-- Är hon verkligen _förälskad_? utropade han, som om detta vore det
orimligaste, man tänka kunde.
-- Ja.
-- Vill hon gifta sig med honom?
-- Förmodligen!
-- Alltid vilja de giftas! -- Kunde hon icke vara glad och -- -- Ja, hon
måtte kunna få älskog tillräckligt, hon med sitt utseende. Men hon är
väl så van vid det, alla vilja väl omfamna henne?
-- Troligen. Och hon har väl hunnit bli led på det.
Han log, som när man hör ett barn ha ett godt infall.
-- Ja, hon är tjugusju år, så nog har hon haft tid att bli utledsen på
det.
Vi hade kommit in på det kapitlet därigenom att han, just som han satt
bredvid divanen, där jag låg, helt skälmaktigt sagt:
-- Jag kunde ha lust -- -- -- Jag kunde nästan ha lust att bli förälskad
-- han gjorde en liten konstpaus, för att se hvad jag trodde han skulle
säga -- att bli förälskad i er Elin. Jag såg honom helt gladt in i
ansiktet, ty det bekymrade mig icke, hvad han skulle säga.
-- Det undrar jag icke på! svarade jag uppriktigt och log. -- --
För resten var min diktare riktigt rar i går, fast det börjar då bli så
vanligt, att det icke längre behöfver upptecknas, och jag ämnar icke
heller göra det. Men han har nästan alltid något nytt litet påhitt, och
det är märkvärdigt så vackra rörelser han har och hur allting kläder
honom. Aldrig någonting ofint eller rått, aldrig så, att man behöfver
draga sig tillbaka med en känsla af obehag.
I går, när jag låg på divanen -- nej, jag måste först tala om, att han
ville, jag skulle ligga, emedan jag hade så ondt i hufvudet -- Nå, medan
jag nu halflåg så där och språkade, med min hand mycket trovärdigt och
rart i hans, så sade han plötsligt: -- Ge mig litet plats! Och så satte
han sig på divanen, tätt intill mig. -- Men hans sätt att säga det, med
denna lågmälda röst, som är så vacker; och hans sätt att taga den plats,
jag lämnade åt honom, nära intill mig, men icke framfusigt eller
tvärsäkert, utan med en viss tillbakadragenhet, gör honom oemotståndlig.
-- Nu måste jag säga er farväl, sade han, då han satt sig, och så såg
han på mig med sina tindrande ögon, som jag håller så af. Och Elsa låg
och var lycklig och trygg. Och han böjde sig ned och kysste henne lika
lugnt och hjärtevänligt som en kär broder.
Hur enkelt och naturligt det utvecklar sig nu! Till hvad det nu skall
bli: en drifhusaktig bekantskap med en stor man eller en vänskap för
lifvet. Jag bryr mig icke om hvilketdera. Jag bryr mig om ingenting. Jag
håller af honom, jag känner så lugnt och blidt som aldrig förr, jag har
icke en oren tanke, icke en enda grof eller okysk förnimmelse. Jag
dyrkar honom som ett öfverlägset väsende, och han är mig kär som en god
och ädel människa. Jag fruktar ingenting. Jag känner den tryggaste,
varmaste tillit.
Att han blir likgiltig emot mig, är jag beredd på. Hvad mera? Jag skall
vara honom tacksam för hvarje stund af lycka och han skall vara mitt
vackraste minne.
Han skall vara det såll, genom hvilket alla mina lumpenheter och småfel
skola rensas bort. När han kastar mig undan, skall det vara fullödig
kärna alltigenom.
* * * * *
Sista kvällen han var här, sade han:
-- För mig finns det endast två slags människor.
Jag såg förväntansfullt på honom.
-- De som samla sig omkring någonting och de som lefva på måfå.
-- Jag lefver icke på måfå.
-- Därför är jag lugn för er. Men alla mina fruntimmersbekanta här sakna
alldeles -- jag vill icke säga ett arbete eller en sträfvan, det låter
alltför storartadt -- nej, de sakna till och med en sysselsättning Deras
kärlekshistorietter upptaga dem därför i en alldeles oproportionerlig
grad, de lefva icke för annat, de gå alldeles upp i sitt fladder.
Jag blef så glad öfver, att han sade detta så allvarsamt och ärligt. Det
har ibland låtit på honom, som om han ansåge kvinnorna ha kommit till
världen endast för att spela med i männens kärlekshistorietter.
* * * * *
Jag arbetar icke just nu, men jag grämer mig icke öfver min overksamhet.
