Hvarför så patetisk? Hvarför söka framtvinga en djupare känsla, som han
icke kan ge?
Han är fåfäng. Och i sin kurtissjuka är han en smula narraktig. Därför
kan det mellan oss två aldrig bli något genomgripande, något som går
riktigt på djupet. Än sedan! Trots allt detta finns ingen som kan göra
honom rangen stridig. Jag kan ge helt och stort, fast han ger litet och
deladt -- hå, nej, jag _kan_ det icke, men jag skulle kunna det, om han
vore mindre fruntimmersjägare och en mera helskuren människa. Men kan
man icke glädja sig åt en paradisfågel, om man också vet, att den är ett
befjädradt skelett. Jag vill ha lof att leka helt oskyldigt, som ett
bekymmerslöst barn med en annan lättsinnig barnunge. Jag har något att
taga min skada igen för. Jag vill ge mig riktigt fri. Jag vill känna,
hvad lycka det kan ligga däri.
Mina läppar lysa röda emot mig, och mina ögon glänsa, när jag ser i en
spegel. Det är eftersommar, och han säger, att jag är vacker. Det är
eftersommar nu, och solen kan bryta fram mellan moln. Vid en sådan
frambrytande stråle kan det bli en underbar färgglans i naturen. HvarfÖr
icke ställa till en festdag innan arbetsveckan inträder! Eller skall jag
kanske afstå från festen endast därför, att den icke kan räcka hela
veckan ut?
Sjung och var glad! Och gå sedan med sång till ditt arbete.
* * * * *
Det närmar sig upplösningen. Den blir skilsmässa, resignation, ensamhet.
Han har nyss varit här. Och han var svalare, än han någonsin varit,
sedan vi kommo hvarandra närmare. Och han var missnöjd med mig. Jag hade
varit oförsiktig. Jag hade följt honom ut i korridoren. Det var »icke
diplomatiskt».
Jag var bara ett litet tidsfördrif, och han är redan trött.
Än sedan. Skall jag vara ledsen för det? Jag ångrar ingenting.
Jag lider nu. Jag lider så, att det känns, som skulle kropp och själ
slitas i sär. Men det skall gå öfver. Och detta eldprof skall ha gjort
mig starkare i mitt arbete. Lifvet för min egen räkning skall vara mig
ännu likgiltigare än förr. Det skall komma en stor, harmonisk ro öfver
mitt sinne, sedan kampen är slut.
Det är som kände jag redan nu dess annalkande; det är som om smärtan
hölle på att gå öfver i dyningar.
Lugn och utan konstgrepp, utan försök att hålla honom kvar, vill jag
taga emot hans sista, bortdöende välvilja. Och sedan vill jag gå. Tyst,
med nedböjdt hufvud, utan klagan och utan bitterhet.
Mitt arbete, dig viger jag mig. Och dig, lugna, storslagna ro.
* * * * *
Nu vill jag berätta.
I onsdags kom Ivar Mörcke upp en stund på förmiddagen. Jag hade varit på
teatern föregående kväll, då han sökt mig.
Han var klädd i frack, och han hade under öfverrocken den mjuka, hvita
yllehalsduk, som jag lärt mig känna så väl.
Jag kastade ett papper på elden just som han kom. Taktlöshet! -- Ni
behöfver ingenting bränna för min skull; jag skall icke se efter, hvad
ni har på skrifbordet.
Jag försäkrade, att det icke var för hans skull, men han trodde mig
naturligtvis icke.
-- Hvilken ovanlig tid ni kommer på!
Ja, han var bjuden på middag, men eftersom han icke träffat mig i går,
hade han velat titta upp ett ögonblick.
-- När får jag då se er härnäst?
Torsdag var han bortbjuden. Fredag var han också bortbjuden.
-- Jaså. Då går jag på teatern i kväll, i morgon och i öfvermorgon.
-- Kan det vara något nöje?
-- Alltid bättre än att sitta ensam hemma.
Men hvad det där röda klädde mig!
Prat!
Ja, icke menade han just, att tyget var vackert, men -- ja --
(parentesen sade resten).
Och så satte vi oss. Jag skulle ju vara den kallsinniga. Det var så
länge sedan jag sett honom, och detta just efter den kvällen med
hufvudet mot hans axel.
