Tunga blefvo dygnen, veckorna, månaderna, som följde. Hvad hjälpte det
allt hvad doktorn försäkrade, Elsas samvete anklagade henne för mord och
dömde henne skyldig, och mot den domen fanns intet jäf.
Om hon med egen hand dräpt sin man, blifvit häktad och fått försona sitt
brott, skulle hon ha känt det som en lättnad. Det ohyggligaste af allt
var att släpa på medvetandet om sin förbrytelse, men aldrig kunna få den
vägd på rättfärdighetens våg, att nödgas framsläpa sitt lif som en
döfstum, bärande inom sig en skuldkänsla, som skulle bränna all
lifskraft ur hennes blod, med viljan sluten i kramp omkring en
hemlighet, som skulle resa oöfverstigliga skrank mellan henne och
människorna.
Drägligast var allt i början, medan de praktiska omsorgerna och
anstalterna togo hennes tankar och krafter i anspråk. Som i en dröm
hörde hon människor fråga, yttra deltagande och försöka trösta; och hon
svarade som om hon varit vaken, handlade som om hon varit medveten, men
tänkte ingenting och såg ingenting klart. Allt blef så sällsamt
overkligt, som om det egentligen icke kommit henne vid.
Under stora högtidligheter vigdes prosten Tibells stoft till den eviga
hvilan. Klockorna klämtade, flaggorna hängde på half stång, och all
höstens välsignelse af hvita blommor och brokiga blad täckte den aflidne
själasörjarens kista. Den nye vicepastorn förrättade jordfästningen och
talade högstämda tröstens ord till den sorgklädda änkan vid grafven.
Allt detta gjorde på Elsa ett skärande intryck af upptåg utan mening,
allt blef till lögn för hennes medvetande, allt utom den sanning, som
flämtade i hennes bröst, brände och ville slå ut. Hon brottades med
begäret att ropa högt: Han var icke sådan, han var icke den ömma make,
den nitiska Herrans tjänare, som I tron. Och jag är icke den skuldlösa
maka, I tron! Ty det var jag som drap honom!
Alla sågo hur upprörd hon var, och pastorn förstod, att här var en själ
i nöd. När vagnen stannade utanför prästgården, frågade han henne mildt,
om hon icke ville tala med honom. Hon nickade, hon förstod välmeningen,
och de gingo sida vid sida nedåt trädgården.
Marken var fuktig efter förmiddagens regn, gräset glänste ännu saftigt
grönt, luften doftade af mylla. Elsa förnam det med ett slags förvåning.
Borde icke allt ha varit vissnadt och förtorkadt? Och hur var det
möjligt att hon, nedtyngd af sorg och skuld, ännu kunde känna lifvet som
en omätlig, hemlighetsfull välgärning? Hvilka förunderliga motsägelser
rymde icke människonaturen!
-- Jag har fått en ingifvelse -- började han -- en ingifvelse, som jag
tror har ett högre ursprung -- att det är en själ i nöd, som -- --
-- Det är sant, sade hon, tonlöst.
-- I sådana svåra stunder af en människas lif plägar det medföra
lindring att få anförtro sig åt någon -- särskildt åt någon som fått det
gudomliga kallet att tala tröstens ord.
Hon skakade sitt hufvud:
-- För mig är den vägen stängd. Jag är dömd att vandra i en labyrint
utan ljus eller ledtråd.
-- Ljus finns i Herrans heliga ord!
-- Icke för mig. Jag har sökt, men intet funnit. Det finns kanske för
andra, men icke för mig.
Pastorn såg på henne. Han hade bevittnat mången syndares förtviflan,
hade ofta lyssnat till bekännelser, som samvetsångesten aftvingat
brottslingar, men aldrig hade han känt sig mera gripen däraf än af dessa
lugnt uttalade ord.
-- Vi ha bönen, sade han, med rösten skälfvande af medlidande.
-- Jag kan icke bedja, svarade hon. -- Jag har glömt alla böner -- det
blir blott tomma ord i min mun -- för jag tror icke, att det finns
förbarmande -- hon drog djupt efter andan och tillade sedan sakta -- för
mig.
-- Det finns förbarmande för alla. Och det är en annans förbön, som för
oss gäller.
-- Jag vet det, men min ångest kan icke fatta det!
-- Är det då -- är det då -- pastorn trefvade sig fram, som om han känt,
att här var sank mark -- någonting särskildt som -- som tynger samvetet?
Hon såg på honom från sidan, såg hans böjda gestalt, hans hängande hand
och hans deltagande min: Skulle hon anförtro honom allt?
Sitt hjärtas strider, sitt sinnes lidelser, sitt brott och sin ånger?
Hon höll andan, som om hon i spänning väntat på ett svar inifrån. Svaret
blef nej! Den drömlika oklarhet, som hvilat öfver hennes väsen, var i
detta ögonblick som bortblåst, och hon tyckte sig se sin väg.
-- Ja, sade hon. -- Jag har kämpat länge -- under många år -- mot min
brinnande lust -- -- att skrifva -- --
-- Skrifva? han förstod icke.
-- Ja. Att bli författarinna.
Han svarade icke strax, men där flög en rodnad öfver hans kinder. Han
förstod, att han misstagit sig högeligen på hennes sinnestillstånd.
