Lyckan är en talisman, genom lyckan får man tilltro till sig själf.
Jag vill minnas. Jag vill minnas en afton, då ett par ögon lyste in mot
mina och jag kände lyckan stråla ut från mitt ansikte -- sensommarlycka.
»Ni är god och ni är duktig och ni är vacker» och »jag tycker om er».
Nu vill jag vandra bort med talismanen gömd under min gråa pilgrimskåpa.
-- -- --
I själfva verket var detta vårt afsked. Och det är den aftonen jag skall
minnas längst.
Hur enkelt och naturligt att vi två skulle hålla af hvarandra! Och så
detta sista farväl. Hur vi stodo där, vi två, tysta och stilla, hur han,
trött af sina slitningar, lutade hufvudet ned mot mitt bröst, utan ett
ord, slutande sig in till mig som ett förvuxet barn, i en lång omfamning
utan kärlek. Två utsläpade vandrares tröstande, styrkande tillgifvenhet.
Ingenting mer.
* * * * *
Jag skrattade åt en författarinna, som är förtviflad öfver, att hon icke
kan få förläggare till hvad hon skrifver, fast hon är så rik, att hon
icke lefver upp sina inkomster. -- Om jag vore rik, skulle jag icke bry
mig om att skrifva.
-- Pytt! Ni drifves fram af en alldeles häpnadsväckande ärelystnad! Era
ögon tindra ju formligen, när ni säger: _mitt arbete_!
Åh, som han kunde säga detta kära ord: mitt arbete! Det blef till musik;
som en svällande tonvåg fyllde det mitt hjärta. Ja, ja, ja! Han har rätt
i att jag älskar det. Är detta äregirighet? Ja, då är jag äregirig. Det
jublade inom mig bara vid att höra det ordet från hans läppar: mitt
arbete! Mitt, mitt, mitt! Det enda lifvet unnat mig som mitt, men helt
mitt. Att se honom respektera det, se där ett mål för min ärelystnad.
Jag blef bra glad, när han kom, och samtalet var otvunget, men för
resten är jag lugn som en kogubbe. Jag är så nöjd. Jag hoppas med tiden
kunna visa honom, att jag duger.
* * * * *
Jag afskyr mig själf. Jag blygs inför mitt bättre jag, så att jag skulle
vilja sjunka i jorden. Jag är klumpig, jag är ofin, jag är obehagligt
larmande, jag är simpel, jag är allt hvad en kvinna af verklig själsadel
aldrig kan bli. Och detta icke emedan jag i grunden är simpel -- det är
det förfärliga -- utan emedan jag är så skygg, att jag alltid slår öfver
till den värsta onatur och blir grof, när jag vill försöka vara
ogenerad.
Knut Herman var här i kväll. Den ogenerade tonen å ena sidan, hans
underliga tvärhet å den andra, gör att jag slår öfver. Vill vända allt
till skratt och löje, troligen af en oklar fruktan, att eljest bli
beskylld för sentimentalitet. Men det är fult, det där. Det passar icke
min ålder. Och jag kommer att säga saker som jag borde tiga med. Bara af
fruktan, att samtalsämne skall tryta. Jag talar högt, sladdrar fram
orden i skrattparoxysmer. Det är vidrigt för mig själf. Sedan han gått,
hör jag alltid min egen stämma, som skräller för mina öron. Det pinar
mig öfver all beskrifning. Och så skulle jag visst kunna skratta åt allt
som är mig kärt -- förhåna, förneka det. Hvarför? Jag blir grof af
öfverdrifven känslighet.
Och så detta själfförakt efteråt!
Jag _skall_ bli annorlunda. Jag _skall_! Jag skall bli mig själf --
lugn, stilla -- -- --
-- -- -- det allvar, som de gamla florentinska mästarna brukade ge sina
porträttfigurer -- han talade åter om det i går.
Låt nu se, att du uppför dig hyggligt som en stillsam gammal kvinna
nästa gång du råkar Knut Herman, så att du icke slår öfver i
pojkaktighet. Det passar dig icke.
