Han stannade, när Elsa inträdde, och såg henne skarpt i ögonen.
— Du satans brud, — utropade han, — du kött af hans kött och ben af hans
ben, frukta och bed för din tid är när!
— Är jag säker på den evige Gudens barmhertighet, Ers ärevördighet? —
frågade hon ödmjukt, — om jag påtager mig den svåra synd, för hvilken
jag hålles fängslad.
— Gud är blott en sanningens gud — svarade han förvånad — och liksom han
jagar lögnen med dess stackota fötter ur ditt hjerta, gjuter han äfven
dit in sin salighets nektar, på dem, som ångra och bedja.
— Herre Gud! — svarade Elsa, suckande — hvad detta är en svår kamp!
— Satan, dig besvär jag, — återtog magister Olaus, när han märkte hennes
tvekan, och räckte fram händerna mot henne. — Vik hädan ur detta barns
själ, i Hans heliga namn, som oss förlossat hafver!
— Nej, jag kan det ej. — Jag har intet att bekänna...
Hon kastade sig ned och omfamnade hans knän.
— Hur skall jag kunna påtaga mig det, jag icke vet mig hafva eftertrådt!
Hvad jag sett, har mera varit som en rök eller dimma! Gode fader styrk
mig och led mig till det rätt är!
— Så må du försmäkta i den eviga dödens pina, — röt magister Olaus och
stötte henne ifrån sig. Han hade redan trott sig vara segrare och såg
sig nu på nytt sviken.
Hon svarade ingenting på hans härda tillmälen, utan sänkte ödmjukt sitt
hufvud och tycktes tåligt vänta slutet på hans straffpredikan.
— Säg barn, vill du dö i din svåra synd? — frågade han slutligen, efter
en stunds tystnad, med något vekare stämma. — Vill du säga evigt farväl
åt mor och far, och åt alla dem du älskar? Vill du icke en gång lisa
deras hjertan genom sanningens hugsvalelse gifva dem råd, hur de skola
undvika satans illistiga frestelser? Du ser ju hur allt skälfver af
rädsla för den ledes fasansfulla raseri, hur vi, Guds män, dagligen och
stundeligen anropa vår Herres hjelp under bön och tårar... Och du är så
hjertlös? Du unnar ingen den salighet, du sjelf går miste om?
— Säg dem! — svarade Elsa, med fast stämma, — säg dem, gode magister
Olaus, att jag dör oskyldigt! Detta svär jag vid den heliga nattvarden,
som jag vill begå i min siste lifstimme.
— Det heliga sakramentet, — utropade magister Olaus förskräckt och
ryggade till baka — det kommer dig ej vid!
Hon stirrade ett ögonblick förfärad på honom. Derefter sade hon lugnt,
med sällsamt tonfall i rösten:
— Må då Gud förlåta Er, Ers ärevördighet!
Magister Olaus insåg att all hans öfvertalning båtade till ingenting
och, efter att hafva kastat en ömkansfull blick på henne, lemnade han
rummet. Han hade emellertid icke tagit många steg i korridoren utan för,
då ett vildt, skärande skri ljöd bakom honom. Han vände skyndsamt om och
öppnade dörren. Der inne, midt på golfvet låg Elsa och vred sig åter och
fram, ett rof, som det tycktes, för den högsta förtviflan.
— Nådige herre! — skrek hon mot honom, — gif mig förlåtelse!
— Om du bekänner och ångrar dig, skall mycket varda dig förlåtet!
— Ja ja, jag vill bekänna, men säg mig blott, hvad jag skall säga?
Det låg så mycken barnslig oskuld i denna fråga, att endast en af
trosnitet så förblindad man, som magister Olaus, skulle kunnat hålla sig
fri från hjertats “anfäktelse”. Men han tycktes finna en inre
tillfredsställelse i hennes qval, hvilka han af fullaste öfvertygelse
ansåg vara bevis för att djefvulens makt nu var på tillbakatåg.
— Du känner då mannen, som här om dagen ville föra dig hädan? — frågade
han, efter att en stund hafva betraktat henne.
— Ja, det gör jag, — svarade hon. Det var den samme, som gaf mig den
vackre ringen, och var det icke tyske grefven, så bor han dock i tyske
grefvens hus?
