— Nu kommer en af de der svartrockarne, för att lukta i hålet efter
trollpackan, — sade halte Bertil halfhögt till en af lakejerna, då han
såg magister Olaus stiga in genom porten. Till hofmästarens stora
förvåning vek denne emellertid icke af, som han trodde, åt höger, — der
Thomas Skrifvare, som var sysselsatt med att tillse huru några arbetare
höllo på att ånyo uppföra den nedrasade muren — utan gick i stället rakt
fram genom den långa förstugan och uppför trappan. Der uppe bodde ingen
mer än hennes nåd, grefvinnan. Men det rörde honom icke, tyckte han,
hvem som gick dit upp. Han var nog gammal, för att icke blanda sig i det
som icke rörde honom.
Grefvinnan hade nyss slutat sin läsning för dagen. Det skymde på och
uppbyggelseboken, som låg framför henne på bordet, var igenslagen. Vid
magister Olaus' inträde reste hon sig. Skymningen gjorde att hon icke
såg, hvem det var som stannade så främmande några steg innan för
tröskeln.
— Hennes grefliga nåd, — började magister Olaus saktmodigt, — har
förmodligen låtit mitt ringa anlete falla i glömska, men tjugu år göra
också vårt öga dunklare.
Grefvinnan lyssnade med ett uttryck af den största öfverraskning.
Oaktadt sin lågmäldhet tycktes rösten väcka hos henne de obehagligaste
känslor. Hon skyndade ned ur fönstersmygen och fäste en mönstrande blick
på talarens torra, skrynkliga anlete.
— Det var länge sedan vi sist sågo hvarandra, Ers ärevördighet, — sade
hon stelt, — ja, må hända allt för länge sedan, för att jag väl skulle
minnas Er stämma.
— Och dock lär Ert samvete, ädla dam, i sjelfva verket aldrig kunna
glömma den!
— Hafven I kommit hit, magister Olaus, för att förebrå mig något af det
som händt, så bören I icke glömma, att jag förr en gång låtit föra en
prest från min klädningsfåll.
— I glömmen dervid, ädla dam, att den prest, som nu står framför Er,
icke är samme stackars yngling, som I dåraden med falska blickar och
hycklade leenden, att han icke mera är det barn, som I sågen, när det
tog sina första staplande fjät i en ondskefull och syndig verld, utan
snarare en gubbe, hvilken är redo att blicka ut öfver ett evigt
blifvande...
— Vår Herre skall en gång döma mellan oss, mäster Olaus — sade
grefvinnan stolt. — I borden dock minna på, att jag var ung, då vi sist
talades vid, och att fattig djekne icke bort blicka upp till adlig
jungfru.
— Fattig djekne? — upprepade magister Olaus och hans röst darrade. — Var
det då kan hända ett orent hjerta, som talade till den högborna
jungfrun, eller var det okyskt tal, som fångade henne i förförelsens
garn och kom henne att smyga sig ned ur de mörka, guldskinnsklädda
salarne ut bland grönskande ängar, bland solsken och fågelsång, eller
var det något annat denne djekne kräfde, än det hon gerna gaf?
— Mäster Olaus!
— Nej, för visso ej, Aurore Dohna. Ransaken blott Ert hjerta!... Hm! Det
var en lugn, fridfull sommarqväll. Månen stod full öfver skogen och
glänste i de näckrosfylda dammarne. Under en hög alm lutade sig tvenne
verldenes barn intill hvarandra och smektes länge i sinlig lusta. Då
sade jungfrun: “Aldrig vill jag med kärlek i hjertat se på månen mer, om
jag sviker dig, som är min käraste skatt på jorden”. Ja... kan hända
sade hon äfven mer än så. Men då prasslade det till i buskarne. De båda
barnen sprungo förskräckte upp, likt rådjuren för jägaren. Det var
mörka, stränga anleten, som trädde fram mot dem ur löfverket. Djeknen
vardt öfvermannad... slagen till marken, ja, piskad som en hund — och
den högborna jungfrun skrattade åt hans plåga. — Han hade förledt henne
sade hon, med trolldom och rusande drycker. — Tron I väl att jag skulle
glömma huru denna dam jagade någon bort från sin klädningsfåll?
— Hvad viljen I med dessa förebrålser, magister Olaus? — frågade
grefvinnan oroligt, när han slutat. — Hvad som händt mellan oss för
tjugu år sedan torde icke vara skäl att nu bringa på tal. Må hända kunde
äfven jag då hafva skäl att göra Er motsvarande frågor, om jag funne det
anstå mig.
— Ej kommer jag för att kräfva Er på hvad I lofvat, — sade magister
Olaus leende. — Ynglingakänslor trifvas icke väl med hvitt hår.
