Följande dag var mönstring med borgerskapet på Barnhusgården. Denna
aflopp icke utan mycket stoj och långa deliberationer, tack vare den
hetsige mäster Jonas Värme.
Orsaken var följande. Sagde skråhöfvidsman hade nämligen någre qvällar
förut anfört en patrull af borgarvakten. I den patrullen voro äfven Olof
Abrahamsson, stockmakaren, Olof Fibiger, bagaren, Magnus Grå,
karduansmakaren, jemte flere mindre betydande. Det var redan nedmörkt då
de lemnade Söderport och mäster Fibiger föreslog derför facklor. Men,
som ofta händer när rådet kommer från en underordnad, lemnades det utan
afseende.
Visserligen tyckte Jonas Värme att han var mager och tunn som ett gorån,
då Fibiger deremot var däst och uppblåst som en skånsk smörlimpa, men
hvad kuraget vidkom ville han icke byta. Mången grofväxt gesäll hade
fått plikta för sin ringaktning rörande hans armstyrka, och äfven om
spökena voro af kött och blod, tyckte han, behöfde han icke låta lysa
för sig som giftaslystna baljäntor.
Alltjemt ordväxlande härom, hade de kommit ett stycke uppför Hornsgatan,
då de plötsligt fingo höra gälla rop om hjelp. Mäster Fibiger ville nu
skynda ner åt berget, för att efterse, hvad å färde var, men som
vanligt, då han ville något, ville Jonas Värme motsatsen, ty han tyckte,
att ropet kom från andra sidan sjön. Inne i staden var det ofta excess,
och dit in kunde de icke löpa. I stället för att, likmätigt sin pligt
och i öfverensstämmelse med konungens stadga och plakat, skynda efter
våldsverkarne, föreslog han derför att de skulle helsa på gamle Tunnman,
krögaren på “Gyllene Råttan”. Som Jonas Värme hade makten, följdes de
också dit. Der spenderade han sedan mycket på spanskt och pipor, allt
under sitt vanliga skämt öfver mäster Fibigers frodiga hull.
Nu begaf det sig emellertid icke bättre, än att den, som skrikit varit
en af enkegrefvinnan De la Gardies frälsebönder, och att de som fått
honom att skrika, varit tre anständige värfvare under öfversten Lichtons
regemente. Under förevändning att vilja spela “putte” med honom, hade de
lockat honom bort till Skinnarviksbergen och der tagit från honom både
pengar och kläder, samt dess utom några bref från grefvinnan, hvilka
denna höga dam ogerna ville mista.
När gerningsmännen sedermera aktionerades för rätten, hade äfven Jonas
Värme måst inställa sig, hvilket åter haft till följd, “att en nästan
fullständig rebellion och galenskap varit nära att få makt med hela det
vällofliga borgerskapet.”
Under mönstringarna denna tid brukades nämligen att öfverståthållaren
“ädel och välboren” befordrade eller degraderade inom borgarvakten efter
förtjenst och skicklighet samt skråens betydenhet. Nu hade Jonas Värme i
flere år sträfvat efter att från simpel rotemästare, som han var, klifva
ett steg högre upp till så kallad “Gefreiter”. Många tunnor öl hade han
för den sakens skull spenderat och många dubbla par hjortskinnshandskar
hade han skaffat nye egare. Men tack vare hans misstänkta uppförande mot
Lichtons värfvare, vardt nu på sjelfve mönstringsdagen hans gamle
fiende, mäster Fibiger i stället utsedd till Gefreiter. I Värmes ögon
gälde skymfen hela skrået, och hur han pratade härom med sina vänner,
fick han dem slutligen att nedlägga vapen, så att, då kompaniet skulle
marchera till mönsterbordet, endast fem man utom Fibiger kommo fram. —
“Men då röt, — för att nytja Magnus Grås' ord, — Hans Excellens, den
nådige grefven och öfverståthållaren, i egen hög person helt
anskrämmeligt till borgarne, att de voro pultroner och bönhasar allihop.
Jonas Värme — svängde visserligen och cirkulerade vidt och bredt
häremot, och sade bland annat till hans höggrefliga nåde, att om det
bland spetsmakareembetet fans en och annan skälm och bedragare, voro
bagarene icke annat allihop än skälmar och pultroner, som i alle sine
da'r borde rida galopp på trähästen för sina falska vigters skull. Men
nu vardt den höge herren ännu vredare, förstås, derför att Jonas Värme
vågade tala honom till oåtspord, och till sist så förtörnad, att han
genast degraderade honom till simpel knekt. Han hade nog, Gud bättre,
satt honom ned i sjelfve tjufkällaren, om inte mäster Fibiger sjelf gått
i kaution och borgen för, att han ej skulle rymma. —”
Någre timmar efter detta uppträde suto de gamle vännerne och drucko
försoningsskålen i det låga, af gräslök, kumminost och utspildt öl
doftande källarrummet på “Tre tunnor” vid Drottninggatan, afvaktande
timmen, då de skulle utgå på patrull. Humöret var, af lätt förklarliga
skäl, å ömse sidor mer än vanligt retligt och då mäster Fibiger till
sluts råkade tala om de gamla goda tiderna, kom Jonas Värme strax i
sådant raseri, att ett halft dussin ölmuggar i ett ryck försvann från
bordskanten.
