(En Vecka senare)
I kväll har han varit här. Jag kände mig främmande, som om det låge år
mellan honom och mig.
Och hvad jag nu känner, sedan han gått och jag sitter ensam i rummet, är
endast smärta. Han gör bördan tyngre för mig. Kanske är det nyttigt
ändå. Jag vill arbeta.
Jag kan ingenting bli för honom och han ingenting för mig. Jag menar i
tillgifvenhet. Men det är troligt, att den smärta jag känner, skall
verka utvecklande.
Hvad mitt hela känslolif måtte vara exalteradt, sade han. Hur jag gick
upp i mina stämningar. Jag skulle försöka att vara lugn. Hvad han mer än
allt annat behöfde, var ro.
Det svalnar. Låt det dö sotdöden; det är så han vill ha det.
Jag skall försöka att inrätta mitt lif både som om han funnes och som om
han icke funnes. Vara vänlig och snäll, men icke tänka på honom oftare
än vi se hvarandra.
* * * * *
Klockan är half tio. Lampan står på bordet, och i kväll känner jag det
icke som om hennes sken gått ned. Jag är lugn. Det är en dumhet att
ligga här och kasta ut pengar till ingen nytta. Men jag trifs, han vill
så ha det, jag har råd till det för tillfället, och jag tror, att jag
skall bli botad. Ju mera sällan han kommer, dess snarare skall jag bli
botad. Hvar gång jag sagt honom farväl, är det alltid, som om det gamla
ville vakna.
Jag var främmande för honom i går. Hvarför? Han har då åtminstone sagt
mig så mycket om sig själf, att jag kan betrakta mig som hans vän utan
att vara för egenkär. (Jag hade först skrifvit väninna, men ändrade;
ordet har en sådan bismak af kurtisförhållande.)
Hvarför kan jag icke vara vänlig, enkelt och naturligt? Det kan ju icke
missförstås. Jag har ingenting att frukta.
-- Jag behöfver ro, sade han. Stackaren. Om jag kunde vara vänlig och
glad! Det kan jag, om jag icke är låg och själfvisk. Jag skall tänka på
honom och icke på mig själf. Hvad gör det, hvad han känner för mig, om
han blott får hvila för sinnet af mitt deltagande och mina små omsorger.
Den som håller riktigt af någon, glömmer sig själf.
* * * * *
Jag har arbetat lugnt och stadigt. Och hvarför skulle jag icke vara
lugn! Jag skall återse honom. Om icke i morgon så i öfvermorgon, och om
icke i öfvermorgon så en annan dag. Jag skall visa honom, att jag kan
vara stilla och harmonisk.
Jag skall vara god och naturlig i mitt sätt, när han vill söka upp mig.
Men hvarje minut, jag icke ser honom, skall han vara som utstruken ur
mitt lif. Ett gammalt minne.
Jag känner det så i kväll.
Han kan ingenting bli för mig, och jag ingenting för honom. Vi ha hvar
sin värld. Men det kan finnas välvilja. Och den skall få utveckla sig
som den vill, bli till hvad den vill, dö när den vill. Och när den dör,
skall den slockna som lifvet slocknar under en sömn utan smärta.
Så dör ju ofta den, som lidit mycket.
Och vi båda skola ha ett vänligt minne mer; blekt som en tearos, men
utan taggar.
Och jag skall ha duktiga, starka arbeten att glädjas åt, rödkindade
barnungar att tumla i gräset.
Det som sofver under tufvan där, var mindre än en dröm. Sof, sof! ...
kärt för mitt minne. Sof, sof! ... ostördt af stormar.
Den gudarna älska dör ung. Icke skall man sörja för det.
Glädjas skall man!
Jag är glad i stillhet.
Tack för hvad du varit för mig. Det var mer än jag kunnat begära. Lägg
din hand i min, och vi skola tillsammans se hur det dör; leende mot
hvarandra.
_Ro_ säger du. Som en sommarkväll sjunker den öfver mitt sinne. Jämvikt
-- jämnmått skall jag finna i mitt arbete. Och det som har varit, skall
ha mognat mig.
Skall du möta mig en gång och se, att jag blifvit en konstnär? Kanske.
* * * * *
Icke i afton och kanske icke heller i morgon. Jag vill vara lugn. Det är
ju godt för mig, att det dör. Det får icke bli vrede och icke bitterhet
hos mig. Han har intet ondt gjort mig. Jag vill icke vara småsinnad, jag
skall vara stor nog att se tillbaka på honom som på ett vackert litet
minne.
Han är mig öfverlägsen i snille, men som människa och karaktär är jag
honom vuxen.
