I.

Det var i går jag såg Ivar Mörcke för första gången. Hela morgonen var

en flygande brådska. Jag möblerade om mitt rum och sökte göra det

hemtrefligt, sprang ut och köpte rosor, ordnade allting så, att det

skulle se inbjudande ut, placerade stolarna så, att min gäst skulle få

sitta i full belysning, jag själf däremot i skuggan.

När jag slutat, satte jag mig att läsa »Om de lägre djurens själslif».

Jag var ganska lugn.

Det dröjde till klockan 3. Så en lätt knackning på dörren, och han

trädde in. Reslig, manlig, ett mörkt ansikte, som såg ut att ha lefvat

och lidit, en dominerande näsa, en mörk mustasch, med naturligt fall,

utan uppskrufvad hjältefason; ett nervöst ansikte med stora drag, en

spörjande blick, nyfiken, nästan fientlig. Den som många gånger blifvit

sårad, och hvars själ förtäres af en brinnande ärelystnad, får en sådan

blick.

Jag gick honom till mötes. -- Välkommen! sade jag lågt. Han stod stilla

och såg på mig. -- Elsa Finne? -- Tack för er godhet att vilja se mig!

Jag räckte honom min hand. Så tog jag plats i soffan och anvisade honom

länstolen. Han tog icke emot den utan flyttade fram en af de mindre

stolarna och satte sig alldeles midt emot mig. Genom denna manöver

tvingade han mig att vända ansiktet halft mot dagern; vi sutto vid

fönstret, så nära hvarandra, att icke en skiftning i den enas uttryck

kunde undgå den andra. Jag kände mig tacksam för denna anordning.

Han gjorde mig några frågor om mig själf, och jag svarade. Jag uppdrog

med några intetsägande linjer de yttre konturerna af mitt lif. Jag sade

honom, att jag nu lefver som eremit i Tibble; han fick visst det

intrycket, att jag lefvat så hela mitt lif. Han beklagade mig för min

ensamhet, för min bokhunger, som icke kunde stillas från något

offentligt bibliotek. Han talade så enkelt och deltagande; det vill hela

min skepticism till för att värja mig mot föreställningen om en verklig

medkänsla från hans sida. -- Stackare! sade han. Det lät så mjukt och så

sorgset. Och så underbara ögon han har under sin starka panna! Ögon som

skifta vid minsta känsloskiftning, röda i kanterna, liksom tårade af

sol. Hvad denna människa måste ha erfarit mycket! Hans ansikte är som en

lång, spännande historia af ondt och godt, af mörkt och ljust; är som en

brunn, ur hvilken man kunde ösa länge, länge utan att nå bottnen. Hans

röst har ibland en viss tvärhet, den kan bli kärf, men är alltid dämpad.

Jag skulle aldrig kunna tröttna på att höra den rösten. Den inger

förtroende. Mot honom skulle man kunna bli så enkel och sann, om man

icke vore en odåga och kände det.

Han frågade, om jag ännu trodde mig stadd i utveckling? -- Ja, det

trodde jag. -- Men det kunde man misstaga sig på. Han hade en gång varit

i ett sällskap, där man diskuterade frågan, vid hvilken ålder människan

började gå intellektuellt tillbaka, och det var lustigt att höra, hur

hvar och en drog sin egen ålder innanför gränslinjen. En gammal hofman,

som var öfver sextio år, häfdade allvarligt, att han ännu icke känt

någon intellektuell återgång. -- Det lät högst antagligt -- han hade

nämligen aldrig haft något att förlora! Själf hoppas jag också, att ännu

på några år icke behöfva gå tillbaka.

-- Hur kom ni att skrifva? frågade han.

-- Jag leddes -- vet ni hvad det vill säga?

Han nickade, vemodigt leende. Jag höll på att i min tur säga:

»stackare!»

Jag hvilade mina magra, fula händer på bordet. Det hände ibland, när han

talade, att han lade sin hand öfver min eller grep tag i den, liksom för

att riktigt fasthålla min uppmärksamhet. Det var ingenting af

närgångenhet, jag var en gammal kvinna, som lefvat och lidit, det kände

han väl på instinkt, och så fanns det alltid ett intellektuellt band

mellan oss. En gång kunde jag icke motstå frestelsen att se ned på den

varma, fasta hand, som höll mig fången. Den var rätt stor, full af lif

och viljekraft. Det var en mans hand.

Ett samtal med Ivar Mörcke är för mig någonting lugnt och välgörande.

Jag glömmer att han är den ryktbara storheten, ser i honom blott den

mångsidige människokännaren. Hvilket häpnadsväckande material af

verkligt lif den mannen innehar! Hvilka skatter för en romanförfattare!

Det är det jag tänker på. Och när jag känner mig magnetiskt fängslad af

hans ansikte, så är det icke blott därför, att jag finner det intressant

eller vackert, utan framförallt emedan där bakom dess djärfva drag och

dess skiftande minspel gömmer sig ett så rikt lif. Medvetandet därom

väcker den oresonligaste hunger i mitt sinne. Jag elektriseras ingalunda

af det jag får, det synes mig tvärtom fattigt och obetydligt; men jag

sitter och fortäres af saknad öfver, att alla dessa gömda rikedomar

skola draga mig förbi utan att lämna mig det ringaste utbyte. Jag känner

ingen eggelse, blott ett tomhändt vemod öfver allt hvad jag går miste

om.

Han kan förstå allt som är mänskligt. För honom finns icke ondt och godt

på bestämda hyllor med bestämda etiketter. För honom finns det orsak och

verkan -- -- -- smärta, jubel, tillgifvenhet, brott och agg, mångfald,

skiftningar, människor, lif -- -- -- Åh, att vara en obetydlighet, som

han liknöjdt skall gå förbi!

I går var Ivar Mörcke åter här. Jag hade varit dum och gladt mig åt hans

besök.

I umgänget likna vi, han och jag, två cirklar, som endast tangera

hvarandra på en enda liten punkt. Det finns ingenting personligen

gemensamt oss emellan och därför skola vi nog rätt snart glida från

hvarandra.

Jag vet icke hvad jag skulle vilja ge för att få cirklarna att gripa in

i hvarandra; men det är ju omöjligt. Jag är främmande för alla hans

förhållanden.

En sådan kväll som den, sedan han gått! Jag var så förtviflad öfver min

egen ohjälplighet, min brist på frihet och naturlighet i umgänget, min

litterära okunnighet, min naturliga, obotliga dumhet. Jag kände så

intensivt mitt eget fiasko, att det nästan var som om jag nu spelat ut

mitt sista kort och stode inför bankrutten. Outhärdligt förekom mig ett

lif, futtigt som mitt. Men jag insåg, att jag ännu icke uttömt mina inre

möjligheter. Yttre omständigheter kunna också hjälpa. Ännu är då icke

allt hopp ute. Jag led så att jag kallsvettades; men jag var besluten

att icke ge tappt, och så högg jag i med arbetet. Hur knäckes dock icke

min fysik af denna obemärkta kamp!

Jag hade sofvit eländigt på natten, vridit mig mellan sömnlöshet och

onda drömmar. Min fars natur (som gång på gång reser sig inom mig med

nästan obetvinglig makt och i växlande former) skrämmer mig nästan. Den

skrämmer mig därför, att den på samma gång förefaller mig som någonting

främmande, den strider mot det nyktra, kalla förstånd, jag ärft af hans

mor. Har jag icke kämpat mot dem, alla dessa naturmakter, som ligga mig

i blodet -- kämpat och förlorat, kämpat och vunnit -- men aldrig ro,

aldrig stillestånd! Jag är dödstrött, jag tycker jag vill sjunka

tillhopa som en trasa -- och ändå samma osynliga, förbittrade kamp! Har

jag icke kännt deras klor om min strupe, från den svartvingade

morddjäfvulens till och med denna lumpna lilla sat-krymplings. Men ännu

tror jag på viljan och förnuftet, ännu vill jag bita tänderna samman och

slåss med det som finns utom och inom mig.

