Det var en varm dag. Derför hade Elsa flyttat ut väfstolen på gräsbacken
utanför stugan, der det var skugga under det höga päronträdet. Här fick
spolen löpa raskt undan mellan väfslagen, under det hon ömsom hvisslade,
ömsom sjöng.
Solen hade gått ned bakom grannens tak. Det var kallt, att sitta längre
ute utan tröja i blåsten. Hon böjde sig derför ned för att upptaga den,
då hon såg hönsen komma kacklande och pipande med uppspärrade vingar
genom inhägnaden. Efter dem kom grannens stora katt, försigtigt smygande
sig fram mellan trädstammarne.
Med ett hopp stod hon på marken och, gripande den första sten hon fick
tag uti, skyndade hon efter honom. En vild hetsjagt började, som slutade
dermed, att spetsmakarens Janne ilade upp i närmaste träd.
Elsas öppna barm häfde sig våldsamt, och stora svettdroppar lackade från
pannan, medan hon andtruten undersökte trädet från alla sidor, för att
utfinna bästa sättet att fånga sitt byte. Derpå började hon att kasta
till måls. Men afståndet var långt, och Janne satt der uppe helt lugn,
betraktande henne retsamt med sina gröna, gnistrande ögon. — Måtte den
lede ta' dig! — ropade hon utmattad och måttade ett sista kast mot
honom. Hon såg, att han vacklade. Det prasslade sakta i löfverket, och i
nästa ögonblick låg han för hennes fötter.
Hon böjde sig ner öfver honom. Han gaf intet tecken till lif. Stenen
hade råkat midt i hufvudet. Så illa hade hon icke velat, tänkte hon, och
smekte och klappade honom, samt sökte få honom att stå. Men han sjönk
åter tillsamman mellan hennes händer. Tårarne stodo henne i ögonen. Så
illa, hade hon icke velat honom.
Ett prassel i buskarne kom henne att vända sig om. Det var Anders
Barberare, som gick öfver täppan. Han hade kanske sett henne gråta,
tänkte hon förargad, och torkade bort tårarne med lintygsärmen. Hvarför
skulle just han komma så olägligt.
— God afton, jungfru Elsa! — helsade han vänligt och räckte henne
handen.
— Frid till baka Anders! — svarade hon likgiltigt. — Så sent I ären ute.
Hon skyndade att taga på sig tröjan och satte sig derefter åter i
väfstolen samt började ifrigt syssla med väfven. Han hade emellertid
följt efter och satte sig på pallen bredvid, samt började att med ett
ledigt väfspröt slå framför sig i gräset.
— Hvad skall Matts Spetsmakare säga, när inte gamle Janne kommer åter? —
sade han slutligen, då hon inte syntes hågad att bryta tystnaden.
— Åh, han får säga hvad han vill.
— Men det var inte rätt af Er jungfru att slå honom så hårdt!
— En katt?
— Gamle Janne var ett snällt djur.
— Han bet ihjäl två kycklingar i förgår, och det var icke snällt.
— Matts Spetsmakare kommer nog att hämnas.
— Det må han!
— I ska' ta' Er i akt jungfru, grannarne vilja Er inte väl!
— Vilja de inte? — Men I är mycket mån om mig, kan man höra!
Hon lät spolen hvila och fäste sina bruna ögon med ett sällsamt leende
uttryck på honom. Han såg åt annat håll.
— Farväl jungfru! — sade han liknöjdt och reste sig.
— Farväl! — sade hon och såg icke på honom, när hon svarade.
Anders talade härefter en stund med de gamle inne i stugan. När han
gick, tyckte han sig se genom inhägnaden, hur Elsa följde honom med
ögonen. Grannarne ha rätt, tänkte han. Hon vill endast hafva roligt med
karlarne utan att gifva dem något igen, — fast mig skall hon inte fånga.
Några dagar förflöto, innan han ånyo besökte Lars Skeppares stuga. Men
han hade lofvat gubben att hjelpa honom med fisket, och detta löfte
måste han hålla.
När de gåfvo sig i väg, hjelpte Elsa dem att bära ned näten i båten samt
att länsa den från vatten.
— Så tyst I ha'n blifvit, junker — sade hon leende, då de skulle stöta
ut båten.
— Tron I att det nappar bättre, jungfru, om man pratar och grufvar sig?
— Det fån I försöka — svarade hon stolt och vinkade med handen till
afsked.
Det var sent när de återkommo. De hade haft god fångst, och det dröjde
länge, innan de hunnit bära allt samman uppför berget. När Anders skulle
gå, sade Lars med en nick åt Elsa:
— Du kan följa honom flicka och ro öfver till Kornhamn, så slipper han
väsnas derborta vid bommen. Knektarne äro fulla så här dags, och det kan
lätt bli krakel.
Hon steg upp och följde honom tigande. Äfven under öfverfarten hade de
intet att säga hvarandra. Vattnet kom i månlysta vågor och sqvalpade
sakta mot båten och det var detta, som tycktes taga deras tankar i
anspråk.
När de hunnit öfver till andra stranden, krokade Elsa fast båten vid en
påle och tycktes vänta, att hennes följeslagare skulle hoppa i land. Men
i det stället gick denne öfver till hennes plats i fören af båten.
— Mins I den der qvällen jungfru, när I slog grannens katt? — frågade
han och sökte hennes ögon.
— Hvarför skulle jag inte det?
— I såg då så underligt på mig?
— Gjorde jag? blef junkern stucken kan hända?