— Nehej, bror! — skrek han, i det han vägde mot det rankiga bordet, så
att det utslagna ölet rann ned på golfvet mellan hans ben. — Nehej,
säger jag, tacka vet jag i salig kungens tid... tacka vet jag då, för
det var hufvud det!
— Hvad har väl kungen och kronan att skaffa med käre brors otur i dag? —
frågade mäster Fibiger med illparigt småleende. — Inte ett fnatt en
gång! Men akta dig vackert, ty håller du på än längre, blir du kanske
snart så stark, att hvarken krus eller muggar hålla.
— Kommer inte bror i håg, — inföll nu Magnus Grå, — att hans
högvälborenhet talade om, att du skräflar både om flamske hundar,
jutehjertan och annat slikt, som är farligt att föra på tungan i dessa
tider?
— Ser nog, hvart I syften, — svarade Jonas Värme med en min af sårad
värdighet. — Men du kan spara ditt grin till gillet, vän Fibiger, så får
du bättre tur hos Sockermaja, hvasa?
— Håll tyst med slikt, — skrek mäster Fibiger, nu i sin ordning
krossande några krus, — ty om du än skulle kroma dig värre än hoffröken,
som åkte på drottningens släp, ska' jag vrida nacken af dig!
— Nå nå, käre bror — skrek Jonas Värme, en smula häpen. — När man är ute
om nätterna och slår sönder gatstenarne med värjan och ställer till
excess med spelare och musikanter...
— Tyst, säger jag, — skrek Fibiger, allt ursinnigare, — eller krossar
jag din syndiga skalle med detta ölkrus!
Mäster Värme var vid detta tillrop icke heller sen att väpna sig, och de
gamle gode vännerne hade helt säkert inom kort ansträngt alla sina
krafter, för att tillfoga hvarandre så mycken skada som möjligt, om icke
en ny man i det samma inträdt och sällat sig till laget. Det var den
fruktade mäster Hvittlock, hvilken, enligt sitt löfte till
Schlangenfeld, var på väg åt norr, för att låta slipa justitiesvärdet,
för att derigenom skaffa sig en veckas frist med exekutionen.
— Nå, det var rart främmande, — skrålades mot honom. — Vacker
förrättning om lördag, kan man se.
Han ombads att taga plats.
Mäster Hvittlock syntes emellertid till en början föga angelägen om att
öka laget med sin person. En af hans drängar, sade han, hade dagen förut
fått en liten beskedlig handskmakare att dricka med sig ur stora
dryckeskannan på “Gyllene Råttan”, och då detta, förstås, hade ansetts
nedsättande för hela skrået, hade drängen af höga rätten dömts till
dugtig bastonad. Nu tyckte han, att han i sin tur kunde visa sig rar.
Det torde likväl vara sällan, som en föresats hålles, när det vattnas i
munnen för ölet, som skummar i fylda stop. Hur det var tyckte mäster
Hvittlock snart att Fibiger lemnade en väl rymlig plats på bänkhörnet.
Justitiesvärdet, som dinglade i en rem om halsen på honom, flyttades
helt oförmärkt till en spik på väggen och snart frågade han icke efter,
om det var öl eller mumma, som räcktes honom.
Samtidigt med mäster Hvittlock hade Anders Barberare inträdt i rummet
och tagit plats för sig sjelf vid ett ledigt bord. Hans bleka
ansigtsfärg och bandet kring pannan tydde på, att han ännu icke var
fullkomligt återstäld från det sår, han fått af korpral Tistels
bardisan, den qvällen, då Elsa fängslades.
Samtalet mellan borgarene, hvilket han till en början icke tycktes fästa
sig vid, vardt småningom allt högljuddare.
— Så mycket du vet, rödgöling, — skrek Fibiger, — att tar du den gången
miste, råkar du mine näfvar! — Förstår du det?
— Och mine också! — skrek Jonas Värme, i högsta diskant.
— Nå, nå, go' vänner, — sade mäster Hvittlock undfallande, — skulle jag
säga ut min innersta mening, ville jag helst slippa från det der lilla
kräket, ty sällan, ska' jag säga, har jag haft en så'n räddhåga.
