I den smala Bollhusgränden var mycket folk samladt. Bröllop skulle
hållas i ett af de nybygda adelshusen, och det var sagdt att både vin
skulle löpa och glafven kastas. Ännu voro fönsterraderna mörka och
maréchallerna och beckkransarne väntade på sina svarta pålar, hvilka här
och der uppstucko ur snön, att den gamle portknekten skulle tända dem.
Under tiden gjorde folkhopen sina iakttagelser öfver grändens invånare.
— Ser du, vän Fibiger — sade en spenslig borgare i lamskinnsperuk till
sin tjocke granne — tyske grefven vill slå på stort och göra fest med
ett vaxljus.
— Har du sett en palt lysa i hornlykta? — sade den tilltalade tvärt.
— Nej du, Jonas, rik man är snål man.
— Han eger några tunnor guld, vill jag lofva.
— Jo det kan du ta' på! Om han ock skulle dämma upp strömmen med bara
karoliner, finge han nog öfver.
— Åh kors! ja alla källare i hela huset ska' vara proppfulla af bara
rödaste guld, säger man.
Den siste talaren kastade en beundrande blick mot den mörka
fönsterraden. Ljuset, hvarom han talat, hade stannat vid ett af
fönstren.
— Ser du, der står halte hofmästaren med ljusstaken — återtog han. — Han
har nog sett det, om han inte fått smaka't.
Mannen i fråga kunde vara omkring sextio år. Hans ansigte var pussigt
och rödfnasigt, med utstående kindknotor och tjocka läppar och omgifvet
af gråstripigt hår. Ett hugg, som gått snedt öfver pannan, hade lemnat
ett bredt ärr efter sig och tryckt ut venstra ögat, hvarigenom
ansigtsuttrycket blifvit skelande och osäkert. Hans korta puffjacka af
mörkviolett sammet var urblekt och saknade icke heller ljusare
stoppningar här och der. Den hvita spetskragen kring halsen var
skrynklig och något för träng. Tofssnörena hade synbarligen icke räckt
till, utan hängde vårdslöst på sidorna.
Han släckte ljuset, för att bättre kunna urskilja folkhopen nedanför,
och lutade sig mot fönsterkarmen. Men ett sakta prasslande in i rummet
kom honom att häftigt vända sig om. Det långa rummet upplystes af det
flammande skenet från maréchallerna, som nu började tändas. Hans blick
föll på den höga sängen med hennes tunga, guldfransade sparlakan och
derefter på sandstensspiseln, hvars förgylda listverk och blankskurade
eldskärm skimrade i eldskenet.
— Det var nog råttorna igen — mumlade han efter att hafva lyssnat en
stund. — Fast, Gud bättre, hvarje gång jag är ensam här käns det något
kallt efter ryggen. — Men dö är dö, och alla skola dö — och för resten
var det hans nåd, som tog den saken på sig. — Derför kunna de inte göra
mig något, om de än då och då låta höra af sig.
En smal ljusstrimma gled långsamt fram öfver gyllenläderstapeterna.
Låset vreds om, och ett högväxt fruntimmer trädde öfver tröskeln. Hon
höll i handen en dubbelarmad ljusstake af silfver med tvänne halfbrunna,
drypande vaxljus, hvilkas röda lågor flämtade i luftdraget.
När hon långsamt skred fram öfver golfvet, syntes hennes smärta skepelse
nästan vanskapligt lång i den svarta, tätt åtsittande sammetsdrägten.
— Du skall se väl efter porten i afton, Bertil — sade hon och satte
ljusstaken på den svarta dragkistan vid fönstret — ingen får komma in,
som du inte noga betraktat genom gallret.
Hennes röst lät sträf och befallande. Han bugade sig utan att svara och
linkade ut genom dörren. En knäppning i låset, och damen var allena.
Hennes ålder kunde vara omkring fyratio år. Pannan var hög, ögonen stora
och glänsande. Men leendet, som i ungdomen lekt kring munnen, hade
lemnat rum för detta på en gång kärfva och tålmodiga drag, som den
tidens porträttmålare med sådan förkärlek vetat förläna sina äldre
qvinnoansigten.
En stor foliant i blå sammetspermar och guldknäppen låg uppslagen på
fönsterbrädet. Hon satte sig i stolen och började tankfullt vända
bladen. Plötsligt reste hon sig. En matt rodnad lade sig i kindgroparne.