Han satt och såg på mig vid dagsljuset, med vänliga grå örnögon.
-- Ni är förtjusande.
Han sade det så smekande och vackert. Och så sträckte han sig fram och
såg så rar ut som ett snällt barn. Men jag drog mig tillbaka.
-- Är ni nu rädd för mig igen?
-- Nej, men jag känner mig en smula främmande.
Hur hans ansikte förändrades med ens! Detta kära ansikte, skiftande och
rörligt som en vattenspegel. Det mulnade, blef liksom sorgset, och han
drog sig sårad tillbaka.
Han hade nyss börjat berätta en historia om en narraktig gammal
öfverliggare. Han hade börjat den gladt och bekymmerslöst -- så kom det
omotiverade afbrottet, och hans ansikte växlade uttryck.
-- Är ni trött på mig nu, eller hvad är det?
-- Jag vet icke själf hvad det är.
-- Nå! sade han kort, liksom resigneradt, och så fortsatte han med
historien om den gamle öfverliggaren, som så gärna höll tal, och som
trodde, att alla damer voro förälskade i honom.
-- Hvarför berättade jag egentligen det där? utbrast han plötsligt,
uppvaknande ur sin tankspriddhet. Min hastigt påkomna kyla tycktes ha
sysselsatt honom.
Emellertid berättade han vidare, i trött ton, liksom på dagsverke.
Som helt ung student hade Ivar Mörcke beundrat den gamle öfverliggaren.
Denna imponerande företeelse brukade skryta med sin lycka hos könet och
hade en gång tagit Ivar Mörcke med sig upp på sitt rum och visat honom
en del broderier och dylikt skräp, som han fått af sina beundrarinnor.
Ivar Mörcke tog just vid den tiden lektioner i franska af en pensionerad
öfverste, som tillbringat en stor del af sitt lif på resor i främmande
land. Denne gamle herre hade varit en stor damernas gunstling, men han
var en fint bildad man och skröt aldrig med sina framgångar. En dag
berättade Ivar Mörcke honom -- under den franska konversationstimmen --
om sin präktige vän, den gamle öfverliggaren, som berömde sig af, att
alla kvinnor blefvo betagna i honom.
-- Du kan hälsa den herrn från mig, att han är en stor narr! sade
öfversten.
Ivar Mörcke såg häpen på sin läromästare, och denne fortsatte i
undervisande ton: -- Om en dam ger dig ett eller annat ynnestbevis, så
skall du icke skvallra om det för kreti och pleti. Du skall behålla det
för dig själf! Blott i ensamma stunder kan man taga fram minnet och
glädjas däråt.
-- Det lät så lustigt, tillade Ivar Mörcke. -- Den gamle Don Juan
undervisade mig i ämnet, alldeles som om jag varit en skolpojke!
Så reste vi oss.
-- Har jag sårat er på något sätt?
-- Nej.
-- I så fall skall ni säga mig det öppet.
-- Ja. Men ni har icke sårat mig.
Han såg på mig så där väntande, men jag gjorde intet närmande.
-- Ni kan icke?
En skakning på hufvudet.
Han utstötte ett hastigt och otåligt: -- Nå! som menade han: »Låt bli
då!»
-- Nu kommer jag icke på två dagar.
-- Ja, icke lär det bli bättre af det!
Han log så att hela ansiktet klarnade.
-- Blir det icke bättre af, att jag är borta?
-- Nej.
Vi måste le båda.
-- Nå, adjö i alla fall.
Ett handslag, och han gick.
* * * * *
Nästa gång han kom var Knut Herman hos mig. Jag tyckte, att jag icke
sett Ivar Mörcke sedan en evighet tillbaka. Jag var nervös och
förtviflad öfver att icke få träffa honom på tu man hand. Jag hade
föresatt mig att vara sann och naturlig, att försöka tala helt enkelt
och okonstladt, med ett ord, att vara mig själf och icke blygas
däröfver.
Detta mitt hjältemodiga beslut hade jag till yttermera visso antecknat.
Det såg ut så här:
Jag vill vara vänlig och mjuk som en kattunge. Smyga mig in i hans
välvilja, om jag kan. Vara lätt och fin i mitt sätt, slå mig lös, men
med takt och måtta. Det finns kvinnor med varma ögon, i hvilka det
glänser fram en glimt ibland, när skalkaktigheten blickar dem till
mötes.