Hon sänkte hufvudet och lekte med handen i vattnet.
— Jungfru Elsa! Nu måste jag säga det rent ut. Jag håller Er så kär.
Hon såg häftigt upp och drog sig förskräckt till baka.
— Nej Anders, så I talen! — sade hon.
—... Och många gånger har jag tänkt, jungfru, att fråga Er, om I ej
ville bli mitt äkta vif. När året är ute, kan jag börja som egen
mästare. Jag har godt om gynnare. Mäster Schultz är gammal, och om I
bara ville, skulle det nog gå bra för mig.
— Nej Anders!
— Då skulle allt gå så lätt. Jag skulle arbeta för fyra. Vi kunde köpa
Matts Spetsmakares lilla stuga...
— Nej Anders!
— Säg blott jungfru, att I vill hålla mig kär. Jag kunde hoppa i sjön,
om I inte sägen det?
— Kunde du?
Han såg så varmt och innerligt på henne. Men hon stirrade tankfullt
framför sig. Hennes händer föllo långsamt åt sidan. Der borta vid
Söderport hördes stadsknektarnes sorl och rop, när de aflöste hvarandra
för nattvakten. Plötsligt reste hon sig upp.
— Det är sent junker! — sade hon. — De vänta mig åter der uppe!
— Elsa! — ropade han lidelsefullt och ville hålla henne qvar.
— Nej nej, fråga mig icke mer.
— Du vill då inte svara mig. Men grannarna ha nog rätt, som säga, att du
är en besynnerlig flicka, Elsa.
— Hvad ha grannarne sagt?
Hon såg förvånad på honom.
— Jo de säga, att du är en flöjel, som blott vill leka och aldrig fästa
dig. Men du har handlat orätt med mig. Du har visat mig något, som du
aldrig menat. Dina ögon ha inte talat sanning Elsa. Om du visste hur
mycket jag håller af dig!
— Så sade äfven Gudmund Åkesson, och han gifte sig strax efteråt med
svarta Malin!
— Ja, du har haft många friare Elsa!
Han såg en stund utåt vattnet. Derpå reste han sig upp och hoppade i
land.
— God natt Anders Barberare! — sade hon vänligt och stötte ut båten. Men
han låtsade inte höra henne. — Akta dig för vackra Greta på “Hvita
stjernan” — ropade hon efter honom. — Hon är kär i dig!
Nu vände han sig om och ämnade svara, men hon var redan ett godt stycke
ute på fjärden. Han såg en lång stund efter henne. — Hvad jag var dum —
sade han halfhögt — som nämnde det. Grannarne ha nog rätt. Hon vill
endast fjäsa och flina, men aldrig allvar. Fast inte skall hon se, att
jag tar mig något deraf som de andre.
Med denna föresats fortsatte han vägen till sin bostad.
Nästa lördagsqväll var han emellertid äfven ute med Lars och fiskade,
och äfven då följde Elsa honom ned till båten. När de kommit utför
branten, gjorde han sig i ordning att hjelpa henne att skjuta ut båten.
Han var lika glad, tänkte han, om hon följde med eller ej. — Då kom det
sig, liksom af en händelse, att hon råkade luta sig något nära intill
honom, och mera behöfdes icke för att denna tanke skulle visa sig vara
osann. I nästa ögonblick hade han slagit sina armar kring hennes hals.
— Hvad jag håller hjertligt af dig Elsa, — hviskade han och smekte henne
ömt.
— Är du ond på mig? — frågade hon sakta. Han tyckte sig se, huru hennes
ögon skimrade.
— Inte kan man vara ond på den man håller kär! — svarade han.
— Nej be mig ej om någonting, Anders — sade hon förskräckt — jag kan
ingenting lofva dig!
— Inte vill jag heller tigga din kärlek!
— Jag tyckte det var så synd om dig, om jag gjort dig illa!
— Tyckte du? — Det låg hån i tonfallet. — Men det var ju mitt fel, jag
borde sett mig bättre för.
Hon slet sig häftigt lös från honom. — Jag vånne den lede toge mina
ögon, — sade hon och höll händerna för ansigtet.
Han ville kyssa henne, men hon vek häftigt tillbaka.
— Farväl Anders! — ropade hon och skyndade uppför backen. — Du kan låta
båten vara på andra stranden tills i morgon. Då skall jag hemta den.
— Är detta ditt sista ord, Elsa!
— Ja!
— Farväl då!
— Farväl!... — Hon vände sig om ännu en gång. — Vi få se om ett år, om
kärlek består — ropade hon skrattande och försvann bakom krönet.
... består! — upprepade ekot ute från fjärden.
Under den närmaste tiden härefter undvek Anders så mycket som möjligt
Lars Skeppares stuga. När han någon gång kom dit, talade han med Elsa
endast om likgiltiga ämnen. Han ville fortfarande vara hennes vän och
råda henne till allt godt, tyckte han, ty hon behöfde råd, så många
afundsmän som hon hade. Men aldrig skulle hon få höra ett ord om kärlek
mera från hans läppar. Sämre fästman kunde hon få än honom, och hade hon
ratat honom en gång, kunde detta vara nog.
Elsa å sin sida tycktes förstå hans tankar. Hon ville icke mera följa
honom till båten. Det var bättre, sade hon, om denna var qvar på andra
stranden öfver natten, ty lätt nog kunde hon råka illa ut på återfärden,
då hon var alldeles ensam. Detta tyckte äfven mor Greta, och derför
vardt det äfven så.