En vecka efter det hennes första lilla bok utkommit fick Elsa ett bref
med adress: _Författarinnan Elsa Finne_, skrifven med en för henne
obekant stil. Det vållade henne en häftig hjärtklappning, och hon vägde
det länge i sin hand innan hon vågade tro, att hon själf var den rätta
adressaten. Slutligen bröt hon det likväl och läste:
Kära yrkessyster! (nybildning efter cher confrère, som onekligen
låter bättre).
Tack för länge sedan och tack för senast. Jag vet icke, om ni ännu
erinrar er en ung man, som ni förra hösten räckte en hjälpande hand
och därmed kanske räddade från att drunkna i den sedliga
förtrytelse, han med ett visst föredrag uppväckt i den goda staden
Tibble. (Hvilken fantastisk idé för resten att uppträda som
samhällsförbättrare i det förträffliga Tibble!) Denne unge man har
nu fått en oöfvervinnelig lust att vara den förste, som räcker er
sin hand med tack för er vackra lilla bok.
Visste jag det icke och sade jag er det icke strax? Ni har af goda
feer fått fantasiens gåfva, den grundfond af malm, hvaraf lifvets
två välsignade och förbannade bildgjutare: lidande och arbete, kunna
dana en diktare. Där den malmen finns, glittrar den alltid fram i
blicken (er var närsynt med ett fjärrsynt uttryck), och jag kände,
när jag nu läste er bok, något af den glädje, en geognost måtte
erfara, när hans förutsägelse besannas: att där fanns guld i jorden.
Låt mig därför vara den förste som hälsar er välkommen i vår unga
diktning! För allt som har snille och själ skola vi andra
jordarbetare i vingården alltid vara beredda att bugande lämna
plats. Vi dyrka dock alla samma gud, vi med våra spadar, spett och
hackor, ni med era upptäcktsfärder i fantasiens sollysta rymd. I vår
herres hus äro många boningar, och i detta land lär det väl alltid
bli utrymme nog på Parnassen! Endast den diktning, som öfverlefvat
sig själf, bär afvog sköld mot det unga. Så långt ha vi ännu icke
hunnit, vi som fått oss den vanskliga uppgiften förelagd, att bryta
väg för en verklighetsdiktning i detta karga och solfattiga land,
där poesiens genius under många år sväfvat så högt mot den blå
tomhet, som kallas himmel, att ingen människa längre kunde se henne
från jorden. Hela hemligheten med den strid, som för närvarande
rasar omkring vår parnass, är, att det gäller vara eller icke vara
för blåpoeterna, som hittills hyllats öfver måttan för sina
fantastiska evolutioner utom synhåll, och nu frukta, att hyllningen
skall utebli, om vi med vår fordran på realitet lyckas draga dem
under sunda förnuftets kontroll. Därför försvara de sig med näbbar
och klor i religionens och sedlighetens och fosterlandets namn --
som om icke _vi_ vore de verkligt religiösa, sedliga, fosterländska
just i vårt kraf på en religion, en sedlighet och en fosterländskhet,
som är mera än tomma ord.
Att vi gråvädersmän dock icke äro förblindade af något slags
fanatism för det grå, ha vi väl också visat. Mins ni i fjol, då den
okände Ivar Mörcke plötsligt, som fallen från himmeln, stod midt
ibland oss, lik en diktens furste, klädd i guldstickad purpur,
gnistrande af ädelstenar, och förkunnade lifslustens evangelium.
Icke vände vi honom väl ryggen, vi unge, af ängslan att denne
diktens ljusbringare och förnyare skulle förstöra vårt kära gråväder
med sitt snille? Tvärtom, vi planterade våra hackor och spadar i
jorden för en stund och flockade oss välkomnande omkring hans
fladdrande purpurmantel -- samtidigt med det vår kära allmänhet, som
alltid lätt lockas af det lysande och färgrika, och som dessutom
tröttnat på det trista och grå (det vill säga på oss!) korade honom
till sin konung för en dag. -- Så skola vi också nu välkomnande
hälsa den främmande fågel, som susar fram öfver våra hufvuden och
flyger så lätt och så högt, att ingen tror, hon flyger »med stäckta
vingar». Och icke heller skola vi misskänna er, om den suveräna
allmänheten, som är en nyckfull gammal dam, en gång skulle komma att
kora er till sin drottning för en dag.
I det hela taget synes det mig, som skulle det finnas en viss andlig
frändskap mellan ert och Ivar Mörckes diktarkynne -- jag menar
egentligen i bådas er uppåtsträfvande riktning, ty det kan eljes
icke vara min mening att hvarken jämföra eller likställa. Han är ju
i sin diktning typiskt manlig och ni är så äkta kvinnlig i ordets
vackraste bemärkelse; han är en hjältetenor, som med sina höga och
klara toner bedårar alla (kanske ändå mest kvinnorna?), då han
sjunger om lifvets glädje, som är sinnesberusning; ni är en ljus och
ren sopran, som sjunger vekt och innerligt om sin längtan -- och den
sitter djupare hos er. Där strömmar genom er drömprosa en fläkt af
äkta feminin, det vill säga instinktiv och icke dogmatisk
sedlighetskänsla (låter ordet främmande i min mun?), som helt visst
skall vinna er många vänner.
Hvad Ivar Mörcke beträffar, så är han sedan förra hösten bosatt i
hufvudstaden, och sedan han nu är vår inhemska vitterhets lejon, gå
här naturligtvis många rykten om hans underliga lif och färd. Få
människor känna honom för öfrigt, och det är just, som ville han
gärna stanna kvar lik en myt i dunklet, där han arbetar. Han arbetar
nätterna om, sägs det, sofver om dagarna, trifs bäst i mörker
-- denna de röda drömmarnas skald. Vi unga känna honom knappt; han
umgås med ingen. Han är ju ett tiotal år äldre än vi (underligt för
resten, att båda vår vitterhets senaste recentiorer äro äldre till
lefnadsåren än vi juniorer!), och de åren har han tillbragt på resor
i främmande land. Gud vet då hvarifrån alla legenderna stamma om
hans tusen galanta äfventyr! Han är ju helt borgerligt gift, vet
man, och har fyra barn, som gå i skola här, men hans äktenskap skall
vara rätt otvunget -- och i vår hederligt borgerliga hufvudstad
täflar hans Don-Juans-gloria redan med hans skaldegloria -- båda
locka kvinnor, som mal dragas mot ljus. -- -- -- Men jag ser, att
mitt bref redan blifvit långt, och att jag råkat in i en ton af
förtroligt samspråk, som jag hoppas ni icke misstycker -- den
bevisar ju egentligen endast, att det tilltalsord, hvarmed jag
inledt milt bref, är för mera än ett tomt ord. I själfva verket
inbillar jag mig nästan, att vi äro gamla vänner, som skulle ha nöje
och nytta af att åter få träffas någon gång och kunna språka helt
uppriktigt och förtroligt med hvarandra -- så som intelligenta
kvinnor och män borde kunna talas vid utan att det nödvändigt
behöfde vara fråga om det där banala som kallas kurtis. Skulle ni
händelsevis vara af samma mening, skrifver ni nu ett lika långt och
lika uppriktigt bref till er mycket tacksamme
_Knut Herman_.