Klockan är half elfva. Jag går och lägger mig. Det fanns en möjlighet,
att han skulle komma, men jag var så upptagen af mitt arbete, att jag
icke hann göra toalett. Han fick ta mig sådan jag var, om han kom. Och
jag har på hela kvällen icke haft ett ögonblicks längtan. Icke ett!
Tiden har gått fort, och lampan lyser ännu lika klart.
Jag skall gå ifrån honom utan brytning, utan ovänskap, utan bitterhet,
nästan utan smärta. Jag mister ingenting. Några smekningar, som börja
bli enformiga både för honom och mig.
Nej, sådan där erotik, nåja -- det är behagligt -- javäl -- men jag är
verkligen värd att vara vän åt en karl. Att bara vara ett litet
tidsfördrif -- nej! Tror han, jag skall sörja och vara bitter öfver att
mista det tusendels grand af känsla, han pressat fram ur sig för att
äfven kunna uppföra Elsa Finne på sin lista. Som om det skulle förarga
mig, att jag låtit fängsla mig litet! Som om _han_ skulle behöfva gå
ifrån mig; som om _jag_ skulle känna mig öfvergifven! Hå, jag går själf,
när jag af sammanvaron blifvit botad för en lidelse, som tändts af min
ensamhet och min varma fantasi. Jag går af egen, fri vilja. Jag går,
därför att _jag_ är trött på det, som är tomt och halft. Jag är icke
besviken. Min känsla har varit verklig. Jag vill vara en vän åt dig, jag
vill hålla af dig. Jag vill aldrig för andra erkänna dina svagheter.
Du har varit så säker på, att jag var en nolla. Du vet hvarken hvad jag
tänkt eller känt. Om mitt förflutna vet du intet. Du har varit så säker
på, att jag aldrig lefvat. Du känner mig icke.
Hå, du tror, jag är liten. Därför tror du, jag skall anse mig
förskjuten, när du icke bryr dig om mig. Du kan icke fatta, att jag dag
efter dag kommit närmare likgiltigheten -- att jag dag efter dag blifvit
säkrare på mig själf. Du dömer blott efter, mitt stilla, ödmjuka sätt.
Den sega kraft, som döljer sig därunder, har du ingen aning om.
Flyg, flyg!
Jag håller dig icke kvar med ett finger. Jag är glad att jag icke
behöfver bryta. Jag är icke så småaktig, att det kan harma mig om du
tror dig ha öfvergifvit mig.
Din ovän vill jag aldrig bli.
Men jag skall gå vidare och söka. När du icke bryr dig om mig, är jag
åter fri. Och jag vill söka en människa att hålla af. Helst en man. En
vän, en son, en hvad för något som helst. En människa utom sig själf,
som man icke behöfver ljuga för.
Antingen skall jag finna detta hos dig, sedan det där dumma,
halferotiska dunstat bort, eller också -- troligare -- skall jag finna
det hos någon annan.
* * * * *
Det är _jag_ som går. Jag har penningar nog att stanna. Men på söndag
reser jag; icke i harm eller förhastande, utan lugnt, därför att kuren
är slut.
Det är _jag_ som går, därför är jag icke bitter, därför kommer jag icke
att skrifva en nedsättande bok om den, jag höll af.
Jag har aktning för mig själf; det är med grannlagenhet jag ser på de
känslor, jag hyst. Jag har älskat dig, och hade du varit mera samlad och
mera helgjuten i ditt känslolif, skulle jag kanske kunnat älska dig
alltid.
Nu kan jag icke.
Men jag beundrar ditt snille. Jag beundrar också finheten och ädelheten
i din karaktär. Jag vill visa, att jag är dig värdig. Jag vill tänka
högt om dig därför, att jag själf icke är låg.
* * * * *
Så kom den då -- upplösningen. Historien har fått sitt slut, min
nyfikenhet är stillad. Min skygga, finkänsliga kärlek är död. Är det
afsmak eller vänskap, som skall växa upp på dess graf? Det vet jag icke.
Det beror på, hur mycken själsadel, han har kvar.
Jag känner en dof saknad, en tomhet, nästan en skam. Men det är icke
öfver mig själf, jag blygs -- det är öfver honom. Samma ofinhet hos
honom som hos de andra; själslifvet bryr han sig icke om, blott han får
kroppen. Att vara älskad på det sättet, är vidrigt; för mig åtminstone.
Är min vänskap, min tillgifvenhet, min aktning rakt ingenting? Åh, detta
afsky värda, att icke få vara människa, endast kvinna, kvinna, kvinna!