Efter nästa sammanträffande skall det kräfvas räkenskap af dig. Du skall
ständigt uppföra dig så, som om du hade ett par stora grå ögon riktade
på dig. Sanning, sanning! Sanning är det de ögonen fordra, sanning i ord
och åtbörder, i blick och tonfall, och så denna själsförnämhetens enkla
tillbakadragenhet.
Åh, om jag kunde bli så god, så klok, så hederlig som jag ville! Om jag
kunde uppfostra mig så, att jag blefve värd en välvillig hågkomst.
_Sanning_ och _arbete_.
* * * * *
-- Nej, jag kramar sönder er, och det är verkligen opassande.
Om han ännu går och bär på en olycka, så tycktes han åtminstone icke ha
burit den med upp till mig. Jag var sorgbunden, det känns som en saknad
att lämna hufvudstaden. Och jag är så matt, så förfärligt kraftlös, att
det känns, som om jag icke orkade lefva. Det sista sade jag, det första
fick jag icke tid att förklara, ty han hade bara fem minuter att ge mig.
-- Matt? Drick ett glas vin! Ni kommer att lefva i etthundratio år!
Han var i sitt allra uppsluppnaste lynne. Han inhöljde mig i smekningar
och lät hagla små älskvärda elakheter, som hans leende tog udden af. I
sådana stunder är han alldeles som ett barn, ett kvickt och lekfullt
barn. När han smeker, är det bara som om hans vänlighet icke kunde taga
annat uttryck, det faller af sig själft, det är ingen närgångenhet. Man
håller af hvarandra, det är så enkelt och okompliceradt som det vara
kan. Två fullkomligt konvenanslösa människor, med samma veka natur,
smeksam som kattungens -- men icke ett älskande par.
Jag är aldrig lugnare, aldrig längre från att vara förälskad i honom, än
just då jag njuter det stilla välbehaget af denna tindrande, innerliga
vänlighet. Man värms däraf, men den upphetsar icke. Det är en sådan
vänlighet, jag alltid drömt om. Men jag trodde, att den icke fanns,
annat än i en kvinnas inbillning.
Allt detta skall aldrig kunna harma mig. Jag har intet att blygas öfver,
intet att förebrå honom. Jag skall alltid tacka honom för dessa sista
solskensdagar. Jag skall vara glad öfver att tänka tillbaka på dem. Det
skall ligga ljus öfver minnet.
Jag känner mig lycklig i kväll, som jag sitter här ensam vid min lampa.
Jag vet, att mitt oförståndiga stora barn skall gå bort ifrån mig -- gå
bara! Jag skall sjunka ned i mitt arbete. Jag skall reda mig ett bo
efter mitt sinne. Jag skall vara lycklig efter min eremitnatur, och det
skall sprida sig en stilla, vemodsfull glädje öfver mitt lif -- i minne
och arbete.
Jag är lycklig. Jag är så lycklig, att tiden kunde få stå stilla, och
så, att det aldrig, aldrig mer behöfde hända annat än detsamma. Jag
skulle vilja sluta mina ögon och sjunka i Nirvana.
Jag hör på afstånd det aftagande larmet från den stora staden. Jag är
icke i Tibble. Det ligger njutning bara i den tanken. Och så har det
stannat en mjuk stämning kvar.
-- Ni är så rar och så dum -- sade han när jag frågade, om hans
melankoli nu vore alldeles förbi, -- rar och dum äro synonymer, man är
aldrig rar utan när man är dum. Och så lyste hans ögon. Jag har för
resten aldrig sett dem sådana som i kväll, de tindrade och logo ständigt
mot mig, som om också de sagt: du är så rar och dum. De smekte och
kelade. Och jag gled in i hans armar, jag vet icke hur, och han kysste
och kysste på halsen, i håret, på ögon och panna, och det var starka,
starka armar, de, som trodde, att de kunde krama mig sönder.
-- Nu har jag er i min makt, nu kunde jag hypnotisera er, om jag ville,
sade han leende, då han tvingat mitt hufvud tillbaka mot väggen, medan
han stod och strök öfver min panna, så att håret kom till sidan och han
sedan måste peta det rätt igen. Och jag log och såg upp i detta kära
ansikte, som jag aldrig, aldrig vill hata, om han också skulle göra mig
ondt.