Hon höll för ögonen liksom de vägrat att göra sin tjenst. Derpå strök
hon med en häftig åtbörd sitt tofviga hår ur ansigtet, och fäste sina
stirrande ögon på honom. I ögonblicket derpå började hon att skratta. En
hvit fradga bildade sig kring hennes läppar och hon knäppte krampaktigt
med fingrarne.
— Hu, hu! — sade hon och skrattade, — hvad de sprungo och hoppade
lustigt — stora och små, gula och grå, ha, ha, nej se, nu äro de der
igen! Akta Er: De bitas i qväll, om I ej är en snäll. När hvar ta'r sin,
blir den lede min.
Hon föll baklänges till golfvet med ett svagt anskri.
Magister Olaus hade uppmärksamt följt alla hennes rörelser. Det syntes
tydligt, att det icke var första gången som han var vitne till ett
dylikt uppträde.
— Den onde anden har gjort henne till fullkomlig slaf under sitt välde,
— mumlade han för sig sjelf, — och det föreligger tydligen detta
sällsynta fall af förtappelse, hvarom Marcus talar i sitt 9 kap., när
han nämner månadsraseri.
Enligt hans åsigt lånade alltså satan Elsas skepnad, för att visa sig i
all sin styggelse. Intet annat än ifriga böner kunde hjelpa deremot. Han
inkallade mäster Skarp, för att denne skulle höra den besvärjelse, han
hade i sinnet.
— Gif noga akt på hvad jag säger, att du må kunna vitna — sade han, då
denne steg öfver tröskeln, och förde facklan, som denne bar i handen,
öfver Elsas anlete. — Men hör på samma gång noga efter om något buller
spörjes under jorden.
Mäster Skarp svarade med ett hemlighetsfullt grin, som skulle betyda att
han mycket väl förstod hvarom fråga var.
— Kunde nog tro, att det skulle gå i qväll, — sade han, — när det börjar
spöka och väsnas hos dem, blir man dem snart qvitt. Och väl är så, Ers
ärevördighet; ty när man är gammal och bräcklig som jag, kostar det på
ska' jag säga, att vistas der nere hos dem i kölden.
Magister Olaus gaf icke akt på hans ord. Han hade tagit handboken ur
fickan och började nu att högtidligt och samvetsgrant uppläsa sin långa
besvärjelse.
Det syntes till en början, som hans metod onekligen skulle vara i viss
mån undergörande, ty han hade icke hunnit sluta sin första bön, då Elsa
redan började andas lugnare. Hennes kinder färgades af lifligare rodnad,
hennes läppar rörde sig, som hade hon velat tala, fast intet ljud kom
öfver dem.
— Det är uppenbart, — hviskade magister Olaus, — att hon rådgör sig med
satan och ber om hans bistånd. Endast en ond ande kan pressa en menniska
så hårdt.
Han började åter att läsa och förmana och hans böner vordo allt
ifrigare.
Då varseblef han plötsligt, vid en häftig rörelse som Elsa gjorde, något
blankt skimra till mellan hennes händer. Han böjde sig ned, för att
efterse hvad det var och upptäckte en liten tunn silfverplåt af
oregelbunden form, som var fastsatt vid en snodd om hennes hals. — Var
detta en ny arg list af satan, ärnad att i sista stund bedraga honom?
— Ser du hvad det är som blänker, Holger? — frågade han hviskande, och
pekade på korset.
— Ja, Ers ärevördighet! Visst ser jag det otyget. Men för Guds skull rör
det ej. Det är nog bara en näfverlapp, som hon doppat i bockblod på
sista Blåkullafärden.
— Men tycker du ej att något står skrifvet på'n?
— Tror så med Ers ärevördighet, men det är nog bortblåst vid dager.
— Se efter du, jag har svaga ögon!
— Nej Ers ärevördighet! jag kan, fan förgylle mig, inte läsa en rad,
hvarken tryckt eller skrifvet.
Äfven magister Olaus syntes den gången vara föga läskunnig.
När han en stund senare lemnade stadshuset, sade han till mäster Skarp i
förmanande ton:
— Du bör lägga bort att svärja Holger. Denna synd förställer lätt vår
syn och kan i längden göra vårt rikes minskning och förderf. —
Emellertid spred sig hastigt det ryktet, att Elsa Larsdotter anfäktats
af satan, och en och annan visste äfven omtala, att den fromme magister
Olaus varit nära att få bugt med honom, hade icke just i det farliga
ögonblicket den ogudaktige mäster Skarp börjat svärja och dermed skämt
bort allt samman.