Tibble hade fordom varit en liflig handelsstad, medelpunkt för en
blomstrande spannmåls- och timmerexport. Den tiden byggdes hamnen, som
nu var lik ett hungrigt gapande svalg, dit blott en ångbåt, en liten
munsbit, kom en gång i veckan. Nu lågo alltså kajerna öde, och de tomma
spannmålsbodarna liknade penninglösa bankruttörer, hvilkas yttre började
förfalla; blott en sädesria höll sig ännu uppe.
Några stenkast uppåt land presenterade sig staden med bofälliga,
storvulna trähus vid en lång gata, som ringlade sig från norr till söder
och utvidgade sig på midten till ett torg, där kyrkan stod på ena sidan,
närmast berget, och prästgården på andra sidan, närmast hafvet. Hela
Tibble tycktes glida utför ett sluttande plan. Prästgården var, sedd
från torget, ett envånings trähus på hög stenfot, med högt, brutet
tegeltak och brutna gaflar, men åt trädgårdssidan hade den två våningar
med veranda utanför den nedre och en stor balkong utanför den öfre.
På balkongen satt en kvinna en morgon i september, innan solen ännu
hunnit öfver berget bakom staden. Hon var själf lik en morgon i
september med höstens svårmod i sin blick. Hennes ansikte var blekt med
en grundton af solbränna, som hos barn af varmare land, med skarpt
tecknade svarta ögonbryn, böjda som profilen af två sänkta vingar och en
mun med veka läppar, som ständigt skiftade uttryck. Hennes gestalt var
späd i linjerna, som en ung flickas, och smög sig mjukt efter länstolens
svängda ryggstöd.
Hon satt med händerna i sitt sköte och såg ut öfver hafvet, som för
hennes inbillning blef till Okeanos, bakom hvilken de gamle drömde sig
Hades, himmeln eller helvetet bortom lifvet, bortom det närvarandes
tomhet. Ditåt sträckte hennes längtan.
Men i trädgården under sig såg hon sin make tassa omkring i nattrock och
tofflor och räkna astrakanerna på de nyplanterade träden. Det var den
traditionelle vördig prosten med prostmage och blekfeta kinder och en
lång pipa dinglande ned från munnen. Det var en apoplektisk man på
femtio år, som slagit sig till ro vid tillvarons dukade bord och tagit
rundligen för sig af rätterna, nöjd med sig själf, sin världsåskådning
och sina inkomster. Det var köttets evangelium i egen person; det var
prosten Johannes Tibell.
Den magre kaplanens smäktande blå ögon hade fått ett uttryck af stint
välbefinnande, den fordom blonda helgonglorian hade nästan helt och
hållet fallit af, och den darrande lågmälta rösten hade blifvit hård och
myndig. Hela människan hade undergått en fullständig förvandling på de
sju år, han innehaft Tibble feta gäll, hvartill han enhälligt kallats af
församlingen efter gamle prostens död.
Där kom icke en glimt af värme i Elsas blick, då detta brottstycke af
hennes hvardagslifs prosa gled inom hennes synkrets. Det var snarare en
ilning af motvilja, hon förnam; men den studsade och drabbade henne
själf, som varit och förblifvit den mannens hustru.
Känslan, som en gång förenat dem, kunde ännu någon gång flamma till, men
efteråt blef mörkret då alltid ännu kallare och tätare, och i natten
vred Elsa sina händer af skam och nämnde sig själf vid de nesligaste
namn. Hon blygdes så ända ned till botten af sin själ öfver att hon
kunnat fördraga hans smekningar, hängifva sig åt denne man, som hon
hvarken aktade eller älskade, och för hvilken hon själf icke var annat
än kvinnan i allmänhet, en hvemsomhelst till hvilken han drogs af sina
sinnens hunger; ty som personlighet existerade hon icke för honom, han
kände henne icke, intresserade sig icke för, anade ingenting af allt,
som rörde sig på djupet af hennes själ.
Hon hade under de senaste åren ofta kommit att tänka på hans förra
hustru. Vissa yttranden, som undfallit honom, och den kännedom Elsa nu
själf ägde om hans karaktär, hade så småningom förändrat den
uppfattning, hon förr bildat sig om denna kvinna, med ledning af de
rykten, som cirkulerade i församlingen. Ett par bleka fotografier, som
Elsa funnit i ett album, frammanade för hennes föreställning ett
känsligt ansikte med rena drag, tärda af mycket lidande, och en sällsamt
vacker blick. Af de två makarna hade hon säkerligen varit martyren, fast
han tillägnat sig glorian i församlingen.
