V.

Det skymde redan, när det kungliga jagtföljet gjorde sitt intåg ner för

Hornsbacken. Det var ståtligt att skåda för det fattiga folket, som

trängde sig fram mellan de torftäckta kojorna. Muntra fanfarer klingade.

Hästarne frustade. Hvilka bandprydda manar och guldsmidda betsel!

Kavaljerer med stora fjäderbuskar i hattarne, skämtande och skrattande

med damer i långa, hängande klädningar, öfversållade med guld- och

silfverblommor.

Nyfikenheten hade drifvit äfven Elsa dit ned, för att åse ståten. — Hvad

jag gerna ville vara i hennes ställe, tänkte hon, och såg upp mot en ung

dam, som red förbi på ett hvitt sto. — Hon behöfver ej vänta på

bröllopet, om någon vinner hennes tycke.

Hon strök håret ur pannan och vred taftshufvan mera på sned. Hon visste,

att det klädde henne bättre. Hon kunde nämligen icke undgå att märka,

att kavaljererna sände henne månget förstulet ögonkast, när de redo

förbi. Men hvad betydde väl, att hon icke var lika ful som svarta Malin,

när hon ändock hade så ledsamt. — Anders Barberare var visserligen en

god gosse och hade aldrig gjort henne emot, men han var lika fattig som

hon, och Jonas Klockare hade nog rätt när han sade, att om sorg och nöd

väter gift mans bröd, blir det kärlekens död.

Så följde hennes tankar hvarandra, medan hon drömmande såg efter det

lysande tåget.

När hon vände sig om för att återtaga sin väg, såg hon vid sin sida en

förnäm man med pelsbräm på kappan och fjäder i hatten.... Hur han kommit

henne så nära, utan att hon märkt honom, kunde hon icke förklara. Det

var med en viss skygghet, som hon betraktade honom. Men hvad såg hon?

Det var ju han, som räddade henne från de efterhängsne kavaljererne nere

på isen. Nära ett år hade sedan dess gått till ände.

— God afton, vackra Elsa — helsade han vänligt. — Du är stadd på hemfärd

kan jag se, och denna gång utan friare?

Hans röst klingade så sällsam och underbar. Hon ville tacka honom för

hans ädelmod sista gängen de råkades, men hans mörka ögon voro fästa på

henne med ett så egendomligt uttryck, att orden dogo bort, innan de ännu

hunnit uttalas. Hon kände sig nästan ängslig till mods.

— Du ser på min bindel — återtog kavaljeren och höll upp sin arm, som

låg i en svart binda. — Det är ett minne af vårt sista sammanträffande.

Långe kaptenen vid gardet, som ville åt dig, fick nog också sin jacka

uppsprättad, men det fans flere måsar ute på isen än jag anade.

Han gjorde här ett uppehåll och såg henne vänligt i ögonen. Hon såg blyg

ut. — Efter jag kom att råka dig nu i afton — återtog han med sällsam

darrning på rösten — kan du följa mig dit ned åt staden.

— För hvem tar mig Ers nåd? — sade hon häftigt och rodnade.

— Nå blif icke ond, vackra Elsa — sade han skrattande. — Jag ville icke

såra dig med mitt förslag. Jag tyckte blott, att det var en sällsam

likhet mellan dina vackra drag och en förnäm dams, hvilken jag gerna

ville skulle intressera sig för dig.

— En förnäm dam? Ers nåd skämtar!

— Om jag såg rätt nyss, skulle du ingenting ha emot att rida på vackra

hästar, eller hur?

Hon såg undrande på honom. Ville han gyckla med hennes fattigdom? tänkte

hon.

— Det man inte kan få, tjenar ej att eftertrå, — sade hon och sänkte

åter ögonlocken.

— Hvem vet hvad lyckan kan skänka, — sade han med ett hemlighetsfullt

leende. — Du är så vacker, min flicka och har så mycket medfödt behag,

att om lyckans gudinna vore en karl, skulle du bestämdt vara hans första

älskarinna.

— Ack Ers nåd, lyckan bor ej i fattigmans stuga.

— Der kan hon trifvas lika väl som under guldstickad kjortel — sade

mannen, alltjemt med samma egendomliga leende.

Några borgare närmade sig nu ner i backen. Han tog upp en stor

silfverklocka ur fickan och vände sig mot ljusskenet, som föll från

fönstret bakom dem.

— Det mörknar redan — sade han brådskande. — Derför farväl!

Han drog en ring från sitt finger och tillade, i det han gaf henne den:

— Du tycker om sådant glitter och har åt minstone alltid roligare deraf

än jag.

— Nej Ers nåd!... — Hon visste icke om hon kunde mottaga den eller ej.