I drömmen hade jag sett ett mörkt, oroligt böljande människohaf, ur

hvilket en mörk skepnad plötsligt dök upp, djärf till hållning och

väsen, svag i sin innersta grund, -- alltför svag att besvärja stormen,

som hans storhet rest. Allas ögon följde honom, allas tankar sökte

honom, alla väntade af honom ordet som skulle lysa öfver vattnen. Det

ryckte i hans ansiktes muskler, den grymma munnen öppnade sig gång på

gång, kippande efter luft utan att få fram ett ljud. Dragen voro spända

som om de sammanhållits af gummisträngar, hela hans varelse var spänd

till bristandets gräns; det låg något så utpinadt i de grå ögonens

uttryck, något så förstördt öfver hans pergamentsgula hy, öfver hela

denna bredaxlade ruin af förbränd energi -- en ensam man, kastad ut till

den skummande mängden. Tusen roflystna ögon ha slukat honom på afstånd,

ett myllrande virrvarr af händer har gripit efter honom, velat draga

honom ned, slita honom i tusen stycken, pina honom till döds med tusen

små grymheter; men ännu lefver han, höjer sig, lyft af en människovåg,

sargad, utmattad, halfdöd af trötthet, men med en sista ansträngning att

skaffa sig fotfäste...

Detta ansikte har etsat sig fast i mitt minne; och vid minnet låder en

underlig ångest. Där fanns svek och opålitlighet i det ansiktet. Det

laglösa i min natur sträcker mot upprorsmannen. Det kärfva, ärliga i

mitt lynne ryggar för hans dubbelhet. En sådan människa kan vinna hela

ens tillgifvenhet och förråda den.

Jag hade haft besök hela dagen, och alla människor hade varit vänliga,

jag var således vid godt lynne, kände mig lugn och förståndig. När jag

ätit middag, tyckte jag nog, det var en smula tomt, att jag skulle sitta

ensam hela kvällen och bara höra regnet plaska, men jag ville icke vara

dum och känslosam, jag ville vara mig själf nog. Jag ville också rycka

upp mig och icke låta tiden rinna mig gagnlös ur händerna. Jag slängde

mina sämsta ytterplagg på mig och plaskade ut. Jag gick af och an på

Esplanaden, det satte blodet i fart, jag var glad som en spelman där jag

gick i regnet. Det var vackert att se det långa perspektivet af

elektriska glödlampor, lysande genom diset, röda spårvagnsögon glimta

fram och vändas bort igen, nakna träd afteckna sig som skuggor på det

våta floret framför mitt ansikte. Ingen kände mig. Två poliskonstaplar

stodo och samtalade, men regnet blef för stridt, och de försvunno. Då

och då kom en vettskrämd tok springande under en drypande paraply. Jag

gick lugn som en skyltvakt, jag kunde taga torra kläder på, när jag kom

hem, det gjorde mig ingenting att en kylande droppe då och då letade sig

väg in på halsen. Jag kände mig så fri som man endast kan vara det i en

stor stad, och rörelsen i den friska, fuktiga luften gaf en förnimmelse

af kraft åt hvarje nerv. Hvilket jubel att lefva i alla fall!

Jag gick hem glad åt mig själf och åt hela världen, fick torra kläder

och inrättade mig det bekvämt vid skrifbordet. Jag tog fram mitt arbete,

det bar emot i början, men så småningom kom jag in i det.

Som det led utåt kvällen, knackade det på dörren. Jag ropade: »kom in!»

och såg bort i skuggan. En svart hatt och de ögonen! Jag trodde, jag

skulle bli tokig af glädje. Jag kunde knappt fatta, att det var han. Och

jag sade honom, hur glad jag var. Och han tryckte mina händer, han

kysste dem. -- Hur kan ni vara så glad åt, att jag är här? Hans ögonlock

blefvo röda af rörelse; min glädje var så oförställd, jag visste knappt

hvad jag gjorde, jag skrattade och pratade -- Nej, att ni kommer till

mig i detta väder! På hans rockärm kände jag regndropparnas kyla under

mina händer. All stelhet var som bortblåst. Han var icke den store

diktaren, hvars snille jag beundrade -- han var ingenting annat än den

människa, jag höll af. -- Jag längtade efter att se er. -- Å, tack,

tack! Jag har längtat så förfärligt efter _er!_ Och vi talade i munnen

på hvarandra, vi betraktade hvarandra mot ljuset, som om vi varit gamla

vänner och icke träffats på åratal. Det fanns ingen blyghet hos mig,

ingenting annat än den omåttligaste glädje. -- Jag har bara tid att

stanna ett par minuter. -- Om ni också ginge strax, skulle jag ändå vara

glad bara åt att ha fått _se_ er! Jag såg hur han klarnade. -- Tycker ni

om att höra mig tala? -- Ja, ja. Och han hängde upp sin våta ytterrock

och satte sig hos mig på divanen. Han talade och jag lyssnade; men att

han satt här hos mig, det var ändå det härligaste af alltsammans. Han

var vid strålande lynne och berättade en hel del intressanta ting, medan

han värmde mina händer mellan sina. Jag är förtjust i de händerna, de

gömma i sig en så rik fond af lifsvärme, det är naturligt för dem att

smeka och värma. -- Så flyttade han sig, kom alldeles i skuggan med den

hvita lampskärmen bakom sig; jag kände ljusskenet i mitt ansikte, men

kunde icke se hans. Det var icke att uthärda. -- Nej, ni _måste_ flytta

er! Han reste sig ögonblickligen. -- Hvar skall jag sitta då? -- Där.

Så, att jag kan se ert ansikte. Han lydde som ett godt barn och vi

fortsatte att prata.

Han frågade mig, om jag kände någon man af hans ålder, eller om icke

alla mina vänner vore unga, vid Knut Hermans ålder eller så? Jag tänkte

efter ett ögonblick. Jo, han hade verkligen rätt.

Det är också detta, som gör mig förhäxad. Han är just det jag längtat så

oemotståndligt efter: en man som är mig öfverlägsen i allt, också i

ålder. Det ligger något bakvändt i att behandlas som jämnårig af de

unga, jag känner hvart ögonblick, hur gammal jag är mot dem. Jag är

alltid i grunden som ett slags mamma för dem, och när jag icke får vara

det, så blir jag tillgjordt och uppstyltadt kamratlik. När jag talar med

Ivar Mörcke kommer jag visserligen ihåg, att jag ser gammal ut och bör

vara gammal, men det, att han är fem år äldre, gör i alla fall, att jag

icke behöfver spela hvarken ungdom eller gammal mamma. Jag är helt

enkelt en kvinna på trettioåtta och han en man på fyrtiotre. Om jag

proportionsvis är något äldre än han, beror det bara på, att han ännu är

en vacker karl och att jag blifvit en ful kvinna. I våra känslor

behöfver det icke nödvändigt finnas någon skillnad. Jag behöfver icke

blygas öfver mitt sinnes ungdomlighet, _han_ förstår nog, att i ett lif

sådant som mitt måste man bibehålla sin grönska skäligen länge. -- Det

bedröfliga är min andliga underlägsenhet -- -- vore jag ung och vacker,

skulle den icke falla så starkt i ögonen, men nu -- -- --

Vi talade om kärlek. Han kommer gärna in på det ämnet, och han tycks

tro, att kärlek är någonting, som bör förekomma minst en gång om året.

Jag upplyste honom om, att jag alldeles icke hade någon så rik

erfarenhet. Han såg obeskrifligt komisk ut; det var nästan, som om detta

vållat honom en missräkning. Jag kunde väl ändå säga honom, hur jag

brukade känna det? Som beundran eller som behof af ömhet? -- Snarare det

senare, trodde jag. -- Så var det med honom också. Det var ömhet han

törstade efter. Kvinnor, som alla voro förälskade i, hade han aldrig

känt sig särskildt dragen till.

* * * * *

Hvilken dag! Sjuk har jag varit, så att jag icke kunnat arbeta, endast

sofva. Och icke en skymt har jag sett af det svarta odjuret. Nej, han

lämnar mig nog vackert åt mitt öde. Och jag är kär som en galning! Hur

skall jag bli det kvitt? Jag är fullkomligt lugn, medveten, nykter, men

-- -- -- Ja, jag är icke mer än en människa. Om blott icke Tibble vore

så långt borta och så dödande enformigt. Om jag där hade en hufvudstads

teatrar och musik att tillgå. Men de små förhållandena kväfva min

arbetshåg -- -- -- Ut! Bort! Nya människor, nya bilder; kamp, lif! Hvad

är detta? Ett långsamt förtvinande utan att någonsin ha känt sig fri.

Sådant är lifvet för kvinnorna.