— Ser man på bara! — skrek Fibiger och torkade med rockärmen bort
ölfradgan ur skägget, — har man icke der redan prof då satans spel. Få
se om inte något sattyg sker, innan dygnet gått om.
— Alldeles som att hugga i blåner, — återtog mäster Hvittlock med ett
hemlighetsfullt grin.
Han sänkte nu rösten och beskref, som det tycktes för Anders, någonting
af synnerligt intresse.
— Alldeles som i blåner, — återtog han derpå högt. — Tacka vet jag
Smeds-Karin. Det var ackurat det samma som att hugga i det här bordet,
så bastant var det. Men nu ska' svärdet slipas om, sen I, och se'n tar
det bättre.
Det skratt, som nu följde, bildade en sällsam motsats till den djupa
förtviflan, som Anders erfor. Han hade hört tillräckligt mycket, för att
förstå att samtalet rörde Elsa, och han ryste vid tanken på hennes öde.
Han tyckte sig se henne framför sig, känna hennes hufvud i aningsfull
längtan luta sig mot hans bröst.
Hennes ögon voro förtroendefullt fästa mot hans. Han mindes nu så väl en
vacker sommardag, då de vandrat till samman utåt Liljeholmen. Vinden
susade öfver dem i trädkronorna, fåglarne qvittrade och biet surrade vid
dikeskanten.
— Jag skall vara dig så huld och god, — hviskade han i hennes öra, under
det han ömt slöt henne till sig. — Alltid skall jag älska dig, våga det
bästa för dig. Det är icke stundens hugskott, Elsa, det är en kärlek,
mäktig till hvarje uppoffring!
Hon hade smugit sin kind in till hans. — Jag tror det nog, — hade hon
sagt, — jag tror att du menar hvad du säger, och jag ville så gerna tro
dig — men det är som vore jag rädd för dig... Om ett år få vi se!
Då hade han tryckt en kyss på hennes panna. Hela sin själ hade han
önskat kunna lägga i den kyssen. — Sedan den dagen hade ett år gått till
ände.
Han reste sig häftigt, liksom för att med ens befria sig från de tankar,
som plågade honom. Guds död! Han vore frestad att med ett slag af sin
hirschfängare döda den dräglande krämaren der borta, som talade om henne
i en så gäckande ton.
Han vinkade skänkflickan till sig, betalade sitt ölstop och närmade sig
dörren.
— Ers nåd glömmer sin penningpung! — ropade flickan efter honom med ett
skälmskt småleende.
Han mottog mekaniskt sin röda skinnpung, kastade några småmynt på bordet
samt gick utan att säga ett ord.
Hon såg helt förvånad efter honom.
— Nej, den var en härlig en ska' I tro, — ropade flickan skrattande åt
mor Kerstin, som med de röde armarne i kors öfver bröstet tronade bakom
skänkhyllan. — Han såg ut som han spelat “putte” med sjelfve den onde.
Tiden för patrulleringen var nu inne, och mäster Fibiger uppmanade
derför sina yrkesbröder att ladda pistolerna och pröfva kolfvarne på
sina bardisaner, att det ej komme att hända dem det samma som det hände
Erik Lejon, när han ville taga fast Jonas Dunderhake och endast fick
halfva skaftet qvar af sin bardisan.
En stund derefter lemnade de “Tre tunnor”, för att tillse ordningen i
den sofvande staden.
Det var temligen mörkt, oaktadt månen stod högt, och det var derför icke
underligt, att mäster Värme var mindre nöjd med att Fibiger valde, som
han tyckte, den mörkaste vägen, för att komma till Ladugårdslandsbron.
— Akta dig magerman, — sade Fibiger skrattande, då han en stund åhört
hans mummel. — Akta dig, säger jag, att icke trollpackorna rida i väg
med dig!
— Lyd mitt råd, vän Fibiger, — svarade Värme allvarsamt, — och håll inne
med slikt prat. Månen går nu i nedan, och det kan lätt gå oss, som det
gick med Arboga-Lisa i förra veckan.
— Och hur gick det med henne? — frågade ett tiotal röster.
— Hur det gick med henne? Jo, det var inte bättre än att en vacker natt
passade den onde på och brände bort både tunga och gom ur halsen på
henne, för hennes onda tals skull.
— Vid Guds blod och lungor var det inte det jag sade, gossen min, —
återtog Fibiger skrattande. — Den onde håller sig gerna till käringarna.
