Hvittlock helt och hållet trängts i
skuggan för tvisten om justitiesvärdet. Allas tankar voro riktade på
denna märkliga fråga. Till och med mäster Kinkel, af hvilken Anders
trodde sig hafva mest att frukta, bedyrade helt kavat inför rätten att
ryktet om hans rymde fånge endast var ett påhitt af någre skrikhalsar på
“Tre tunnor”. Han hade aldrig sett honom, än mindre velat föra honom
till gillstugan. Att mäster Kinkel talade sanning, derom vardt rätten
ytterligare öfvertygad, då mor Kerstin, rädd som hon var att anklagas
för att hafva hjelpt fången på flykten, förklarade att hon aldrig hört
något från mäster Kinkels mun, som varit mera trovärdigt, än hvad han nu
försäkrade.
När Anders hörde sin tillvara som fånge så starkt i fråga satt, beslöt
han att sjelf uppsöka grefven.
Det var en varm, solig vinterdag, som han i denna afsigt vandrade öfver
Söderbro och styrde kosan in åt staden. Snön smälte på taken och rasade
i stora flockar ned i de trånga gränderna.
I början af Österlånggatan kom en flicka i blå redgarnskjortel och med
en vattenkruka i handen springande förbi honom, och när han vände sig
om, såg han en trupp ryttare följa henne på något afstånd. De redo i
skridt, skämtande med hvarandre, under det att de ryckte i tyglarne, för
att få sina bredbogade springare att kroma sig för de häpna ansigten,
som här och der dolde sig i fönstersmygarne eller bakom
förstugudörrarne.
Vid Köpmantorget delade sig ryttarne i tvänne hopar, af hvilka den ene
stannade vid högra sidan och den andre uppstälde sig midt emot,
spärrande på detta sätt vägen för den från båda sidor påträngande
folkskaran.
Anders märkte nu först, att hästarne hade svart flor vid öronen, och
kunde häraf, samt af den gröna matta af nyskuret granris, som var strödd
uppåt brinken till Bollhusgränden, förstå att det var någon förnäm
person, som skulle jordas. Hellre än att taga en omväg, tänkte han
derför, ville han vänta och åse ståten.
Snart ljödo klockorna doft och högtidligt från höjden, och en stund
derefter närmade sig, det långa sorgtåget ned för sluttningen. Det var
en person af hög rang, som fördes till den sista hvilan, ty presterna
buro långa sorgkappor och hängande flor på hattarne, en ståt, som i
denna, mot allt öfverflöd reglementerande tid icke fick komma en vanlig
dödlig till del.
Fönsterna på sidorna slogos upp, allt efter som tåget framskred och det
ena nyfikna anletet efter det andra trängde sig fram, för att få se så
mycket som möjligt af “processen”.
— Hvad jag mins väl, när hans bror, den salige grefven jordades! — sade
en äldre qvinna, när tåget passerade förbi henne. — Annat till ståt var
det då, ska' jag säga. Icke mindre än sex prestaver och framför dem
dubbelt så många likbjudare.
Hon yttrade dessa ord till en bleklagd flicka, som då och då sett upp
med sina milda, smäktande ögon mot Anders.
— Är det sant mor, — frågade denna, efter att hafva svarat med en nick,
— att den här kavaljeren blef stucken till döds af den långe kaptenen
vid gardet, han som går förbi hemma alla da'r?
— Jo, det vet jag visst, liksom de adlige icke kunde dö, som vanligt
folk, utan nödvändigt ska' stickas ihjel som grisar. — Men tyst, barn.
Nu ska' man få se excess, vill jag lofva!
Högljudda rop ned ifrån torget öfverröstade psalmsången och klockringen.
Allas hufvuden vände sig dit ned. I sjelfva hörnet, der ryttarne tagit
plats, stod en sällsam skepnad med några väpnade män bakom sig. Han var
klädd i rödt från topp till tå och hade en yfvig röd fjäderbuske i
hatten.
Den yttring af förakt för den aflidne, som låg i denna klädnad, kräfde
ögonblicklig hämd och flere värjor hade redan blottats i de bakre leden.
