XVI.

Detta blef inledning till en mångårig, mer och mer öppenhjärtig bref

växling mellan Elsa Finne och Knut Herman. Den ton, han anslagit, fann

stark resonans inom henne. Ensam som hon var, lockade det henne dess

mera att få tala i bref om allt, som intresserade och sysselsatte henne

för ögonblicket, och hon skref så omedelbart, som om hon suttit i

skymningen och språkat med en gammal vän, för hvilken hon icke behöfde

väga sina ord, därför att han aldrig misskände hennes mening. Så kom

förtroligheten smygande af sig själf, och ni blef till du i brefven

långt innan de båda blifvit personliga vänner.

Den personliga bekantskapen fick ett mera långsamt förlopp. Den

grundlades under en sommarmånad i Knut Hermans föräldrahus, dit Elsa

Finne på hans begäran blifvit bjuden af hans mor, som var änka efter

provinsialläkaren i orten. Den gamla frun åtnjöt berättigadt anseende

för fromhet och rättrogenhet, men hade en enda svaghet: sin son. Mycken

sorg hade han vållat henne med sin otro, och många varma böner hade hon

uppsändt för hans själs frälsning, ty hon visste, att han icke blott

icke vandrade Herrans vägar, utan till yttermera visso högröstadt och

utmanande marscherade utför den väg, som leder till förtappelse -- --

men förneka honom sin kärlek kunde hon icke, det fick Gud förlåta henne.

Det som oroade henne svårast, näst ångesten för hans själ, var också

tanken på att han med sina förskräckliga åsikter skulle gå och ställa

det illa för sig i lifvet. Hvar sommar och hvar jul kom han regelbundet

till sitt gamla hem, och då var mamma-Stina ett enda strålande solsken

af lycka öfver att ha otron under sitt tak. Hans vänner voro då alltid

välkomna i hans hem och mamma-Stina skref blindt och inbjöd hvemhelst

han utpekade. -- Att det denna gång var fråga om en dam, hade vållat

henne en smula bryderi; men då han ville så ha det, fick det ju ske.

Det var icke utan en viss förlägenhet Knut Herman mötte Elsa Finne vid

stationen, och det kostade i början rätt mycken ansträngning från ömse

håll att bevara den förtroliga tonen från brefven De båda

personligheterna reagerade så helt olika mot hvarandra, skyggheten

krympte nerverna, och den instinktiva motsättningen mellan man och

kvinna gjorde sig helt annorlunda gällande i umgänget än i brefven, men

den öfvervanns så småningom tack vare Elsa Finnes energiska bemödanden.

Hon var ju så mycket äldre än han och kände sig just därför dubbelt

förpliktad att visa sig den ovanliga situationen vuxen. Det var först

efter lång tvekan, hon mottagit fru Hermans inbjudning, men då hon nu

var här, ville hon komma med heder från saken. Från första stund slöt

hon sig varmt till Knut Hermans mor, med öppen föresats att om möjligt

vinna hennes tillgifvenhet. Det lyckades öfver förväntan; de båda

damerna sympatiserade strax, åldersskillnaden befanns icke oöfverstiglig

och snart stod Elsa som ett föreningsband mellan mor och son i stället

för motsatsen, som mamma-Stina fruktat, medan hon ännu misstänkte, att

där fanns någon skymt af erotik med i spelet.

Månaden gick som en vecka utan en mulen dag, Knut Herman återvände till

hufvudstaden, Elsa till Tibble, och brefväxlingen började på nytt. Det

blef vinter med mörker och arbetsfeber, det blef vår med sol och

snödroppar, det blef sommar, och allt stod i blom, och Elsa Finne vann

med ett nytt verk plötsligt namn som en af sin samtids främsta

berätterskor.

Boken hette _Ikaroslängtan_ och var en själfbekännelse, var historien om

hennes eget lif, gifven i stora linjer och med en betagande känslans

innerlighet. Det var verklighetsdiktning lyft upp i en blåare luft, det

var lefvande människor, men hvarken Per eller Pål, som det litterära

skvallret kunde utpeka, det var en smidig och stark stil, förnäm i sin

konstfulla enkelhet och nästan kärf i sin skygghet för all effekt på

sanningens bekostnad. Det var icke den verklighetsdiktning som

florerade, det var något annat och något nytt, och om det än icke ägde

en Ivar Mörckes färgrikedom och glans, ägde det i utbyte mera djup i

själsskildringen. Det handlade om kärlek, om en ung kvinnas flykt mot

solen och fall mot jorden, och framställningen bars af en sorgtyngd

längtan med starka vingar.

Tidpunkten för bokens framkomst var gynnsam, och alla andra små

faktorer, som tillsammans skapa framgång åt ett diktverk, när inneboende

möjligheter äro förhanden, förenade sig händelsevis att bereda

_Ikaroslängtan_ ett mottagande, som författarinnan aldrig ens i sina

mest högtflygande förhoppningar vågat drömma om. Det kom öfver henne en

dödlig ångest och blygsel, ty känslan af hennes egen ovärdighet, växte

under de loford, som strömmade öfver henne, och hon tänkte med skräck på

den dag, då sanningen skulle bli uppenbar, och diktens drottning för en

dag som en afslöjad trasprinsessa åter skulle drifvas bort från

parnassen.