Måtte jag blott få se honom en enda gång till!
Jag skall vara språksam. Det är ju naturligt i en sådan förtrolighet.
Hvarför skall jag låta göra mig till trä af lutter anspråkslöshet? Mina
smekningar ha mera innehåll än hans och äro mera värda än hans.
Jag är icke hans gäldenär. Jag ger full valuta för hvad jag får.
* * * * *
Jag var utom mig, när han gick utan att vi fått ett enda ögonblick för
oss själfva. Jag följde honom till trappan och frågade _sotto voce_, när
jag kunde vänta att få se honom igen.
-- I öfvermorgon.
Min förtviflan när jag kom in! Lampan tycktes ha mist sitt sken. Knut
Herman stod ensam i detta rum, som nu tycktes mig naket som ett
fängelses väggar, ödsligt som en lifdömds tankar.
-- Hvad han var nervös! anmärkte Knut Herman, som just därför icke fått
tillfälle att gå.
Så kunde jag icke förställa mig längre: -- Åh, herre Gud, jag hade velat
tala med Ivar Mörcke.
-- Hvarför sade du det icke rent ut, innan det var för sent!
Knut Hermans ånger öfver att icke ha lämnat oss ensamma var helt
rörande. Jag håller af Knut Herman. Han är en människa.
Men jag var utom mig. Mitt hjärta kunde sprängas af längtan. »I
öfvermorgon!» Insåg han då icke, att det var en evighet till dess? Han
hade sagt det helt lugnt: »I öfvermorgon!» Jag tyckte, att jag kunde
vara död långt innan denna förskräckligt långa tid hunnit löpa till
ända.
Och jag ville icke dö. Jag skref därför en biljett, sade honom, att jag
var sjuk, att jag längtade; om han ville komma följande dag. Jag sprang
ut, så sent det var, och stoppade biljetten i en breflåda.
* * * * *
Jag hade gjort sjuktoalett och jag var sjuk. Hela denna kamp mot en
öfvermäktig fiende har uttömt mina kroppskrafter. Men jag ville se så
hygglig ut som möjligt.
Det fanns hvarken kraft eller spänstighet hos mig, icke en tanke i mitt
hufvud. Jag var trött som en trasa.
Så kom han.
-- När jag sade, att jag icke hade tid förr än i morgon, så var det
verkligen, emedan jag är upptagen hela dagen i dag.
Förebråelsen gjorde mig till en våt hund.
-- Och så var det icke diplomatiskt, att ni följde mig till trappan.
Knut Herman måste ju då tydligt märka, att ni hade någonting att säga,
som han icke finge höra. Ni borde ha sagt mig farväl här inne och sedan
helt lugnt ha väntat tills jag kom tillbaka.
(Helt lugnt!!!)
Och så satt han och såg sorgsen ut, strök öfver min panna och böjde sig
ned till mig. Men jag var så full af ånger öfver min dumhet, att jag
brydde mig om ingenting.
För resten var han vänlig och snäll, men jag kände mig förkrossad af
hans medlidande.
* * * * *
Följande dag var det han, enligt det första aftalet, skulle komma, men
jag fruktade, att han skulle uppskjuta det, emedan han varit hos mig på
den där förmiddagsvisiten.
Tiden gick. Jag drack te, jag satte mig att läsa; han kom icke. Jag
måste ha luft och jag skref på en papperslapp:
Gud i himmeln! Så har jag aldrig lidit förr. Men jag vill icke visa det.
Aldrig! Jag skall draga mig tillbaka lugnt och likgiltigt, eller,
rättare sagdt, jag skall låta honom draga sig tillbaka.
Jag hatar dig, Ivar Mörcke, därför att du låtit mig lida så
öfvermänskligt -- därför, att du måste veta, hur jag nu sitter och
längtar -- förgäfves -- längtar så att hjärtat vill sprängas.
* * * * *
Just då öppnades dörren. Jag kastade mina papper in i portföljen och såg
på honom.
Han var blek, och det fanns ett par vattendroppar på hans kinder. Jag
trodde det var af smält snö.