Men den röde mannens följeslagare voro beredde derpå och slöto sig
tätare till samman. Sorgtåget vek förbi nedåt Österlånggatan, och
prester och prestaver försvunno efter hvarandre bakom hörnet. Då sprang
plötsligt den sällsamme skepnaden fram till kistan och kastade på locket
en knippa harfötter.
— Der har du skammen, du fege förförare! — skrek han — som du skulle
låta komma öfver min slägt! — Derpå försvann han lika hastigt som han
kom, genom en låg portöppning i hörnhuset.
Sorlet och ropen vordo nu döfvande. Äfven menigheten på sidorna trängde
sig med våld framåt, för att öfvertyga sig, om det verkligen kunde vara
sant, att någon hade vågat en slik förolämpning, hvilken icke allenast
träffade den döde och hans fränder, utan jemväl en hvar som deltog i
tåget. Någre unge kavaljerer skyndade sig efter fridstöraren, för att
med våld bryta sig in i huset, dit han tagit sin tillflykt. Men ryttarne
och stadsvakten lade sig nu emellan, och de afstodo småningom derifrån
samt slöto sig åter till tåget.
— Såg du hvem det var, som bar den röde manteln? — frågade gumman sin
följeslagerska.
— Visst gjorde jag så, mor. Det var ju långe kaptenen. Han som alltid
låg i strid och gräl med tyske grefven. De säga att han haft en syster,
som tyske grefven hållit kär.
— Så okristlig kunde han väl aldrig vara. — Men ser jag rätt, så är det
Anders Barberare, som står här och tiger?
Hon nickade vänligt åt Anders.
— Längese'n jag såg en så fin kavaljer, måntro!
Anders svarade på helsningen. Många ord fick han dock icke tillfälle att
använda dervid, ty gumman sade genast att hon kände alla hans lidanden,
sorger och tankar, lika väl som han sjelf. Hennes man, åldermannen
Grijs, hade berättat henne allt, sade hon, och hvad han icke berättat
hade andra sagt henne — och nu flödade tårarne ur ögonen —
— Att mor Greta, den saliga själen, också gått i förderfvets graf,...
och Elsa sedan... Henne kunde hon då icke nog beklaga... Sådan vacker
och hjertegod flicka ... Men så voro också alle karlar, äfven hennes
Grijs, ja, de allra förnämste sprittande betagne i henne... De kunde
icke lefva, om de icke finge se henne... Fast man får ta' sorgen som den
kommer — och inte är det värdt för gubben Lars att trycka ned sig för
sådant... Nej, pröfningen är menniskans lott,... och karlarne bli aldrig
så svåra, se'n de fått gå igenom någonting på allvar. — Men Anders var
blott en vän till dem förstås och det rörde honom icke så mycket som
henne... Annat varit, om Elsa varit hans trolofvade...
Under det att hon pratade, stod jungfru Grijs med nedslagna ögon och
hörde på, då och då kastande en förstulen blick åt Anders' allvarliga
anlete. Äfven hon tycktes dela moderns uppfattning af pröfningarnas
betydelse i lifvet och var kanske icke heller fullkomligt obenägen att
praktiskt utröna satsens giltighet, genom att taga till man en sådan som
luttrats i lifvets skola.
Vare sig af denna eller någon annan, mera oegennyttig orsak, tyckte hon,
att hennes pappa skulle varda mycket glad, om Anders följde dem hem på
en stund. Anders funderade ett ögonblick, men tackade och följde.
Åldermannens hus stötte in till tyske grefvens och låg således i hans
väg.
När de inträdde i boden, stod Grijs sjelf bakom disken, grälande med en
af grannarne rörande den nya skråordningen för repslagarne, genom
hvilken, tyckte han, desse kunde taga dåligare hampa till tågvirke än
förut.
— Tycker du, qvinna, — utbrast gubben vresigt, så snart han såg sin
hustru på trappan, — att det är rätt och kristligt att förleda barnen
till onödigt gatspringande, i stället för att hålla dem hemma till tukt
och arbete?