Jag utvecklas. Jag känner, hur mina möjligheter tillväxa, liksom
Promethei lefver. När jag åter begrafver mig i Tibble, blir det ro nog.
Hvar dag hafver sin omsorg. När man har tråkigt, är man glad att arbeta,
och tråkigt får jag tillräckligt, när kassan tvingar mig hem, så med den
saken har det ingen fara.
Hufvudsaken är, att jag får äta mig mätt på den här staden, så att ingen
oresonlig längtan sedan kan komma och förtära mig.
Hvad ha vi nu egentligen att säga hvarandra vidare, han och jag? Jag har
fått allt hvad jag begärde, ja tiotusen gånger mera än jag någonsin
kunnat hoppas eller fordra af lifvet.
Men jag vill icke resa förr än jag känner mig riktigt försäkrad gent
emot hvarje återfall af längtan. Han kan gärna få slappa af, jag stannar
ändå och sköter mig själf -- gör mig förtrolig med tanken på, att dessa
sommardagar midt i vintern ha berott på ett under, att de således icke
kunna väntas hvarken fortfara eller återkomma. Jag förstår bäst själf,
hur jag efter min natur skall kunna läka mina sår; läkedomen har jag
inom mig själf, liksom hunden har den i sin tunga.
Det enda som behöfs, är _tid_ att låta behandlingen verka, och tid har
jag ju. Hvad betyder förlusten af något penningar i jämförelse med
återvinnandet af hela ens sinneslugn.
Jag stannar således. Icke för att njuta af hans sällskap utan för att få
nog af det, för att bli botad.
Det är ett tämligen originellt motiv, som min gode diktare visst icke
kan gissa sig till!
Jag önskar icke, att han skall tröttna på mig, jag endast väntar att han
skall göra det, och jag emotser det med större sinnesro, än han anar --
större än jag själf kunde ana för en månad sedan.
Det skall bli intressant att se, hur jag består profvet, när det kommer.
* * * * *
Jo, han kom på sin vanliga tid, klädd i frack, nykammad och med
pärlknappar i skjortbröstet. Klar i ansiktet för buketten, älskvärd och
fin. Hvad han sade? Ja, nästan ingenting, ty -- -- --
Nåja -- det blef en parentes, en lång, lång parentes, med hufvudet mot
hans axel, viljelöst, bekymmerslöst, öfvergifvet. Det var att mista
andan under, det är nästan mer än mänskligt att bibehålla
sinnesjämvikten, men Elsa är en väl brandförsäkrad skuta, hon kände
blott den svagaste lilla gnista -- nästan endast välbehaget att vara
afhållen.
Hon såg visst ovanligt bra ut i kväll!
Han hade knappt tanke för annat. Det blef endast stänkrepliker.
-- Ni är vacker, ni är riktigt vacker! (Han satt och såg på mig, jag
satt med nacken lutad mot väggen.) Man kan knappt känna igen mig. Mina
ögon ha fått ett leende, och -- ja, nu visste han! -- de drag, som
lidande och sjukdom ristat kring min mun, voro tillbakaträngda; man
märkte dem icke. Och så kanske det var ljuset.
-- Ja, det är ljuset! svarade jag mycket lugnt.
Ju längre han såg på mig, dess ifrigare blef han. Han tyckte, att jag
brytt mig mindre om honom de sista dagarna än förut.
(Det är ju för resten sant! Men hur har han kunnat märka det? Saken är,
att ju varmare hans känslor bli, dess svalare bli mina.)
-- Hur kan ni tro det? Jag lade mina händer omkring hans nacke.
-- Jag blir så rädd, hvar gång ni lägger armen omkring mig, att någon
skall öppna dörren -- -- det är just vid den tiden, då man brukar buda
er till te -- -- och _det_ böra vi då väl icke utsätta oss för?
Jag blef harmsen både på honom och på mig själf. En dylik varning hade
jag -- kvinnan -- utsatt mig för. Jag blef kall, men jag ville icke visa
det; då skulle han ha gissat sig till orsaken.
Min liknöjdhet eggade honom visst ännu mera; han såg angelägnare ut än
någonsin, jag var mycket reserverad.
-- När vi nu bara ha dessa minuter kvar, så sätt er någonstans, där jag
vågar kyssa er!
-- Nej. En åtbörd åt dörren.
-- Är ni rädd?
En nick.
-- Kom hit! Här kan ingen se oss! Han sprang bort på andra sidan dörren.