-- Jag kan icke tala med er. Jag kom bara upp därför, att jag lofvat
det. Det har händt mig en stor olycka.
Han kastade sig på en stol vid mitt skrifbord. Hur nedbruten han såg
ut! Det grep mig. _Han_ olycklig! Det var som om mina läppar stelnat.
Jag kände, hur mina ögon vidöppnades, medan jag såg på honom. En olycka
-- -- en olycka! -- hvilket ord, när det var _honom_ det gällde! Jag
greps af en hjälplös förfäran. En olycka. Och jag kunde kanske icke ens
få veta af hvad art. Jag böjde ansiktet ned i mina händer utan att
yttra ett ljud. Jag stod ju utanför hans värld, jag var ju främmande
för honom.
-- Tag det då icke så hårdt!
Icke? När det hvarken fanns tröst eller förtroende! Endast att tiga --
tiga!
Han kunde icke säga, hvad det var.
(Naturligtvis! Det visste jag ju!)
-- Nej, nej. Jag gjorde ju inga frågor. Jag ville ingenting veta.
Han bad mig berätta något, som kunde slå bort hans egna tankar.
Hur skulle jag kunnat sätta mig till att berätta just då! Sammansnörd
som min strupe var af ångest.
Men han började berätta själf. Om sina gamla kärlekshistorier, för att
slippa tänka på det andra, som han likväl förgäfves sökte undfly.
Han talade och talade lugnt och redigt, nästan muntert; men allt
emellanåt afbröts han af en nervskakning, och till sist sjönk han
alldeles samman.
-- Har ni ingenting jag kan få att bita på? Några torra cakes eller
något slikt?
-- Nej, men jag kan skaffa.
Han gjorde några invändningar, men jag fick göra som jag ville.
Hur gammal han kommit att se ut! Hans ansikte var så litet och
hopkrumpet, bröstet så insjunket, hyn så blek och vissnad. Mot denna
gulbleka pergamentshy såg näsan rödaktig ut, som i köld, och munnen
föreföll så bred. Det märktes också, att han förlorat tänder.
Stackars min Caesar! Men jag höll af honom mera än någonsin, ty i detta
ögonblick var han endast en lidande människa, som jag själf.
Han fick sitt vin, min stackars hjälte. Och han såg så sjuk ut.
Nervskakningarna kommo allt oftare. Det stod icke till att slå bort, det
där, hvad det nu var.
-- Ni tycker visst att det är synd om mig.
-- Ja.
-- Ni skulle ha unnat mig att bli lycklig.
-- Ja.
-- Men jag har stigit i fel diligens. Det var icke den, som bar till
lyckan. Det är icke många, som finna lyckan.
-- Nej. Och aldrig de rätta!
Hur förfärligt det var att se denna starka kropp skälfva under den ena
nervskakningen efter den andra. Hur förfärligt att vara så genomträngd
af medlidande och icke kunna hjälpa. Det var som om han skulle brytas i
stycken, och dock talade han lugnt.
Endast en gång böjde han hastigt ned sitt ansikte och tryckte det länge
mot mina händer -- att jag icke skulle se, hur han, en man, behöfde
strida med tårarna. Mitt hjärta var som en mors, det vill säga fullt af
allt hvad det finns djupast älskande hos en kvinna -- -- -- åh, att se
honom lida och vara vanmäktig!
Jag strök med min hand öfver hans nacke, som låg nedböjd framför mig.
Och för första gång såg jag, hur många gråa strån, som sprängt sig in i
denna täta, strida hårväxt. Stackare! Smekande gled min hand öfver dem.
Stackars mitt stora barn, som i sitt oförstånd går och drar öfver sig så
många sorger! Stackars mitt kära barn, som aldrig skall sluta med att
springa och ställa till förtret för sig! Hur det sved i mammas hjärta,
medan hennes hand gled så ömt öfver denna grånande ragg!
Skall du aldrig få ro -- stackars mitt barn! Ro och lycka; stillhet i
ditt sinne.
* * * * *
En stilla, djup sorg. Icke öfver mig, men öfver honom. Icke blott öfver,
att han är olycklig, utan ännu mer öfver, att detta opålitliga,
skiftande sinne med sina spelande reflexer af stämningar och infall
måste verka splittrande och förstörande på hans lifsgärning, göra honom
mindre stor och mindre harmonisk än han borde ha varit.
