Bertil hofmästare var nära att få ett giktanfall i förskräckelsen, då
grefvinnan följande morgon frågade honom, i en ton som icke medgaf någon
invändning, om grefven, hennes man, var på sina rum. Hon ville i sådant
fall genast besöka honom.
Han svarade efter flere stamningar och barklingar, att det visserligen
var så att hans nåd, grefven, var på sina rum, äfvenså att han troligen
skulle med stor reverens mottaga hennes nåds besök, men det var ännu så
tidigt på dagen, att det icke vore rådligt att utan förberedelse störa
hans nåd i hans vigtiga förrättningar...
Längre hann han ej. Med en föraktfull blick vände grefvinnan honom
ryggen och insteg oanmäld i sin mans våning.
Vid hennes inträde satt grefven längst bort i rummet, hopkrupen mellan
en egendomlig samling af betseltyg, falkbjellror, spruckna muggar och
ölkrus af olika storlek och skepnad. Han vår sysselsatt med att
uppfostra sin älskling, en gulhvit, långhårig rapphönsshund, och
lektionen för dagen tycktes omfatta försoningsläran som meddelades
praktiskt. Vid samma rosenkrans, som plågade den stackars “Belona”,
hängde nämligen en annan, något mindre, och i denna var en stor gråbrun
katt fastkopplad, hvilken, med ögon, lysande af ilska, fräste åt sitt
påtvingade sällskap. Belona återigen, skälfvande af rädsla för hvarje ny
ryckning i rosenkransen, tycktes endast hafva en önskan i lifvet, att
krypande nå sin grymme herre, för att som en nåd få slicka hans hand.
Hon hade dock tur i dag, ty lektionen var nyss börjad, då grefvinnan
steg in, och vid hennes åsyn släppte grefven genast snöret, med hvilket
han höll fast sina lärjungar, låtande dem bäst de kunde förlika sig med
hvarandra.
— Hvad viljen I mig? — frågade han med synbar öfverraskning. — I gå'n
förmodligen i sömnen, verte et bleu, ty detta är mitt gemak!
— Melchior! — utropade hon och närmade sig honom. — Förlåtelse och
glömska!
— Hvad knäfveln ha'n I då gjort? — utbrast han och skrattade. — Stulit i
kyrkan?... druckit ur prestens nattvardsvin?... eller må hända kastat
syndiga blickar på unge klockaren?... Men sådant lappri kommer mig intet
vid, blott I ej fören Edre käre hit i mina rum.
— Kom ihåg, Melchior, att det är jag, som tager första steget.
— Nå, för alle djeflar, hvad är det då I viljen säga? — skrek han och
stampade i golfvet med sina tunga ryttarstöflor, så att fönsterrutorna
skallrade.
— Hör mig med lugn! Under många år ha vi lefvat skilde från hvarandre,
nästan såsom tvänne oskylde. Men du har stått för min själ som en grym,
obarmhertig tyrann, hvars högsta behof det varit, att gjuta smärta i min
sparsamme glädje. — Jag har icke heller sparat mina böner till den
högste, att han måtte hämnas på dig för all hjertlöshet...
Hon var djupt upprörd. Hennes läppar darrade och hon tycktes hafva svårt
att fortsätta. — Han kastade en skygg blick på henne medan hans ansigte
vexlade färg gång på gång.
— I stället finner jag, — återtog hon, — att jag varit bedragen. Jag
ensam har varit skuld till min smärta. Derför, Melchior, ber jag dig nu
om förlåtelse. Jag kan aldrig försona hvad jag brutit, men du kan stilla
min sorg, om du säger att du förlåter mig mina misstankar.
— Sapperment, min grefvinna! — utbrast grefven, hvilken småningom
återfått sin gäckande min. — Om jag förstår det minsta... eller tron I
då inte längre att jag är en mördare?
— En mördare?... Du vet då äfven detta?... Hon betraktade honom full af
häpnad.
Han skrattade ironiskt och blundade med ena ögat.
