Julen närmade sig. I staden skulle firas ett af dessa ståtliga
adelsbröllop, som drogo skådelystna menniskor in till staden långt
utifrån malmarne.
Anders Barberare hade lofvat Elsa att följa henne dit ned, sedan mor
Greta förklarat hans sällskap såsom vilkor för ett “utelöpande” så sent
på qvällen. Elsa var dock icke nöjd med detta förmynderskap. Hennes
oroliga min och häftiga gång, när de vandrade utför Hornsbacken, ådrogo
sig också mer än en mötandes uppmärksamhet.
— Akta dig Elsa — sade slutligen Anders. — Om du springer så, kan folket
tro, att du vill löpa ifrån mig.
— Följ med då, mäster prest! — svarade hon, utan att vända sig om.
— Nej, gå du så fort du orkar! — Han saktade stegen. — Du lär nog inte
komma till bröllopsgården förr än jag.
En stund derefter hade äfven hon saktat stegen, och de gingo bredvid
hvarandra.
— Det var snällt af dig, Elsa — sade Anders, när de hunnit ett stycke —
att icke längre vara så envis. — Han ville lägga sin arm om hennes lif.
— Hvad tänker du på?... Här... midt på allmän kyrkoväg!... Nej, släpp
mig, Anders!
Hon såg nästan ond ut, när hon stötte honom till baka. Han såg på henne
förebrående.
— Du blir elak, Elsa, om du icke kufvar ditt sinne — sade han godsint. —
Jag vore färdig att dö för dig, och derför bör du icke leka med mitt
hjerta.
Men hon hade aldrig lofvat honom någonting, sade hon, och det var långt
tills året vore ute, då hon skulle svara bestämdt. Till dess borde han
låta henne vara i fred och icke jemt plåga henne med sin enträgenhet.
Och derpå skrattade hon på ett sätt, som gjorde hans tankar bittra.
— Om jag ej kan gifva dig diamantringar och gyllenduk — sade han — kan
jag likväl hederligt försörja dig.
— Hvem har bedt dig, Anders, om några diamantringar? Vill du icke hafva
mig sådan jag är, må du välja en annan — vill du icke följa mig, går jag
ensam.
— Hvad du är dig olik i dag, Elsa — sade Anders, och sökte med mildt
våld hålla henne qvar. — Så var du icke i ögonen, när du första gången
såg mig.
Hon rodnade lätt, men svarade ingenting. Vid hörnet af Hornsgatan stod
en liten gosse och lekte med några isstycken.
Elsa råkade ofrivilligt stöta till honom, så att hans granna byggnad
rasade omkull.
— Trå dig, du styggetacka — skrek pojken förbittrad efter henne.
Förvånad vände hon sig om vid detta tilltal.
— Nej se på skepparns Elsa! — skrek pojken, öfverlycklig af denna
upptäckt, och sprang ett stycke ned åt gatan. — Se bara hur hon flyger
åstad med den granne herrn. Faren I till den elakes gästabud, godt folk?
Elsa vardt röd i ansigtet. Ett isstycke, stort som ett äpple, rullade
framför hennes fötter. Hon böjde sig ned efter det och vände sig hastigt
om mot sin förföljare.
— Här skall du få smaka på gästabud — ropade hon, och slungade isstycket
efter honom. Grossen förde handen till hufvudet, i det han gaf till ett
skrik af smärta. Isstycket hade träffat med olycksbådande säkerhet, och
blodet sipprade ymnigt fram ur ett djupt sår midt i pannan, medan han
jemrade sig och skrek af alla krafter.
Anders ville skynda fram till honom, men Elsa höll honom till baka.
— Vill du föra mig i förderfvet — sade hon upprörd — hör du icke, att
man ropar på vakten?
Han följde henne motvilligt.
— Du hade nog tyckt om, Anders — sade hon, då de hunnit öfver slussen —
om de fått fatt i mig der uppe och fört mig till tukthuset.
— När såg du, att jag ville dig så ondt? — frågade han, ej utan
bitterhet. — Men inte skall man bry sig om, hvad barn och dårar ropa.
— De skola få kalla en för hvad som helst, menar du? Men du är bara
morsk, när du sitter der hemma i spiselvrån hos far och mor, och fast du
bär långvärja vid sidan och skägg på hakan, låter du dem säga på gator
och gränder hvad dem lyster om mig, fast du friar och fjäsar i orden,
kan tänka.
— Lugna dig, Elsa, aldrig kunde jag tro, att du skulle bry dig om hvad
den lille pojken ropade.
— Han kallade mig trollpacka, hörde du; men också du, Anders tror mig
nog inte om godt. Du är nog redan led vid mig! — Hon torkade bort de
frambrytande tårarne med tröjärmen. Plötsligt stannade hon och vände sig
om.
— Farväl Anders! — sade hon.
Han ville hålla henne till baka.
— Nej, låt mig gå — sade hon häftigt — din väg är icke min!
Han talade så mildt och kärleksfullt, som en tjugu års yngling talar
till den han älskar. Men hon hatade honom, sade hon. Hon hade aldrig
älskat honom och skulle aldrig heller göra det.
— Nej, förr må man bränna mig som en hexa och trollpacka — ropade hon
och slet sig lös från honom — än jag följer dig när du brukar våld!
Han följde henne heller icke, när hon rusade uppåt gränden. Han ville
visst icke tigga om hennes kärlek, tyckte han. Han skulle nog finna
någon annan, som satte mera värde på honom.
Men hur det var, kom äfven han att efter en stund vika af inåt samma
gränd, der hon försvunnit. Och småningom vordo hans steg längre och
hastigare. Han ville endast följa henne på afstånd, tyckte han, och der
borta i folkträngseln skulle hon nog icke få så långt försprång, att han
icke kunde se, hvad hon hade för sig.