Knut Herman, som i sällskap med mamma-Stina tillbringade sommaren i

Elsas lilla hem, hjälpte henne att hålla modet uppe, Knut Herman, som

under sitt stretande i parnassens uppförsbacke aldrig rönt någon

framgång för egen del, men däremot fått sin diktarhud rätt väl garfvad,

visade sig vara situationen vuxen. Det fanns icke en skymt af afund i

hans hederliga själ, tvärtom, han njöt i fulla drag af att se sin

yrkessyster midt i ärans och popularitetens solgass, men det imponerade

icke på honom och förändrade ingenting i hans egen syn på tingen. For

honom var hon just den Elsa Finne, hon varit förut, hvars begåfning han

sett förr än någon annan och hvars begränsning han kände bättre än någon

annan; och det var henne en njutning att af och till höra hans beska

sarkasmer med en underton af personlig tillgifvenhet slå ned ibland allt

det välvilliga smickret utan tillgifvenhet. -- När sommarn var förbi,

och Elsa satt ensam kvar i Tibble, kämpande med den tomhet, han lämnat

efter sig, kändes det som skulle hon med glädje ha offrat all sin

nyförvärfvade berömmelse för en skymningsstund vid brasan med honom och

hans mor.

Åter gräfde hon sig ned i sitt arbete, och arbetet strök med sina

välsignande händer öfver hennes feberheta panna, gaf glömska och

lindring för dagens timmar, men kastade henne hvar kväll, uttröttad som

en trasa, värnlös i längtans armar.

Skapandet kostade henne långt mera ansträngning nu, ty hon vred sig

under medvetandet om sitt stora rykte, och ansvarskänslan blef så stark

inom henne, att den tyngde hennes förr så lättflygande inbillningskraft.

Hon splittrade väl också sin tid och sina krafter på småting till

kalendrar och tidskrifter i in- och utlandet, visst är att det stora

verk, som hon drömde om, aldrig kom till. Likväl växte hennes rykte

ständigt, ty där fanns rika löften också i det minsta som lämnade hennes

hand, och själfva hennes tystnad möttes med spänd förväntan.

Men åren gingo; och allt underligare blef hon till mods, kände sig på en

gång så gammal och så ung. Världen låg öppen för henne, och hon tänkte

med vemod på, att hon just nu borde ha börjat lefva sitt lif.

Ofta hade Knut Herman velat öfvertala henne till att flytta till

hufvudstaden och intaga sin plats i kulturlifvets brännpunkt, eller att

åtminstone komma dit någon gång på besök, göra bekantskap med den unga

vitterhetens målsmän, låta fantasi och sinne uppfriskas af musik och

konst -- han målade allt i frestande färger både skriftligen och

muntligen; och nog hade det lockat henne, och ofta hade hon tänkt resa,

men i sista stund hade hon alltid hållits tillbaka af en oförklarlig,

instinktiv ångest. Hon kände omöjligheten af att personligen uppbära

sitt rykte, inbillade sig vara både i yttre och inre mening så föga

presentabel, att hon hellre borde resignera först som sist, stanna där

hon var och icke förstöra den litterärt intresserade allmänhetens

illusioner. Det fanns ingen landsort i andens rike, och från sin

undangömda vrå kunde hon mycket väl följa med allt, som tilldrog sig i

brännpunkten. Knut Hermans bref innehöllo alla personalia, som det

intresserade henne att känna, och böcker, tidskrifter och tidningar hade

hon nu råd att köpa, om än icke tillräckligt för att helt stilla sin

andes hunger. Hvarför skulle hon då resa? Det skulle väl dessutom bli

mycket dyrt -- --? Närhelst hon tänkte på, hur hon skulle taga sig ut i

hufvudstaden, rodnade hon som en ung flicka vid tanken på den hon helst

vill möta. Hon föreställde sig dessa eleganta hufvudstadsbor, herrar och

damer, hur skulle de icke anse sig ha rätt att truga sig på henne med

krus och komplimanger och småleenden och tomma ord om det, som för henne

var heligt: hennes arbete. Men hon kände det, som om dessa människor

varit fiender till hennes innersta sträfvan. För dem var det blott en

ytlig lek, detta som för henne var djupaste allvar. Där stod en atmosfär

af själfviskhet och flärd omkring dem alla. De talade så mycket och så

högt om konst och frågor, alla sökte proklamera hvar sin lilla kåltäppa

som kulturens förnämsta nyodling, och sneglade föraktfullt till grannens

blomstergård eller potatisland. Fanns det då ingen stor nog att erkänna

sin egen begränsning och njuta utan förbehåll och älska utan afund också

de blommor och skördar, som växte på andras mark!