Och så hade jag honom vid min sida igen, sittande på schäslongen, och så
var jag fången igen i allt detta mjuka: hans läppar, hans ansikte, hans
hår; och så: -- Jag trodde, ni hade en mun! Ty jag hade suttit alldeles
stilla med hufvudet nedböjdt. Men jag log vid denna hans förmodan och
räckte honom min mun. Och han kysste mig alldeles lugnt, men så länge,
länge, och mitt hufvud hvilade mot hans axel.
Det var icke att misstaga sig på: allt detta var för _hans egen skull_,
icke för min.
Därför var jag lycklig.
Men han känner mig icke ännu Och jag skall komma att sakna honom.
Stackars jag!
Men då skall jag minnas detta. Och det skall samla sig som solstrålar
kring min penna.
Älskade, för dig är jag endast en främling, ett litet tidsfördrif, en
myra. Du ger mig hundradedelen af ett utslitet hjärta. Tag tillbaka den
bråkdelen också, och gå! Det är hvad jag _ger_, som gör mig rik.
* * * * *
Underliga, underliga stämning!
Jag var harmsen, kände mig sårad i min fåfänga öfver att han icke kom i
går, som han lofvat. Det var så länge sedan han talat om sig själf; vi
hade liksom blifvit främmande för hvarandra igen. Jag var mera leksak än
vän, kvinna och icke människa. Då är det så svårt att vara god; man
känner själfva vänligheten som slag i ansiktet; det är så svårt att icke
bli bitter.
Nu är allt detta som bortstruket. Jag känner sorg öfver honom. Men jag
känner den utan bitterhet. Jag har sådan vilja att vara god. God mot
hela världen, därför att jag ville vara det mot dig. Hvilket oändligt
vemod i detta, att kunna med hela sin varelse gå upp i sträfvandet för
en annans väl, i att med tusen små obemärkta omsorger jämna vägen för en
annan -- och så ändå vara utestängd från denna väg genom oöfverstigliga
skrank. Jag skall aldrig kunna bli något för honom, aldrig göra honom
någon glädje, aldrig kunna visa honom, hur anspråkslös, hur trofast och
hur fri från afund en stark kvinnas tillgifvenhet kan vara. Om jag vet,
att han lider, skall jag icke kunna göra ens det minsta för att visa
mitt deltagande -- -- -- jag skall se honom kämpa ensam mot tusen lumpna
hvardagsförtretligheter, jag skall se honom uttömma sin kraft mot dem,
och jag skall icke kunnna värja honom för en enda. Jag kan intet, intet
göra! Jag som -- om han begärde det -- kunde ge mitt lif -- ja mer än
det, ty jag skulle kunna lida dag efter dag för hans skull, om det blott
gjorde honom lycklig.
Det är icke hans kärlek, jag begär. Det är hans förtroende, hans
välvilja -- det en man kan skänka sin mor, emedan han vet, att hon
aldrig, aldrig skall svika.
Om det funnes någon att bedja till, skulle jag bedja om detta enda.
Ingen kan vara mera kvinna än jag. Detta begär att få vara någonting för
en människa, att få glömma sitt jag, så snart det rör denne andre, det
är så äkta kvinnligt. Det är denne andre jag söker och som jag alltid
sökt.
Är det Ivar Mörcke, eller skall det bli någon annan? Jag vet icke. Jag
står tyst och ödmjuk, med gåfvan i mina händer. Skall den bli antagen?
Jag skall arbeta. Jag skall bli erkänd. Jag vill samla krafter och
inflytande; jag vill kunna vara din bundsförvant eller jag vill
åtminstone bida och se, om det aldrig skulle kunna förunnas mig att göra
dig minsta lilla glädje eller nytta.
Det är underligt hvad en sådan flärdfri och samlad känsla ger jämvikt,
hur sundt den reglerar alla förhållanden. Så öppet, så enkelt, så utan
allt tvång har aldrig mitt umgänge med Knut Herman varit, som just nu.
Jag är en bättre människa än förr, och osäkerheten i mitt sätt är
försvunnen. Det är endast mot I. M. jag ännu är skygg, emedan min
ställning är oklar. Men mot alla andra är jag så lugn: jag vet, hvad jag
skall ge och hvad jag icke skall ge, jag vet, hvad som är öfver- och
underordnadt.