En stundens njutning och ingenting mer. Hvilken förnedring! Och så
kastas bort som skalet kring en apelsin.
-- Säg bara nej eller ja.
Att se in i detta ansikte, som blifvit mig så kärt, luta sig mot denna
axel i smärtfylld sorg och veta, att all denna tillbedjande ömhet skall
vara intet för honom i samma stund, jag sagt mitt nej!
Det var icke afslaget, som var tungt; jag kände icke ett ögonblicks
frestelse. Men det är tungt att se allt det bästa och finaste i sin
varelse mätas i värde med några famntag; det är hårdt att se det djupa,
skiftande, varma, som gömmer sig innerst inne i en människosjäl, kastas
tillbaka, därför att man icke vill ge bort det fattiga skalet.
Detta »du», som jag törstat efter, smekte mig som en svag musik, hans
ögon tindrade mot mig, och han höll mig så fast, som om jag aldrig,
aldrig mer skulle få gå. Skyggheten oss emellan var försvunnen och äfven
jag sade »du», för första gång. Det var som om det personliga
förtroendet börjat spira: Jag kände det, som skulle jag kunna lära mig
att tala så småningom.
Då kom frågan: hviskad så tyst, så fint, så kärleksfullt.
Och jag visste: ett ja skulle vara att kastas bort med förakt om några
dagar; ett nej skulle vara att se honom draga sig tillbaka med köld.
Jag dröjde. Åh blott ett ögonblick ännu af vänlighet, ett ögonblick af
hvila blott, så ville jag gå -- gå ut i min ödemark igen.
-- Du vill icke?
Jag darrade. Nu skulle ovänligheten komma. Men den kom icke ännu. Han
lyfte upp mitt nedböjda hufvud och såg mig skälmskt in i ögonen.
-- Se bara icke så högtidlig ut!
-- Jag är icke högtidlig.
-- Ar du ond på mig -- säg?
-- Nej.
-- Är du rädd för mig då?
-- Ja. Jag känner mig så underligt skygg.
Han sade ingenting, och så satt hon en stund med näsan mot hans rock.
Sakta lyfte han upp hennes ansikte mot sitt och så sutto de tysta,
länge, länge. Hon tänkte: -- är jag lycklig nu? Det skymtade för hennes
blick en af närheten förstorad panna, mörkt hår och mörka ögonbryn. Hon
blef skrämd, men slöt sina ögon, och nu svarade det inom henne: ja, jag
är lycklig -- för ett ögonblick -- af en dröm, drömmen att vara älskad.
Hon satt i ett skrufstäd, hon skulle icke kunnat göra sig lös, om hon
velat.
Och när hon blef lös, vågade hon icke se upp, hon djärfdes icke möta
denna liksom sugande blick. Hon hade blott blixtsnabbt lyft sina ögon
och så slagit ned dem igen.
-- Hvarför så högtidlig?
Ja -- det är lätt att fråga för en, som njuter det ena kärleksäfventyret
med samma bekymmerslöshet som det andra. Det är svårare att svara för
den, som står med hela sitt kommande lif i sina händer.
Men hon log mot honom. Han var henne kär, och hon visste, att hon nu
skulle stöta honom bort med sina egna händer. Några ögonblick till blott
-- några ögonblick att vara lycklig.
Och när hon log, hviskade han frågan ännu en gång, i det han drog henne
till sig.
Det var, som om han skurit i hennes hjärta med långsamma knifdrag
-- -- -- Skilsmässa -- -- -- kyla -- -- -- Men det måste komma.
-- Du vill icke?
Han fick ej annat svar, än det han tog från hennes läppar och läste i
hennes ögon.
-- Ja, ja. Följ din instinkt.
Han strök hennes panna, strök det sträfva håret därur, han smekte och
kelade, men hon var sorgsen. Ljusskenet skar henne i ögonen.
Förkänningen af hans kommande ovänlighet hade vuxit till en tortyr.
-- Släck de ljusen, de plåga mig.
Han reste sig och gjorde som hon sagt.
-- Skall jag släcka lampan också?
-- Nej, sade hon kort.
Han kom långsamt tillbaka, liksom obeslutsam. Hon sträckte handen mot
honom. Han såg på henne ett ögonblick, tvehågsen, så kom han. Kastade
sig med lidelsefull häftighet ned, alldeles in till henne.
Hon såg endast afvisande på honom, så förstod han.
-- Ni kan icke? Nå, följ er natur. Men nu vill jag aldrig kyssa er mera.