Jag satt kvar på min plats och betraktade hans manöver. Han såg mycket
rar och öfvertalande ut, men jag var orubblig.
Då kom han igen. Det var alldeles icke hans mening att ge tappt.
Vi talade hit och dit. Han sade bland annat:
-- Det ligger en otrolig lumpenhet på bottnen af hvar människas natur.
Bevisar man någon en välgärning, får man alltid hat till tack.
Han skulle nog akta sig för att göra mig något godt, så kunde han kanske
få behålla mig. (Med hvilket fint leende han sade denna läckra
artighet!)
Hennes nåd var icke okänslig därför, bon smög sig in till honom och han
drog henne in till sig med mjuka, starka armar, som icke alls hade någon
hänsyn för porslinet. Han ville kyssa henne, men hon vände icke ansiktet
till, bara sidan, han kysste kinden och halsen och kastade sig sedan med
ett slags glupskhet öfver det högra lilla örat, som verkligen till fullo
förtjänar den hyllning det fick.
Så budades det till te.
En triumferande blick. Vi hade stått helt sedesamt, och nu visste vi oss
fria.
Skillnaden mellan mig och andra kvinnor -- sade han -- är att jag har
ett arbete.
-- Men ni är ju också knappast kvinna!
-- Är _jag_ icke?
-- Tag då icke allting så högpatetiskt!
Jag log bara. Om han visste!
-- I morgon kan jag icke komma, men kanske i öfvermorgon.
En sista liten lätt parentes och vi skildes.
* * * * *
Nånå. Om icke skalden håller på att bli förälskad i gamla Elsa, så
begriper jag ingenting af hela saken. En kärlekshistoria tar i allmänhet
en ända med förskräckelse; det var egentligen en lugn tillgifvenhet jag
ville ha. Men -- -- Ja, jag kan inte hjälpa det, så fort han visar sig
från den erotiska sidan blir jag kall, beräknande och experimentlysten.
Jag blir en kokett, som just på kif mot sina år och sin fulhet vill se
honom bli kär -- vill vända om rollerna och spela den, som i början var
hans. Ah, jag har väl lidande tillräckligt att taga revanche för.
Men det var i alla fall icke hans skuld att jag led. Lika mycket. Om han
icke har makt att krossa mitt hjärta, har han nog krossat andra
kvinnors. Det finns ingenting att göra sig samvete öfver, _om han icke
håller af mig_, och skulle så vara -- -- åh, nej, nej! Inga sentimentala
dumheter! Tvinga fram mickel. Nu bör du kunna riskera att vara
»isjungfru», nu tycks han ha fått den rätta temperaturen. Och blir han
ond; än sen! Det har han ingen rätt till, om jag icke säger några
orättvisa och elaka saker. Att kyssa honom har jag aldrig förbundit mig
till. Det blir hans sak att söka öfvervinna min likgiltighet. Det är
härligt att vara afhållen, men det där andra -- parenteserna -- bryr jag
mig, sanningen att säga, icke mycket om.
Gud ske lof att jag har så kallt blod!
Han sade i kväll, att han var utledsen på hufvudstaden. Den är en gåta,
som han löst. Ja, lösta gåtor intressera icke längre. Vi skola se till,
att nöten icke blir för lätt att knäcka.
Klockan är tjugo minuter öfver nio. Alltså kommer han icke i kväll. Och
det just efter det, jag varit det mest medgörliga, jag någonsin varit,
och han det mest ifriga -- -- -- Hum. Det är en lärdom.
I dag har jag fått löfte om fribiljetter, nu kan jag gå på teatrarna
utan kostnad, nu kan jag skaffa honom en lång näsa så ofta jag vill.
Jag hade väntat honom så säkert i kväll. Jag hade gjort den allra
omsorgsfullaste toalett, jag tar mig ännu bättre ut än förra gången, han
var här. Och så kommer han icke! Det harmar mig.
Det är sårad stolthet mera än något annat. Det är tråkigt att sitta mol
ensam, men honom saknar jag icke särskildt. Jag har icke längtat efter
hans smekningar; när de äro tomma och endast gälla kvinnan, bryr jag mig
icke om dem. Jag ville komma honom nära som både människa och kvinna.
Jag bryr mig icke om att bli smekt för en kort tid och sedan kastad
undan. Tack! Då skall jag hellre med min stora, starka hand skjuta honom
undan och säga: -- Gå, min herre, ni är ingenting för mig. Jag hör icke
till de kvinnor, som låta leda sig efter en triumfvagn!