Svaghet! I ditt arbete är du fri, lika fri som en man. Hvad lipar du

för? Hvad allt skulle du icke kunna vinna genom ditt arbete, om det

funnes gry i dig. Är du galen, att du splittrar dig nu, då du skulle slå

ditt stora slag, och låter någonting tränga sig in mellan dig och

arbetet! Endast om du säljer dig med kropp och själ åt arbetet, skall

det ge dig hvad du begär. Om du offrar det hvarje droppe blod i din

utmärglade varelse!

Nej, bort med känslosamheten! Hvad vållar din melankoli i dag? Att du

ätit en smula mer än din usla, försvultna mage kan tåla. Hur kan du tro,

att du skulle kunna äta som andra människor? Är du tokig, tror du

tillvaron är så slösaktig, att den unnar dig kropp, om du begär en smula

själ? Nej, pass! Svält är lagom åt dig, tänk icke på annat. Och en tom

mages melankoli har åtminstone ett visst själfullt behag -- -- -- Har du

mindre karaktär nu än när du var ung? Jag blygs öfver dig. Du borde

stanna här bara för att visa, om du har kraft nog att späka dig själf

tam.

* * * * *

Jag är färdig att brista i skratt, ensam som jag är. Jo-o, det går

framåt. I dag kysste han min magra skrifvartass fyra till fem gånger med

storartadt eftertryck. Det är en fullkomlig parodi. Kasta bort sådant på

mig, gamla fågelskrämma. Hur kan han förmå sig till det? Mig skulle det

vara motbjudande, om jag vore karl, att kyssa alla möjliga kvinnfolk på

näfven. Och så: hvad tror han om mig? Hur tror han att jag uppfattar det

hela? Menar han, att jag tar det naivt och inbillar mig, att han är

förälskad i mig? Det är icke otänkbart, ty hufvudstadsbor taga alltid

för gifvet att man måste vara ett fä för det man lefvat på landet.

* * * * *

Jo, det lönar sig visst att ironisera och dissekera!

Där ligger en gladiator på marken -- en oskicklig en, utan öfning och

triumfer -- och stirrar spörjande in i sin motparts ögon: skall han

stöta till med ett enda säkert tag och göra smärtan kort, eller skall

han låta klingan glida in tum för tum och göra slutet till en lång,

förtviflad dödskamp? En stum, trotsig dödskamp, den ingen märker utom

han, som böjer sig öfver den slagne.

Det står något i Macbeth om att dräpa sömnen. Gud, om jag kunde sofva --

slippa ifrån detta åtminstone under natten!

Ville jag det? Kanske icke. Det är väl kanske just däri det onda ligger.

Jag vill icke. Jag kunde resa min väg i morgon, och allt skulle där

hemma, under trycket af min själfbehärskning, återfalla i sina gamla

spår. Men jag vill icke. Jag är nyfiken; begäret att se, hur det skall

gå, tar öfverhand öfver allt annat. Och så finns det visst en glimt af

hopp om -- -- --Det finns något inne i mig, som hviskar om en fordran,

jag ännu har innestående hos tillvaron.

-- Ni kan ibland skratta alldeles som en ung flicka. Det gör er tio år

yngre. Och man får ett intryck som om ni på något sätt toge er skada

igen.

* * * * *

Jag satt orörlig och stirrade in i lampans röda ljus. Det var så

underligt allt det han berättat. Denna häpnadsväckande vida erfarenhet

är en ny värld för mig. Det känns som att vara ett barn och af en

främling ledas fram genom en storstads brokiga virrvarr. Jag känner mig

så liten och värnlös i allt detta okända. Jag måste trygga mig till den

hand, som omsluter min -- ja, själfva skrämseln för och misstron till

honom är blott den första skyggheten i ett barns tillit. Jag satt

alldeles stilla, med vidöppna ögon. Då lade där sig en varm hand öfver

min, som hvilade på bordet, och han talade också till mig som till ett

barn. -- Se icke så _allvarsam_ ut! -- Jag känner mig så fattig, jag har

nästan ingenting upplefvat. -- Tycker ni det är en förlust att icke ha

lidit så mycket?

* * * * *

Nej, det är för löjligt att se på. Jag undrar, hur pass naiv han tror

mig vara? En fullkomlig idiot naturligtvis, för det jag ej left

sällskapslif så mycket som han. Det är så komiskt att se honom för

hvarje dag taga sitt bestämda lilla tuppfjät. I dag strök han med sin

mjuka, varma hand öfver mitt hår och min högra axel. Jag älskar hans

hand. Den har ett så oefterhärmligt lent sätt att smeka. Jag ansåg detta

vara själfva afslutningen. Han hade talat mindre lifligt och sagt, att

han nästan ångrat allt hvad han berättat mig föregående dag. Jaså. Jag

kände en kogubbes hela stoiska lugn, tillsatt med en smula missräkning:

jag skulle således aldrig få se, om han i sitt sätt att kyssa motsvarade

mina vackra föreställningar, hvilka hållit mig vaken de sista nätterna.

Hur var det? Jo, han skulle böja sig ned öfver mig, där jag låg på

divanen, närma sitt ansikte till mitt, men ej för nära, långsamt så att

jag riktigt kunde få betrakta det; se mig i ögonen, leende, fängslande

mig med det oemotståndliga behag, som kan ligga öfver hans person, och

så skulle han kyssa mig lätt, fint, skälfvande varmt, men icke rått. Och

för hvarje gång, jag tänkte mig det, ryste samma vällustkänsla genom

hela min kropp.

* * * * *

Men hur blef det i verkligheten? Det var omotiveradt, alldeles

omotiveradt och oförberedt, som jag såg hans ansikte alldeles öfver

mitt, kände hans varma händer mot mina kinder. Lik en mörk sky närmade

sig hans ansikte, den breda munnen öppnade sig, jag slöt ögonen och det

efterlängtade ögonblicket var där: Ivar Mörcke kysste Elsa Finne. Men:

häpenhet, skrämsel och missräkning var det enda jag kände. Det var icke

den förfinade lidelse jag föreställt mig. Det var precis samma slags

kyss, som min man lärt mig att afsky. Gnistan fattades. Hvarför? Var det

mitt fel eller hans? Han återtog sin förra ställning, som om ingenting

passerat. Och samtalet fortgick som förut, men icke länge; snart kysste

han mig åter. Jag var så förvirrad, att jag icke vet, om det var en

eller flera gånger. Jag minns nu blott, att han till sist stod vid sidan

om min stol, såg ned på mig och sade mycket lågt, men fullt tydligt: --

Låt mig omfamna er! En blixtsnabb tanke på, att jag är så mycket kortare

än han flög genom mitt hufvud, och jag reste mig icke, som hans mening

var, utan jag såg endast upp till honom. I den dåraktiga förhoppningen

att kunna framkalla den felande gnistan, sträckte jag också upp mina

armar och lade dem kring hans hals, allt medan jag log mot honom utan

ringaste tvång eller förkonstling. Han smekte mina kinder, mina axlar,

mitt hår, jag tryckte min kind in mot hans rock, som en kvinna har

sådant begär att få göra, när det är någon, hon håller af. Men gnistan

fattades ännu, trots hans kyssar, ty det »du» som jag törstade efter,

fick jag ej.

Ljusen brunno ned i stakarna; han blåste ut dem. Vi hade endast lampans

rödaktiga halfdager.

Det låg en underlig skam öfver mig. Denne man, som jag kysste, kallade

mig för »ni»! Personligen var jag ett intet för honom. Hvad kunde han

bry sig om mina smekningar? -- Hvilken egendomlig människa -- -- -- jag

är ju gammal och ful! Hur kan han nedlåta sig till...?

Jag vet icke hur det kom sig, men jag sade: -- I öfvermorgon reser jag

hem. -- Men ni kommer snart igen? -- Nej, jag kommer icke igen. --

Hvarför icke? -- Jag vill icke träffa er mer. Han gick rundt omkring

mig. Jag satt stilla, med handen skuggande öfver ögonen. -- Jag skulle

väl icke -- han tog mina händer, han böjde sig ned och stirrade mig in i

ansiktet -- jag skulle väl icke ha stört ert sinneslugn? Det är ju

omöjligt? Säg? Ni känner mig ju icke -- -- Nej. Men jag vill icke se er

oftare. -- Hvarför det då? -- Nu har ni en dålig tanke om mig. -- Jag?