Att vara sann mot honom och mot mig själf; det är det öfverordnade. Allt
annat följer af detta.
* * * * *
Vi skola skiljas. Han skall glömma mig. Jag skall vara en episod bland
tusen andra. Ett lif rymmer så många: -- jag skall endast vara en
episod.
Men jag skall minnas allt hvad jag nu har lidit, kämpat och sörjt, allt
hvad jag njutit i lycka, det skall väfvas in i mitt kommande lif, det
skall speglas af mina arbeten, gnistra som regnbågsglans i dess
facetter.
Det är för dig jag diktar, för dig jag vill vinna erkännande. Hvarför?
Jag vet det icke, jag känner det blott så.
Det har kommit en storslagen stillhet och ro öfver min tankegång. Allt
det småsinta och låga är liksom trampadt ned i stoftet framför mig. Det
kommer mig icke vid. Det kan fläcka mina skosulor; till mitt hjärta når
det icke.
Detta skall bli det varaktiga intrycket af vår bekantskap; behållningen
af alla dessa inre slitningar, dessa stridiga känslor, dessa skärande,
skrikande stämningar.
Ännu äro striderna icke slut. Men jag känner, att det är den grundtonen
som skall bli förhärskande.
* * * * *
Jag har gjort toalett, men jag väntar icke, att han skall komma, jag
längtar åtminstone icke, fast det naturligtvis skulle bli mig en stor
glädje, om jag finge se honom. Jag har gjort toalett blott för säkerhets
skull: jag vill icke, att han skall finna mig illa klädd, om han kommer,
de sista intrycken äro lika viktiga som de första.
Hvilken skillnad nu och för en månad sedan! Hur klokt var icke det
botemedel, jag valde. Jag tänker ännu för mycket på honom, men jag är
lugn. Jag är beredd på det, som skall komma -- att han kastar bort mig,
som han kastat bort alla de andra. Jag vill vara bättre väpnad än de.
Jag skall se till, att likgiltigheten icke kan bli så fullständig; det
måste bibehålla sig en liten välvilja.
* * * * *
Jo, han kom. Jag satt och läste -- hade beslutat vara lugn och kväfva
hvarje glimt af missräkning, om han uteblef.
Så kom han, ja. Med sin bekymrade min. Tog boken för att se hvad jag
läste.
Vi satte oss och började prata. Han var melankolisk om dagarna, sade
han, brydde sig icke om att se någon människa, kände sig liknöjd för
allting. Han var som ett förkeladt, missnöjdt barn. Jag påstod, att det
nog skulle gå öfver, när han kom till Italien. Och så berättade jag, att
jag ämnade resa hem nästa söndag eller måndag.
-- Redan? Och på allvar?
Det såg ut, som om han fått tårar i ögonen, men han lyfte icke blicken,
och han teg en lång stund.
Sedan började han tala om sin resa, undrade, om han skulle upplefva
många äfventyr i Rom. Jag tröstade honom med, att det var högst
antagligt.
Och så talade han om sina eröfringar från förra året, då han var där. --
Slikt är det enda, som verkligen intresserar damerna! Jag måste le inom
mig. Hur det intresserar den store skalden själf -- detta strunt --
sysslolösa människors tomma kurtis. Rika lättingars tidsfördrif. Att han
icke känner sig för god till att utströ sig själf så där, nypa för nypa,
som ett rökelsepulver. Hur förödande det måste verka på de djupare
krafterna i karaktären, detta, att aldrig åtminstone för en tid stadga
sig i ett förhållande, finna ro i det och samla sig kring det. De
förefalla mig så ytliga och narraktiga dessa dockteaters-känslor.
Sporten att fängsla kvinnohjärtan -- -- -- få så många som möjligt för
att räkna dem som ett barn räknar sina pepparnötter -- icke för att äga
något helt, för sig själf, utan bara för att kunna glädjas åt sin
oemotståndlighet.
Hvad var det allt, han berättade i går? Frun som bjöd honom en half
million lire, om han ville skiljas vid sin hustru och gifta sig med
henne -- det vill säga, sedan hon då också skilt sig från sin make.