De tego båda mycket länge. Han satt slapp och liknöjd, med blicken
riktad mot golfvet. Hon såg hans nacke och en liten del af kinden och
ögat. Han satt alldeles orörlig, ögonlockets kant blef rödaktig och det
glänste vått öfver emaljen. Hon vågade icke säga något, icke göra en
rörelse. Hon kände sig som en missdådare, därför att hon svarat nej, hon
skulle ha känt sig som en ännu större missdådare, om hon svarat ja.
Han sade icke heller någonting. Det var en tystnad, som kunnat
utsträckas hur länge som helst. Plötsligt skakade han till som af en
frossbrytning, och kinden blef gråblek.
Hon vände sig icke om, men det var som om han känt hennes skrämda blick.
-- Det är ingenting. Bara lidelse. Det går öfver.
Efter några minuter reste han sig, gick bort i rummet och började tala
om likgiltiga ting, som om intet händt. Han såg endast litet
allvarsammare ut än eljes.
Nu skulle straffet börja. Oh, oh, oh! Det klagade och stönade i hennes
sinne. Men hon måste böja sitt hufvud och uthärda. Och detta straff var
oförtjänt!
* * * * *
Han var stilla. Det var ingen ovänlighet, endast någonting underligt
automatiskt i hans sätt att tala, som om tanken icke alls följt med
orden. Det kom något så vekt och sorgset öfver honom, när han plötsligt
böjde hufvudet ned framför henne och sade med sin mjuka, spröda röst:
-- För er hand genom mitt hår, där, i nacken -- uppåt.
Hon gjorde som han sade, och hon kunde ha brustit i tårar därvid. Detta
kära hufvud! Åh, att säga farväl -- gå bort af egen, fri vilja. Veta,
att hans stilla sorg skall räcka blott fem minuter och så vara öfver för
alltid. Hur länge skall _hennes_ saknad räcka?
Men det fanns icke ett ögonblicks frestelse. Detta måste ske. »Slit
foten af och fräls lifvet.»
* * * * *
Det skall bli lustigt att se hur han gör. Han har tre alternativ.
Första: draga sig tillbaka. Andra: försöka på nytt. Tredje: öfvergå till
vänskap.
Drar han sig tillbaka, då var det ett tomt experiment, hvari hans
verkliga känslor ingen del hade, och han skulle genast ha öfvergifvit
mig.
Försöker han på nytt, då har hans fåfänga blifvit eggad af mitt afslag,
och ifvern att bryta mitt motstånd kan möjligtvis framkalla en verklig
värme hos honom.
Öfvergår han till vänskap, då har det åtminstone legat någon sanning i
de känslor han visat, då är han en bra karl, och då skall jag hålla af
honom.
Klockan åtta.
Jag går och går. Det är som om jag skulle digna af smärta; nej, det är
som om smärtan ville urhålka mitt bröst med sina obarmhärtiga gnagande
tänder -- fräta upp hela min varelse invändigt. Hjälp, Gud, om du finns!
Det bryter mig, det krossar mig. Det stampar sönder mig till en enda
blodig massa.
Det är min fantasi och min längtan som tagit öfvermakten igen. Men det
är den sista striden. Blir han borta i kväll, då tror jag, att segern är
vunnen.
Det bräcker i hufvudet, min strupe är torr som om jag vandrat genom en
öken -- och så denna förfärliga, ödeläggande smärta i bröstet.
* * * * *
Half nio.
Nej, jag ångrar mig icke ett ögonblick -- -- -- Men hur jag lider! Det
är som om smärtan visste, att nu står den sista striden, att nu måste
den samla hela sitt raseri, och att, då den uttömt hela sin
sammanträngda kraft, är jag fri.
Vrid mig i stycken, martera mig, låt mig ligga halfdöd kvar, uttömd af
trötthet, sönderbråkad och tio år äldre! Gör det! Men det är en
operation, och sedan den är förbi, skall såret läkas, långsamt och
smärtsamt, men dag för dag.
Och då såret är läkt, då har jag segrat.
* * * * *
Tio minuter i nio.
Ännu är ovissheten icke förbi. Hela mitt inre skälfver af oro.
Spänningen är så stark, att svettilningar af ångest löpa som kårar öfver
min rygg. Och det vrider likt klämmande tänger i mitt bröst. Jag har
icke en redig tanke; endast en vanvettig: kommer han eller kommer han
icke.