Hvarför skulle jag det ha? -- Det vet ni nog. -- Nej, det vet jag på min

heder icke! -- Låt oss då icke tala vidare om det. Nu får ni gå. --

Seså, var nu icke ledsen! -- Nej, det blir väl bättre.

Han sprang mot dörren för att taga öfverrocken på. Jag satt stilla med

handen öfver ögonen men jag hörde honom komma tillbaka, i små afsatser,

liksom betänkande sig eller afvaktande, hvad jag skulle göra. Jag

låtsade icke märka det. Jag kunde genom fingrarna skymta, att han böjde

sig ned och såg in i mitt ansikte med en bekymrad min. Så drog han undan

mina händer och kysste mig. -- Det kostar på att gå! sade han helt tyst.

En sista kyss och vi skildes åt.

Jag stod som förlamad, när han gått. Så gick jag fram till spegeln och

betraktade länge min egen bild. Var det ansiktet gammalt och fult nu?

Var jag samma människa?

Där fanns en smula champagne kvar i hans glas. Jag gick bort och

läppjade på det. Det var alltså verklighet, att han varit här.

Jag såg på klockan. Hon var ett. Jag klädde långsamt af mig. Hvad skulle

människorna tänka om mig i morgon? Jag ångrade ingenting, och jag var

klar och sval i hufvudet som om jag druckit vatten. Men sofva kunde jag

icke; så fort jag höll på att falla i slummer, kände jag det, som om

någon kysst mig och spratt upp igen. Det var en lång natt. Jag var trött

och hungrig på morgonen. -- Alla människor tittade litet konstigt på

mig, men jag brydde mig icke om det.

* * * * *

Jag satt i karmstolen och han gick fram och tillbaka på golfvet. Det var

mig en oerhörd njutning att få följa med blicken denna starka, smärta

figur, som jag är alldeles tokig i. Hans blick glänste så lugnt och

varmt emot mig, att jag kände det, som om jag vore ung och glad. Jag

skrattade så oemotståndligt hjärtligt, att det kändes som om alla

lifsorgan vidgats däraf och jag blifvit en sundare, friare människa. Han

var vid strålande lynne och berättade, bara berättade. Och han bet icke

för hvad han sade, här var det naturligt att han talade fritt.

-- Lägg er hand på min! sade han alldeles omotiveradt. Naturligtvis

gjorde jag som han bad, men efter en stund tog jag min hand bort igen.

Jag ville icke trötta. Och så har jag en känsla af att vara så ful. Jag

satt just och såg på min förskräckliga hand, som nu låg exponerad på

stolskarmen; då böjde han sig fram och kysste den i en rad från

handleden ända ut till mina magra knogar. Jag såg på honom och höll på

att skratta. Det föreföll mig så löjligt att Ivar Mörcke icke är

kräsnare än som så.

Sedan började vi prata igen, jag vet icke om hvad, men han sade, att de

gånger han varit alldeles utom sig af lidelse, hade han stött på en

kallsinnighet, som han icke kunde definiera. Han menade icke någon

kronisk kallsinnighet, i så fall skulle hans varmare känslor ha

förfrusit, utan en sådan kallsinnighet, som kommer efter värme och

ömhet, ett tvärt omslag från eld till is, någonting som sätter fantasien

i rörelse. Det hade alltid varit »isjungfrur», som gjort honom så där

alldeles vansinnigt förälskad -- -- --

Han tystnade och började helt tankfullt betrakta min ena fot, som

verkligen såg rätt hygglig ut i sin högklackade sko.

Så blef det tid att gå. Vi reste oss. Han tog mina händer och ville

kyssa mig, men jag drog mig tillbaka och såg honom in i ögonen. Det är

någonting halft, falskt i detta »ni», det hela får prägeln af en

tillfällig kurtis, om hvilken han sedan kan låtsa som om den aldrig

funnits. -- Har jag sårat er på något sätt? -- Och om så vore, skulle ni

bry er om det? Jag såg hans ansikte mörkna som i smärta och blef

sprittande glad öfver att min ovänlighet gjorde honom ondt. -- Fy, en

sådan min! sade jag leende. Han såg på mig, först forskande, sedan

klarnande. Det syntes så tydligt, att han icke tyckte som värst illa om

mig. -- Låt mig få kyssa de där ögonen med de stora pupillerna! Han

kysste dem gång på gång. Vi voro så oskyldigt uppsluppna som två barn.

Den stora, sunda -- jag skulle vilja säga fromma -- lyckan utan alla

baktankar.

* * * * *

Hvilken olycklig dag! Allt hvad min misstro, min reflexionsjuka ingifvit

mig hade jag utan spår af finkänslighet kastat på papper och gömt i min

skrifbordslåda. Naturligtvis ville han läsa det. Jag kom icke ens ihåg,

hvad jag skrifvit, min stämning var en annan nu. Jag visste bara, att

jag vändt ut och in på mig själf, och kastat undan allt som var fult.

Jag visste blott, att jag inga hemligheter hade för honom; han kunde få

se ända ned till bottnen af min själ, om han hade lust. Hur kunde jag då

vara rädd för att visa honom detta fatala papper? Han var envis och jag

lämnade honom det. Förbannad vare dagen, månaden och stunden! Han satte

sig och började läsa. Uttrycket i hans ansikte skiftade missnöje, ironi.

Jag var som död invärtes, men satt och stirrade på hans ansikte. Han

vände sig bort. Jag satt och såg på hans vänstra hand, som hvilade på

hans ena knä, gripande om benet med ett vidt tag. Denna fingrarnas

krokiga hållning var absolut ful. Fanns det reson i, att jag skulle

älska denna fula hand som om den vore det skönaste världen frambragt?

Hvarför skulle jag vara så ödmjuk, som om han vore sammansatt af idel

fullkomligheter Min blick lyfte sig till hans andra hand, den som

hvilade på bordet och höll pappersarken. Vid tumleden bultade pulsen så

våldsamt, att jag kunde se hvarje dess slag mot huden. En sådan kraft

kan det visst aldrig komma i en kvinnas blod. Jag tyckte om att sitta

och se på detta; det var lif. Jag glömde, att den andra handen var ful,

där den grep om benet med sitt gapande grepp; jag kunde icke slita mina

ögon från denna bultande puls. Lif, verkligt lif -- inga tomma

hjärnspöken och inbillningsfoster -- lif, lif! Låt mig lefva! Det var

icke erotik, jag kände, det var afund mot denna människa, som är en man,

som får kämpa för hvad han vill, som får vara fri utan att utstötas ur

samhället.

Så vände han sig om, han hade läst slut. Hvilket uttryck i hans ansikte!

Kallt, ogillande, ovänligt. Ångesten grep om min strupe med kalla

fingrar. Nu först såg jag, hvad jag gjort och hvad jag skulle mista.

Hans blick trängde mig som isande kyla genom märg och ben. Jag vet icke

hvad jag gjorde, jag tror att jag sträckte mina armar emot honom och

ropade: -- Förlåt, förlåt! Men jag minns tydligt den åtbörd af

vedervilja hvarmed han lyfte sin hand, afvärjande, i det han betraktade

mig som ett afskyvärdt djur. Jag var så förkrossad, att jag tyckte, jag

borde försvinna genom golfvet.

Det blef en lång tystnad. Jag led så bottenlöst, att ingen klagan skulle

kunnat ge mig lättnad, hans förakt var så tungt, att jag aldrig skulle

kunna släpa mig fram genom lifvet därmed. Det var som om allt vore dödt

och domen fälld. Sådana som jag strykas blott från listan på de

lefvande, för dem finns intet medlidande, icke ens den tröstande

smekning, man består en döende hund. Jag reste mig, vacklade bort till

nattduksbordet och drack ett glas vatten. Jag trodde, han skulle gå och

lämna mig åt straffet, det tysta fullgörandet af den fällda domen --

utplånandet af en lågsinnad varelse. Men han gick icke. Han satt stilla

och bara teg. Jag irrade omkring i rummet, jag kom igen och satte mig.

Hvad gjorde det för nytta, att jag sökte undfly min bödel? Det fanns

ingen undflykt. Som han ville, så måste det gå mig. Jag bara väntade.

Jag hade icke en tanke på förbarmande, hans min var så hård. Jag gjorde

intet försök att blidka honom.

