Följande morgon, då Elsa inträdde i stugan, satt hennes far i lifligt
samspråk med en storväxt, groflemmad karl med rödfnasigt, uppsväldt
ansigte och knäfvelbårar. I skymningen kunde denne varit skräckinjagande
nog, men vid dagsljus föreföll han, med all sin krigiska hållning,
alltför beskedlig och narraktig, för att vara farlig, och om icke lukten
efter det sista ruset afhållit derifrån, skulle helt säkert hvilket barn
som helst känt sig frestad att leka med hans röda hakskägg.
Hans drägt inbjöd äfven på sätt och vis dertill. Den utgjordes af en
kort rock af rödt kläde med guldränder i sömmarne, gula sämskskinnsbyxor
och röda strumpor. Oaktadt dessa bjerta färger var den likväl på långt
när ej så lysande, som man skulle tro, ty de många fläckarne framtill
läto den röda färgen skifta väl mycket i brunt, och guldränderna voro på
de fleste ställen bortnötta eller urblekta.
Men mäster Hvittlock var stadens förste skarprättare och som sådan
alltid en man, värd att betrakta. Han var nu ute för att skaffa sig en
ny medhjelpare, ty dagen derpå skulle åter en trollpacka brännas, och en
af hans drängar hade qvällen förut druckit för mycket öl samt till följd
deraf ramlat ut för krogtrappan och brutit halsen af sig.
Lars Skeppare var emellertid föga nöjd med besöket. Så granne han var,
plägade han icke gerna umgänge med mästermannen.
Medan de talade, började Elsa göra upp eld i spiseln. Hennes hjerta
klappade af lätt förklarlig oro. Skulle ringen ligga qvar? Eller hade
hennes mor redan tagit bort honom? Stället var orördt, såg hon, der hon
sett dem lägga honom qvällen förut. Hon strök en gång, två gånger, för
hvarje gång allt djupare, tills hon slutligen nådde sjelfva hällen. Men
ingen ring syntes till. Allt hon fann var några rostiga spikhufvuden.
— I kommen då icke med i morgon, fader Lars? — sade mäster Hvittlock och
fattade sin, med en röd fjäder prydda hatt.
— Inte för allt guld som glimmar... Fråga Jonas Wärme eller någon annan,
som bättre behöfver dalern.
— Han är för vek i kroppen. Det är icke alla, som kunna se
justitiesvärdet blott och bart utan att krokna, ska' jag säga. Och — om
I tror att det ingen heder är dermed — ska' jag säga, att det står i den
heliga skrift, att öfverheten fick svärdet. — Höga magistraten sade ock
i går, att det var ett hederligt och aktningsvärdt yrke.
— Huru som helst, lär I ej få mig på slik förrättning — sade Lars
Skeppare bestämdt. — Om de stackars qvinnorna kunde hålla sin mun bättre
och inte löpte i husen med sqvaller om sin nästa, ginge det dem bättre.
— Är I då förryckt i hela kroppen? Tron I att höga hofrätten och alla
riksråden, ja sjelfva kungen skulle låta bränna dem, den ena efter den
andra, om de voro oskyldiga. Säg icke om det ordet, så att någon hör
det, ty det kunde bekomma Er illa.
— Åh, Gud ske lof, alla mina grannar veta nog, att jag är fri från slikt
djefvulstyg.
— Om I ären det — här sänkte han rösten — heter det likväl icke alldeles
så om andra här i huset.
Elsa trodde sig se på deras miner, att de talade om henne, och utan att
veta hvarför, rodnade hon upp till hårfästet samt skyndade ut.
— Tala nu ur skägget — sade Lars häftigt, då hon var borta — eller vid
alla djeflar och trollpack ska' jag icke få fram det.
— Nå, nå, inte så häftigt! — sade mäster Hvittlock saktmodigt. — I går
var det icke en, utan fulla tjoget, som sågo Er vackra dotter flyga af
med de andra till Blåkulla. Ville ej säga något ondt dermed — tillade
han, då Lars' blickar mörknade allt mer — det kunde ju endast varit
hennes hamn man såg.
