Elsas flykt utgjorde under flere dagar det enda samtalsämnet i staden.
För att hindra ett nytt uppträde af dylik art, flyttades hon till den
djupast liggande cellen, der hon fick till sällskap en annan trollpacka.
Denna, Galna Brita kallad, hade redan bekänt, hvarför hennes sällskap
ansågs af rätten såsom ett kraftigt medel mot den andres konster. Dess
utom besöktes Elsa hvarje dag af magister Olaus, som enträget förmanade
henne till ånger och bättring.
Det var sent på qvällen. Snön hade upphört att rasa ned från taket, och
dropparne samlade sig utan för fönstergallret i långa, glänsande
kristaller. Elsa satt uppkrupen i den låga fönstersmygen, med sin blick
tankfullt fäst mot de röda skyarne i fjerran.
En sparf flög upp från fönsterbrädet.
— Ack, om jag finge flyga långt, långt bort! — sade hon suckande, och
följde honom med blicken öfver hustaken.
— Hvem talar min fina fröken vid så här dags? — frågade en hes
qvinnoröst, ur mörkret bakom henne.
— Åh, det var endast en liten sparf, — svarade Elsa. — Hvem skulle det
väl annars vara?
Hon lemnade gluggen och satte sig på sin bädd.
— Akta dig blott att icke mäster Skarp hör det, — återtog rösten. — När
jag var uppe för rätten, sade de att jag kunde trolla råttor på folk,
derför att den röde kniphanen der ute hade hört, när jag svor öfver
råttorna, som pepo der borta i hålet.
— Åh ja, mycket behöfs ej för att tagas för en trollpacka!
— Så hade jag också en nypa malt innanför tröjan, förstås, och detta
var, kan tänka, riktigt märkvärdigt för de höge herrarne. Men då sade
jag: — Era högborenheter, sa' jag, man min, Mårten Bryggare, som kanske
Era högborenheter känna, se'n trasslet och laperi't med höglofliga
kommersekollegium, då den stackar'n fick vatten och bröd, för det han
inte ville arbeta åt K. M:t och kronan för'n han fått betalning för sitt
ärliga arbete — han, sa' jag, skickade mig till sta'n att köpa maltet; —
men då kom den der röde och drog ut mig, förstås, menande tro på, att
jag hade kjortelsäck och borde haft maltet i den. — Hu, så kallt det är
i qväll!
— Hvarför bekänden I — frågade Elsa — då I icke tron på trolldomen?
— Hvad skulle väl en syndig menniska göra, som visste sig stundeligen
vara utsatt för satans anfäktelser; också hotade de mig i alla fall att
jag skulle bli hissad som gamla Annika, hon, som sade till folket der
ute vid tullen, att hon var oskyldig.
— Det var hon också — och hennes anklagare komma nog en dag att lida.
— Oskyldig? — upprepade rösten med ett hest skratt, — oskyldig kan ingen
gå från den ondes snärjande garn. Nej, än kommer han som en fin
kavaljer, än som ett litet vackert flickebarn, så likt ens eget kära
barn, som det växer gräs öfver, der ute på kyrkogården — ack, och russin
och marcipan har den lille i näfven och små silfverbjellror i håret —
och så följer man med det i tankarne och ett, tu, tre är man med på
gästabudet och der får man äta så riklig mat och skrifva sitt namn i en
stor vacker grön bok med sidor af fint, hvitt hvetebröd.
— Det der hafven I bara drömt mor. Den lede kan hvarken föra er eller
mig mot vår vilje.
— Som han inte skulle flux passa på, när man känner sig missbelåten med
någon. Jo jo men! Då piskar han oss med sin ormfläta, och när han slår
med henne mellan en sjelf och den man älskar, då blir kärlek hat, och
tacksamhet hjerteqval.
— Så mycket jag vet, inte har jag sett honom, — sade Elsa bestämdt, —
och inte få de mig att säga det heller, om de än svälta mig som en hund.
— Osvuret är bäst, min vackra flicka, och ljuger du, lär han nog ta'
skadan igen på bröllopsnatten. — Jo jo, min sockergås! — fortfor rösten
skrattande, då Elsa icke svarade på denna hemska anspelning, — det blir
nog kusligt att vänta på sådan främmande i enrum.