Jag vill icke bli nervös och icke ryckas ur min bana. Jag skall icke bry
mig om honom, ty jag vill icke utsträcka mina armar till ett stort
famntag åt en, som räcker mig ett finger. Men jag skall minnas honom med
vänlighet.
Jag skall stanna hemma till nästa möte, men sedan sitter jag här icke
kväll efter kväll, om jag icke har lust att arbeta. Det blir icke i
vredesmod jag går ut. Men jag har rätt att bli likgiltig mot honom, när
han icke är mera mån om att hålla mig kvar.
* * * * *
Knut Herman har varit här i kväll. Det var så trefligt. Jag satt vid
mitt skrifbord och sydde, när han kom. Han tog en stol och satte sig där
bredvid. -- Jag tror, du sitter och lappar en klädning? -- Jaha. -- Hvem
kunde tro en blåstrumpa om att ha ett så nyttigt arbete!
Jag var glad och vänlig; fullkomligt otvungen. Det var som om han varit
en bror eller dylikt. Jag tycker, att vi kommit hvarandra närmare än
någonsin.
-- Man borde ställa så till, att man hade en människa utom sig själf,
som man aldrig tordes ljuga för.
De orden äro som tagna ur mitt eget hjärta, ur min egen längtan.
Hur jag sökt efter detta! Efter att få ett öfverordnadt förhållande --
jag menar icke afgjordt ett kärleksförhållande, jag menar blott, att jag
ville ha en människa, som stod mig närmare än alla andra, just när det
gällde att tala sanning. Honom ensam skulle jag säga allt om mig själf,
och hvad jag än sade, om mig eller andra, skulle jag veta, att det
stannade mellan honom och mig. Jag blir icke någon hel människa, förr än
jag träffar på denne. Och finner jag honom aldrig, kunna mina
möjligheter aldrig utvecklas till hvad de borde bli.
Knut Herman har varit något sådant för mig, men på sista året var det
som om vi drifvit ifrån hvarandra.
När jag träffade Ivar Mörcke, hoppades jag på nytt. Hans
kärlekshistorier vidkomma icke mig; det är icke en älskare, jag söker,
och den lilla anstrykningen af erotik skall försvinna som lätta pärlor
af kolsyra. Men kan han, som är så splittrad af sina kurtishistorier,
verkligen samla sig till något sådant, som en stadig vänskap? Jag tror
det icke. Och så måste jag gå vidare för att söka. Det gör ingenting,
att jag är gammal, det är icke kärlek, jag begär, allraminst trogen
kärlek. Ett slags fostbrödralag är hvad jag vill ha. Just hvad det var
mellan Knut Herman och mig de första åren. Den rätte må gärna för mig ha
älskarinnor och hustru och hvad han vill.
* * * * *
Jag känner mig så stark i kväll och så trygg i medvetandet om min
styrka. Trots allt slagg, som finns hos mig, är jag dock värd att
behandlas som jämnbördig af en bra karl. Jag skall nog också finna denne
man, lika godt hur och när; och från den stunden skall det komma jämvikt
i mitt lif, och Elsa Finne vara en fullkomnad, fullödig karaktär.
Jag lägger mig nu utan att ha sett det långa majestätet hvarken i går
eller i dag. Mitt hjärta slår lugnt, och mitt hufvud är svalt. Jag
känner ingen förödmjukelse öfver att han drager sig tillbaka, ty jag
börjar inse, att jag som människa är lika mycket värd som han.
Hans snille bländade mig i början, så att jag dignade ned som Saulus och
ropade: »Herre! Herre!»
Men jag skall resa mig, starkare än förr, mera mogen, mera viss på mig
själf.
Jag kan stryka mitt hufvud mot din axel -- Caesar -- men jag känner mig
icke längre förkrossad af din storhet. Jag gläds åt dessa smekningar,
som man gläds åt vallmoblommorna vid vägkanten, fast man vet att
morgondagens lättaste vindpust skall sopa dem bort.
Mitt lif har varit så kargt och min väg har gått öfver hårda hällar, nu
kastar jag mig ned ett ögonblick på mjukt gräs och stryker däröfver med
min hand. Jag ler bekymmerslöst mot sol och blå himmel, ty jag har
trotsat så mången ovädersdag: hård vind skrämmer mig icke.
Jag trycker mina läppar mot dina, svalt och passionsfritt som kvinna
kysser kvinna, ty för mig finns ej detta: »jag törs ej», och jag håller
dig kär, som man håller af en stolt och ståtlig fågel eller ett stort,
själfsvåldigt barn.
* * * * *
Klockan är åtta. Jag har gjort toalett, men enkelt och hvardagligt.
Skall han komma? Det betyder icke mycket, om han gör det eller ej.