-- Det var farliga tankar, sade han slutligen. Så blef det åter tyst,
och båda kände, att de ingenting vidare hade att säga hvarandra.
Strax därefter skildes de.
Elsa gick in och satte sig i sin aflidne makes rum. Det började skymma,
men hon kände ingen ångest. All skuggrädsla, allt gammalt skrock var nu
förbrändt inom henne, sedan hon sett det oåterkalleliga in i hvitögat.
Medan liket ännu fanns kvar i detta samma rum, hade hon ofta nattetid,
när alla tjänarna sofvo, gått ensam hit ned med ett ljus i hand, lockad
af en dunkel föreställning om, att någonting kanske kunde hända, att
straffet kunde nå henne på uppenbarelsens väg. Hon kände det som en
hederssak att utmana straffet, och hon fruktade det icke, ty aldrig
kunde hon dock få se hemskare syner, än dem hon såg i sitt eget inre,
och afgrundens kval kunde icke vara förfärligare, än dem hon utstod i
sin själ, och för hvilka det icke fanns lindring eller lättnad i ett
klagoskri.
Själfva tanken på döden, som ofta föresväfvat henne, gaf ingen tröst, ty
hon kände det som om själen dock aldrig skulle kunna glömma; i evighet
skulle kvalen bränna hennes samvete, och allt hvad hennes kropp kunde
komma att lida, var mindre än intet på vedergällningens våg.
Människoanden var det som brutit och som därför vred sig under straffet,
och det fanns ingen undflykt, ty så visst som natt följer på kväll
följer straff på skuld. Om det fanns någon gräns för straffet, visste
hon icke, men att hon icke kunde undkomma det, visste hon. Och att det
måste drabba henne här, på den fläck af jorden, där förbrytelsen ägt
rum, visste hon ock. Hon fick inrätta sitt lif därefter. --
Hon hyrde ett litet hus vid södra tullen, fem rum och en liten
trädgårdstäppa, som sträckte sig uppför berget. Där byggde hon bo i en
stämning af vemod och helg, dit flyttade hon de möbler, hon ärft af
farmor och som erinrade henne om det kära barndomshemmet på Ryd. Allt
det andra, allt som han haft del i, såldes på auktionen. Inkomsten
häraf, af det löpande tjänsteåret och af nådåren gaf henne ett litet
kapital, hvars afkastning nätt och jämnt räckte till lifvets torra bröd.
Men hon var fri, för första gången i sitt lif. Hon var herre i sitt eget
lilla hus.
Här började hon, trettiotvå år gammal, i smärta och ångest sitt lifs
arbete, här tillkämpade hon sig i ensamheten kunskap och konstnärsnamn,
här fingo hennes drömmar i spänning och vånda diktens susande lif. Här
samlade sig hennes väsens alla krafter till en enhet, här växte hennes
genius i sol och regn och blommade som en ros i oktober.
Det var icke ärelystnad, som dref henne fram; den skulle ha splittrat
krafterna, låtit dem irra som atomer i rymden. Om hon vid arbetet tänkt
på ära eller vinning, skulle resultatet ha blifvit dödt och kallt. För
henne blef arbetet allt och hon själf blott ett medel för dess
frambringande, därför samlade sig de spridda atomerna till någonting
helt. Att skapa blef för henne hvad farmor kallat älska: att glömma sig
själf.
Så kände Elsa Finne den vårdag, då hennes första lilla bok låg på bordet
i hennes hem. Det var dikter på prosa, barn af hennes inbillning, ännu
famlande i sin flykt. Därför hade hon kallat sin bok: _Med stäckta
vingar_.
Från fönstret i sitt arbetsrum såg hon ut öfver kyrkogården nere vid
stranden, ut öfver hafvet, där solen hvar kväll gick ned. Här skulle hon
tillbringa sitt lif med minnet af sitt brott för ögonen, och här skulle
hon, bunden till marken af sin fattigdom, vänta sitt lifs solnedgång.
Hvad mer? Hon hade resignerat. Högmodets fjäll hade fallit från hennes
ögon. Hon såg.
Världen var stor och harmonisk, hon själf blott ett stoftgrand i alltet,
men i känslan af ringheten låg lycka och rikedom, ödmjukhetens lycka och
rikedom. Hvad kom henne människorna vid? Dessa stackars småkryp, som
äflades att se ned på hvarandra, sträfvade efter att kunna förakta
hvarandra, kände sig lyckliga i att veta sig rikare, starkare, kvickare,
större än andra! Den som slagit sig till ro i medvetandet om, att han är
intet, drabbas icke af föraktet hos dem, som tro sig större, känner sig
icke förödmjukad däraf, blir oåtkomlig för narrars klander och beröm.
Han har sin värdemätare inom sig själf.
Hon var den hon var, en atom i världsalltet, men en atom som också hade
sin uppgift att fylla; ty intet är utan uppgift, och själfva lidandet
var en god jordmån.
Hon grubblade icke längre; hon såg sin väg. Den låg klar, som om
naturens mäktiga hand själf utstakat den. Elden hade gått fram öfver
hennes lif, härjande och förädlande, rensande och ödeläggande; därför
kunde marken nu bära dubbla skördar.
Aldrig mer skulle hon känna sorg och glädje så som hon känt dem förr, ty
nu fanns det någonting inom henne, som höjde henne öfver hennes egen
tillvaro.