En stilla, djup sorg utan bitterhet. Jag kan icke vara någonting för
honom. Icke emedan jag är för liten, utan emedan vi äro alltför olika.
Jag känner mig helgjuten och stark; men det fasta, stadiga, trofasta,
som finns hos mig, finns icke hos honom.
En stilla, djup sorg, som skall uppfostra mig och samla alla mina
möjligheter kring en enda kärna: kärleken till honom och till hans
lifsgärning -- det bästa af honom, det som står kvar, när allt det
ytliga och tillfälliga fråndrages.
En stilla, djup sorg, som skall lära mig vara god mot människorna, men
som skall komma mitt sinne att sluta sig, likt en musslas skal, kring
den pärla, som växer där inne -- det som ger smärtan, men också värdet.
När musslan är död, skall pärlan glänsa fram i dagsljuset.
En stilla, djup sorg, som skall göra mig till aristokrat. Det råa,
plumpa väcker min afsmak. Min iakttagelse skall bli finare, skarpare;
min stil mera smidig. I mitt arbete skall jag tala till dig, och du
skall förstå mig.
Haf tack för sorgen, älskade! Det är den som skall inviga mig till mitt
konstnärskall.
Men du, men du! Hvad skall gifva dig kraft att arbeta? Hvad skall gifva
dig glädje af att lefva? Hvilken vändning till godt eller ondt skall
åter kunna göra dig till den du varit.
Mitt hjärta krymper sig, när jag tänker på ditt glädjefattiga lif.
O Gud -- hvarför har jag då icke kunnat vara någonting för dig! Hvarför
skall min gränslösa tillgifvenhet vara så maktlös, att den icke ens
förmår skänka ett ögonblicks tröst eller lindring.
* * * * *
Han glider ifrån mig. Jag är dum och obetydlig. Han bryr sig icke om
mig.
Klockan fattas tio minuter i tio; alltså kommer han icke. I början var
jag lugn, nästan likgiltig, men allt efter som tiden skred fram, växte
min längtan. Och så har den långsamt dött sin kvalfulla död. Nu är det
slut för i kväll. Jag sitter här ensam med min gnagande sorg öfver att
vara försmådd. Och detta skall räcka en ny månad? Hvilken lidandets tid!
Men jag känner ingen frestelse att afkorta den; ty enda medlet att få
makt med min böjelse är att låta den rasa ut, sarga och bränna och
sönderslita mitt inre så länge tills den mist sin kraft. Så skall tiden
långsamt börja läka, och det sår, som nu svider, skall draga sig samman
till ett ärr.
Om jag försöker att med ett enda slag kufva denna passion, skall den
öfvervinna mig, till vansinne eller själfmord. Nej! Må den uttömma sina
krafter och mina, sedan kommer det kanske ro och resignation, och jag
skall tillfriskna och återvända till mitt arbete.
Mina ögon äro torra och heta. De ha inga tårar. Och det känns som om
bröstet vore krossadt, fylldt af skärfvor och flisor, en enda blodig
förstörelse.
Jag skulle vilja ge mitt lif för ett enda vänligt ord af honom -- och
han kan icke skänka mig ett enda ögonblick, fast han vet, måste veta,
hur jag längtar.
Himmels eller afgrunds makter, gif mig ett vapen mot denna lidelse!
Hvart, hvart skall jag fly från dess obarmhärtiga klor, som slagit sig
kring mitt hjärta? Den minsta stegring i detta lidande, och jag
föredrager att dö.
Men det återstår ju alltid. Hvarför kan jag icke pröfva arbetet först?
Jag hvälfver och vänder de olika förslagen i mitt hufvud. Skall jag helt
enkelt återvända till Tibble och skrifva till honom att jag väntat
förgäfves, att jag har en förnimmelse, som om han kommit till mig endast
af medlidande, han kan sända mig ett ord, om så icke skulle vara -- och
jag kommer tillbaka.
Men han skall icke sända mig det ordet, ty det enda han känner för mig
är likgiltighet.
Eller -- borde jag icke träffa honom en gång till? Tala ut en gång.
* * * * *
Dagen efter reste jag, i afsikt att icke återvända.