Maten står på bordet, men jag kan icke äta. Jag kan icke vara stilla;
plågorna vilja döda mig. Jag går och går, sätter mig endast ned vid
bordet och kastar dessa rader på papperet, går så igen.
Gamla Elsa, vi vilja kväfva vårt skri. Ingen skall veta, hvad vi lidit.
* * * * *
Tio minuter öfver nio.
Hvarför denna förfärliga ångest? frågar jag mig själf. Hvad är dess
egentliga kärna?
Låt se.
Det är icke själfva skilsmässan. Jag har ju mitt arbete. Det är ännu
mindre längtan efter hvad jag tillbakavisat.
Det är smärtan vid den tanken, att han kan känna groll och ovilja mot
mig. Den tanken är mig olidlig därför, att han varit mig kär eller ännu
är det.
Om vi endast i förtroende och tillgifvenhet kunde säga hvarandra farväl,
då skulle jag gå nöjd -- -- -- -- (här kom han).
* * * * *
Och klockan tio satt jag i lugn och ro och åt mina smörgåsar med god
aptit -- fyra stycken.
* * * * *
Du svarta räf! Jag ser nog, hur fint du går tillväga. Men du är i alla
fall rar, och jag håller af dig. I dag skulle han hålla i sig och aldrig
kyssa mig. Jag skulle tämjas med svält -- som en bångstyrig häst. -- Men
icke helt ändå! Ett par små, snabbt förbihalkande parenteser, alldeles
sådana som på teatern. Och så tal om, att han aldrig behöft smäkta,
aldrig blifvit tillbakavisad. Och så: -- Ja, nu se vi hvarandra på
lördag för sista gången. -- Och så borta i skumrasket vid dörren en den
kyligaste teaterparentes, så ett par blickar, som möttes, frågande,
skälmska, så en ny, icke fullt så kylig parentes, som icke heller blef
så kort, ty kring en mjuk pälskrage lade det sig en arm, och en smidig
kvinnogestalt böjde sig åt sidan, smög sig in mot ett pösande skinnfoder
-- -- och den parentesen sade allt hvad de fumliga orden icke rå med.
Och aldrig har jag sett en blick mer skälmskt triumferande än den, som
lyste borta från dörren: -- Ser du -- sade den -- ser du, att du fick
komma ändå! Han skrattade, det trollet: -- Ser du, det halp! Jag skall
nog veta, att tukta dig!
Och så högt: -- Farväl tills på lördag!
Du stora troll, bara du icke blir ond, så ska vi få se! Kommer jag bara
underfund med dig och blir varm i kläderna, så skall jag nog löna dig
och icke vara högtidlig längre. Jag skall skämta och väsnas -- du! --
med händerna i din svarta peruk; och du skall se, om du kan få en smul
mer, än jag vill ge dig!
Märker jag bara, att du icke går -- -- Då är det icke farligt. Min
älskare får du icke bli, men mista dig vill jag icke heller.
* * * * *
Han hade lofvat att komma, alldeles säkert. Jag var så trygg.
Kommer farande upp och säger, att han skall gå strax. Och så att han
»kanske» tittar upp före klockan elfva, om jag då ännu är visibel. Och
så: det är dumt att resa redan på måndags morgon.
Såå? Jag skulle kanske ligga här ännu någon tid för att hvarannan dag få
höra detta: -- Jag kommer bara för att säga, att jag icke har tid i
kväll.
Nej tack! Nu kan jag det utantill. Kommer jag bara väl härifrån utan att
bli ovän med honom, så skall jag nog akta mig att råka i hans klor så
snart.
Jag fick rosor och violer i kväll. Jag tycker mera om blommorna än om
honom själf. Blommorna äro vackra. De stå på mitt skrifbord, belysta af
lampskenet.
Jag är sömnig. Jag är hvarken bitter eller ond. Men jag känner motvilja
för honom. Det är brist på tillit. Om jag visste, att han höll af mig,
och att jag kunde lita på honom, då behöfde han icke ägna mig stort mera
tid, än han gör. Jag skulle likväl hålla af honom.
Hålla af? Denna tomma kurtismaskin! Ja, han förtjänar det visst.
Det är dumt det hela. Men jag ångrar mig icke. Han skall springa och
sladdra om, att jag »älskat» honom. Det bryr jag mig icke om. Det är ju
sant. Men längre har det icke heller kommit.
Jag är sömnig. Jag känner mig lugn som en filbunke och jag lägger mig.
Det skall gå öfver. Är han värd tiondedelen af en sådan tillgifvenhet,
som jag skulle ha att ge?