Det är tomt i kväll. Jag kunde ha varit på teatern. Han har låtit mig
sitta här ensam och vänta förgäfves. Det reser sig till uppror inom mig.
Jag beundrar honom i hans diktning, men som människa vill jag icke
ödmjuka mig för honom. Kampen mellan oss har varit hård, och det fanns
ett ögonblick, då jag vred mig i sanden med hans knä pressadt mot mitt
bröst, men han begagnade icke tillfället, han har låtit mig få rådrum,
och jag har rest mig. Nu är utgången åter oviss.
Nu, Ivar Mörcke, har ni förlorat lika mycket, som ni vunnit, och jag
ämnar icke lämna kampplatsen förr än striden är afgjord. Ni eller jag!
Eller också en försoning, en trygg, öppen sammanslutning. Vänskap --
tillgifvenhet -- och framför allt förtroende.
Jag vill icke spela komedi och visa mig vänligare, än mina känslor. Jag
vill icke af fruktan för ovänlighet underkasta mig smekningar, som äro
mig hart när obehagliga.
Vinn mig, om du kan! Vinn mig, om du anser det mödan värdt! Inga
konventionella hinder ligga dig i vägen. Och om du är den kvinnotjusare,
du tror dig vara, bör det bli dig lätt att draga till dig en kvinna, som
formligen längtar efter att få älska och bli älskad.
Det tjänar till ingenting, att han kommer med ursäkter för sitt
uteblifvande. Han hade alltid kunnat få tid att skicka mig ett kort.
Sådant fick han alltid tid med förut.
Akta dig nu, så att icke febern griper dig igen. När ovissheten kommer
med i spelet, blir faran större. Se till, att du kan behålla ditt
öfvertag -- att _du_ ej söker vinna honom. Vill han ej vinna dig och
sätta in någon kraft på att göra det, så gå din väg. Din nyfikenhet är
tillfredsställd. Du vet hur det känns att vara föremål för hans
lidelsefulla kyssar, du vet, att också den finaste smekning icke är så
mycket värd, som den tillgivenhet, hvilken ger af sitt inre lif och icke
tänker endast på könet utan på själfva människan.
Jag skulle älska Ivar Mörcke, jag skulle älska honom med allt hvad jag
äger af kropp och själ, _om_ det vore honom något värdt. _Om_ han vore
mindre kvinnofångare och mera en enkel och sann karaktär. Hans fåfänga
_är_ en smula löjlig, det kan icke hjälpas.
Jag ångrar ingenting, absolut ingenting. Men hvarför skulle jag af
hänsynsfullhet väja undan för att säga honom, hur kall jag blifvit? Det
blir mannens sak att öfvervinna kvinnans motvilja, men hon har ingen
skyldighet att söka maskera den. Hvad skulle det vara för blödighet.
Männen taga, minsann, aldrig någon hänsyn till oss, när de ledsnat.
Jag känner redan motvilja för Ivar Mörcke. Det är med vämjelse jag
tänker på dessa tomma smekningar. Det är vidrigt att så där utminutera
sin känsla åt en kvinna, som ingenting är för honom, och som han därför
icke gör minsta ansträngning att hålla kvar.
Med mig är det en annan sak. När jag sluter mig in till honom, är det
alltid i det hoppet, att hans ömhetsbetygelser skola innehålla ett grand
af verklig, äkta, trofast tillgifvenhet, och för detta grand skulle jag
gärna ge hela min uppmagasinerade kärlek, för alltid, för så länge jag
lefver, som hans vän, hans kvinnliga vapendragare, hans tjänande ande.
När jag tror på detta grand, som han ännu har kvar att gifva åt en
kvinna, är jag etiskt berättigad att ägna honom alla de ömmaste känslor,
som kunna gömmas i min varelse, ty _min_ afsikt är att gifva på allvar
och att aldrig taga tillbaka.
Men då jag tviflar till och med på detta grand, kastas jag in i
experimentlust och kall beräkning.
Och nu tviflar jag.
Af smekningar (kroppens och de yttre åtbördernas kärlekstecken) har jag
redan fått så många, att jag är mätt. Ja, sista gången drog han försorg
om, att jag fick äta mig mätt ända till leda. Det är ett älskande
hjärtas varma, innerliga kärlekstecken jag längtar efter -- känslan af
ömsesidigt förstående, ömsesidig trofasthet.
