Äfven Göran Grijs, den välaktade åldermannen inom krämareskrået, ärnade
snart göra bröllop för sin dotter, den blyga Brita. Men flere af hans
skepp hade seglat i qvaf under hösten. Hans förmögenhet hade derigenom
smält betydligt ihop, och bröllopet hade uppskjutits den ena veckan
efter den andra.
Hade fader Grijs redan förut varit snål, vardt han nu en riktig
girigbuk. Han gned det slitna runstycket lika ihärdigt, som den
fullvigtigaste karolin. De medel han valde, för att återställa sin
förmögenhet, sade hans grannar, voro dock icke alltid af bästa slag, och
när ölmuggarne tömdes på “Hvita korpen”, kunde man äfven få höra, att
den onde, som på sista tiden gjort sig så mycket omak öfver allt i
staden, icke heller varit utesluten från fader Grijs spekulationer i lin
och hampa.
Det fanns emellertid en punkt, om hvilken grannarne sväfvade i dunkel,
och denna var hans val af måg och arftagare. En gammal försupen
qvartermästare, vid namn Haasenkampf, var nämligen dertill utsedd,
hvilken troligen på många år icke på en gång haft i sin byxsäck så
mycket som två daler kopparmynt. Sällan kunde man se ett trognare
kompaniskap än mellan qvartermästaren och åldermannen. Sent och bittida
voro de till samman, medan fästmön icke oftare såg sin fästman än när
hon bjöd honom på körsbärsbränvin eller mumma.
Åldermannen hade äfven åsett dagens högtidligheter. Med en djup suck
hade han sett, hur vinet flödade och hört den glada musiken. Så präktigt
kunde han icke nu mera fira sin dotters bröllop. Han lemnade
folkträngseln och vek af om hörnet nedåt den mörka gränden.
En stund senare vandrade han oroligt åter och fram i ett höghvälfdt rum,
eller kanske rättare sagdt källare.
Han var lång och mager, hade stubbigt, grått hakskägg, krokig näsa och
bar en utnött lamskinnsperuk på hufvudet. Rummet hade icke mycket bohag.
Ett svartmåladt bord midt på golfvet, med tvänne trefotsstolar, en på
hvardera sidan om det samma och ett högt skåp, längst bort i
halfdunklet, utgjorde hela inredningen.
På bordet stod en gammal söndrig kopparlampa, spridande ett matt sken
öfver de mögliga väggarne. Jemte lampan funnos der några sällsamma ting,
hvilka man icke gerna gick förbi utan att närmare skärskåda. Om
hvartannat och delvis täckta af en trasig grön slessingduk sågos några
förmultnade dödskallar, tänder af möss och andra mindre djur, bitar af
likkistplåtar, fogelskelett, färgade pergamentsremsor o. s. v. samt,
ordnade i en rad, några burkar af simpelt krukmakaregods, hvilkas
innehåll sorgfälligt undandrogs nyfikenheten genom öfverspända
pergamentskapslar.
En blick på denna arsenal, och grannarne skulle haft lösningen på gåtan
i sin hand! Mäster Haasenkampf kunde nämligen göra guld, åt minstone
trodde hans blifvande svärfar så. Ja, denne hade till och med blifvit så
fast öfvertygad derom, att han icke blott satt sin dotters ära i pant
för hemligheten, utan jemväl offrat allt redbart guld- och silfvermynt,
han egde, derför.
Mäster Haasenkampf hade emellertid endast lyckats tillverka mindre
qvantiteter af den ädla metallen, men det hade varit under ogynsamma
förhållanden, som de arbetat. “Gröna Lejonet” jemte några andra
missnöjde jordandar hade nämligen till dato motstått deras besvärjelser,
och först när äfven de blifvit instängde i deglarne, kunde några
storartade resultat vinnas.
Men då, när lifvets underbara vätska skulle strömma fram i kristallklar
glans ur den glödheta degeln, då skulle allt, som åldermannen pekade på,
förvandlas till guld. Endast en droppes utfällning, och trä, sten,
metaller, kläder, hvilket föremål som helst, skulle förvandla sig till
större eller mindre guldklimpar. Alltid något, påstod Haasenkampf för
hvarje gång.
Men misstron ligger nära till hands, när man spelar höga spel, och
mäster Grijs spelade med allt hvad han egde. Om han än var öfvertygad om
möjligheten af att genom konstiga experiment kunna frambringa ädla
metaller, var han ty värr icke lika fast öfvertygad om sin blifvande
mågs ärlighet. Ty hvem sade honom väl, att denne, när han slutligen
lyckats muta eller besegra de motsträfvige jordandarne, icke skulle
behålla skatten för egen räkning. Han skulle dock veta att taga säkerhet
af honom. Han hade fast beslutit att samma afton tvinga honom att svärja
en ed så bindande, att han ej skulle våga bryta den.