Men så granna stenar hade hon aldrig sett förr. Hvad de skimrade vackert

i ljusskenet! Hon såg tveksam, än på gifvaren, än på gåfvan.

— Din tacksamhet visar, att du har godt hjerta, — sade han och tog henne

i hand — och jag vill ytterligare öka gåfvans värde. Om du behöfver en

vän, skall du icke glömma denna ring. I Bollhusgränden, på venster hand

från brinken, ligger ett smalt hus med gafveln åt gatan. De kalla det

för tyske grefvens hus. Gå in der i porten och klappa på andra dörren

till höger. Visa ringen för den som öppnar, och om det är möjligt, skall

du få den hjelp du söker. Och nu farväl! —

Hon stirrade tankfullt efter honom, tills han försvunnit i mörkret.

“Tyske grefven” hade hon hört omtalas såsom en mycket farlig och ondsint

menniska, hvilken fått sitt tillnamn af de stora rikedomar, som han

skulle roffat till sig under de föregående krigsåren i Tyskland. Men

kavaljeren hade sett så vänlig ut... och hvilken vacker ring hon fått!

Hon måste gå närmare till fönstret för att se hur den skimrade i

ljusskenet. Hon vände honom på alla sidor. Ett fnissande och skrattande

bakom henne kom henne att häftigt vända sig om. Det var idel bekanta

ansigten hon såg. Der stod svarta Malin, der Fingerlisa, der Annika hos

hökarens. Och alla skrattade och gjorde miner åt henne.

— Jo det lönar sig att vara vacker, kan man se, — sade Annika, en lång

bleklagd jänta, och försökte qväfva sitt skratt.

— Vacker flicka, vacker gåfva! — tillade svarta Malin och torkade sig om

munnen med en betydelsefull åtbörd.

Elsa kände sig på en gång förlägen och ond. Hvad hade de att göra med de

gåfvor hon fick. Men hon var icke van att tåla sådant skämt. Det hade

hon visat mer än en gäng förut.

— Hvad du är afundsjuk, svarta Malin, — sade hon och höll upp ringen för

den som sist talat, en tjock, svartmuskig flicka med grofva drag och

skelande ögon. — Det skulle nog vara något för dina krokiga fingrar, kan

tänka. Men du kan hafva nog af långe Gudmund du, som jag ratade.

— Tvy trå mig för slikt — svarade den tilltalade föraktligt och spottade

tre gånger framför sig — med mig får den elake ingen makt.

— I morgon är ringen blott ett torrt löf, ska' du få se — inföll

Annika. — Gjorde du som jag, kastade du honom genast i strömmen.

Fingerlisa hade under tiden betraktat ringen. Hennes vackra anlete

färgades af en liflig rodnad. Ifrån att skratta och skämta som de andra

blef hon plötsligen tyst och allvarsam, och hennes röst hade en bitter

skärpa, när hon inföll:

— Vi gå i vakstugorna hvarje afton och bedja den allsmäktige skona oss

frän trolldom och satans frestelse, och så löpa våra egna grannar efter

honom, som flugor efter smör. Hur många gånger har du rest vackra Elsa?

—

Vid denna fråga tårades Elsas ögon. Att tro henne vara så förtappad, att

hon reste till Blåkulla, hade ingen förr gjort.

— Hvad tron I väl om mig? — sade hon häftigt. — Tron I kanske, att jag

icke kan mina stycken så väl som I?... Men akta dig Lisa, det är inte

första gången jag hör din onda tunga löpa.

— Akta mig och hvarför det? — frågade denna med ett tillgjordt skratt. —

Tror du, att jag inte såg dig i går qväll, så vacker du är, när du satt

som en kråka på postmästarens tak. Du är en gemen trollpacka du, så

mycket du vet.

Äfven hon tycktes hafva tårarne i ögonen.

Dessa ord rågade måttet af Elsas tålamod. Ursinnig öfver den lidna

skymfen, och icke heller glömsk för det som hände i vakstugan hos Jonas

Klockare, rusade hon mot Fingerlisa och fattade henne i håret, och innan

de andra hunnit hejda det, hade hon slagit sin fiende under sig på

gatan. Malin och Annika stodo helt försagda vid denna kraftyttring.

Aldrig hade de trott Elsa om sådant, hon som ansett sig alltför fin och

förnäm för att besöka deras vanliga dansnöjen och gillen. Men i nästa

ögonblick ingrepo äfven de i striden. Dock, Elsa hade äfven hjelp att

vänta.

— Blyg's I inte flickor att kasta Er allesamman öfver en enda — hördes

nämligen i nästa ögonblick mor Gretas stämma öfver skriket, och

skuffande undan den ena hit och den andra dit hjelpte hon Elsa att resa

sig. — Är det skick och seder att slåss så här midt på allmän kyrkväg.

