Nej! då är lifvet intet.
* * * * *
Det är kväll. Klockan är tio. Det är icke lifsleda, jag känner, ty det
är icke tanken på själfmordet, som uppfyller mig. Men jag känner en sorg
så djup och mörk, så ogenomträngligt svart, som om det aldrig mer kunde
bli dag.
Jag är ensam. Ensam som på en stor, ödslig hed, omsluten af mörkret. Om
jag ropade, skulle ropet dö bort utan att ha nått en mänsklig varelse,
ty mellan mig och de andra ligger detta stora, öde rum, detta tysta,
ogenomträngliga mörker. Gudarna ha dömt mig -- gudarna ha dömt mig att
aldrig finna en mänsklig varelse, till hvilken jag kan trygga mig.
Jag är kvinna. Se där den värsta olyckan, därför att den funnits där
alltid och därför att den aldrig skall upphöra.
Jag skall sträfva med den outtröttligaste viljekraft mot konstnärskapet,
och dock skall jag veta, att jag aldrig kan nå det -- därför att jag
icke är en man, därför att min kraft endast råder öfver en kvinnas
hjärna. Förbannelse öfver det att vara kvinna, när man fått en mans
viljekraft!
Tusen gånger hellre en af dessa svaga små varelser med täckt ansikte och
förmåga att fängsla en mans hjärta! De kunna gå upp i en annans
tillvaro, lefva en annans lif, arbeta för en annans sträfvan -- -- men
jag!
Om jag vore en man -- -- -- om jag vore en man! Stark i viljan som jag
är. Och vilja skulle vara detsamma som att kunna. Jag skulle öppna mina
armar för dessa varma små varelser: -- kvinnor. Och deras smekningar
skulle förtaga all kantig torrhet ur mitt lif.
Men nu!
Ensam. Ensam! Aldrig sol. Aldrig fri och enkel naturlighet. Aldrig
detta: det beror af mig att räcka ut min hand eller låta bli. Med ett
ord -- det ligger tvång i min ensamhet, och tvång hatar jag.
En son -- en fosterbror -- en vän -- en hvad som helst, men en man att
dela intressen och sträfvan med! En kvinna _är_ ingenting af sig själf
eller för sig själf.
Och _jag_ är endast en kvinna!
* * * * *
Han talade en gång om gamla florentinska porträtt. Han tycker om de
gamla mästarnas sätt att återgifva sina modeller. De konstruerade icke.
Var det en gammal fältherre med en mycket lång näsa, så afkortade
konstnären icke en hårsmån på den näsan, såg den än så löjlig ut; han
gaf den också utan betänkande samme fältherres sura, trumpna min till
sällskap. Och fältherren satt där allvarlig och gravitetisk i sin
bisarra fulhet, med ett uttryck som funnes där icke en människa i
världen mer än han. Men i denna tvärhet ligger det hvila och natur; han
är sig själf, denne gamle krubb-bitare, och man njuter af
framställningens sanning.
Sedan kom det sällskapliga porträttet med pudradt hår och uppdragna
mungipor. Alla ansikten fingo samma söta, släta prägel.
Också i lifvet utplånas individualiteten mer och mer. Vi vänjas från
barndomen att vara vänliga mot alla, och resultatet blir en gränslös,
leende faddhet.
Han sade, att det kan plåga honom, då han ser någon, som han håller af,
gå omkring i sällskapslifvet med detta konventionella småleende. Han
tycker, man borde ha kraft nog att vara sig själf, »enkel, lugn och
allvarlig», allt i enlighet med sin egen natur.
En stort tilltagen karaktär göres lugn och harmonisk af en djup sorg.
För icke sin smärta till torgs, men bemantlar den icke heller med
spasmodiska pajazzogrin.
Genomgående skakningar komma svaga karaktärer att brista som rämnande
hus, men de starka bli däraf endast fastare i sina fogar.
Att ha varit lycklig, det är att ha sett himmeln blå och solen skina.
Detta har äfven jag sett. Men det var en sensommardag, och solskenet var
icke varmt, det ägde den kyliga klarhet, som väcker ett så oändligt
vemod, därför att det är ett afsked. Len var den vind, som strök öfver
min kind, men sval var dess smekning.