— Hur länge skall jag då vara dömd till denna plåga — utbrast hon
lidelsefullt — hur länge, o Herre! skall min själ ängslas af dessa
gnagande qval. — Och man talar om en rättvis Gud, som styr denna
verlden? — återtog hon efter en stunds grubblande.
— Nej en ond, svart ande är det — ja, store Merlin, håller du, hvad du i
denna bok lofvar, kan du återge mig hvad jag saknar och förgäfves under
aderton långa år sökt, då må du gerna plåga min själ i fördömelsen.
— Fördömelsen? — upprepade hon sakta, liksom detta ord gifvit ny
riktning åt hennes tankar.
Hon satte sig åter och lutade hufvudet till baka. Det var längesedan
flydda dagar, som åter stodo framför hennes inre. Hon mindes så väl, då
hon var ung, var en firad skönhet vid hofvet med friare i dussintal. Och
hon hade icke räknat så noga med deras hjerteqval. En barndomsvän, den
ståtlige grefve Bjelke hade dock till slut rört hennes hjerta.
Visserligen hade äfven han fått dela samma lott, som alla sina
föregångare. Hon var för flygtig, för att på allvar kunna fästa sig vid
någon, men den ömhet, hvarmed hon sökte trösta honom, sade hennes
ovänner, hade åt minstone liknat kärlek. — Och den gången hade de varit
milde.
En dag var bankett på hofvet. Hon var uppbjuden till kontradans. Men en
viss olust hade fått makt med henne. Släppande sin kavaljers arm,
skyndade hon brådskande ut ur danssalen och ut i slottshvalfvet. Men
hvart skulle hon taga vägen? I slottet kunde hon icke stanna. Hennes
tankar föllo på kaplanen i Klara, magister Olaus Bergius. Han hade i
många år varit husprest i hennes slägt och var känd för en gudfruktig
och rättrådig man. Hon beslöt att bedja om hans hjelp och råd.
Qvällen var mörk. Endast några enstaka facklor blänkte genom dimman och
gåfvo återsken från de våta stenarna. Hon skyndade öfver Norrbro. Det
lyste i de låga vakthusen på andra sidan. Stadsvakten vid slagbommen
skulle må hända taga henne i förvar. Hon kände sitt hjerta slå, som hade
det velat tränga sig ut genom bröstet. Strömmen brusade doft under
hennes fötter. En tung fora hade gått ner på morgonen och ryckt
broräcket med sig. — Endast några steg och allt vore slut. — Men då
tyckte hon sig höra tonerna af den sista kontradansen. Det var ju endast
några ögonblick sedan hon sett beundrande leenden omkring sig och hört
ljufva kärleksord hviskade i sitt öra. Och hon påskyndade sina steg. Hon
var ännu ung då. Hon hoppades ännu något af verlden.
I riksrådet Lilljes hus lyste det i öfra våningen. Der hade hon och
Bjelke lekt som barn. Hon hade varit drottningen, han kungen,
omvexlande. Gamla riksrådets fjäderbuske och en skrynklig spetskrage
hade varit deras emblem. — Men nu närmar sig en skrålande flock, med
rykande facklor och svärd, som blänka. Hon skyndar sig ännu mera, och
uppgifven af trötthet och smärta, sjunker hon ned på trappan till
presthuset.
Porten, som slogs igen af en häftig väderil, väckte henne. Hon trefvade
upp för den smala trappan, som förde till den gudfruktige mannens
studerkammare. Det var ett långt mörkt rum. Midt emot dörren stod ett
svartmåladt bord, på hvilket lågo hopade böcker och pergamentsrullar.
Vid dess ena ände satt mannen hon sökte. Hans torra, skrynkliga ansigte
liknade, ehuru ungt, tyckte hon, de af fukt angripna pappersark, i
hvilka han bläddrade. Några bruna hårtestar framtittade under den
söndriga och luggslitna kalotten, och under den spetsiga hakan lågo
tvänne stora, temligen smutsiga prestkragar. Hon tyckte sig ännu vilja
se det inställsamt smilande leende, hvarmed han betraktade henne, då han
frågade, hvarmed en så ringa Herrans tjenare kunde hjelpa en så förnäm
dam. Hon var förlägen. Det hon ville säga var så enkelt och ändock så
tillintetgörande.
— Hjelp mig, magister Olaus, hjelp mig för Jesu skull! — var det enda
hon yttrade. Hon var ung då och kunde icke beherska sig bättre.