Deras samtal afbröts nu för en stund genom häftiga skrik och buller utan
för i korridoren. Det var några stackars fångar, som utstodo spöstraff,
derför att de uppfört sig otillständigt inför rätten. När det åter vardt
tyst, och det aflägsna skrålet från borgarvaktens aftongille var det
enda ljud som nådde till fängelset från den yttre verlden, återtog Galna
Brita:
— De ville narra mig der uppe att säga hur den lede såg ut, när han tog
mig första gången, men det vardt ingenting af med det talet, sa' han som
bet tungan af sig.
— Då tjenar det ju icke heller till stort att I jemt talen med mig
derom.
— Åh, för dig kan jag nog säga det, min vackra tös. Jo, det var så att
tidigt en morgonstund, bäst jag går der krokig och sopar stugan, kommer
en stark vindpust genom dörren och drifver soporna mot taket, och i det
samma ser jag ett litet vackert gossebarn midt framför mig. Det var så
vackert som en dag och kläderna skeno i solen. — Läs aldrig fader vår,
mor lilla, — sade han vänligt, — ska' du få följa mig till gästabud! —
Som han säger detta kommer en ny vindpust, och i stället för gossen står
der en enfaldig pigsnärta med randiga kläder och grön hufva och blänger
på mig.
— Han frågade om mor ville följa honom på gästabud? — sade Elsa, med ett
tillgjordt skratt.
— Visst gjorde han så, grynet mitt, och det samma gjorde han väl ock med
dig kan jag tro?
Elsa teg. Hon visste förmodligen icke hvad hon skulle tro om den andras
snärjande frågor. Då kom hon att kasta en blick upp mot fönstergluggen.
Hon tyckte sig se ett vidrigt djurhufvud med glänsande ögon och vidöppet
gap trycka sig mellan gallret och stirra på henne. Med ett häftigt
anskri for hon till baka.
— Säg, om du vågar, — hörde hon en sällsam stämma hviska öfver sitt
hufvud, — att du icke sett mig. Men akta dig väl om du ljuger och säger
dig vara af Jesu blod, ty då skall det klufna ormskinnet gissla din rygg
som törntaggar, då skall du späkas i den kittel, der menniskornas onda
tungor urkoka sitt gift, ja, som en helvetets eldbrand skall du brinna
till evig tid i den blå eldsjön, der de dödes ben sticka upp, likt
frusna kålstjelkar!
Rösten tilltog i styrka. Det tycktes slutligen som om flere talat på en
gång utan för. Nu började äfven Galna Brita sjunga med full hals:
— Ha, hvad dummer dans! hej, lust och lif, alltsom flammar och fräser,
allt som sprakar och spritter! Se, hur han spelar med svansen. Se, hur
han bråkar med benen! Nu fara vi, hopp och hej! i lustig sväng med hvar
sin dräng!
Elsa var af naturen djerf och modig och hon tycktes till en början
snarare afsky än rädas för det vederstyggliga skådespelet. Men äfven
andra sällsamme skepnader, dödskallar med glödande kol till ögon och
dylikt, sällade sig till det ansigte, som först visat sig i
galleröppningen. Hon ropade på Brita och mäster Skarp. Det hördes på
hennes darrande stämma att krafterna voro nära att svika.
Men nu öppnades dörren på glänt. Ett matt ljussken spred sig öfver de
mörka väggarne och i samma ögonblick var den hemska synen försvunnen.
Det var mäster Skarp, som inträdde med blindlyktan i handen.
— Nå, skynda dig trollpacka, — skrek han argsint från dörren åt Elsa, —
tror du att en hederlig karl vill frysa ihjäl för din skull, i ett
sådant här råtthål!
Han gaf henne en våldsam spark, som kom henne att tumla ett långt stycke
ut i korridoren. Derefter fattade han henne i kjorteln och drog henne
med sig upp för trappan.
De stannade i öfre korridoren framför en låg trädörr. När hon öppnades,
såg Elsa framför sig ett höghvälfdt rum, med hvitrappade väggar, svagt
upplyst af en från taket nedhängande trearmad ljuskrona af messing.
En man gick fram och åter på golfvet, med sänkt hufvud och tankfull
uppsyn. Mannen var magister Olaus.