Nu må krisen komma, om den vill. Jag skall icke blinka. Nu må brytningen
ske, om den måste ske. På den inslagna vägen ha vi ingenting mera att
vinna af hvarandra. Vi ha gifvit och tagit kyssar och omfamningar. Och
de ha nästan dödat både min längtan och min beundran. Hvarför skulle jag
af fruktan för hans vrede eller af fruktan att såra hans fåfänga söka
dölja detta faktum? Det skrifna ordet kan missförstås (jag har
erfarenhet däraf!), men de ord som växlas i korta satser, öga mot öga,
dem kan man förklara, om den andre vill ha dem förklarade, och tonfallet
gör att meningen lättare blir klar.
Jag vill icke med berådt mod såra, och jag vill försöka, att på intet
sätt vara ovänlig eller grof, men jag vill undanbedja mig hans kyssar
och omfamningar, tills han kan tvinga mig att hålla af sig med samma
tillit som förr.
Jag vet icke själf, hvad det är, som småningom framkallat detta
stämningsomslag. Det märkvärdiga är, att han kände det innan jag själf
ens anade det. -- Jag har en känsla af, att ni tycker mindre om mig de
sista dagarna! sade han.
Det var en underlig skarpsinnighet eller instinkt.
Jag var vänligare och smeksammare mot honom då än förut, men jag hade
svårt för att låta mina ögon möta hans. Det var alltid, som om det ville
komma något kallt i dem, och som om de, för att dölja det, måste vika åt
sidan.
Och nu -- medan jag skrifver -- nu känner jag nästan smärta, liksom en
samvetsförebråelse öfver denna kallsinnighet eller motvilja. Det tyckes
mig som vore jag en dålig människa, därför att jag icke kan vara varm
och älska utan misstro. Men jag kan icke.
Jag rår icke för det. Jag skrifver med tårar i ögonen. Det gör mig så
ondt, att jag skall vara så onaturligt hård på samma gång jag är så
ohjälpligt vek. Det gör, att jag måste lida själf och komma andra att
lida. Men det enda, som kan sammansmälta dessa så stridiga element är
_tro_. Och jag har ingen tro på Ivar Mörcke. Gent emot kvinnor har han
intet samvete.
Och trots allt håller jag så mycket af honom. Hvarför skall han ha denna
narraktiga kurtisörsfåfänga? Det är något löjligt, att en stor man
springer omkring och berättar, hur en vacker dam »sett lidelsefullt» på
honom och hur fröken A. stämt möte med honom i förstugan och sagt honom
några ord af passionerad beundran.
Det är lågt, allt detta. Den afmattning, som förut fanns i min känsla,
har nu fått en tillsats af leda. -- Han är mig nästan vidrig.
Och dock håller jag af honom, trots allt. Han är icke elak. Han är ett
stort, bortskämdt och därför en smula äckligt barn, som genom ett
onaturligt öfverflöd på dockor lärt sig olater och högfärd och som
rifver sönder sina leksaker i stället för att ha dem till nöje.
Jag skall tala sanning till detta vanartade barn. Ack, att jag kunde
göra det så mildt, som jag har hjärta att vara god mot honom. Jag kan få
säga honom det med tårar i ögonen, jag kan få kyssa hans händer, jag kan
få bemöda mig att göra det så litet groft som möjligt, men säga det
måste jag.
Och blir han då ond på mig, så låt gå. Då är han icke värd, att jag bryr
mig om honom.
Aldrig, aldrig vill jag tala illa om honom. Men jag kan icke göra våld
på detta, som reser sig inom mig mot hans intetsägande, fadda,
utvattnade smekningar. Jag kan icke låta bli att tänka på, hur han smekt
många andra kvinnor före mig och på samma sätt -- hur gammalt och utnött
allt detta är. Det äcklar mig att tänka på det. Må han vara än så mycket
ett snille, det ligger dock något lågt i att så där kunna ge sig åt
första bästa kvinna, som ser litet bättre ut än Hin Håles mamma.
Jag ser icke stort bättre ut. Han vet det; men bara för det lampskenet
kan ge mig som ett skimmer af ungdom, är han färdig. Hu!
Det är icke dygdig harm som dikterar detta känsloutbrott, icke heller
svartsjuka, ty det är icke tanken på de kvinnor, han verkligen älskat,
som upprör mig; det är tanken på alla de andra, som han gett ett grand
af sig själf bara för att få samlingen ökad.
Om jag blott kunde finna ord för min egen stämning, när det kommer till
stycket!