— Halte Bertil har då icke omtalat för Er att jag mördat Ert barn?
— Halte Bertil? Låt kalla hit honom att han genast må ansvara för sina
ord.
— Inte här!... Parbleu, om här är någon kommissorialrätt... Kan hända
jag minnes orätt, kan hända var det någon annan! För knäfveln om jag
lagt alla dessa historier så noga på sinnet. Om I frågat mig derom
skulle jag för aderton år se'n kunnat säga Er, att det barn, som I
dolden för mig, drunknade samma qväll, som I bedrogen mig för Sten
Bjelke, Er forne älskare.
— Åter... en... lögn!
— Min grefvinna! — Han närmade sig på en armslängds afstånd. Hans läppar
skälfde af vrede och han syntes färdig att i nästa ögonblick höja piskan
mot hennes anlete.
— Det var Sten Bjelke som öfvergaf mig, icke jag honom, — svarade
grefvinnan med stadig röst. — Man sade honom ondt om mig och han trodde
det. Efter mitt giftermål har jag icke sett honom. Men äfven mitt
stackars barn försvann. Jag trodde att det var min far som dolde det, på
det att man ej skulle få kännedom om det förhållande, hvari Bjelke och
jag stått till hvarandra. Men då kom en dag en ond ande och blåste i min
själ, att det var I, som röfvat bort min skatt, och i många år har jag
närt denne tanke, med allt det hat, mitt hjerta kunnat föda. Då fick jag
i går afton höra, att det jag sörjer ännu lefver, att du är oskyldig...
och jag kan derför bedja dig, upptag detta barn i vårt hem!
Medan hon talat, hade grefven gått fram och åter öfver golfvet,
smällande med piskan. När hon slutade, brast han ut i ett cyniskt
gapskratt.
— Sapperment! — skrek han. — Jag skall säga till åt Bertil, att han ger
den lilla kostpengar. Det samma som skrifvarens Anna får... för resten
mån I kälas med henne, hur I behagen, det tager jag mig icke vid.
— Endast din personliga mellankomst kan rädda henne. Hon är fängslad.
— Sapristi! — han hånlog ånyo. — Man skall få se att hon är en
trollpacka? Snart fins ingen flicka i residenset, som ej är behäftad med
trolldom.
— Det var hon, som fängslades, I torden minnas det, för några veckor
sedan, här utan för vår port!
— Här utanför porten! — upprepade grefven, och stirrade förskräckt på
henne. — Det skulle då vara Elsa Larsdotter... Guds död!
Han upphörde med ens att skratta.
— Viljen I hjelpa mig eller icke? — frågade grefvinnan stolt.
Han teg en stund. Derefter vände han henne ryggen och hvisslade åt sin
hund, hvilken, skälfvande i alla leder, smög sig fram utefter väggen.
Grefvinnan såg en stund föraktfull på honom och lemnade derefter rummet.
Stoltheten hade hos henne segrat öfver moderskärleken.
Det dröjde en stund innan grefven åter började sin lektion. Men han var
nu mer icke samme nitiske lärare, som han varit före grefvinnans besök.
Gång på gång rusade han upp och gick häftigt några hvarf på golfvet.
Plötsligt skyndade han till dörren och ropade utåt, så att det gaf eko i
korridoren:
— Bertil, hvar djefvulen håller du hus, du halte lymmel?
Några minuter senare stod Bertil, ödmjukt bugande på tröskeln. Han fann
sin herre i största raseri. Under de värsta svordomar slog han med
piskan efter sina stackars lärjungar, hvilka tjutande af smärta kröpo
utefter väggarne.
Plötsligt stannade han, och stirrade förvånad på Bertil.
— Du har något att säga mig? — frågade han.
— Ers nåd ropade mig, sa' Mats Skrifvare.
— Ja det var sant!
Han gick honom på ett steg nära och såg honom skarpt i ögonen.
— Hon säger, att Elsa Larsdotter är hennes dotter?
Bertil vardt blek i ansigtet. Han hade svårt att dölja sin
öfverraskning.