Det torde vara ovisst, hvarthän denna anspelning kunnat leda, om icke i
det samma höga rop och skrik om hjelp nått deras öron. Ordvexlingen
tystnade derför, och de påskyndade sina steg. När de veko om hörnet ned
till bron, varseblefvo de tvänne besynnerliga skepnader, hvilka tycktes
fäkta på lif och död med hvarandre, medan ur portgångarne på sidorna det
ena nyfikna hufvudet stack fram bredvid det andra.
— Nej, stanna här, go' vänner, för Guds skull, stanna här! — ropade
Jonas Värme alldeles utom sig åt sina kamrater — se'n I då icke, att det
lyser rödt om dem... och se på den enes svärd, hur det blir längre och
längre. Snart ska' I få se, att det når kyrktornet der borta.
Hans varningar hade emellertid ingen verkan. Med de nyfikna hufvudena
följde nämligen säkre gestalter, med bloss och facklor, och snart voro
de stridande omgifne af en talrik skara menniskor, hvilken kände sig
föga böjd till mildhet mot desse vilde sällar, som störde nattron.
— Endast sjelfförsvar, endast sjelfförsvar, vän Fibiger — hördes den ene
af slagskämparne ropa, då patrullen närmade sig. — Den här gynnar'n
ville röfva svärdet från mig, kan tänka!
— Tyst då en gång, — förmanade Fibiger i myndig ton, i det han pustande
banade sig väg genom hopen. — Men vid vår Herres död och pina, hvad ser
jag? — utropade han förvånad, då han i fridstöraren igenkände sin nyss
lemnade dryckeskamrat. — Är det I, vän Hvittlock, som ställen till sådan
excess här midt i natten?
— Endast sjelfförsvar! — mumlade denne, sluddrande på målet — endast
sjelfförsvar, har jag sagt.
— Sjelfförsvar eller inte, lären I få svårt att sjelfförsvara det inför
höga rätten!
— Jaså I viljen också gå till aktion, — sade mäster Hvittlock trotsigt,
— hören I då, här församlade, att Fibiger, bagaren, som I nog kännen för
hans falska vigters skull, med våld vill taga från mig justitiesvärdet.
— Hvar står det skrifvet, — inföll Jonas Värme, glad att ändtligen få
hämd på sin rival, — att borgerskapets vakt ska' lägga hand på stadens
embetsmän?
Fibiger kastade en föraktfull blick på talaren. — Hvar det står, vän
Jonas? — sade han. — Jo det ska' jag säga dig och det genast. Det står
så här i kungens nådiga plakat: Gripes och fasttages någon vid vakt, lös
man eller mördare, eho det vara må, eller någor, den der börjat excess
på öppen gata, tage man då äfven vapnen till sig.
— Ja lös man, vän Fibiger, eller mördare, — svarade Jonas Värme med ett
illparigt grin, — men denne man är ju hvarken lös eller har mördat, ej
heller har han öppnat någon excess, ty han säger ju, att det var den här
gynnar'n som började.
Fibiger kliade sig bakom örat och såg helt betänksam ut öfver detta
qvistiga fall. Han kunde icke neka till, att icke hans rival i viss mån
hade rätt. Att hänföra justitiesvärdet till vanligt mordvapen kunde
möjligen få allmänna opinionen emot sig. Men nu tog Jonas Värme åter
till ordet och utbredde sig vidt och bredt om Fibigers pligt som ärlig
borgersman, och detta var mer än Fibiger kunde tåla. Han befalde kort
och godt sin trupp att genast ställa upp sig i rotar och led. Han
brukade icke låta säga sig, skrek han, huru han skulle bära sig åt, och
allra minst af Jonas Värme, hvilken han ju samma dag gått om i graderna.
Icke heller var det tid till något gräl på öppen gata, tyckte han, ty
detta var rättens sak, och icke heller skulle det nu gå så illa, som den
dagen då holländske ministern lät vinet löpa, då ena hälften af vakten
kom i slagsmål med den andra.
Han omgjordade sig derefter med justitiesvärdet och befalde sin trupp
att sätta sig i marsch.
Anders Barberare — det var nämligen han som öfverfallit den hedervärde
mäster Hvittlock — gjorde intet försök till motstånd. Han fördes utan
vidare tal till Smedjegårdshäktet. Mäster Hvittlock deremot fick, sedan
han stält vederbörlig kaution för sig, gå hvart han ville.
Här efter var vakten slut för dagen. Mäster Fibiger bjöd sine
underlydande, med undantag af Jonas Värme, — hvilken utan lof lemnat
vakten, för att följa mäster Hvittlock — fri täring af spanskt och
pipor, hvarefter de följde honom hem, en hvar bärande i sin tur det
dyrbara bytet, för att slutligen under skratt och skrål upphänga det
samma i höfvidsmannens bagarbod.