Det rasade nu i tidningar och tidskrifter en häftig fejd om en diktares

namn, och striden hade upprört henne, ty den kom med minnet om en vårdag

för länge sedan. -- -- Hon stod vid fönstret i sitt arbetsrum, det fina

regnet dref som rök öfver trädens toppar och föll med sakta sus till

jorden. Hela världen var som ett ändlöst grått i grått, där låg slöja

öfver allt. Hon tänkte: sådan är våren här i norden; så sollöst grå, så

öfvergifvet sorgesam är också våren i vår diktning. -- -- Kanske drömde

hon också om att själf en gång lyfta vingarna och höja sig öfver

dimmorna.

I den stämningen satte hon sig att läsa, med armbågarna på bordet och

hufvudet stödt mot händerna, och hon läste och läste, medan regnet föll

oaflåtligt, oafbrutet, och hon hörde intet annat ljud i världen än en

utestängd kycklings pip, men det föreföll henne till sist, som om det

kommit inifrån, från hennes egen själ; ty här i denna bok fanns ju allt,

hvad hon längtat att få sagdt, blott större, starkare, manligare än hon

själf någonsin skulle kunna säga det, och hon grät af beundran och

smärta -- -- aldrig skulle hon kunna åstadkomma någonting värdt att

nämnas i samma andedrag som detta!

Boken hette _Drömmar i purpur_ af _Ivar Mörcke_.

Allt från den dagen hade hon dyrkat honom som den främste af sin samtids

skalder, och samtiden hade också beundrande knäböjt för hans snille.

Själf hade han sedan ständigt utvecklats, och hvart verk af hans hand

hade varit en ny seger; men framgång föder afund, och afunden hat, och

hatet finner alltid sin väg. En pedant drog i härnad mot hans

interpunktion, två drönare, som aldrig kunnat följa hans tankes flykt,

fingo då plötsligt mod att häckla den, och en tredje slog sig till

riddare på den moraliska haltlösheten af hans diktning. Därmed var

fältet öppet och slaget fritt. Kritiken kastade sig plötsligt öfver

honom, och samma konstförståndiga allmänhet, som nyss knäböjt för hans

snille, reste sig, vände ryggen åt sin idol. Ungdomen, som gärna lystrar

till rop utifrån och gärna stenar sina gamla gudar, tröttnade på hans

starka och klara färger, lockades af symbolismens blådis. Naturalismens

epigoner reste sig och upptogo åter kampen mot sin besegrare. Alla

började plötsligt misstro det snille, de nyss beundrat, tvifla på hans

ord, på hans konstnärliga ärlighet; och snart stämplades han offentligen

som en skicklig diktmakare, hvars poetiska uttryck voro tomma fraser,

med hvilka han kastade boll som en jonglör med klingande bjällror inför

ett högt äradt publikum.

Han teg och arbetade; han kastade sin gripande lofsång till döden,

_Memento mori_, för sina belackares fötter -- och det blef tyst ett

ögonblick, men snart var striden åter i full gång. Hvilket lysande

vittnesbörd om ovederhäftigheten af hans genius var icke detta nya

diktverk! Ty det fanns ju intet sammanhang, ingen inre utveckling, ingen

brygga mellan den stojande lifslusten i hans _Drömmar i purpur_ och det

vemodsfulla dödskoketteriet i _Memento mori_.

Länge hade Elsa Finne från sin undangömda vrå följt stridens gång med en

växande längtan att höja sin hand och slå ett slag. Hon kände denna

längtan dess starkare, då hon just för tillfället var föremål för en

oförtjänt respekt af dessa samma skribenter, som med småsint skadeglädje

tycktes njuta af att draga ned den store diktare, med hvilken hon

andligen kände sig närmast i släkt. Hon visste, att hon just nu ägde

makt att göra sig hörd, och hon ansåg sig därför knappast ens ha rätt

att tiga. Så skref hon sin dikt _Till Ivar Mörcke_ och sände den till en

tidskrift, som offentliggjorde den under hennes namn.

Det var en lofsång öfver hans lifsverk, ett svärdshugg mot hans

belackare, en entusiastisk hyllning åt hans snille. Den slutade så:

Jag kan vittna: mången gnista

flög från svärdet, som du svingat

mot det hvardagsgrå och trista

på vår diktnings firmament.

Jag har känt, hvad du har känt,

längtan att se mörkret glittra.

Jag har hört, hur varmt det klingat

från din vemodsstämda cittra,

då din sorg till dans du tvingat.

Men en våldsamt kufvad smärta

skalf dock alltid i din sång.

Midt i glädjens Backuståg

sorgen, klutad ut i bjärta

trasor gick sin tunga gång,

och förgäfves skalden virat

vallmo i hans gråa hår

och med blåa drufvor sirat

pannans hvalf, där smärtan låg

hålögd, hjärtesjuk och teg.

Blicken talte. Smärtans tår

glödde under ögonfransen,

medan han med tunga steg

trött till döden trådde dansen.

Dödens djupa allvar bor i

dina purpurröda _Drömmar_.

Lifvets röda glädje strömmar

djupast i _Memento mori_.