— I sådant fall kunnen I vända Er till min huskaplan. Han skall få
tillsägelse att genast infinna sig hos Er.
Hon vände honom ryggen och gick bort till fönstret, der hon satte sig.
— Hör då först Aurore Dohna hvad jag har att säga, — återtog magister
Olaus, höjande rösten. — Det är i den hämnande Gudens namn, jag kommer,
i hans namn, som straffar allt intill tredje och fjerde led, och
sannerligen säger jag dig derför, att din frukt skall förgöras och all
din säd, och du skall intet glädja dig mer bland årsens dagar. Ensam
skall du tvina bort om natten och din suckan skall varda daglig spis och
dino tårar din dryck, ty det du räddes är kommet öfver dig och det du
fruktade hafver råkat dig!
— Och för hvilken synd är han då mig skyldig straffet? — Grefvinnans
röst lät osäker.
— För hvilken synd, frågar du? Menar du att Gud dömer orätt eller att
den allsmäktige vrider rätten. Ser jag icke klart hur dina läppar
skälfva, som fordom, då du hviskade falska kärleksord i mitt öra, ser
jag icke hur din blick vissnar bort, som då du förnekade din kärlek till
honom, som sedan gick ut i främmande land?
Det lyste till i grefvinnans ögon vid dessa ord. En våldsam suck
pressade sig fram ur hennes bröst och hon tog häftigt några steg mot
honom, samt fattade hans arm.
— Nämn icke hans namn, mäster Olaus, — ropade hon — eller vid den helige
Guden frukta min hämd!
— Sten Bjelkes namn var Er icke alltid förr så kärt!
Grefvinnan fäste på honom en lång, forskande blick innan hon svarade.
— Om jag hade en mans styrka, — sade hon och knöt handen mot honom, —
skulle jag qväfva dig till stoft, så hal du är, ja, jag skulle pressa
dig till vatten! — Du vågar nämna för mig detta namn, du vågar, eländige
tiggarprest, rifva i min själs djupaste sår! — Hennes läppar skälfde vid
hvarje ord. — Minnes du då icke hur denna qvinna älskade, minnes du då
icke all den lögn du utspred, för att få honom misstrogen och slutligen
trolös, minnes du icke, hur den stackars förkrossade qvinnan, som han
för ditt leda tal ej ville äkta, stapplade inför dig en qväll, blek och
förtärd af ånger och fruktan — hur hon bad och bönföll, bad dig på sina
knän, för Jesu heliga namns skull, om förlåtelse och hjelp. — Men
svartsjukan kokade i dig. Som en djefvul stötte du henne utan misskund
ut i mörka natten?
— Det var en skökas bön!...
— Mäster Olaus!...
Hon ryckte honom våldsamt i armen, som ville hon rifva honom i stycken.
Hela hennes kropp skälfde af rörelse.
— Det var en skökas bön, — upprepade magister Olaus lugnt, i det han
gjorde sig lös frän henne, — och den bönen kom mig att glömma mycket...
Sandkornen i timglaset kunna icke rinna hastigare för andre än hvad
dessa tjugu år runnit för mig. Jag minnes full väl den qväll, hvarom du
nu talar. Det var en dyster höstqväll. Jag kämpade med onda tankar, som
jag aldrig kunde slita bort från min ungdoms fåfängliga drömmar. Då,
bäst jag satt der, fick jag se den blomma, som döfvat mig med sin
vällukt. Blek och vissnad låg hon för mina fötter. — Vilddjuren i öknen
hade trampat på henne, liksom de en gång trampade på rosenbusken på
berget Libanon, hvilken bad om cederträdets kärlek — och med tålmodigt
och ödmjukt hjerta tackade jag Herren, som visat mig hur nära jag varit
att falla.
Magister Olaus höll upp ett ögonblick och betraktade forskande
grefvinnans anlete. Hans ögon skimrade af underbar glans. Det tycktes
nästan som de skulle velat tala ett annat språk än munnen.
— Aurora! — utbrast han plötsligt och lutade sig fram, liksom ärnade han
fatta hennes hand.
Hon drog sig häftigt till baka.
— Hvad viljen I mig, mäster Olaus? Gå! lemna mig, eller jag kallar mitt
folk!
— Hvad viljen I mig? upprepade han och hans röst skälfde. — Vet då att
jag hatar dig, som så ödmjukat mig, som kommit mig, att liksom Baals
dyrkare, slicka den jord, som du trampat. Nej må du lida det straff, som
dig är fullkomnadt, eller har du glömt, hvad du bad mig om den
qvällen... Har du glömt hvad då qvalde din själ?
Hon stirrade på honom ett ögonblick. En plötslig ingifvelse tycktes få
makt med hennes tankar.