Jag vet icke, om där i min hopplösa resignation låg något som rörde

honom så, att han kunde tala till mig åtminstone. Men han talade. Då och

då kom det några ord, fallande öfver mig som ett gissels remmar,

lämnande blodiga strimmor med en brännande sveda. De kommo med långa

mellantider -- förebrående bittert, med något af smärta. -- Om jag kunde

begripa hur vidrigt och onaturligt detta föreföll honom -- detta att

liksom klyfva sig midt i tu och låta den ena halfvan sitta och betrakta

den andra. Att ungdomar på en nitton -- tjugu år gjorde så, kunde han

förstå, men att jag, vid mina år -- -- --! -- Hvad skulle jag svara

annat, än att han hade rätt; men det afväpnade honom icke. -- Han hade

trott mig vara en verklig människa, men jag var ju bara en

kvinnoskribent, som trädde upp sina egna stämningar på nålar.

-- Jag satt på en stol, vridande mig som en mask under hans sarkasmer.

Hela volymen af min egen dumhet låg öfver mig med en förkrossande tyngd,

som jag icke förmådde afkasta. -- Och hvilken smutsig insinuation: att

han skulle smeka hvilken kvinna som helst, om hon blott smickrade honom

ett grand! Och så vidare oändlighet.

Till sist blef han lugnare och talade mindre ovänligt. Men så skulle han

gå.

-- Gå icke nu, icke nu! Jag sträckte upp mina armar och lade dem om hans

hals. Jag tiggde. Jag har aldrig haft en aning om, att jag kunde bedja

så, min stämma hade tonfall som jag aldrig hört. Hvad han tänkte om mig,

bekymrade mig icke. Det fanns endast ett: att jag älskade honom.

Han lade sina armar omkring min nacke, han stod och såg ned i mitt

ansikte, leende som endast han kan le, så strålande varmt som ett

solsken. -- Kära, jag _kan_ icke stanna! Hur smekande var icke hans

röst! -- Nu skola vi ju skiljas. -- Jag kommer igen i morgon. -- Men jag

längtar mig död. -- Nej, nej, icke längta, utan vara lugn. -- Jag kan

icke. Han böjde sig ned och kysste mig: -- Jag tror också, att det är

konstnärsgryet inom er, som gör, att ni måste löpa linan ut, att er

natur måste ha erfarit allt, måste dyka till botten af hvarje känsla och

lida hvarje smärta!

* * * * *

När han gått -- -- -- åh, den tomheten! Det var som om hvarje ljud i

världen tystnat och som om det aldrig mer skulle bli lif. Men jag ville

lyda honom; icke längta och icke grubbla. Sofva kunde jag dock icke.

Följande dag hade jag brådska med uppköp och packning. Sent kom jag hem,

trött men i godt lynne. Vin och frukt fanns hemma. Jag ordnade mitt hår.

Det slog mig, medan jag satt framför spegeln, huru olika min ögon

blifvit mot förr; där var ett djup och en fuktig glans, som spelade och

glittrade, och pupillerna vidgade sig och krympte samman som om de

andats ljuset.

Han kom. Han såg på mig med lysande ögon. Och han kysste mig som den

mest förälskade tok, hvilket väl icke just tydde på motvilja. Men han

hade visst icke glömt. Jag fick hela kaskader af elakheter öfver mig

allt emellanåt. En sådan lustig människa! Han var i samma stämning hela

kvällen, jag fick ömsom smekningar och ömsom förebråelser. -- Ni ser så

ung ut och är så vacker i kväll. Och så kysste han från kinden och upp

till pannan, som om han dragit ett pärlband kring mitt ansiktes oval,

inhägnat det, tillägnat sig det. -- Men så kom ondskan öfver honom igen.

-- Min uppfattning af honom var så kälkborgerlig och -- det värsta af

allt -- hela utgjutelsen tydde på en sådan halfbildning. -- Åh, hvad jag

pinades! -- -- Men nu skall ni icke vara ledsen! Det fanns i alla fall

så mycket vackert bland allt det dumma! -- En sådan människa! Kan man

någonsin veta, om man skall vara ond eller god på honom!

Han sade, att kvinnorna tyckas bli allt tokigare efter honom ju äldre

han blir. När han var helt ung brydde de sig icke stort om honom. -- En

man kan söka upp den kvinna, han tycker om, i den mest obemärkta vrå,

men det som fängslar kvinnorna är berömmelsen. -- Jag förklarade honom

nu helt frimodigt, att han sagt mig alltför många elakheter; jag skulle

snart bli alldeles förhärdad. -- Min misstro var i alla händelser en

yttring af manshat -- sade han. -- Jag betraktade honom som en fiende,

den jag måste bekämpa. -- Nej, nej! -- För resten var det märkvärdigt,

att en kvinna alltid måste begå en riktigt stor dumhet, innan hon kan

komma på god fot med en man.

Det hade blifvit sent och vi måste tänka på att skiljas. Han lade

armarna omkring mig och lutade för ett ögonblick sitt hufvud mot mitt

bröst, som ett trött barn. Så satte han sig upp igen, alltjämt med

armarna omkring mig, så drog han mig intill sig, så att mitt ansikte kom

att hvila på hans axel, och hviskade med smekande vemod: -- Ni har haft

ett lif utan sol och värme, icke sant? -- Jo. -- Stackare! -- Jag reste

mig, kastade hufvudet tillbaka och såg på honom. -- Ser jag ut som en

stackare? -- Nej, icke nu. Era ögon ha fått ett leende, som jag aldrig

sett där förut. Ni kommer väl snart tillbaka till mig? Det var något af

en fordran i hans ton. -- Ja. -- Tänk på mig lugnt, tryggt och utan

feber. Han stod med ena armen löst kring min midja och lyfte med den

andra handen sitt gröna glas. -- Nu dricka vi på, att det aldrig mer får

komma någonting sårande in mellan oss.

Vi tömde våra glas. Nu skulle det bli farväl på allvar. Vi stodo i

skuggan borta vid spegeln, hans ansikte var tätt intill mitt -- hans

kära ansikte, som jag nu icke får se på långa, långa tider. Han hviskade

upprörd: -- Och så skall du göra ditt vackra namn, Elsa Finne, kändt och

beundradt!

Han kysste bort mitt svar.

Och jag var ensam.

Jag lider, men jag lefver. Och det var just känslan af att icke lefva,

som dref min bort från Tibble. Alltså bör jag vara nöjd nu. Jag vill

vara det. Jag måste vara det. Eljes skall min arbetskraft åter knäckas.

Nu vet jag hur det går. Men jag ångrar icke att jag for hit. Må det

komma till en kris! Allt är bättre än ovissbeten. Jag måste ha klarhet;

känna fast mark under fötterna.

Ja, nu vet jag hur det går; men jag ångrar ingenting utom att jag skref.

Efter det brefvet tror han mig nog vara till och med dummare, än han

ansåg mig vara förut; därtill påflugen och efterhängsen.

Antingen kommer han då icke. Eller också kommer han, men är artigt

snäsig, låter mig förstå, hur taktlös jag varit.

Hvad skall jag då göra?

Taga min Mats ur skolan. Icke tänka på I. M. som person. Låta honom

återgå till det förra abstrakta, det som icke rör mig. Hugga i med

arbetet, vara djärf och produktiv, skrifva efter mitt eget hufvud och

icke bekymra mig om, att jag är en myra inför Odysseus.

Tappa modet? Bli förkrossad? Nix! Icke ännu. Arbetet är mig mer än I. M.

Och ännu har han icke sett så djupt i mina kort, att han bestämdt kan

veta, om icke möjligen Elsa Finne kan duga ändå.

Blir han borta måste jag tvinga mig att anse det, som om han vore död.

Men kommer han, måste jag strax säga honom, hvarför jag skref -- att jag

icke ville utsätta mig för en främmande eller förvånad blick, om jag

händelsevis skulle möta honom på gatan. Jag kan tillägga, att jag genast

ångrade min obetänksamhet.

Få se nu! Men det vissa är, att jag under väntetiden måste arbeta. Detta

1:o för att kunna ha någon aktning för min egen viljekraft, och 2:o,

_det mest tvingande skälet_, därför att min ekonomi och därmed hela min

framtid skall ramla öfver ända, om jag icke nu arbetar med energi.

Jag måste genom ökadt arbete taga igen, hvad min dårskap kostar.

