Det var redan sent på qvällen, när grefven stannade utan för mäster
Hvittlocks port.
Men det lyste ännu i fönsterna, och grefven bultade derför på utan
tvekan. Det skulle också varit högst ovanligt om mäster Hvittlock varit
qvällsömnig en sådan dag, då han haft att fägna sig åt ett fullt
halfankare godt spanskt vin, som någre förnäme renlärige gifvit honom
för den trägna tjenst, han haft under sista tiden.
— Det är en alldeles för stor ära för mig, — — stammade mäster
Hvittlock, raglande till baka inåt rummet, då han i den inträdande
igenkände grefvens person. — Hör du qvinna, en alldeles för stor ära för
oss, säger jag!
De sista orden gälde en medelålders qvinna, med hvassa, motbjudande
anletsdrag, hvilken emellertid tagit grefven i noggrannt skärskådande.
— Det är längesedan du såg mig, mäster! — sade grefven, i det han satte
sig; — men ännu har du väl icke glömt de blanka dalerstyckena, som jag
sist gaf dig i hufvan?
— Skulle väl inte lefva om jag gjorde det, Ers nåde!
— Kan hända vill jag nu lägga flere dertill!
— Månntro jag skall stå på hufvudet på Riddarholmstornet eller rulla
klot ner för Skinnarviksbergen eller rida grensle på justitiesvärdet.
— Åh hå, för böfveln, så farligt är det väl ej heller. — Men saken tål
endast vid fyra ögon. — Du förstår mig?
— Och här äro, Gud fördubble mig, en, två... sex. — Ut käring, ut med
dig i rödaste rappet, — skrek mäster Hvittlock till sin äkta hälft,
hvilken nyfiken att höra, hvad en sådan förnäm kavaljer kunde vilja så
sent, hade trängt sig alldeles inpå dem. — Borde du inte förstå det af
dig sjelf, kan tänka, att hans nåd blir stucken af din fula spetsnos!
— Nå nå, icke så häftigt mäster Hvittlock, — inföll grefven, medlande,
då han af den äkta hälftens vreda min och blixtrande ögon kunde förstå,
att ovädret icke var långt borta. — Din hustru är ju en ärbar matrona,
och vore saken endast min hemlighet, skulle hon lika väl som du få veta
allt samman.
Gud signe Ers nåd för det ordet, — sade qvinnan ödmjukt nigande, — och
får jag gifva Ers nåd ett råd till baka — hon såg härvid, allt annat än
mild, på sin man — så säg inte den der pratmakaren för mycket, ty ingen
mun ligger närmare örat än hans, nej icke ens på den värste
kröningsblåsare. Det som är fint rinner ut och det som är groft stannar
qvar.
— Ut med dig — förbannade hexa! — skrek mäster Hvittlock ursinnig —
eller skall djefvulen...
De sista orden dogo bort i ett oredigt mummel, ty Sara hade redan vid de
första orden slagit igen dörren bakom sig.
— Hon har blifvit så mungipig på sista tiden, ska' Ers nåd tro — sade
mäster Hvittlock och sköt fram bänken till bordet. — Men håller man bara
stramt i tömmarne, går nog lasset skäligen jemt, om än hjulen en och
annan gång falla ur spåren.
— Jo jo, gamle Hvittlock, — svarade grefven skrattande, — sade jag dig
icke att ung hustru är gammal mans död!... Men nu var det om mina
falkar, jag ville tala och icke om din hustru. — Kan du skaffa mig några
stycken sådane bestar, men icke af de öländske?
— Slikt handtverk har jag glömt Ers nåd! — stammade mäster Hvittlock
förvånad. — Dertill är Greger Matsson midt emot mycket bättre, fast han
kanske inte är uppe så här dags!
— Nå det blir min affär om du handlar dålig vara, förstås, men i de
gamla bygderna der ned åt Skåne, der jag alltid köpte mina föl förr i
tiden, när jag rustade under fanan, bör du än i dag vara som barn i
huset.
— Förstås Ers nåd, nog borde de väl kännas vid mig, kan tänka, — sade
mäster Hvittlock och vred sjelfbelåtet sina yfviga knäfvelbårar. — Hur
månge skulle då Ers nåd behöfva och när skalle de vara här?
— Tolf är i minsta laget.
— Hela dussinet? — ropade mäster Hvittlock, och spärrade upp sina
rödsprängda ögon. — Tolf jagtfalkar! I Herrens namn, de kunna då inte
fås på nära håll!
— Du får fri täring och särskild handpenning för hvarje! Men jag har
brådt om, — tillade grefven och reste sig. — Jag ville gerna att du
gåfve dig i väg redan i morgon afton — senast på lördags morgon.
Mäster Hvittlock skrufvade fingrarna åter och fram genom knäfvelbårarne
och vindade alldeles förskräckligt med ögonen. Derpå såg han sig
försigtigt omkring, för att öfvertyga sig om att hans hustru icke var i
närheten.
— Se, det är så Ers nåd, hviskade han — att om lördag skall det bli
exekution utaf.
— Potz Donner Teufel! Hvad bryr jag mig om din exekution, — sade grefven
uppbrusande och slog handen i bordet. — Säger du ja och amen karl, eller
skall jag gå till någon annan?
— Det är vackra jäntan här midt öfver, som Ers nåd nog mins, — återtog
mäster Hvittlock med ett illparigt grin. — Och presterna få ingen ro, så
länge hon är ofvan jord.
Grefven såg honom stint i ögat.
— Hundra goda dalrar, man, — utropade han — om du lagar att den saken
icke blir af!