— Så? Man såg hennes hamn? — utropade Lars vredgad. — Det säger jag dig,
mäster, så granne du är, kom ej till baka med slikt prat, ty det är
intet kram för min marknad.
Mäster Hvittlock tycktes icke heller vara hågad derför. Han hade endast
menat väl, tyckte han. Det kunde ju vara nyttigt att höra hvad grannarne
pratade om, så att man kunde hålla sig på sin vakt. Men högfärd går för
fall, och mången hade förr en gång fått ångra att de icke lydt hans råd.
Han tog nu afsked, lemnande gubben att i ro fundera öfver hvad han sagt.
— Hvad går åt er, far, i dag? — frågade Elsa, då hon en stund derefter
inträdde och såg, hur han följde henne med forskande blickar.
— Du borde gå mera i dina sysslor, barn, och springa mindre kring torg
och gränder — sade han vresigt. — Du hade då inte ondt af djefvulens
anfäktelse.
— Käre far, hvad menen I väl?
Hon rodnade och såg ut, som hon fullkomligt väl hade förstått, hvartåt
han syftade.
— Åh, inte värdt att du ställer dig så oskyldig. Nog vet jag, att du i
går hade kommers med någon af de förnäme kavaljererna der nere i staden.
— Käre far, inte kunde jag veta, att det var så farligt att svara en
menniska, som talade så vänligt som han gjorde.
— Man får icke tro alla, som hafva söt mun och äro vänliga i ansigtet.
Men gör du om det en gång till, ska' jag... Han höjde armen.
— Det må far! — svarade Elsa trotsigt. — Aldrig tvingen I mig till
något.
— Herre Gud, hvad tänker du på, Lars? — utropade mor Greta, som i det
samma inkom. — Och tänk bättre på hvad du säger, Elsa, att du icke retar
far!
— Hvar har du trollringen? — frågade gubben häftigt. — Gif mig den!
— Den tog mor — sade Elsa med en knyck på hufvudet.
Mor Greta skyndade bort till spiseln. Hon hade icke velat se efter
ringen, medan mäster Hvittlock var derinne, och förrän han kom hade icke
solen börjat skina dit in.
— Herre min skapare! — ropade hon och slog samman händerna. — Jäntan
hade rätt. Se bara far, endast en bit näfver ligger der.
Elsa sade ej ett ord. Hon hade sin egen tro derom, tyckte hon. De ville
endast skrämma henne.
— Så mycket du vet, Elsa — sade Lars, sedan de undrat åter och fram
öfver ringens försvinnande, och alla tre bedyrat vid allt hvad heligt
var, att ingen tagit den — så mycket du vet, inte kommer du i brudstol
förr än förståndet fått växa ut på dig.
— Far gör som han vill — sade Elsa kallt. Men derpå, liksom hon skulle
ångrat sig, tog hon mor Greta om halsen och kysste henne häftigt samt
skyndade in på sin kammare.
— Gud ska' veta, att hon blifvit både hård och egenvillig på sista
tiden, — sade mor Greta förvånad och såg efter henne, — men tvång biter
mindre på henne än flinta på stål. Måtte blott vår Herre skydda henne.
— Så långt det räcker — sade Lars tviflande. — Men nog ska' ondt gry ut
med ondt, — återtog han strax derpå. — Fast mins du mor, när du ville
tvinga henne att gå i de nya kängorna och hon i stället sprang barfota i
snön hela Guds långa dagen?
— Mins nog det, och hade inte du den gången lagt dig ut för henne, far,
hade nog stora bönboken till sluts kommit fram. —
Den tid som följde efter dessa händelser var icke lycklig för Elsa. Mor
Greta hade aldrig varit så sträng och noggrann, som hon nu blef. Ofta
var hon till och med obillig i sina fordringar. Men ondt gry, sade hon,
skulle ut med ondt.
Både Lars och Anders Barberare, hvilken nu mera sällan besökte dem,
försökte väl understundom stämma mor Greta till mildare känslor. Men
deras försök strandade för det mesta mot Elsas egen styfsinthet. Anders
tycktes hon icke ens tåla, och den enda som hon numera kunde sägas
sällskapa med var Fingerlisa, hvilken, allt sedan den qvällen, då hon
bad Elsa och mor Greta om förlåtelse, fått ett märkbart insteg i den
förras tankar. Både mor Greta och Anders märkte hur detta växte för
hvarje dag. De räddes derför, men kanske handlade de icke klokt, när de
öppet sökte motverka denna vänskap.