— Åh tyst I, mor Greta — ropade Fingerlisa, i det hon flammande af vrede

strök sitt hår ur pannan. — Gå hon hem till sitt, gråsugga. Vi behöfva

ej hennes förmaningar.

— Du borde skämmas att gifva gammalt folk öknamn, — sade gumman barskt,

— men akta dig, du, ty så mycket du vet, vackra Lisa, att skönt kan bli

grönt och fett magert.

— Ja akta dig Lisa! — ropade nu de andra flickorna skrattande. — Den ena

trollpackan stjelper icke den andra, och flåsar den gamla på dig, får du

lungsoten. Nej se bara hur hon fräser!

— Jag skall rifva ögonen ur dig, för det ordet — sade Elsa och ville på

nytt rusa emot henne.

— Bry dig icke om hvad de säga, — sade mor Greta, och förde Elsa med

sig. — När man är dålig sjelf, vill man ock, att andra skola vara det.

Sådana pigor äro intet umgänge för dig.

Men de hade sårat henne, tyckte Elsa, så djupt, att hon aldrig kunde

glömma det. Den ena tåren efter den andra rullade utför hennes kinder.

Hade ej mor Greta varit, skulle striden derför lätt kunnat upplåga på

nytt, oaktadt fiendens öfvermakt. Men nu förde mor Greta henne med sig

med stadig arm derifrån.

Fienden ansåg sig må hända äfven för svag för att fortsätta striden mot

två motståndare, af hvilka mor Greta, så gammal hon var, icke var att

leka med. Ljudet af hästtramp från gränden bredvid kom dem äfven att

tänka på vakten, som i hvarje ögonblick kunde komma. De drogo sig derför

flinande och småskrattande hvar åt sitt håll och läto Elsa och mor Greta

ostörda gå derifrån.

När Elsa inkom i stugan, fick hon uppbära många hårda ord af mor Greta.

Elsa var icke flicka, sade denna, att löpa ute efter de förnämes

glitter. Mor Greta synade härefter ringen mycket noga, medan Elsa utan

att svara drog sig trumpen bort i en vrå.

Det var en enkel guldring, med en liten skimrande sten, i hvilken var

inristadt ett sirligt vapen. Han var alldeles gjord för Elsas finger,

tyckte hon, och det var icke underligt om Fingerlisa var afundsjuk. Hon

var det alltid, när Elsa fick något. Men nu skulle hon nog få betala

henne derför.

Medan hon småpratade härom, till hälften för sig sjelf, inträdde

Fingerlisa. Hon hade tårarne i ögonen och gråten i halsen. Hon bad Elsa

så mycket att hon skulle förlåta henne, hvad hon sagt. Det var ej något

ondt menadt dermed, bedyrade hon snyftande. Hon hade endast velat varna

Elsa. Hon såg emellertid så hemlighetsfull ut, när hon yttrade detta,

att mor Greta i stället för att, hvilket hon föresatt sig, dugtigt banna

henne, vardt allt försonligare och nyfiknare samt slutligen lofvade

henne både råmjölk, när kon nästa gång skulle kalfva, och annat godt, om

hon talade om hvad hon visste. Men Fingerlisa var svår att öfvertala. Om

det vore sant, sade hon, att man sett Elsas skepelse fara omkring i

luften qvällstid, kunde olyckan snart vara framme. Och utom vaka och bön

kände hon då ingen bot för trolldomen.

Men de utlofvade gåfvorna växte med den stegrade inbillningen, och

slutligen kunde Fingerlisa icke längre motstå mor Gretas enträgenhet. —

Så syndigt det än vore, som hon sade, kunde hon icke neka till att

omtala för henne hvad hon viste. — Och nu berättade hon, hviskande, att

den förnäme kavaljeren icke varit någon annan än den lede sjelf, som

velat fresta Elsa att blifva hans brud, och ringen var fästegåfvan som

han gifvit henne. Så länge de icke hade några trollbarn med hvarandra,

var det emellertid ingen fara å färde, och han hade ingen makt öfver

henne. Men för att vara riktigt säker, borde hon dock lägga ringen i

askmörjan. Vore han i behåll, när solen gick upp nästa dag, hade den

lede gifvit Elsa en verklig ring, och då kunde hon nyttja honom hur hon

ville, ty då hade vår Herre största makten i hennes hjerta. Men låg der

i stället ett stycke näfver eller en rostig jernbit, när nästa sol lyste

på spisen, då var trolldomen uppenbar, och hon borde genast låta skrifta

sig.