Kommer han, heter det väl som vanligt: jag skall strax gå. Kommer han
icke, väntar jag honom i morgon, liksom jag väntat i dag, i går och i
förrgår.
Jag är lugn och liknöjd. Det skall bli godt att få slut på detta
hufvudstadslif, om jag blott hunnit bli riktigt botad.
Jag känner nästan på mig, att han icke skall komma. Lampans sken tyckes
mig redan mörkna. Men jag längtar icke. Det är icke längre någon så stor
glädje att se honom. Det gläder mig nästan mer att se Knut Herman. Hur
_han_ menar, det vet jag åtminstone.
Vi ha redan hunnit tråka ut hvarandra, I. M. och jag, därför att vårt
förhållande till hvarandra är skeft och halft. Men om jag gör goda
arbeten och får ett namn, så är det troligt, att vi framdeles bli
vänner. Därtill skall min hand alltid vara redo att läggas i hans.
* * * * *
Half nio! Det gnager en smula i bröstet. Det vill kännas som en
förödmjukelse -- som om jag vore en af dessa vanliga kvinnor, hvilka, då
de kastas undan, icke äro annat än utslitna trasor.
Jag _skall_ öfvervinna det, och utan att det får stanna någon bitterhet
kvar efter smärtan. Jag är väl ingen så liten själ heller!
Jag lägger undan mina papper, tills jag är viss om, att han icke kommer;
ty det gör mig nervös att skrifva med en känsla af, att han kan
öfverraska mig.
Fasthet och själfbehärskning, gamla Elsa! Du är icke någon trasa.
Lugn, ro, jämnmått. Ingen nervositet!
* * * * *
Harmen kokar inom mig, men jag vill kufva den. Medlet! Medlet!
Han tycker sig kunna behandla mig som han vill. Ursinnet hotar att
kväfva mig. Men det är jag som skall bli herre öfver det i stället. Jag
har försökt att läsa engelska, men det går icke. Min tanke följer icke
med.
Jag har tändt alla ljusen i kronan för att få bort denna tyngd, som
hvilar öfver rummet.
Det är icke längtan längre. Jag vet, att han icke bryr sig om mig. Nej,
det är en obändig naturs raseri öfver att nödgas tåla -- att icke kunna,
icke få resa sig eller hämnas.
Jag vill icke ha en brytning. Jag vill icke, att vi skiljas som ovänner.
* * * * *
Han kom. Jag blef icke glad. Men jag var vänlig, lugn och naturlig. Och
han tyckte om det. Jag såg så god och förståndig ut, sade han. Och jag
var så ärlig, så okonstlad, så kry och munter. Jag vet ju, att det är
slut nu, och jag skall ha kraft att bära det. Så behöfver jag icke vara
ängslig och skygg.
Han såg på mig med välbehaget lysande ur de grå ögonen.
-- Ni är god, och ni är duktig, och ni är vacker! Se där det beröm jag
fick. Och han sade, att han snart skulle komma igen.
Och han satt och såg så snäll och rar ut, min stackars bortkurtiserade
hjälte. Han strök öfver min kind och smekte min haka, medan han såg in i
mitt ansikte med en fuktig, blank blick.
-- Jag tycker om er.
Stackare min!
-- Jag blef så rörd öfver ert medlidande; det sårade mig alldeles icke.
-- Jag skulle icke ha varit människa, om icke er smärta rört mig!
Och så till sist sade han, att jag var »mycket mera människa» än man
från början kunde ana.
Det tycks således, som om det efter många, många pröfningar ändtligen
skulle bli vänskap af.
Och när det så blir, då skall du se, Ivar Mörcke, att jag verkligen kan
vara något för dig.
Jag är led vid lifvet. Jag längtar efter honom, och jag ser i honom
jämte den store mannen en narr.
Jag sörjer öfver att vara kvinna. En kvinna kan aldrig bli första-rangs
konstnär. Så säger man. Det är väl så.
Jag skulle vilja ha ro. Ensamhet. Jag ville vara död. Nirvana -- den
stora lyckan.
Om vi kvinnor ha hufvud, bli vi blott stora mäns leksaker; till detta är
det, som de mest framstående af oss nå fram.
Jag har haft besök nästan hela dagen. De ha plågat mig, dessa människor,
som störa mig i mitt arbete och ingenting ha att ge.
När jag icke ser honom, är det som om jag älskade, och när jag ser
honom, är jag likgiltig. Jag önskar ett slut på detta. Jag känner mig
bunden af honom. Jag känner mig nedtryckt af hans öfverlägsenhet.
Jag duger ingenting till. Mitt arbete är ingenting värdt. Är det så,
vill jag dö.