Ett slag på porten kom honom att häftigt spritta till. Den han öppnade
för var en medelålders, storväxt man, med krokig näsa, blek hy och
glest, grått hår. Han hade stora, rödbruna knäfvelborrar och bar en
nedfläckad, trasig uniformsrock af samma snitt, som det nyvärfvade
Lichtonska regementets.
— Kan försäkra Er, svärfar — hväste den inträdande med hes röst, när han
efter att hafva helsat slog sig ned vid bordet — att det, skam till
sägandes, var en smula trefligare på “Hvita korpen” här midt öfver.
— Derför låter du mig vänta, för si förstås, fulla timmen — svarade
åldermannen misslynt. — Men händer det en gång till —
— Se så, för millioner haubitzer, ingen prestelåt. Du vet, gamle
linmånglare, hvad jag gjort för dig, och får du den ondes dukater i dag
eller morgon, tycker jag det kan komma på ett ut.
— Du har druckit för mycket i dag, Gerdt — återtog åldermannen
allvarsamt. — Hvad vi nu skola företaga kräfver alla våra sinnen. Vi
göra derför klokast, om vi uppskjuta det till nästa nytändning.
— Förstås, de der silfvergösarne äro icke med, kan tänka. Kan hända käre
bror redan tröttnat — men säg bara till! För millioner haubitzer, Gerdt
Haasenkampf är icke den, som trugar sin konst på någon.
Han reste sig upp för att gå, men åldermannen tecknade åt honom att
sätta sig.
— Nå ja, efter du ber mig derom — återtog han — vill jag icke vara
motsträfvig! — Han upptog en lermugg ur fickan. — Men då skall du äfven
tömma en mugg spanskt med mig, ty inte duger det att vara torr i
kroppen, när man skall ta' ett tag med satan.
Mäster Grijs var icke synnerligen böjd för denna inledning, men var det
hjelpt med så litet, tyckte han, ville han ej neka.
— Du får hålla till godo med min — sade qvartermästaren, då han såg att
åldermannen letade bland muggarne, utan att finna någon tom. — Merkuria
står ju i den och salvan i den andre. Skål då gamle linmånglare — ropade
han — och klingade med en af dödskallarne.
Åldermannen ryste vid detta skämt. Så öfvermodig hade hans kompanjon
aldrig varit.
— Hör på — återtog Haasenkampf efter en stund — har du alla kycklingarne
med dig?
Mäster Grijs nickade jakande.
— Allesamman?
— Det var omöjligt!
— En sådan gnidare! Hur mycket då?
— Hälften är här! — Åldermannen kastade en grön skinnpung på bordet.
Kunde det gå för hälften, tänkte han, vore det så mycket bättre. Vinsten
blefve lika stor och risken mindre.
— Fem hundra! För fem hundra daler kopparmynt vill du vinna fyratio
tusen karoliner. Det var rask förtjenst!
— Än de två hundra, jag lemnade i förra veckan och de fyra hundra veckan
förut.
— Tror kanske bror att jag stulit dem? Har jag icke förut lemnat till
baka allt samman jag fått och det i blanka guldstycken?
— Jo visst, för si förstås!
— Och till och med något deröfver!
— Jo visst! — men jag tänkte, för si förstås — stammade mäster Grijs —
att så här i början... Hm!
— Antingen allt eller intet, käre bror!
— Kan man icke göra början med en del, — jag får vara nöjd med
tjugutusen — sade slutligen mäster Grijs efter en stunds tvekan.
— En sådan gnidare, som tänker ockra med sjelfve satan. Men efter jag en
gång skall ärfva dig, vill jag icke vara omedgörlig — fast osäkert är,
om vi lyckas med så litet!
— Nå, så tag dem då! — ropade mäster Grijs och upptog ur sin gördel en
annan skinnpung, som han lade bredvid den förre. — Men nu skall det
blifva någonting utaf, för inte ett vitten till betalar jag.
— Hade jag icke vetat att käre bror haft dem med sig, hade jag förtjent
att rida på trähästen — sade mäster Haasenkampf skrattande och pekade på
ett smalt vidjespö, som var fastsatt i en springa på bordet. — Nyss stod
det der som en sprättbåge förbi din näsa och nu är det rakt som en
herredräng på söndagen. — Men nu kunna vi börja!
Han upptog varsamt ur fickan en liten två tum lång menniskofigur af vax
och stälde den framför sig på bordet samt påtände en veke, som framstack
ur näsan på den samme. Derefter lade han penningarna i en degel, som han
nedbäddade bland kolen i spiseln.
— Hör nu på hvad jag säger — hviskade han. — När den lille der är
nedbrunnen, tänder jag elden i spiseln och sedan detta skett — han lade
härvid ett ituviket pappersark samt en röd penna framför mäster Grijs —
skall skriften affattas. På detta papper har nattugglan, utan att någon
sett det, spottat tre skärtorsdagsnätter å rad, och denna penna har
trollpackan Merkuria skurit af den hvite korpen.