— Säg hvar är hon, hvar är mitt barn? — skrek hon och skyndade ånyo mot
honom — Mäster Olaus, för mig genast till henne.
— Om jag kunde det, skullen I ej följa mig.
— Jo, jo! På mina knän ber jag Er, mäster Olaus!
— Du har då icke nyligen sett henne.
— Nej, icke på aderton år; ack jag skall evigt tacka Er, bedja för Er,
om I fören mig dit.
Han tog ett steg emot henne, men hejdade sig plötsligt och rättade ut
sig till hela sin längd.
— Förrädiska hexa! — skrek han, och hans grå ögon glänste. — En gång
sade du att jag förtrollat dig, och det var lögn, men en gång till skall
du icke dåra mig... Vet att ditt oäkta foster är en trollpacka!
Han berättade nu Elsas historia, samt skälen för att hon skulle vara
grefvinnans dotter. Åldern passade in. Mor Gretas förhållande inför
rätten tydde på att hon icke kunde vara en riktig mor, ty en sådan hade
troligen, oaktadt all sin Gudstro, ej kunnat tysta sina känslor ända
derhän att hon skulle vitnat mot sitt eget barn.
Grefvinnan lyssnade med andlös spänning. Hvarje ord tycktes tränga till
djupet af hennes själ. Hennes pupiller vidgade sig med feberaktig glans,
hennes bröst häfde sig våldsamt.
— Hvilken djefvul, — utropade hon när han slutat, — blåste den lögnen i
Er själ?
— Känner du denna? — fortfor han och höll upp det halfva dalerstycket.
Grefvinnans ansigte förvreds af fasa. Det var som hon plötsligt skulle
hafva fått se en hemsk vålnad uppstiga mellan sig och talaren. Det var
den kalla, jernhårda verkligheten, som i denna talismans skepnad trädde
fram i möjlighetens ställe och bröt med ens ned all förställningskonst.
— Jesus!... hjelp! — ropade hon och signade ned på golfvet — —
När hon åter såg upp, var det mörkt omkring henne. Magister Olaus var
borta.
I närheten af Clara kyrka låg ett envånings stenhus. Der bodde magister
Ivar Leufstadius, kaplan i Clara och medlem af kommissorialrätten. Till
honom styrde magister Olaus sina steg, när han lemnat tyske grefvens
hus. Leufstadius var en gammal vän till honom och den ende, åt hvilken
han brukade förtro sina lifsqval.
Sedan de både vännerna helsat hvarandre, började magister Olaus efter
vanligheten tala om trolleriväsendet, ömkande sig mycket öfver satans
stora makt på sista tiden. Men han öfvergick snart till sig sjelf,
beklagande sig mycket öfver de svåra anfäktelser, hvarför han tidt och
ofta varit utsatt på sista tiden. Detta förundrade mycket hans vän,
hvilken aldrig förr hört honom så misströsta i sitt kall, som uppmanade
honom enträget att han skulle yppa sitt hjerta för honom. — Jag vet
fullväl, — sade denne, — att ingen menniska kan bestå rättfärdig inför
Gud. Täckes det honom att träta med en dödlig, så kan denne senare icke
svara honom ett mot tusende, men en gudaktigs boning varder ändock
beståndande om han ödmjukar sig i sitt hjerta.
Magister Olaus trodde så med, sade han, och han berättade huruledes han,
bland andra svåra frestelser, förra natten fått besök af sin aflidna
syster, som förtalt honom, att hennes yngsta flicka vore af satan snärjd
till trollpacka. Systern hade bedt honom för Jesu skull om hans förbön.
— Ingen utom du Olaus kan hjelpa henne — hade hon sagt. — Ingen kan göra
ett sådant kärleksverk. — Han hade nu grubblat mycket öfver, om det vore
syndigt att bedja för henne eller om detta vore att gå mot Guds bud, ty
han hade mycket älskat sin syster.
Magister Leufstadius höll före att det var synd. — Hvarken skyld eller
oskyld får du undandraga Guds rättvisa vrede, sade han. — Det må endast
komma af hans hand om någon skall frälsas.
Magister Olaus fann visserligen denna åsigt icke väl grundad i skriftens
ord, och hans vän förvånades öfver den stora skicklighet, hvarmed han
förfäktade sin åsigt. Slutligen måste han dock vidgå, att det kunde vara
hans eget onda hjerta och sinne, som ville föra honom bort från det
rätta. Han tackade derför magister Ivar, som hjelpt och stödt honom.
— Det bör ske Hans vilje allena — sade han, med ett egendomligt tonfall
i rösten — och vi måge se till att vi i all tid uppfylla
rättfärdigheten!
Med dessa ord tog han farväl, synbarligen mera till freds i sitt sinne
nu, än han var då han kom.