Det var dock så naturligt, att han skulle fråga, hvilken hjelp hon
önskade. Han hade emellertid närmat sig henne. Hon nästan kände huru
hans blickar smögo sig girigt utefter det långa håret, som, blött af
regnet, föll ner öfver axlarne, och stannade i det fina spetskråset i
barmen. Rodnande af vrede mötte hon hans närgångna blickar.
— I ha'n varit upptagen i min slägt, magister Olaus, — sade hon med
skälfvande röst. — I ha'n redan såsom djekne ätit mina föräldrars bröd.
Och I... Tårarne qväfde nu rösten och hon sjönk ner på pallen vid
dörren.
— Du hör då nu till dessa skökor, som i brokiga dukar löpa kring torg
och gränder — sade han — och vet icke hvar ensam qvinnas prest bor? Du
minnes då inte, att din högborne fader körde mig som en hund utanför sin
dörr med slag af sin värja, derför att jag i min ungdoms oerfarenhet
trodde mig läsa renhet i dina ögon, höra tro från dina läppar. — Nej, gå
bort ifrån mig till satans straff, säger jag. Vik nedför den syndens
törnstig, som du valt, till den eviga fördömelsens mörker.
Hon hade icke hört honom till slut. Utan bestämdt mål hade hon skyndat
ut igen på de smutsiga gatorna och irrat omkring, tills krafterna
slutligen sveko, och hon vanmäktig dignade till marken.
När hon återkom till sans, fann hon sig liggande till sängs i en låg
stuga. Elden brann i spiseln, och der bredvid satt en medelålders qvinna
och spann. Hon hade henne att tacka för sitt lif. — Och dock hade hon
sedan glömt henne och glömt mycket mera af det som sedan hände. —
Hon mindes vidare en vacker sommarafton ute vid Jacobsdal. Hon lyfte upp
i sitt knä en liten ljuslockig flicka, som af rädsla för ett koppel
hundar fallit omkull och skadat sig. Hvad hon gerna velat trycka henne
till sitt hjerta och öfverhölja henne med varma, varma kyssar! Men det
mörka anletet bredvid henne blickade så misstänksamt, och hon var svag
äfven då. Hon tömde sin ask med sockerpiller i barnets gula
redgarnskjortel. Det var sista gången hon såg henne. Sedan dess hade
aderton långa år förflutit, och de hade alla räknat tolf månader! —
Hon lutade sig fram mot fönstret och blickade ut öfver den sorlande
hopen. Den ena bärstolen efter den andra anlände till bröllopsgården.
Damer i vida spetskrås och med tunga guldkedjor om halsen, kavaljerer i
broderade rockar, hängande spetshalsdukar och yfviga peruker stego ur,
för att bilda skämtande grupper der inne i de klart upplysta
högtidsrummen. Sådant hade icke hennes bröllop varit, men hon ville icke
tänka på de långa, sorgtunga dagar, som hon måst framsläpa under sitt
äktenskap.
— Bertil! — ropade hon.
Det dröjde en stund, innan hofmästaren inträdde.
— Är grefven hemma? — frågade hon, liksom i tankarne.
Han såg förvånad på henne. Hon hade icke på den dag, han mindes, frågat
efter sin man. Derpå vände han sig mot dörren, som hade han velat göra
sig närmare underrättad, innan han svarade.
— Nej, stanna! — Hon betraktade honom skarpt och återtog derpå kort och
häftigt:
— Du minnes, Bertil, den der qvällen...? Hon hade drunknat, sade de...?
men du var inte viss derpå...? du har sedan blifvit vissare...? du har
sökt och sökt utan att finna...? ah, men misstro och hat har du satt i
bröstet på mig!
Hon höll upp ett ögonblick och lade handen på bröstet, som hade hon
derigenom velat mildra smärtan, hon rönte.
— Ve mig ringa man — svarade han saktmodigt — om jag ådragit mig Ers
höga nådes hat. Men hvad jag gjorde, skedde ju blott på Ers höga nådes
egna bud.
Hon närmade sig honom på ett steg nära och såg honom forskande i ögonen.
— Och du vet ingenting? — sade hon. — Du vet ingenting ännu?
— Nej Ers nåd, vid vår Herres hårda död och pina, ja om jag än skulle
svettas blod och vatten.
Det lyste till i hans kalla ögon. Men det syntes att han var van att
uthärda hennes af misstro skärpta blickar. Det var icke heller första
gången, han hört samma frågor från hennes skälfvande läppar, som han
sett, när hennes högborna hufvud långsamt sjunka ned mot bröstet.