En qväll möttes Anders och Elsa i stugudörren. Hennes ögon voro tårade,
och han frågade deltagande, hvad som kom åt henne.
— Åh det är inte alltid så lätt, Anders, att vara glad här i lifvet, —
sade hon suckande.
— Har mor varit sträng nu igen?
— Inte mer än vanligt. Det är inte så lätt att vara till lags för
stränge herrar.
Lars Skeppare hade lyssnat till hennes svar och reste sig nu häftigt
från pallen, der han satt.
— Jag vånne den elake toge dig, trollunge — sade han uppbrusande. — Du
drar synd och skam öfver hus och hem, och när jag tager mig an din sak,
klagar du lika fullt, derför att jag, för böfveln, vill ha skick och
reda här. Men så mycket du vet, får jag höra ett gny mer om något
trolleri eller om förnäme kavaljerer, ska' jag ta' presten med mig och
sätta eld på stugan öfver dig och sedan gå sjelf så långt vägen räcker.
— Jag tycker, att far kan tala mera ömt till mig — sade Elsa lugnt och
såg honom i ögonen. — Jag har ju intet ondt gjort.
— Har du inte bragt den onde in i vårt hem till grannars och någrannars
spott och smälek, kan tänka? Men akta dig!
— Tror nog att far vill plåga mig. Far tyckte jag var för glad nyss...
Lars Skeppare hade närmat sig henne medan hon talade. Svaret jagade
vreden upp i hans ansigte, och han knöt handen åt henne.
— Derför ska' du få svida, djefvulsbarn — utropade han — så sant jag
heter Lars Mickelsson!
— Nu ären I för sträng, fader Lars — sade Anders medlande: — Ingen har
ju talat något ondt om Elsa på sista tiden.
— Om ingen vill kännas vid mig här — sade Elsa vårdslöst — torde nog
finnas oskylde, som kunde komma mig till hjelp.
Lars Skeppare stirrade förvånad på henne. Så skarpa ord hade han aldrig
förr fått till svar. Men hon var nu mer för stor jänta att få bugt med.
Han såg ondt på henne.
— Det ordet ska' du få ångra, flicka! — sade han kärft och gick ut,
hvisslande på en gammal sjömansvisa.
Från den stunden var Elsa mindre till lag äfven för honom, och sällan
gick någon dag, då hon icke fick gråta bittra tårar. Än hade han hört af
grannarne, att hon gått i sällskap med någon förnäm kavaljer öfver
slussbron, än att hon kommit för sent hem från vakstugan.
Äfven Anders började till slut fatta misstankar om Elsas dygd. Han
trodde väl ännu icke, att hon menade något illa, men hon hade vid flere
tillfällen talat osanning för honom, och lögn ur en ung flickas mun,
tänkte han, bådade intet godt. Dess utom sällskapade hon allt ifrigare
med Fingerlisa. Han visste icke hur det kom sig, men han betraktade
nämligen Elsa, oaktadt hennes nekande, fortfarande som sin blifvande
fästeqvinna, och han ville derför ej, för sitt anseende inom skrået, att
Elsa skulle hafva täta samqväm med en så illa känd flicka som
Fingerlisa.
Men Elsa vardt mera motsträfvig, ju mer han och mor Greta pockade på
upphörandet af denna bekantskap. Hvarför skulle hon försaka alla sina
vänner för hans skull, sade hon. Hon hade ju icke lofvat honom något.
Fingerlisa kunde vara lika hederlig som han, tyckte hon, fast hon var
fattig, och var bestämdt mycket snällare. Hvad de sagt om henne hade
endast varit förtal. Hon motsade henne aldrig, var ständigt glad och
vänlig, samt hade gifvit henne månget godt råd, när de andra endast
gifvit henne snäsord. —
Det var sent en afton. Anders hade återigen, men förgäfves, bedt henne
sluta med sitt umgänge med Fingerlisa.