Han kom. Och han var icke ond. Han var god som guld och tycktes glad

öfver att se mig. Jag hade stirrat på hans porträtt så, att jag glömt

honom själf. Han hade blifvit så blek -- så elfenbensaktigt blek. Och så

var där något så vekt öfver honom, så ungt. Det var icke att bli rädd

för, men att hålla af. Han var lugn och vänlig, tyckte att jag blifvit

friskare. Och så såg jag glad ut. Det borde jag alltid vara; det klädde

mig. Icke draga de där fula rynkorna mellan ögonbrynen. Jag såg

verkligen icke ut att lida af lifsleda, mina ögon glänste som om jag

vore »illuminerad».

Hans ögon voro alltjämt riktade på mig. Jag kunde icke uthärda att se in

i dem. Min glädje var liksom blyg. Men på samma gång kände jag mig trygg

och glad.

Så reste han sig och ställde sig bredvid mig:

-- Får jag kyssa de där rynkorna?

-- De äro ju så fula?

Då böjde han sig ner och kysste mig på munnen, lätt och lidelsefritt,

som om vi varit två kvinnor.

Det var ett vackert bref, jag skrifvit till honom, sade han. -- Ni har

nog annars en naturlig benägenhet för att vara misstänksam.

-- Nej, natur är det icke. Det är något, jag tillkämpat mig under de

sista åren.

Det trodde han gärna. Jag brukade då min tunga som en igelkott sina

taggar?

Så ungefär.

Åh, caro mio, hvad den igelkotten har ett klokt och trofast litet

ansikte. Men det är där ingen som vet. Alla ha de skrämt honom. Och så

har han fått gömma sin svarta lilla fysionomi.

När han skulle gå, tog han mina händer, sträckte sig fram, men blef

stående stilla, som om han velat säga: -- Af egen, fri vilja. Då böjde

äfven jag mig fram, och våra läppar möttes. Och jag kände, hur mina

skälfde under hans, medan vi tryckte hvarandras händer.

* * * * *

Jag är alldeles vild i kväll. Jag gjorde toalett i vanlig tid, i hopp

att han skulle komma. Medan jag väntade, försökte jag arbeta; jag hade

varit försummad af besök hela dagen. Jag skref, men halfva min varelse

lyssnade. Åh, en sådan väntan! Och ingen kom. Till sist kunde jag icke

uthärda att skrifva utan satte mig att läsa i en af hans böcker. I

början läste jag mekaniskt, utan att fatta ett ord, men småningom

fängslades mitt intresse. Då hörde jag plötsligt i den hopplösa

tystnaden en hård knackning på en dörr. Kunde det ha varit han? Nej,

omöjligt, han skulle ha ringt i stället. Men det är söndag, och alla äro

ute, kanske har ingen hört hans ringning? Jag lyssnade andlöst efter en

ny knackning. Men allt var dödstyst. Jag hade icke hört någon dörr

öppnas till de andra rummen. Det måste alltså ha varit på entré-dörren,

det knackat. Om det varit han! Om jag kunnat få se honom, ifall jag ägt

sinnesnärvaro att strax springa ned och öppna! Jag kallsvettades af

ånger och förtviflan, mina pulsar bultade, det var omöjligt att läsa,

allt surrade rundt i mitt hnfvud. Hvarför hade jag icke sett efter hvem

det var, som knackade?

Ah Gud, hvad jag led. Som om kropp och själ tärts af frätande mask och

rost, som om jag smulats sönder bit för bit, lik en gammal möbel. Ah

Gud, jag blir förryckt af denna monomani, jag blir vansinnig af denna

längtan efter att se honom, bara se honom, mer begär jag icke.

Jag vet icke hvad jag gjorde. Jag gick på golfvet som ett sjukt djur.

Det är att få arbetsförmåga, lifskraft, pengar -- allting förödt, det är

att gå under på, om jag icke kan bli herre öfver det.

Det enda, som lindrar, är att låta smärtan få luft -- och jag utgjuter

mina känslor på dessa blad, i brist på en lefvande varelse att tala

till. Det är liksom drägligare nu. Men jag lider, jag lider förfärligt

Jag är så alldeles ensam. Förströelse, umgänge med andra människor

skulle motverka olyckan, men denna afspärrning, detta att jag måste

sitta på post och vänta kväll efter kväll, oviss om han kommer eller

icke, slitas mellan hopp och fruktan minut efter minut, det undergräfver

sista återstoden af min motståndskraft. Nästa gång skall jag bedja honom

låta mig veta, när jag kan vänta honom, så att jag i motsatt fall kan

disponera min tid på annat sätt.

Men resa hem vill jag icke. Då skulle jag åter falla in i min lifsleda.

Jag vill bringa det till en kris. Antingen skall smärtan tvinga mig att

afslita bandet -- och då skall jag störta mig i ett brokigt och verksamt

lif, för att glömma -- eller också skall förhållandet stadgas till en

trygg och öppen vänskap.

Jag _skall_ komma under fund med, om jag blott är en försökskanin eller

om han verkligen håller af mig en smula. Jag reser icke härifrån förrän

jag fått klarhet. Visar det sig, att det hela icke varit annat än

munväder och tidsfördrif, skall jag arbeta mig till likgiltighet, men

bryta med honom vill jag icke. Jag skall då hålla af honom med det

öfverseende, man har för ett stort, något narraktigt barn, hvaraf man

icke får vänta sig några djupare känslor, eller ens någon vänlighet.

I morgon går jag icke på teatern, ty jag vill se om han kommer, och

veta, om det var han som knackade. Men sedan vill jag icke fortsätta

detta klosterlif, som gör mig vapenlös mot min längtan.

_Och så får hvarken smärta eller oro hindra mig från att arbeta_! I

annat fall blir jag så bunden af min ekonomi, att jag icke kan skaffa

mig utväg att döda denna vanvettiga beundran och tillgifvenhet.

_Arbete_ är den ovillkorliga förutsättningen för att jag skall få stanna

här. Och _klarhet_ är syftet. Jag får icke resa härifrån förr än jag

vet, om jag skall uppmuntra eller kväfva min böjelse för honom. Af

ovisshet tycker jag att jag skulle kunna dö, men icke af olycklig

kärlek. I samma minut, som hoppet dör, dör också kärleken.

Och för att få luft, för att icke kväfvas under denna våldsamma

utvecklingsprocess, har jag full rätt att utgjuta mig på dess blad, att

tjuta här, om det lindrar plågorna, låta pennan löpa åstad med hvar

stämning och tanke. Stackars barn, du har så ondt, vi skola kela för dig

den här gången. Du skall få allt hvad du vill, bara du håller dig

andligen frisk. Sedan krisen är lyckligt öfverstånden, på ena eller

andra sättet, skall du kunna arbeta med dubbel energi och

själfständighet; och din dyrköpta erfarenhet skall nog ha sin nytta med

sig för ditt arbete.

Jag känner en lisa så länge jag låter pennan löpa; det är som om friskt

blod runne ur ett sår. Så fort det afstannar känns värken. Lindring

måste jag ha till hvarje pris.

Jag vill icke ge tappt. Jag vill gå ut ur det här som en mer helstöpt

personlighet, därför måste jag uthärda, hvad smältningsprocessen medför.

Intet pjunk! Jag vet, att jag skall ha både kraft och spänstighet nog

att stå profvet, om jag blott har pengar, så att jag kan känna mig fri.

Länge kan det ju icke dröja, innan krisen kommer. Och sedan vet jag,

hvad jag har att göra: arbeta, söka nya människor, bita samman tänderna,

quand même! Då skall den förkastade bli en författarinna af rang, då är

människan knäckt och endast konstnären lefver.

Låt gå för hvilket det skall vara! Friskt mod! När du är fri och kan

resa hvart du vill, lär du väl få bukt med smärtan.

Men var försiktig, kära, älskade barn, lär dig att vara älskvärdt öppen

i ditt umgänge med människor, samtidigt med det du aldrig vidrör dina

egna angelägenheter. Skulle du icke hålla dig för god att visa andra

ditt verkliga lif.

Nu är klockan tio. Nu skall jag äta och dricka mycket öl, så att jag kan

sofva. Och i morgon full frihet. Bara få tiden att gå, tills krisen

kommer. Göra denna förfärliga tid så dräglig som möjligt.

Lefve friheten, själfständigheten, slutenheten!