— Kan tänka det vore bättre om hon hölle sällskap med den långe räkeln
till qvartermästare? — svarade mor Grijs, genast färdig att upptaga
striden. — Men det säger jag dig, att aldrig är det värdt, att du en
gång till kommer och trugar henne i hop med den tobaksrökande morianen.
— Åh nej du, med den kommersen är det nog slut, för si förstås, sa' han
som åt upp sillen och drack ur sillsältan. Nästa gång han sticker åstad,
ska' jag klappa honom både bak och fram!
— Så, låter det nu ur den tonen. Bevars, nyss fanns hvarken hustru eller
barn för den storskrytar'n, när han stack sig innan för boddisken...!
— Säg då far, hvad har händt? — inföll flickan orolig, då hon märkte sin
fars bekymrade min. — Hvart har han tagit vägen? Det är nu snart en
vecka se'n han var här.
— Ja, det får du fråga den lede.
— Och alla dina pengar, Grijs! — utbrast gumman och slog händerna
samman. — Hvart ha de tagit vägen?
— Ja, det får du äfven fråga honom om! — puttrade åldermannen.
— Ack, Gud misskunne dig, Grijs. Alla våra pengar och de tusen dalerna
sedan, som du gaf honom den qvällen, du mins, för att han skulle köpa
råg i Liffland?
— Intet lip mor! — afbröt åldermannen kärft. — Om man sjelf biter sig i
tummen, tjenar det ej till stort att qvida, för si förstås!
Nu sade grannen far väl. Han hade förmodligen hört samma sak dryftas
månge gånger förut och han kunde se på åldermannens framskjutna
underläpp och rynkade ögonbryn, att denne gjorde sig i ordning till en
grundligare föreläsning, angående sin bortkomne kompanjon.
Det dröjde icke heller länge innan Anders fann sig vederbörligen
instufvad mellan några bresiljepackor, garnbundtar och knippor af torkad
fisk samt undfägnad med sött plommonbränvin och holländska skorpor, allt
under det att åldermannen vidt och bredt berättade om sina många
olyckor, hvilka alla tillskrefvos hans forne vän, den skurken
qvartermästaren. I vissa fall hade han må hända icke heller så orätt.
Hufvudinnehållet af hans berättelse var följande:
Några veckor förut hade åldermannen haft gille och så månge gäster,
yppighetsförordningen medgaf, hade han samlat hos sig. Granrislukten och
oset från de många talgljusen fylde liksom en qväfvande ånga de låga
rummen. Men sinnena voro unga och behofven för glädjen små. Under de med
lingonris omvirade träkronorna svängde sig, i liflig takt, det ena paret
efter det andra, och allas anleten svettades uppsluppen fröjd. — Då
stannade allt liksom af ett trollslag. Från dörren hördes skrik och
svordomar. Den ene spelmannens fiol kom surrande fram öfver golfvet och
krossades i bitar.
Det var qvartermästaren som stälde till allt samman och en hisklig
excess uppstod. Med sönderfläkt uniformsrock och ansigtet uppsväldt af
vin och värme hade han med våld banat sig in i dansstugan och fattat den
blyga Brita om lifvet, för att släpa henne ut med sig.
— Go' vänner! — skrek han, så högt han förmådde med sin hesa, skrofliga
stämma då man sökte hindra detta — Jäntan här, som jag nu håller fast,
är min käresta, och har varit det i fulla två år, fast hennes gnidare
till far inte vill bestå prest till brölloppet.
Ett sorl af förtrytelse uppstod vid detta öfvermodiga tal. Kraftiga
näfvar, förde af mer än ett afundsamt sinne, höjdes i luften. Äfven
spelmännen skyndade sig att lägga bort sina instrument och grepo till
värjorna. Allt liknade sig till blodigt slagsmål. Till lycka för
qvartermästaren hade emellertid hans värja redan vid inträdet fråntagits
honom och kastats ut på gården, hvadan han endast kunde använda sina
knytnäfvar, och inom kort måste han derför taga sin tillflykt ut på
gården samt derifrån, efter en gagnlös ordvexling, ut på gatan.
Striden om den blyga Brita var likväl härmed icke ändad.
