Elsa Finne satt i sitt arbetsrum och stirrade mot väster, där solen gick
ned. Framför henne på bordet låg ett bref från Knut Herman. Han skref:
-- -- Jag träffade nyss Ivar Mörcke, och vi talade om dig. Han sade,
att han så gärna skulle vilja göra din bekantskap. Han tycktes
verkligen rörd af ditt inlägg i striden -- åtminstone så pass rörd,
som man kan bli, då man är så själfupptagen som den mannen är. (All
aktning för hans snille.)
Nå, han har skäl att vara tacksam. Du är nog den första kvinna som
offentligen vågat besjunga honom; du skulle troligen icke ha vågat
göra det, om du känt honom personligen. Nu, efteråt, tycker jag
nästan du har en viss förpliktelse att riskera också den personliga
bekantskapen!
Skämt åsido: Jag tycker, att du ändtligen en gång kunde göra allvar
af att komma hit upp! Vi skola icke bita dig utan visa dig all
möjlig älskvärdhet -- och du bör väl ändå en gång upphöra att vara
en myt för hufvudstaden -- --
Hon stirrade mot horisonten. Det lockade mer och mer -- hon drogs mot
solnedgången. --
Hon var trettioåtta år, då hon som erkänd författarinna återsåg
hufvudstaden, och hon gaf intryck af en människa, som bränt sina
illusioner, gjort upp sin räkning med lifvet. Hon trodde sig vara både
gammal och ful, och hon var hvarken ung eller vacker, blott spänstig och
smärt med kolsvart hår utan en enda silfverstrimma; men färgen kunde
skifta på hennes kinder, och ögonen kunde tindra som om hon ännu varit
ung och glad.
Hon stod i vinterbrytningen, då naturen får hetsiga färger; där var
något af öfvergångstidens feber i hennes blod.
Nutidskvinnans känslolif är ömtåligt. Hennes längtan är långt hetare än
blott blodets feber, långt starkare än blott hjärtats trånad; den är hos
de högst utvecklade en tärande andens hunger, som kan medföra döden, om
den icke stillas -- och den stillas nästan aldrig.
Detta är historien om Elsa Finnes vinterbrytning. Må hon berätta den med
egna ord. Och må den läsas med allvar, ty med allvar är den skrifven.
Ingen känner starkare, än den som skall dö, behofvet att vara sann, att
aflasta allt hvad han burit på, att bekänna tills allt är sagdt. Hon,
som talar här, har känt det, som om denna bikt vore en skuld, den hon
hade att betala till lifvet. Hon har velat visa, hvarför hon icke kunde
lefva. Hon försvarar sin död, icke sitt lif.