Godnatt! Kamp till sista andedraget! Frisk, fri, blodfull kamp. Bort med

lojhet och kälkborgarförnuft, här gäller det allt mänskligt i mig, och

mänsklig klokhet blott vill jag ta' råd af. »Det brukas...» duger icke,

då kampen står om lif eller död.

Nu är det kväll igen; klockan fattas tjugo minuter i åtta. Jag har af

skrock icke gjort toalett. Bara satt den ljusröda skärmen på lampan. Jag

fruktar, att han icke kommer, men känner mig jämförelsevis lugn. Om han

kommit, skulle jag säkert ha varit stel och tråkig, och så vore det

ingen glädje med besöket.

Jag undrar, om han blifvit trött på bekantskapen med mig nu?

Hvad jag är lugn i kväll!

Detta är goda tecken. Ja. Håller han mig icke själf kvar, så glider jag

undan, om jag blott får nya omgifningar, nya människor. Jag har, som han

säger, lätt för att glömma.

* * * * *

Nu är klockan half nio. Ännu ingen! Han kommer bestämdt icke. Kan han

vara ond på mig? Eller fann han mig bara tråkig sist?

* * * * *

Klockan är öfver nio. Han kommer således icke. Detta är ren ovänlighet.

Jag var således endast en försökskanin. Han var nyfiken på mig. Och nu

tror han mig vara uttömd.

Detta är förödmjukande. Nu skulle jag vilja vara borta, när han kommer

härnäst. Jag skulle vilja visa honom, att jag kan använda mina aftnar

bättre än till att sitta här instängd och vänta förgäfves.

I kväll är det redan mera af sårad stolthet än af smärta. Bravo! Jag kan

således ännu botas.

Jag har varit för tillmötesgående. Är han verkligen så liten, att han

icke tål vid en kvinnas ödmjukhet!

Jag har lust att alltid vara ute om kvällarna, tills han en gång ber mig

bli hemma. Gör han det icke, betyder det, att han helst vill bli mig

kvitt. På det sättet får jag klarhet, och klarhet är allt hvad jag

begär. Så får jag se att reda mig som jag kan...

Steg!... Jag lyssnar med hjärtat i halsgropen. Men det var i andra

ändan af korridoren.

Och nu är allt tyst.

Skulle jag sitta här kväll efter kväll och bara vänta!

Ivar Mörcke! Du ser ned på mig som på en myra. Kunde du då icke förstå,

att det endast var min skygghet, som kom mig att se så tom ut?

Hur skall vårt nästa möte bli? Nu har jag lidit af ovissheten så, att

det åter är endast nyfikenhet.

Men hvarför vara låg och falsk och elak? Har jag då icke hållit af

honom, fast det räckte så kort? Skall jag icke vara en bättre människa,

när jag går ifrån honom, än när vi möttes? Sannare, mindre grof, mera

kvinnlig? Resignerad och lugn.

Det är sorg att ha vägts i hans hand och bli kastad bort, men hvarför

skall sorgen göra mig bitter? Kan jag icke genom att vara stor och god

bäst visa honom, att jag varit värd att behålla? Ligger det icke något

lågt i att icke kunna taga en sorg ur den hand man älskar?

Jag vill vara borta hvarje kväll tills hans födelsedag. Då skickar jag

honom min bukett. Och så på lördag kan jag resa.

Och jag skall kunna skrifva min roman om kvinnan, som dog af att ha

varit en leksak för den man, hon älskat med hela sin lidelsefulla själ.

Den dikten skall bli min bikt.

Och om jag får bref, svarar jag blott: »det finnes människor, som glida

undan, då ingen håller dem kvar. Jag tror, det är trofasta naturer, fast

lidandet kan bli så svårt, att de icke uthärda -- -- -- --»

Dumt att tala så mycket om den dag man icke sett!

_En kris, ett afgörande_, det är hvad jag måste ha. Lika godt på hvad

sätt.

Jag talar i vemod nu, med tårar i mina ögon. Hade han känt mig, skulle

han icke kunnat behandla mig så. Jag skulle ha tillbedt honom så ödmjukt

och så trofast. Alltid. Är jag då en af dem, man finner på gatan?

* * * * *

Det är morgon, rummet är kallt, men brasan bullrar borta i kakelugnen.

Jag är nyss klädd och har druckit mitt morgonkaffe.

Jag hade i går kväll föresatt mig, att om det fanns någon möjlighet, så

skulle jag ha ro och sömn. Jag öppnade fönstret så att den kalla

nattluften strömmade in och kylde ut rummet, och jag gick fram och

tillbaka en hel timme, tror jag. Jag gick tills jag var så trött, att

kroppen måste falla i hvila, och så lade jag mig. Jag somnade också och

sof i ett enda drag tills klockan var sju. Men då började ångesten på

nytt. Hade jag sårat honom? O, Gud, hvarför skall jag vara grof, hvarför

skall jag vara en igelkott, hvarför skall jag ständigt stöta honom, som

jag håller mer af än någon annan människa i världen?

Själsoron hade uttömt mina krafter; jag var trött som efter en

genomarbetad natt.

Och nu -- jag är så matt, att det går rundt för mina ögon hvar gång jag

reser mig. Men jag vill hålla ut. Jag vill icke fara härifrån förr än

jag återsett honom, förr än jag fått klarhet. Jag skall göra allt hvad

jag kan för att uppehålla kroppskrafterna, jag skall taga in järn och

vin, jag skall ingenting spara. Sedan jag stridt igenom denna kris, kan

jag försjunka i stillhet och med en stark andes lugna resignation gå upp

i arbetet. Nu gäller det bara att icke brytas, att vinna tid, tills

denna själsfeber lagt sig. Sedan blir det att söka bota de härjningar

den kan ha åstadkommit. Det måste utveckla mig, detta. Kasta mig ännu

mera tillbaka på mina egna resurser. Jag hoppas att jag skall bli en

bättre människa genom detta.

Jag känner i dag endast ett djupt och stilla vemod, ingen harm, ingen

sårad stolthet. Han har intet förbrutit. Endast olyckliga yttre

förhållanden ha gjort, att jag ingenting kunnat bli för honom.

Men jag kan bli god mot alla andra, för hans skull, jag kan bli god i

mitt hjärta, så att jag känner mig värd hans tillgifvenhet, fast den

aldrig kom mig till del; jag kan vara stark och sann, så att jag vet mig

förtjäna hans aktning, fast han aldrig stod mig så nära, att han lärde

känna hvem jag var. Jag skall bli en konstnär och med mina verk skall

jag nå honom.

Det är första gången, jag hyser verklig beundran för en människa, första

gången jag helt och i allt ser upp till en annan varelse. Den känsla,

som härigenom väckts hos mig, vill jag taga vara på. Jag har ju år efter

år, dag efter dag sökt efter detta enda: en som är större än jag, till

sin inre människa. Nu då jag funnit hvad jag sökt, vill jag icke fuska

bort den sorgsna glädje, jag känner; nu vill jag icke i något vara liten

och lågsinnad.

Min kung, min kejsare, så stor och harmonisk som din ande nu står för

mig, så stor och harmonisk skall den dyrkan vara, som jag ägnar dig.

Konstverk skola vara mina böner och mina offer åt dig. Antikt lugna,

plastiska konstverk med innehåll af lefvande och varmt lif.

I arbetet skall jag söka dig ännu när du icke unnar mig att se ditt

ansikte.

Jag har ett enda mål: visa dig att jag var värd, hvad du aldrig gaf.

Det är ett eldprof detta, och det hotar att verka upplösande på själfva

min varelses grundämnen, men när jag gått ut därur, skall det visa sig,

att jag varit af den rätta, härdiga metallen, och att jag då först

blifvit, hvad jag kunde bli.

Haf därför tack, älskade, för hvar smärta jag lider, ty den kommer från

din hand, som jag kysser utan att du vet det. Om du vill sarga mig,

skall jag icke draga mig undan och icke klaga. Jag skall rifva undan min

tröja, så att du ser den nakna huden skälfva vid hjärtats slag. Men du

skall icke stöta till, du skall blott leka tanklöst med knifven, till

tidsfördrif. Det skall blöda en smula, men du kommer icke att ge akt på

det.

Jag är dig så olik. Du skall aldrig lära dig att förstå min skygga

natur. Men du skall förstå mina arbeten.