— Det går aldrig väl om I kifvens så — hade mor Greta slutligen sagt. —
Tro mig, den ena måste böja sig för den andra, så är lifvet.
Men Elsa hade då blifvit ond. Hon ville aldrig blifva Anders Barberares
hustru, hade hon svarat, om de än skulle tvinga henne dertill, och när
Anders gick, hade hon ropat efter honom i dörren, att han icke behöfde
komma till baka, om han inte ville det.
Hon var mer än vanligt upprörd. Alla, tyckte hon, ville hennes ofärd.
När hon en stund senare vardt ensam i sin kammare, rörde sig hennes
oroliga tankar både när och fjerran, och sällsamma bilder från forna
tider trängde sig fram i inbillningen.
Hon mindes så tydligt en varm vårdag, då hon följde sin moster till
Jakobsdal, för att åse lustbarheterna vid hofvet. Hennes far var på den
tiden till sjös, och mor Greta kunde ej lemna sitt stånd vid
slussgrafven. Men hennes lilla fostersyster var deremot med. Hvad hon
mindes denna väl, der hon sprang med sin mörkblå kjortel och sitt hvita
linnelif öfver det ångande gräset.
Löfven hade nyss spruckit ut, häggen blommade, och på det friska gräset
vid sjöstranden var ett lysande hoffölje samladt. Der såg hon damer i
hängande lockar och spetskragar, kavaljerer i stora, yfviga
allongeperuker och skor med röda rosetter.
En öppning var gjord i gärdesgården vid skogsbrynet. Jägare i gula
kyllerrockar och med stora fjädrar i hattarne drefvo hjortarne utåt
fältet, der kavaljererna stodo väntande med lyfta bössor. Hvarje hjort
bar nämligen sin dams färger, och kavaljererna skulle täfla om dem genom
att döda deras bärare.
Efter hjortarne insläpptes ett koppel räfvar inom stängslet. Hennes
hjerta hade klappat af oro. Ack, de sågo så skygge och ängslige ut: Men
lakejer med rykande luntor framsprungo nu plötsligt ur skogsbrynet. Eld
och rök sprutade fram ur de svärmare, man fastbundit vid de stackars
räfvarnes svansar. Ett koppel hundar lössläpptes. Öfver högt och lågt,
öfver diken och gärdesgårdar gick det rasande tåget. När hundarne sökte
fasttaga sitt flyende rof, small ett skott ur någon svärmare, som kom
förföljaren att tjutande tumla till baka, allt till de förnäma damernas
stora fröjd.
Elsa mindes vidare hur hennes lilla fostersyster klappat i sina små
händer och sett så innerligt glad ut. Men plötsligt kom der fram en
dylik rasande flock och slog omkull dem båda i gräset. Mera häpen än
rädd, började hennes fostersyster att gråta, då en förnäm dam, som sett
det, gick fram till hennes fostersyster och klappade henne vänligt på
kinden. — Hvilket vackert barn — sade hon åt sin kavaljer och smålog så
godt samt framtog derefter en vacker gulddosa, ur hvilken hon gaf dem
små sockergryn att äta.
Elsa vände sig mot väggen. Hon var trött på dessa minnen, som förföljde
henne. Men hennes mosters bild stod allt lifligare för hennes inre. Hvad
hon gerna önskade att denna hade lefvat. Men så väl hon som
fostersystern voro döda. Hon kände hur tårarne vätte örngottet.
Ett sakta prassel utanför fönstret kom henne att häftigt spritta upp.
Någonting liknande ett ansigte aftecknade sig mot den dunkla rutan.
Förskräckt rusade hon upp ur bädden. Men der utanför var allt tyst och
stilla. Månen sände ett matt skimmer öfver den lilla täppen, som var
täckt med nyfallen snö. De nakna träden, med sina skuggor, stodo
orörliga i tystnaden. Dock längst bort i den mörka vrån tyckte hon sig
skönja en mensklig skepnad. Såg hon rätt eller liknade den icke till
växt och hållning samme förnäme kavaljer, som gifvit henne ringen. Hon
tyckte att han nickade åt henne. Men när hon lutade sig fram och öppnade
fönstret var han borta. Det var kanske blott en syn, tänkte hon.