— Hm, hundra daler!... Nog godt att ha i byxsäcken, men embetets förlust
bör ock något gälla...
— Nå godt! — två hundra, tre hundra, fyra hundra ger jag dig, men då
skall du föra henne hem till mig, förstår du, i min malmgård.
— Låt gå då för femhundra, hälften före och hälften efter — men
falkarne?
— Om du narrar mig, — sade grefven utan att fästa sig vid hans
oförskämda skratt, — ska' jag låta dig springa gatlopp mellan mina
hundar. — Se här emellertid till handpenning!
Han kastade några guldmynt på bordet och reste sig upp.
— Var lugn Ers nåd! Justitiesvärdet är icke i riktigt lag, ska' jag
säga. — Studenten här om dagen var något styf och kantig af sig och det
fick ett stort hack på väl en tum i eggen. — Nu bor der borta på norra
malmen Johan Skärslipare och det är en rapp karl, ty hans slipsten gör
icke mer än två hvarf om året, ett om jul och ett om pingst. Men då
hinner han slipa sin byxknif så hvass, att han kan skafva de största
bitarne ur helgdagsmaten för grannarne... Han ska' nu få börja att slipa
svärdet i morgon. Och om höga magistraten sen brummar, ser hans nåde, så
är felet hans, ty inte kan man nyttja en vanlig yxa heller. —
Grefven gillade detta förslag. Han brydde sig dock icke om, sade han,
hur mäster Hvittlock stälde med saken, blott det gick som han önskade,
och detta lofvades å den andra sidan med hand och mun under otaliga
bugningar.
När grefven lemnade Hvittlocks stuga, för att vända hemåt, var det nära
midnatt. Malmarne voro denna tiden på dygnet allt annat än säkre, och
utan fackla hade man till och med svårt att hitta vägen mellan de
vattenfylda groparna och de månge högar af afskräde, som under dagen
utkastats från husen på sidorna.
Grefven hade icke gått många steg, då ett starkt fackelsken syntes från
en af sidogatorna. Strax derpå framkom om hörnet en sällsam trupp, med
rykande facklor och dragna värjor. De senare slogos oupphörligt mot
stenar och husväggar, under rop och skrål.
I spetsen för truppen gick en trasig spelman, hvilken af alla krafter
gned på strängarne af en sprucken fiol.
Grefven påskyndade sina steg, för att komma förbi hörnet, men då kom en
likadan trupp tågande från andra sidan, rätt emot honom. Det handlade
förmodligen om någon allvarligare excess, de två partierna emellan.
Grefven tycktes åt minstone antaga detta, ty, i stället för att
fortsätta sin väg, smög han sig så nära som möjligt intill husväggen,
förmodligen i hopp att icke varda uppmärksammad. Men knapt hade den sist
nämnde truppen kommit fram på halft pistolhåll från honom förr än en
medelålders, reslig man, som gick bredvid spelmannen, ropade åt honom.
— Monsieur! Vi hafva helt visst något obytt!
— Helt visst, mon cher! — svarade grefven kallt, då han i den talande
igenkände sin värste vedersakare, långe Sparren vid gardet. — Också jag
har den käppen hemma som är gjord för Er rygg.
— Om förlof, min herre, men denna värja är på närmare håll, och den
längtar efter värdigare föremål. Min lösen är, — tillade han och
saluterade artigt med värjan, — Er dödsgång!
— Och min är, — sade grefven, ursinnig, — åt helvetet med Er och hela Er
afföda! Gemen skam öfver Er döda kropp!
— Den skammen skall gå igen öfver Er — svarade den andre med ett
hånskratt — Era fränder skola sjelfve varda vitnen dertill — fege
förförare!
De intogo skyndsamt ställning, medan de båda följena slogo ring om dem.
Grefven var, trogen sitt hetsiga lynne, ifrig att komma sin motståndare
in på lifvet. Men denne förstod att på utmärkt sätt försvara sig och i
hvarje ögonblick tycktes han på väg att ränna värjan genom sin hetsige
motståndares underlif.
Men nu hördes plötsligt ljud af taktmessiga steg nedan för backen. De
både stridande sänkte sina vapen. En patrull så sent och på denna trakt
var någonting högst ovanligt.
Grefven saluterade sin motståndare och ville fortsätta sin vandring, då
de kringstående plötsligt, som på ett gifvet tecken, sänkte facklorna
mot jorden. Några ögonblick och det vardt kolmörkt och tyst. —
När patrullen en stund senare framkom, kunde han af de kringkastade
facklorna och den upptrampade vägen se, att en strid nyss förut egt rum.
Knektarne spridde sig derför åt alla håll och började leta utmed
dikeskanten, lysande omkring sig med facklorna, för att efterse om något
vapen eller något annat lemnats qvar, som det kunde vara skäl att taga
vara på. Det dröjde icke länge förr än de upptäckte grefven, liggande på
rygg, med hufvudet nedan för vägkanten. Knekten, som stod närmast, sökte
resa honom upp. Hans anlete var blekt. Genom det hvita spetskråset
framsipprade blodet ymnigt. De rosslande andetagen och ryckningarna
kring munnen gåfvo likväl till känna, att lifvet ännu icke flytt helt
och hållet. Men knekten ansåg troligen, då hans försök att få honom att
stå misslyckades, att föga hopp fanns om dess återvändande. Han släppte
honom derför handlöst till baka i diket och sade, vänd till de andre:
— Den der kan ligga tryggt tills i morgon, utan att någon stjäl bort
honom.
Derpå stack han grefvens värja i sitt bälte.
Under skratt och glam marscherade patrullen vidare.