En afton, några dagar senare, stod mäster Skarp på tröskeln till
magister Olaus' arbetsrum, tummande sin utslitna räfskinsmössa mellan
fingrarne.
— Se här, Ers ärevördighet, — sade han med ett grin, som blottade hans
fula tandrad, och höll upp någonting, som hängde vid ett långt snöre. —
Här är trollaxet ska' jag säga. — Var ej rädd, Ers ärevördighet, —
tillade han, då han såg den andre tveka. — Bacaræus, åldermannen här
midt öfver, som nog Ers ärevördighet känner, sedan han gjorde nya
messhaken till helgen... har rökt den med hälften enbär och hälften
mercuriam.
— Är hon död? — frågade magister Olaus, i det han försigtigt fattade i
yttersta änden af snöret.
— Nej, Gud bättre, det går icke så fort, ska' jag säga, för de
latmaskarne. De ha fullt upp med arbete der oppe i rackargården, af
endast fyra hvarje lördag. Men så sitter också, förstås, en af drängarne
inne på gillestugan, derför att han tvang en barberare att dricka ur
samma kanna med sig, hvilket kan tänka var en syndig gerning, då han
sjelf endast var en simpel rackardräng. Se detta sinkar arbetet, då
ingen, än så modig karl mera törs hjelpa mäster Hvitlock i handtverket
se'n Anders Lunta fick blodhostan, då trollkonan spottade åt honom.
— Då tog du det från henne, när hon sof? — frågade magister Olaus med en
skarp blick.
Det hördes på frågan att modet hos fångvaktaren var en allt annat än
omtvistad sak, och denne tummade också ifrigt sin gamla mössa, innan han
svarade.
— Gud bevare mig för så'n synd, Ers ärevördighet... men nu var det så,
att när Ers ärevördighet gick hem den der qvällen, så fick hon den ena
svåra anfäktelsen efter den andra ska' jag säga, och så bad hon mig så
vackert, det stackars kräket, att jag skulle gå till hennes mor,
förstås, och bedja henne tala vid höga rätten, och så gaf hon mig den
här blankfisken. Inte för det jag vågade röra vid den på två hela da'r,
ska' Ers ärevördighet tro, men så fick jag höra att hennes mor det
sjåpet gått och lagt sig på sjöbotten, och så träffade jag mäster
Bacaræus, åldermannen, och han tyckte att jag borde lemna den här till
höga rätten. Men då erinrade jag mig, att Ers ärevördighet frågade härom
dagen om något stod skrifvet på'n, och så tänkte jag, att jag kunde vara
Ers ärevördighet på något sätt behaglig.
— Det var rätt gjort af dig, Holger, och nu kan du låta den stanna här
hos mig, — sade magister Olaus, afbrytande. — Annars gissar jag att han
sätter sig på grund, den der blankfisken, i din syndige strupe. — När
klockartjensten i S:t Clara här näst blir ledig, kan du emellertid göra
dig påmint.
Mäster Skarp bockade sig ända till golfvet. Så mycken nåd, sade han,
hade han aldrig tänkt sig, förstås.
När han gått, stod magister Olaus en lång stund försjunken i betraktande
af den sällsamma tingest, han höll i handen. Det tycktes vara ena
halfvan af ett gammalt fyrkantigt markstycke, mycket nött och skadadt i
kanterna. Men i oroliga tider hade ett klufvet mynt sitt särskilda
intresse. En moder tvangs att lemna sitt barn i främmande vård, och hon
fäste kring dess hals ett dylikt födelsemärke. Flere år efter åt kunde
det hända att hon genom andra halfvans vitnesbörd, fick visshet om att
den halfvuxne yngling, som stod framför henne, var hennes barn. Vanligen
brukade dock icke ett dylikt märke vara fäst vid ett snöre, utan
fastlödt vid en fin jernkedja, hvilken endast genom att brytas sönder
kunde borttagas från halsen på den, som bar henne.
En märklig ingifvelse tycktes plötsligt få makt med magister Olaus,
medan han funderade. Ett sällsamt leende af skadefröjd spred sig kring
hans mun.
— Gud, jag tackar dig! — sade han halfhögt, riktande sin blick mot
höjden — jag tackar dig derför att du på denne dag, som städse till
förne, stödt och uppehållit din ringa tjenare, då han vacklat med osäkre
steg invid mörksens afgrund.