Jag vill försöka. Ack, jag skulle ha lust att be till den Gud, jag icke
tror på, om det blott kunde hjälpa mig till att vara god och sann. Att i
hvarje ord vara enkelt naturlig, så att han måtte tro på mig, så att han
icke måtte bli ond, så att han måtte höra på mig och tänka på hvad jag
säger. Jag önskar så innerligt, att vi måtte bli vänner. Men detta
halfva, falska erotikförhållande kan ej få fortfara. Må han vara
förälskad i mig eller blott låtsa vara det, men jag vill icke, att han
ur mina smekningar skall tro sig dricka en känsla, som för länge sedan
upphört att vara till -- annat än latent åtminstone.
I morgon se vi hvarandra icke, ty jag går på teatern. Spela de något
bra, går jag i öfvermorgon också. Förklaringen till min bortovaro kan
han få när och hur han behagar. Ingenting annat hindrar mig från att
resa hem, än fruktan för att han kan skrifva något, som skulle kunna
förorsaka mig ett recidiv.
I alla händelser skall jag se till, att jag kan arbeta eller åtminstone
vara lugn.
Nu är jag sömnig. Och jag tror, att jag kan sofva. God natt!
Hur löjligt att taga af all stassen, som han icke sett!
Puh, nej! Att försaka är visst icke rätta vägen till likgiltighet. Sist
var jag bara på trots ett beläte, som han icke fick ringaste lifstecken
ur, hur mycket han än försökte. Och i dag längtar jag så, att jag kan
bli tokig; längtar efter hans vänlighet, som jag stötte tillbaka i
förrgår. Och jag längtade hela dagen i går, kunde ingenting göra annat
än bara längta -- ja, jag har icke varit riktigt lugn allt sedan vi
skildes med det kyliga handslaget.
Så känns det efter det man spelat kall!
Efter den kvällen, då jag icke höll emot, längtade jag icke det ringaste
utan kunde helt gladt gå på teatern, fast jag visste, han skulle komma.
Jag är i den grufligaste ängslan, att han icke skall komma i kväll. Jag
är nu halft sjuk af det. Och det var jag också i går.
Åh, om jag bara finge återse honom en enda gång, varm som förr! Jag är
så rädd att ha fördärfvat någonting med mitt träbildsexperiment. Om han
tar mig på orden och låter mig sköta mig själf! Åh, herre Gud, om han
aldrig, aldrig mer -- -- --! Nej, nej, nej! Det må gå hur det vill, men
det experimentet upprepar jag icke. Jag vill icke spela komedi. Det är
dåligt och lågt. Jag vill vara sann och naturlig, så får han tröttna när
han vill; jag skall icke söka hålla honom kvar med konstlade medel. Jag
vill låta honom gå, när han är led åt mig, jag skall icke lyfta ett
finger för att hålla honom kvar, jag skall icke bli bitter, icke svika,
hämnas, förråda. Han skall vara mitt vackraste minne; tiden skall läka
såret, han slog, och arbete utfylla tomheten.
Är jag icke stark nog och stor nog att våga vara god och sann?
Älskade -- som människa är du så mycket mindre än jag, men som diktare
så mycket mer. Jag beundrar dig för din andes höga flykt, för det stora
och starka i dina tankar, för det färgrika i dina målningar och för
denna härliga stil, som jag förstår bättre än någon annan. Jag förstår
också dig själf. Jag förstår till och med dina svagheter. Jag vill hålla
af dig sådan du är, visa det så länge jag får, och sedan draga mig
tillbaka med något af en moders känsla för det barn, hon icke vill
belasta med efterhängsen ömhet, men som hon i sitt hjärta alltid följer
med kärlek, där det går sin egen väg.
Skulle jag bli bitter, när han öfvergifver mig! Jag som har hans
lifsgärning, hans diktning att tacka för så mycket.
All komedi är småsinne eller själfförsvar. Jag är icke småsint och jag
vill icke försvara mig mot honom. Höjer han handen för att stöta till,
skall jag icke klaga.
Älskade -- gif mitt lif en smula sol, att jag må bli god och varm; drag
sedan bort hvart du vill. Jag skall sakna dig, men aldrig hata dig.
Ty jag skall icke gifva dig sådana vapen i händer, att jag behöfver
frukta dig. Jag skall aldrig inför dig eller andra behöfva hölja mitt
ansikte i blygsel.
Jag räknar timmarna tills jag får se dig. Ack, det dröjer kanske länge,
länge ännu. Spelet är så ojämnt mellan oss. Jag ger med en sluten naturs
hela samlade styrka -- -- -- och du -- -- --!