Mor Greta tackade henne för detta råd. Lisa var dock en god och hjelpsam

flicka, sade hon, som i grund och botten ville grannarne väl, fast hon i

bland hade ondt af sin tunga. Derför skulle hon ha tack. Men det var

möjligt, att den lede kunde återkomma i en annan skepnad, och derför

måste äfven bot upptänkas. —

Fingerlisa ville nu gå. Hon hade sagt så mycket hon visste. Blott man

icke “fördes”, försäkrade hon, vore Guds makt större än den ondes. Men

hade man gått öfver tredje tröskeln i Blåkulla och sett de store

ormarne, då kunde ingen mensklig makt vidare hjelpa.

Fingerlisa hjelpte nu mor Greta att lägga ringen i askan samt tog

derefter en yxa från väggen, som hon satte i sophögen utanför dörren.

— Ingen mensklig makt, säger du — frågade mor Greta tankfull, när hon

återkom — och ingen af våra prester heller?

— Endast den gudfruktige kaplanen i Lund, säger man, lär få bugt med

honom, — svarade Fingerlisa och ville taga afsked. — Men det är långt

dit. Han bor, sade klockarn, i en kyrka, som är djupt under jorden, och

derifrån kan man gå ned i Blåkulla alla dagar.

— Han kan då säkert hjelpa mot trolldomen? — frågade mor Greta ifrigt.

— Så säger åt minstone Jonas Klockare. Det var så, att en ung bondflicka

blifvit förd till Blåkulla, berättade han i går, och hennes fästman, som

höll henne mycket kär, hade, när den lede anfäktade henne alltför hårdt,

gått till den gudfruktige kaplanen, samt bedt honom för gods och guld

hjelpa honom att få till baka hvad han hade kärast på jorden. Detta

lofvade honom äfven prestmannen, men blott på ett vilkor förstås, och

det var att han tog på sin ed, att jäntan icke sjelfmant bjudit sig åt

den lede, utan att det varit denne som frestat och förledt henne. Han

vore annars maktlös, sade han, och den som oträngd toge hans kraft i

anspråk, skulle bli evigt fördömd. Men fästmannen var blind, stackars

gosse, och han trodde bara godt förstås om sin fästeqvinna. Allt hvad

hon sagt, tänkte han, var endast bibelord. Derför svor han och bedyrade

med de svåraste eder, att det var den lede sjelf som var enda skulden

till hennes synd. Presten gjorde då som han bad honom om och svor fram

den lede. Med ett hiskligt tjut och vrålande kom denne i dagen, men då

begaf sig inte bättre, än att det var jäntan sjelf, som af fåfänga

griller och högfärd sökt hans bistånd och icke alls den lede, som

frestat henne dertill, och slutet vardt derför så ömkligt någon kan

tänka sig det, ty när jäntan vardt helbregda från synden och hin ondes

anfäktelser, då vardt den stackars gossen i stället en krympling för

lifstiden.

Fingerlisa tog nu afsked. Hon hade berättat allt hvad hon visste om den

gudfruktige prestmannen, sade hon och kunde icke dröja längre borta från

sin gamle far, då det redan var nermörkt. Men om de behöfde hjelp någon

annan gång, skulle hon icke lemna dem utan. Tack vare Jonas Klockare

kände hon både ett och annat, som icke borde vara utan allt gagn i de

svåra tiderna.

Elsa hade under hela tiden Fingerlisa talat med moder sutit tyst i sin

vrå, och hon tog ej emot hennes hand, när hon sade farväl. Dylika

berättelser och kanske ännu sällsammare hade hon hört mången gång i

vakstugan, men aldrig hade hon dock hört något så galet, tyckte hon, att

någon straffats, om han velat rädda sin nästa från trolldom, när han

sjelf ingenting gjort.

— Det var Fingerlisas vanliga lögner — sade hon när denna gått — och det

ska' I icke tro på, mor.

Denna fann dock Fingerlisas tal både naturligt och riktigt. — När man

vill bedraga vår Herre, ser du mitt barn — sade hon andäktigt — får man

nog lida sitt straff. Nu hade den elake verkligen vunnit af vår Herre en

själ, och denna måste förgås, om ej någon annan lemnades i stället.

Elsa gick denna qväll tidigare än vanligt in i sin kammare och när Lars

inträdde med dagens fångst på ryggen, sof hon redan. Han hade emellertid

hört omtalas af några grannar uppträdet ute i gränden, och ville gerna

säga Elsa ett och annat ord.

Han brummade och svor fasligt. Men när han var i detta lynne, lät mor

Greta alltid honom hållas. Hon styrde nämligen i det stora både säkert

och förståndigt; och då han icke handlade, utan endast ordade tyckte hon

det kunde göra det samma, om han väsnades eller ej.