Medan Anders Barberare fortsatte sin väg genom den sorlande folkhopen, i
hopp att der återfinna Elsa, hade hon genom en sidogränd närmat sig
bröllopsgården. Gästerna voro nu samlade der uppe och försågos med
riklig välfägnad, hvilket äfven kom folket utanför till godo.
När Elsa kom fram, skulle glafven kastas. Bakom de små blyinfattade
rutorna flammade vaxljus och facklor. Pukor rördes och trumpeter
smattrade, medan bruden, strålande af ungdom och fägring, trädde fram
till fönstret. Detta öppnades, och i täta moln utströmmade den varma
luften.
Vid brudens högra sida stod den gamle gråskäggige fältherren. Han höll
glafven lyft i högra handen. Skaftet var lindadt med långa taftband i
brudgummens färger, svart och gult, och spetsen var af blänkande
silfver. Riddare, med sträfva, väderbitna anleten, röda af vinet, med
yfviga peruker och betänksamma miner lade sina händer på glafvens fäste
samt bekräftade med öflig ed den morgongåfva, som bruden fick af sin
brudgum, hvarefter de nedlade glafven för hennes fötter.
Pukor rördes och trumpeter smattrade och under folkets bifallssorl
uppläste brudens främste marskalk glafvenbrefvet, som innehöll
beskrifning på morgongåfvan, hvilken utgjordes af två hela sätesgårdar
samt halfparten af hvad hennes man kunde ärfva eller förvärfva, så väl i
löst som fast. När han slutat läsningen, fattade han glafven i ena ändan
och kastade honom ut bland folkhopen.
En liflig täflan uppstod nu om hvem som skulle öfverkomma den
silfverbeslagna spetsen. Äfven taftbanden voro eftersökta och de
sönderrefvos ganska ifrigt till små remsor, hvilka sedan fästes på
hattar och mössor, allt till brudens heder.
Under denna täflan hade Elsa förts af folkträngseln högre upp i gränden.
Helt oförmodadt stod hon framför det hus, hvarom den förnäme kavaljeren
talat. Hon såg på några stegs afstånd den låga mörka porten, hennes
tankars ständiga föremål. I bröllopssalen dansades nu kronan af bruden,
och allas hufvuden voro riktade dit upp. Elsa tycktes tveka. Hon såg
ingen i portgången. Men hon kunde ju se efter, tyckte hon, om det fanns,
såsom han sagt, någon dörr på höger hand. I nästa ögonblick var hon
försvunnen i den mörka portöppningen.
Hon trefvade en stund i mörkret utefter muren utan att finna någon dörr.
— Men hon hade icke längre sin talisman, ringen, tänkte hon plötsligt.
Hennes hjerta slog häftigt. Må hända när allt kom till stycket var det
den lede sjelf, som gifvit henne ringen. Hon ville genast skynda
derifrån, då i det samma tvänne starka armar omslöto henne bakifrån. Hon
gaf till ett rop af förskräckelse och dignade ned på golfvet. När hon
återfick medvetandet, fann hon sig i ett, af många vaxljus upplyst rum,
uppfyldt af bössor, falkbjellror och allehanda jagtredskap. Framför
henne stod den förnäme kavaljeren, som gifvit henne ringen. Han var
denna gång klädd såsom kavaljererne vid hofvet, med spetskrage och yfvig
peruk. Hon kunde nu närmare betrakta hans anlete. Det var icke alldeles
så som hon förestält sig det samma. Kring munnen låg ett visst
egendomligt småleende, som hon icke förut hade märkt.
— Gudomliga cherub — sade kavaljeren med smäktande röst, när hon
förvirrad såg sig omkring. — Du sökte paradiset utan att finna vägen.
Men guden Amor märkte din vånda och underrättade mig derom.
Han ville lägga sin arm om hennes lif, men hon drog sig förskräckt till
baka.
— Var icke rädd min vackra dufva — forfor han och såg så slö och
likgiltig ut, som han skulle hafva talat till sin stora hund, som
sträckte sig på mattan vid dörren. — Sitt ner här ett ögonblick blott,
och låt oss läppja på detta vinet. Hvad önskar du af mig, efter du söker
min hjelp?