När åldermannen påföljande morgon solade sig i all maklighet på
bodtrappan, fick han nämligen, bäst det var, se tvänne sällsamme figurer
komma tågande rakt emot sig från gränden. Karmosinfärgen i hans anlete
bleknade till blyhvitt, och i nästa ögonblick stod han skälfvande bakom
disken, medan hans dräng, allt hvad han i sin ångest förmådde, skyndade
sig att lägga hasp och reglar på dörren. — Och detta skedde i grefvens
tid, ty qvartermästaren hördes strax derpå i argsint ton fordra att
genast varda insläppt. I annat fall skulle han skjuta eld på hela huset.
Bakom honom såg åldermannen, genom det hemliga synhålet i fönsterkarmen,
till sin stora förskräckelse en ännu besynnerligare figur. Det var en
tio års pojke, utklutad på det mest fantastiska sätt och väpnad från
topp till tå. I hvardera handen bar han sålunda en stor ryttarepistol,
två dylika voro instuckne, jemte någre knifvar och dolkar, i ett bredt
bälte, som han hade om lifvet och dess utom släpade efter honom på
gatstenarna qvartermästarens länga huggvärja.
— Öppna, eller jag skjuter detta kråknäste i brand och röker ut dig, du
gamle räf! — ropade qvartermästaren, i det han stälde sig bredbent och
utmanande framför dörren.
Åldermannen aktade sig emellertid visligen från att efterkomma denna
önskan, icke minst derför, att han var rädd för att grannarne i sådant
fall skulle få reda på de mer eller mindre grundade tillvitelser, som
hans förre kompanjon helt säkert skulle komma att öfverhopa honom med.
När hotelser icke hjelpte, öfvergick qvartermästaren till
“verkligheter”. Vinkande till sig pojken med pistolerna, tog han en af
dem och aflossade mot huset, så att det skallrade i fönsterrutorna.
Laddningen utgjordes emellertid endast af hästhår, hvadan utom den
förskräckelse, som smällen orsakade, ingen af husets invånare led någon
skada. Han fattade derefter sin dolk och fäste honom i dörren, ropande
med hög röst, att han utmanade, samfäldt eller enskildt, de fege
pultroner, som öfverfallit honom på dansgillet qvällen förut, samt
aflägsnade sig med majestätisk hållning samma väg han kommit.
En stor barnflock hade under tiden samlat sig och följde honom nu,
skrikande och ropande, till Norra malmen, der hans mest gynnade rival
hade sin bostad. På vägen dit mötte honom emellertid stadsvakten, och
efter tappert motstånd vardt han afväpnad och tagen i förvar, till
åldermannens stora glädje. Denna var dock af kort varaktighet, ty hans
höggreflige Nåde, öfverståthållaren, sände genast bud till magistraten,
att den fångne följande dag skulle sättas i frihet, “efter som han
lofvat att icke vidare synda mot konungens plakat om skotts lossande i
residenset”, och åldermannen vågade derför på flere dagar icke vistas i
sitt hem.
När han sent omsider smög sig dit, möttes han af än värre
underrättelser. För att lägga åldermannens snikenhet i dagen, hade
nämligen qvartermästaren omtalat för alle grannarne, huru denne sökt
tubba honom att göra guld, och detta tal hade spridt sig som en löpeld
kring staden. I en hökarbod längre ned i gränden hade samtidigt en
murare inkommit med ett papper, som hittats i det rum, dit Elsa, enligt
den allmänna tron, kommit flygande genom muren, och på detta papper
funnos, utom den ondes och andra fula namn, äfven åldermannens. Från
hökarboden hade papperet burits i en blånsäck till kyrkoherden. Denne
väckte nu åtal mot åldermannen vid kämnersrätten, och slutet på den
långa ransakning, som med anledning häraf började, vardt, att
åldermannen, öfverbevisad om att hafva med den ondes tillhjelp velat
göra guld, dömdes, “för det tillfälle han sålunda beredt den onde att
blanda sig i menniskors angelägenheter”, till två veckors fängelse vid
vatten och bröd.