(Hvilken kombination! Och egentligen -- hur nesligt för en man af snille
att utsätta sig för ett sådant köpeanbud!) Han såg på mig. Han frågade,
om jag trodde, han ljög? Visst icke! Jag känner ju själf denna makt, som
lik en trolldom omsnärjde mig, strax han närmade sig. Han säger, att det
var ofattligt (hennes kärlek) därför att hon icke kände honom. Nej. Det
är just det där på en gång välbekanta och främmande, som gör, att man
strax tycker, man kan kasta sig till ett varmt hjärta och som gör att
man sedan känner en tomhet -- huldrans ihålighet.
Hon har ofta skrifvit till honom sedan, och alltid slutar hennes bref
med refrängen: -- Främling -- huru många skulle icke vilja böja sig i
stoftet för dig.
Det var den strofen hon citerade den kvällen, då hon i sin vagn förde
honom hem från en fest och han, vid skenet af en lykta, såg hennes
allvarliga ansikte, inhöljdt i en hvit spetsslöja, vid det hon häftigt
kramade hans hand -- -- -- --
Jag tror hvartenda ord. Han behöfver icke ljuga om sådant. Han sade, att
hon är en kysk kvinna. Att det är mycket få kvinnor man kan bruka det
ordet om, men att hon just hör till de få.
Så var där en annan. Hon var stor och präktig, med ett par mörka ögon,
»som tycktes vilja sluka mig». (Jag kände mig slagen af definitionen och
sänkte blicken.) De hade först träffats på en middag -- etc. Ja och så
var där en tredje, en femton års flicka, som flög honom om halsen, för
det han skrifvit en dikt på hennes solfjäder. Och så var där tre gamla
fröknar --
Vi skrattade rätt godt. Han hade kommit i briljant lynne.
-- Jag blir allt dummare och dummare -- sade han och lutade sig med
kinden mot min -- men säg ingenting om det till andra. Ni märker nog,
hur dum jag är.
-- Ja, ni är mycket obegåfvad!
-- Jag talar ju beständigt om mig själf -- det är ett säkert tecken!
Och så såg han så rar ut, liksom sorgsen öfver sin egen barnslighet.
Underliga människa! Men jag tycker om detta glittrande väsen, så olikt
mitt eget.
Ja, jag håller af mitt stora barn i alla fall. Det kommer mer och mer
moderlighet i min känsla för honom. Det är löjligt, men det är så i alla
fall. I alla kärleksaffärer är han ett oförståndigt barn. Bara att ha
gått och gift sig som han! Och så trassla in sig i denna oändlighet af
småintriger! Och så berätta den ena kvinnan om de andra.
Han har själf en känsla af det narraktiga däri. Han är liksom rädd, att
man skall skratta däråt, men kan likväl aldrig låta bli att berätta allt
hvad han borde tiga med. Hans farhågor komma alltid fram så där hälft på
skämt, men med allvar under.
Jag skulle väl tala om hans fåfänga, sade han, då jag skrifver den där
boken, som en kvinna alltid skrifver om den man, hon »hållit en smula
af».
Jag skrattade och sade, att det skulle jag.
Däri skulle jag framställa honom som en storskrytare och säga, att han
saknade begåfning?
Han är så oemotståndligt godmodig och rolig, när han bara låter bli att
drapera sig i sin egen storhet. Hvilken _jag_ åtminstone så väl förstår
att uppskatta, just när han är som mest hvardagsaktig och enkel.
Så var det tid att gå.
-- Detta är ert glas? han förde det mot mig.
-- Ja!
Han skrattade:
-- För resten gjorde det väl icke så mycket, om vi två drucko ur samma
glas?
Hans barn bli så förtjusta, när han icke är rädd för att dricka ur deras
glas. -- Sådana små varelser -- sade han och skrattade så godt -- bestå
ju nästan uteslutande af mjölkdroppar. Det är minsann ingenting att vara
rädd för!
Jag kommer alltid att hålla så af honom, när han säger någonting sådant,
rent mänskligt. Då blir han vacker och rar. Det är annat än när han
paraderar med sina små salongstriumfer.
Hur enkelt och allvarsamt han också kan tala ibland. Han blir som en
annan människa.