— Ack Ers nåd... Det var ingenting... Nej låt mig gå nu — afbröt hon sig
— mitt sällskap är ej för så förnäme kavaljerer.
Han föreföll henne så olik, tyckte hon, mot hvad han varit den qvällen,
han gaf henne ringen. Men han menade kanske icke illa, tänkte hon strax
derpå, och så, hur det var, förtrodde hon honom mycket af hvad hon hade
på hjertat. När hon slutat, klappade han henne vänligt på kindbenet.
— Diable! — utropade han — om du ej är den skönaste af alla qvinnor på
jorden.
Men hans ögon fingo i det samma ett så egendomligt uttryck, tyckte hon,
och hans röst darrade så sällsamt. Hon drog sig förskräckt ur länstolen.
— Diable! Så lugna dig då, mitt vackra barn — återtog han, skrattande åt
hennes rädsla. — Jag vill dig, parbleu, intet ondt.
Hon fäste sina stora, bruna ögon frågande på honom utan att svara.
Blågrå, flandriska krus, små silfvertumlare och brokiga ölkannor af
bayersk fajans täflade om platserna på den konstsömmade bordduken. På en
hög dragkista af vackert Nürnbergskt arbete, som hade sin plats på
motsatta långväggen, stod en ankare, omgifven af ölstop och tennmuggar.
Han fylde tvänne af bägarne och räckte henne den ene.
— Och nu din älskares skål! — utropade han. — Vi dricka den i gammalt
spanskt...!
Han höjde sitt stop och gnolade:
“Drick drufvans saft,
Du hemtar kraft —
Ty döden flyr
När vinet styr! —”
— Ers nåd gör mig orätt — sade hon tvekande, utan att smaka på drycken —
jag ber Ers nåd, låt mig gå!
— Bah! Inga predikningar min vackra tärna! Skål i stället för herrar
Locenius, Merenius, Abedenius och hvad de alla heta, som fylla våra
själar med gudomlighetens spis. — Vid den heliga jungfruns otvättade
linne, som katolikerna säga, ska' du inte först dricka ärligt med mig,
innan jag hjelper dig mot skeppare och tross. En tärna, som ej kan tömma
en mugg spanskt i botten, är icke värdig att tagas om hakan af en ärlig
hofbuss.
— Låt mig gå Ers nåd! — upprepade Elsa, denna gång temligen bestämdt.
— Åh, för böfveln! Ingen blygsamhet, sade rådmannen, satte sig i
borgmästarinnans knä. Hvem sökte du derute, vackra barn, om inte mig?
Han lutade sig öfver henne.
— Ers nåd! — Hon ville rusa upp, men han strök i det samma med ett slag
af sin arm ljusen från bordet, så att det vardt kolmörkt i rummet. En
tystnad uppstod för ett ögonblick, under hvilken man hörde hur någon
sökte vrida om låset till yttre dörren. Derpå hördes ett hest skratt.
— Vackra foglar, starka galler!
— Släpp mig, Ers nåd, för Jesu skull!
Nu föll äfven bordet omkull och vinet sqvalade ned ur de kullslagna
kärlen. Den stora rapphönshunden sprang tjutande efter väggarne. Ankaret
med ölet föll med skräll i golfvet, och ölet fick göra sällskap med
vinet. — Då hördes plötsligt ett hiskligt brakande och dån, åtföljdt af
ett rassel, likt det som uppkommer vid snöras från höga tak. Derpå vardt
det tyst.
När halte Bertil en stund derefter inkom med ljus och facklor, fann han
grefven liggande afsvimmad på golfvet. Och på platsen, der den stora
dragkistan stått, såg han strax bredvid sin herre ett mörkt, djupt hål.
En del af väggen hade rasat ned. Så mycket kunde han vid första
undersökningen märka, att öppningen förde till källrarne under huset
bredvid, och djupt der nere hörde han sorl af röster och såg han facklor
blänka.