Straffet var hårdt, men åldermannen fäste sig mindre dervid, än vid att
qvartermästaren kom helskinnad undan, som sköflat honom in på kroppen,
utan att gifva ens ett guldkorn ifrån sig. Han grubblade derför natt och
dag på hämd. Han drog sig till minnes huru som qvartermästaren lånat
murverktyg hos en af grannarne, för att, som han sade, laga en gammal
spisel, som rökte in, samt att dessa sedan återfunnits i trollrummet. Ju
mer han grubblade, dess klarare framstod för honom qvartermästarens plan
att vilja bryta sig in till tyske grefven, samt att allt hans guldmakeri
endast varit en förevändning, för att komma in i åldermannens källare
och der få arbeta ostörd. Han hade visserligen nekat till detta på det
bestämdaste och lofvat att återbetala ända till sista runstycket, hvad
han fått i förskott. Men detta hade sagts för åtta dagar sedan, och
sedan dess hade han ej varit synlig i staden.
När åldermannen hunnit till denna punkt af sin berättelse, kunde Anders
icke längre lägga band på sin otålighet.
— Hvad jag tackar Er, fader Grijs! — utbrast han och fattade
åldermannens hand. — Nu fins ingenting mera, som de kunna förevita
henne!
— Har tänkt så äfven, min gosse, för si förstås, — sade åldermannen i
beskyddande ton, — har tänkt så med. Men utan ny ransakning lär det icke
gå att få henne fri och honom fäld, ty hon är redan dömd!
Anders var allt för glad af hvad han fått höra och dertill af naturen
för öppenhjertig, för att han icke skulle omtala historien om ringen och
sitt hopp till tyske grefvens hjelp. Men när han nämnde dennes namn,
betraktade honom de andre, helt förvånade.
— Stackars min gosse! — sade åldermannen. — Den mannen lär inte mer få
någon dom bruten.
— Hvad menen I, fader Grijs? — utbrast Anders, stirrande på honom.
— Såg du inte nyss hur de buro bort honom? Långe kaptenen vid gardet,
han som bor här snedt öfver, råkade ju här om dagen att sticka till
honom något för djupt under jackan. De ha' nog länge kifvats om
kjortlarne, för si förstås.
— Så synd det måtte vara om den förnäma grefvinnan? — inföll jungfru
Brita suckande. — Jag såg tydligt, hur hon vred sina händer, när de buro
ut kistan genom porten.
— Hvad henne anbelangar — återtog åldermannen — är hon lika kavat som
någonsin. Senast i går var hon uppe hos drottningen för att bedja om
straff på Sparren. Fast aldrig fick hon komna ur bärstolen en gång. Men
hvad går åt dig, gosse, inte var väl grefven far din heller... se så,
värre skaddöd har händt förr, för si förstås.
— Kan hända mäster Schultz behöfver mig, — sade Anders tankfullt och
reste sig upp. — Det var kanske stor excess der nere.
— Jo, lita på det; minst tjugu blanka klingor på hvardera sidan. Hör du,
hustru, minst tjugu, säger jag, för grannen, som nyss var här inne,
räknade dem, sa' han, och de vispade nog vackert omkring sig, vill jag
lofva. Men nog var det nesligt, för si förstås, af den långe kaptenen
att icke lemna grefven i fred, se'n han var död.
— Hvad I ha'n för ett godt hjerta, Anders Barberare! — sade jungfru
Brita med ett smäktande ögonkast, då Anders strax derefter tog afsked. —
Så hade nog inte tjocke Gudmund gjort, eller Mats Hake eller någon af de
andre barberaregossarne. De hade nog fylt sina stop flere gånger än,
innan de låtit dem stå tomma efter sig, för att hjelpa sin nästa!
Anders svarade ingenting. Han tycktes icke heller finna hennes
handtryckning ovanlig, eller märka någon ovanligare glans i hennes
blickar, fastän hon oafvändt stirrade på honom.
Förtviflad skyndade han hemåt. Det mörka stadshuset aftecknade sig
skarpt mot den månlysta himmelen. När, tänkte han, skulle olyckan
tröttna på att förfölja henne, som satt fängslad der, och som han nyss
varit så säker på att kunna rädda.