— Guds död om du tiger karl! — skrek grefven och stampade i golfvet, så
att de länga sporrarne klirrade. — Du ser att jag svettas blod och
vatten, och ändock svarar du mig ingenting.
— Ers nåd vet bäst, om Ers nåde haft skäl att misstro mig, — svarade
Bertil undvikande.
— Misstro dig? För böfveln! Icke hit tills, men, — han närmade sig och
lade sin hand förtroligt på hofmästarens axel. — Är du fullt säker på,
att hon drunknade? Kan du svärja derpå?... Kan du det vid din egen
salighet... Vid Guds blod och lungor?
— Som en sten plumsade hon ned ur båten, Ers nåde... Det vill jag svärja
på vid allt hvad heligt är ... Har hon sedan kommit upp, är det, Gud
hjelpe mig, med trolleri... Men det var så sant, Ers nåd, — återtog han,
då grefvens ansigte ljusnade vid denna försäkran, — magister Olaus var
här i går med hennes födelsemärke, kan hända tog hennes nåd det för
godt.
— Måtte djefvulen strypa den skälmen om han det gjorde?
— Såg det sjelf, Ers nåd, bakom dörren, der jag stod, ja, så visst som
jag står här. Hur han fått det, kan ingen veta, men med trolleri har det
nog varit, ty hvad han sade om flickan, liknade bra mycket sanning.
— Guds död karl, om du narrar mig.
Bertil plirade på ett egendomligt sätt med sitt friska öga, när han
hviskade:
— Hvad gör det i allt fall, Ers nåd? Eld tar må hända bättre än vatten.
I nästa vecka skall hon brännas!
— Hon skall så för böfveln heller! — utbrast grefven häftigt.
— Men Ers nåd...!
— Tyst karl! Sapperment...
Grefven stod en stund försjunken i tankar. Ett sällsamt leende spred sig
kring munnen. Han tillslöt ögonen och smackade med läpparne.
— Hvilka ögon, Bertil!... Svarta och eldiga som en sydländskas! De
fördömde svartrockarne, som störa all vår glädje här på jorden... Om hon
bara inte tappat ringen, det lilla trollet!... Och läppar röda som
körsbär! — Bertil, du måste laga att vi ännu en gång få henne fast...
— Men Ers nåd, om det vore sant, hvad magister Olaus sade i går?
— Du menar att det vore förbjudna led?
— Åh, inte just det!...
— Tala då ur skägget karl och hicka inte som en strypt falk!
— Tänkte blott, Ers nåd, att det har händt förr att den som drunknat
gått igen, och då har det betydt allt annat än godt.
— Derför skall _du_ rädda henne! Tänk karl, du qvittar då din räkning?
En är dränkt, en annan friad från att brännas, det blir ju rätt
liqvid...
Grefven gjorde här ett uppehåll och återtog derefter:
— Du känner ju långe Sparren vid gardet?
— Ja, Ers nåd!
— Håll skarp vakt på honom! Han vill slåss med mig, och har flere med
sig, men jag har icke lust, att stickas ned som en kalf.
— Förlåt, Ers nåd... Jag är gammal nu... jag skalle endast bringa skam
och nesa öfver Ers nådes hus.
— Gå då för djefvulen i våld, du bönhase! — skrek grefven vred och
slungade sin dolk efter honom som sjungande satte sig fast i en
golftilja.
Bertil lät icke säga sig detta två gånger. I nästa ögonblick stod han
vid dörren och fattade i låset. Men grefven upphann honom här.
— Tiga kan du väl, tiga som fisken! — hviskade han och grep honom hårdt
i halskragen, — eller vid påfvens tarmar, skall jag icke tvinna dig så
tunn som detta snöre.
Bertil bugade sig tyst, utan att svara och skyndade att tillsluta dörren
efter sig.
I korridoren utanför hörde han hur grefven lockade på sina älsklingar.
Strax derefter genljödo hvalfven af pisksmällar och klagoskri. —
Lektionen hade åter tagit sin början.