Han gick bort till skåpet, som han uppläste. Sedan han försigtigt sett
sig omkring, liksom för att öfvertyga sig om, att åldermannen icke
följde honom, öppnade han dörren och kastade en hastig blick dit in. Ett
djupt hål gapade emot honom. Det var tydligen nyss utbrutet, ty skåpet
var till hälften fyldt med grus och sönderslagne stenar. Mäster
Haasenkampf log belåtet.
— De äro qvar der inne allihop — hviskade han.
— Ja, förra natten arbetade de grufligt, för att komma ut — svarade
åldermannen lika lågmäld. — Det hördes ända in till nådig grefvinnan,
för si förstås. Men grefven var borta — tillade han med ett plirande
ögonkast.
— Kan nog tänka det — sade Haasenkampf och plirade på samma sätt med
ögonen. — Ty det ser nästan ut, som de varit nära att komma ut i
verlden.
Den lille vaxmannen var nu till hälften nedbrunnen och stunden närmade
sig, då den onde skulle frambesvärjas. Åldermannen sväfvade betydligt på
målet. Det syntes tydligt, att han var allt annat än väl till mods. Det
måste heller icke vara en sådan lapprisak att försvära sig med lif och
blod åt den onde, äfven om man derför har utsigt att få 40,000 karoliner
i utbyte mot 1,000 daler kopparmynt.
— Det går kanske icke i afton — återtog åldermannen oroligt. — Kunna vi
icke uppskjuta det till nästa månad?
Qvartermästaren tömde innehållet af sin mugg.
— För sjelfve satan — sade han med ett öfvermodigt skratt — nu kan man
icke mer komma undan.
— Men om icke alla försigtighetsmått äro vidtagna — stammade
åldermannen, hackande tänderna som om han plötsligt skulle hafva
stoppats ned i iskallt vatten. — Den vördige pastor Bergius berättade
här om dagen om en fänrik, som råkade i evig fördömelse, utan att få ens
en half daler derför.
— Hur mycket hade han satt in i affären?
— Åh, det var just inte stort, kan jag tro, några daler kopparmynt.
— Nå ja, gnidare och knusslare gå i bland utom turen och då hjelpa inga
försigtighetsmått. — Men är det skrifvet hvad jag sagt?
— Ja, ja, käre bror, hvar enda bokstaf, för si förstås. — Men vore det
inte så godt att vänta?
— Att vänta? Hvad pocker tänker käre bror på! Gamle uppskofsmakare!
Denne källare, som käre bror så länge haft obegagnad under sitt hus,
skall innan morgonen vara fyld med guld och ädla stenar; ty nu är
konjunkturen som gynsammast. — Se så, nu är det endast underskriften som
fattas — återtog han, efter att hafva genomögnat det med röda bokstäfver
öfverkluttrade papperet. — Här står ju tydligt att utställaren mot
fyratiotusen klingande karoliner lemnar sig med kropp och själ åt
Belzebub, underjordens konung.
Han upprepade de sista orden trenne gånger och svängde derunder med
vidjan åter och fram i luften.
Mäster Grijs tvekade. Det tycktes som hade han sett, hur golfvet öppnade
sig till en gapande, nattsvart afgrund, hvarur blå eldslågor slogo honom
till mötes. Men plötsligt, liksom en ny ingifvelse fått makt med honom,
fattade han häftigt pennan och ritade ett namn under skriften.
Qvartermästaren förvånades öfver den säkerhet, han visade, och
förvåningen stegrades ännu mer, då han, i stället för åldermannens
välkända bomärke, såg sitt eget namn. Visserligen var han van vid många
knep, men att någon skulle komma på den tanken, att förfalska en
lånehandling hos menniskornas arffiende, hade han aldrig kunnat drömma
om.
— Sapperment! — ropade han förargad och ryckte till sig papperet — om
jag icke borde rita af dig sjelf på din egen ryggtafla så svärfar du är
för sån't skämt.
Han skyndade att utstryka sitt namn och i stället ditsätta åldermannens.
Men nu protesterade denne, skrikande af alla krafter, och när detta icke
hjelpte, började han bedja. Tårarne stodo honom riktigt i ögonen och
sällan hade qvartermästaren haft ömkligare syn.
De kifvades härom åter och fram. Båda ville hafva skatten, men ingen
ville offra sig för att få den. Då uppstod plötsligt ett häftigt buller
bakom skåpet. Med en hemsk skräll föll det samma framåt golfvet. Hela
muren vacklade och tycktes vilja göra skåpet sällskap. Stora stenar
kommo rullande utefter golfvet och efter dem ett moln af dam. Med
förskräckelsen målad på sina anleten rusade de båda guldmakarne upp från
bordet. Dervid råkade lampan att falla omkull och slocknade. I nästa
ögonblick var åldermannen utomdörren, i hack och häl följd af
qvartermästaren.
Aldrig hade åldermannen hemma i sitt eget hus upplefvat ett värre
äfventyr.