Jag fordrar nu icke längre, hvad du icke kan ge. Jag fordrar icke ditt

intresse, ty du kan ej se mig annorlunda, än som vore jag fadd och tom.

Jag fordrar icke, att du håller af mig, ty du tror mig grof, som min

klädnad är. Jag fordrar icke, att du skall vara beständig, ty jag var

aldrig annat för dig än en fattig förströelse.

Jag skall finna mig i mitt öde. Jag vill icke söka någon ersättning för

dig. Ingen skulle fylla din plats. Odysseus! alla stackars snyltgäster i

mitt slott kunna icke spänna din båge.

Nej, jag vill väfva en likdräkt åt vår kärlek; och väfven skall växa

till ett konstverk, värdt att gömmas och beundras; men då den är färdig,

vill jag dö, då är jag trött af arbetet, gammal och grå.

Min Odysseus skall komma och se huru jag väft. Jag skall då vara borta,

men han skall förstå, att som han skötte bågen, förstod också Penelopeia

att sköta sin lätta spole.

Jag är icke olycklig längre. Jag vill böja mitt hufvud och i stilla flit

möta dagar som komma och dagar som gå. Jag är icke olycklig, men sorgen

bor i mitt hjärta. Jag älskar den, ty den gafs mig af honom -- min

kejsare, min kung!

* * * * *

I lördags, sista gången han var här, frågade han mig, om jag läst detta

och om jag läst det. Naturligtvis fann han mig i hög grad obildad.

Så kom han att tala om den där »tron», som spelar en så stor roll i

dikten. Han finner det löjligt, att en man behöfver någon som »tror» på

honom. En kvinna, som icke har annat än kärlek att utfylla lifvet med

(protest från min sida) behöfver kanske vara så där förvissad om, att

någon älskar henne; men en man!

Två dagar såg jag icke en skymt af honom. Men så i går.

Jag hade varit verksam. När jag gick hem från min engelska lektion,

tänkte jag just, att om jag bara kommer ut bland människor och kan

arbeta, så är det ingen fara.

Jag satt på en stol, ännu klädd i kappa och hatt, just i begrepp att

byta om skor, då han kom smitande in utan en knackning ens.

Stor förtjusning!

-- Jag var så rädd, att ni blifvit ond för något.

-- Jag blir hvarken ond eller god utan skäl.

Vi togo plats, jag i min favoritställning, på tvären af en stol med

händerna öfver dess ryggstöd. Han satt litet lägre än jag, och vi kunde

se hvarandra rakt in i ögonen. Jag var så lugn och så glad; kände mig

alldeles som ett förtroendefullt barn. Och han var så god. Vi talade om

hans verk, mest om _Drömmar i purpur_ och _Memento mori_. Han sade, att

det fanns en sida i den senare boken, som han skrifvit direkt ur sitt

hjärta. Ack, denna sida, som jag kan utantill och som är mig den

härligaste, mest vemodsfulla dikt jag känner. Han tycktes glad åt att

jag läst honom så uppmärksamt. Och han kysste mig länge, länge. Och jag

var så lycklig att få sitta med mina händer i hans, strykande min kind

emot dem. Och han lekte med mitt ena lilla öra, drog helt sakta i dess

snibb. Vi äro som två bekymmerslösa barn.

Men så skulle han gå.

-- Omfamna mig en gång!

Jag reste mig och sträckte armarna omkring hans hals, helt lätt, så att

jag kunde se upp i hans goda, vänliga ansikte, lugnt och lidelsefritt

som en kvinnas, endast med en tindrande godhet i blicken. Han lade

armarna kring min midja.

-- Det är så underligt att taga i er! Man är rädd att ni skall knäckas

af på midten. Det är något så mjukt och så vekt.

* * * * *

I går morse, när Elin kom in och skulle bädda upp min säng, märkte jag,

hur hon ansträngde sig att synas glad och fryntlig som vanligt. Men

krafterna ville icke räcka till. Slutligen frågade jag henne, hur det

var fatt. Hon brast ut i våldsam gråt. Det var något i hennes behärskade

förtviflan, som gjorde henne obeskrifligt vacker.

Johansson hade varit där nere på morgonen och sagt henne, att han skulle

resa till Amerika i mars.

-- Det är väl för att undkomma mig, hade hon sagt.

-- Ja visst är det så, hade han svarat skämtande och skrattande -- att

du kunde gissa så rätt!

Lefva -- hvarför skall man lefva, när det är så förfärligt! Denna

förtviflan låg henne som ett klippblock öfver bröstet. Hon hade knappt

luft nog att gråta.

Jag talade till henne.

Åh, att vara tjänsteflicka, det är ju att knappt få anses som människa,

hon får icke ha känslor som de andra. Hon är ett ingenting. Hvad betyder

det, om hon lider? Hvar och en har rätt att behandla henne som han vill.

Hon skall fördraga allting. Det är bara hennes skyldighet. -- Åh, att

bli helt vansinnig! Då känner man åtminstone icke sitt elände.

Jag talade åter, frågade om hon icke hade någon som hon höll af och

kunde förtro sig till?

Nej, systern skrattar bara och säger, att hon är dum. Hon måtte väl

kunna begripa, att han icke bryr sig om henne!

Jag förstod, att det var visshet hon behöfde. Att denna slitning mellan

hopp och fruktan var värre än allt annat. Om han bara ville säga rent ut

i stället för att vika undan, så skulle bon väl tycka, det var bättre?

Ack, ja, ja. Men när hon frågar honom, slår han bara bort det i skämt.

Alltid lika flegmatisk, godmodig och oåtkomlig. Hon kan aldrig få

klarhet.

Ja, det är det, som är det otäcka, att en man aldrig anser sig skyldig

att säga sanningen.

Ja, och en kvinna måste tiga och vänta. Det är ju icke tillbörligt, att

hon yttrar sig och begär ett afgörande.

Nej, det är icke tillbörligt, men allt tyckes mig vara bättre än denna

slitning mellan farhågor och hopp.

-- Åh, jag är så utpinad, så utpinad! -- Hur orättfärdigt är det icke,

att den ena människan skall ha rätt att plåga den andra på det sättet.

Ja, det är orättfärdigt att lägga en på sträckbänk, när en enda dolkstöt

kunde göra pinan kort.

Men mot en tjänsteflicka kan man göra hur man vill. Hon har ingen rätt

att hålla sig med känslor; med henne talar man icke. -- Förr gick jag

som i en dröm och jag var glad däråt. Jag förstod ingenting. Nu har jag

vaknat, nu ser jag. Hvarför skall man lefva, hvarför skall man lefva!

Så lugnade hon sig åter och grät sakta vid min skuldra.

Hon visste, att han just nu hade ekonomiska svårigheter och lefde i

oenighet med sina föräldrar; att han var nedtyngd och orolig. Men han

talade aldrig därom. Han kunde smeka henne och skämta med henne -- men

hon törstade efter att vara någonting mera för honom -- bara som en

trogen, vänlig hund. Men försökte hon tala allvar, slog han alltid bort

det, gaf henne en kyss och gick.

-- Och så skall jag sitta härnere och gräma mig, gräma mig. -- Och veta,

att all hennes tillbedjan är honom intet värd.

Kunde hon blott skaffa sig visshet om, att det skall bli slut, så vore

allt bättre.

Ja visst! Det var ju ingenting annat hon begärde. Bara ett slut på denna

outhärdliga tortyr, som redan räckt ett halft år. Finge hon blott denna

visshet, som hon förgäfves tiggde, skulle hon bli lugn. Men aldrig,

aldrig mer skulle hon kunna bli loj och tanklös, som förr. Hela lifvet

hade fått ett annat utseende. -- Men jag vet, jag skulle sträfva efter

att bli god. Och jag skulle bära det! Bara icke detta, icke detta!

Stackare! Men nu skulle hon försöka att hålla modet uppe en liten tid.

Det måste ju komma ett afgörande, och efteråt skulle det ju alltid bli

bättre än nu.

O, ja; om hon endast finge en smula ro, så att hon kunde arbeta med sig

själf, tvinga sig själf och komma öfver det. Men en tjänsteflicka finge

aldrig tänka på sig själf, hon skulle vara glad mot alla, det har enhvar

rätt att fordra af henne. -- Åh, man blir så trött af det -- så trött.

Hon lade handen öfver hjässan i det ansiktet vändes uppåt; och ögonen

glänste fulla af tårar.

* * * * *