Ännu i denna dag poserade den gode prosten med mage och isterhaka, som
ett slags martyr i församlingen, och hans hustru var fortfarande ansedd
som en honom icke värdig person, därför att hon aldrig visade sig i
kyrkan, då han predikade. Hon kunde icke fördraga att höra hans röst
antaga det högstämda onaturliga tonfall, hvarmed han alltid förkunnade
religionens sanningar. Orden blefvo för henne till tomma ljud i hans
mun, och han själf föreföll henne som en skådespelare med instuderade
gester och ett falskt patos, en ovärdig hycklare, hvars lif icke stämde
öfverens med hans lära, och hvars handlingar ofta stodo skarpt i strid
med andan i den religion, hvars tjänare han var. När hon såg sig omkring
och såg människorna gripna, rörda till tårar af hans predikan,
förvånades hon öfver deras lättrogenhet.
Att hon nu var impopulär i församlingen, vållade henne knappast någon
sorg. Det hade funnits en tid, då hon gjort sitt bästa för att uppbära
sin ställning, sökt umgänge med stadens fruar och mottagit dem i sitt
hus; men hon stod icke ut med det i längden. Hon kunde icke intressera
sig för deras små intressen, och berörde hon något, som låg henne själf
om hjärtat, mötte hon endast gapande munnar och stirrande ögon. Hennes
tankar hade den vanan att vika af från allfarvägarna, och hon kunde
hvarken ljuga eller hyckla. Det märktes snart, att hon såg ned på de
goda fruarna, och de afskydde henne af hjärtat till tack. Också stadens
välvise borgare och styresmän anade i hennes väsen ett underkännande af
den manliga öfverlägsenheten, en motvilja mot all mänsklig dumhet och
råhet, som de omöjligt kunde förlåta en kvinna.
Det var nog sant, att hon ringaktade dem en smula, på samma sätt som hon
ringaktade sin make. Hon kände sig honom både intellektuellt och
moraliskt öfverlägsen, och det föreföll henne därför som en
meningslöshet, en förnedring, en kränkning af hennes människovärde, att
hon skulle stå under hans förmynderskap enligt lagen. De frön mamsell
Bremer en gång sått i hennes själ, hade efter äktenskapet slagit
djupa rötter, och på hennes bokhylla stodo alla den moderna
kvinnoemancipationens förnämsta kampskrifter.
Hon hade läst mycket under dessa senare år. Böckerna hade varit hennes
enda bedöfningsmedel. Och fast hon bedrifvit sina studier famlande och
på måfå, hade hon dock inhämtat en del kunskap som var kontraband i ett
prästhus. Hon hade förlorat sin tro. Icke så att hennes tankar djärfts
lyfta sig till trots mot världens herre, blott så att den religiösa
hänförelse, som hon känt inom sig under konfirmationstiden och före
giftermålet, hade döden dött med alla andra illusioner, sedan han, som
var religionens jordiske företrädare, fallit från den piedestal, där hon
i inbillningen ställt honom som en inkarnation af kristendomens sublima
anda. Det var just som om hennes religion varit ett med hennes känsla
och slocknat i samma stund som kärleken släcktes inom henne, vid det
prästen hängde sin kaftanett i garderoben och blef en vanlig äkta man i
skjortärmar. Hennes likgiltighet för mannen gick också öfver till hans
lära, religionen blef, liksom hennes äktenskap, en vana, ett flytande
med strömmen, utan styrsel eller eftertanke. Hon visste, att detta var
den andliga döden, men ägde icke kraft att arbeta sig upp.
Hon var så ensam, sedan farmor dog. Hon talade aldrig med någon
människa, knappast ens med sin make. De träffades sällan och hade
ingenting att säga hvarandra. Tre gånger om dagen lockades han af
måltiderna till matrummet, och om nätterna snarkade han i en bädd vid
sidan om hennes, så högt att han störde hennes sömn. Därtill hade han
äktenskapets oförytterliga rätt. Hon hade förgäfves bönfallit om att få
inrätta sig ett eget sofrum; han ville icke tillåta det. --
Solen hade stigit öfver berget, och där gled ett ljust och varmt leende
öfver det stycke af världen, som låg inom hennes synvidd. Den vida
vattenspegeln fick plötsligt ett tindrande lif, de daggvåta bladen i
fruktträdens toppar fladdrade till för en vindfläkt och glittrade i
solljuset som en flock skrämda fåglar, själfva vördig prostens ansikte
lyste upp. Elsa reste sig och tog sig till sitt bröst med ett uttryck,
som af en häftigt påkommen smärta. Där var den nu åter, den evigt
brännande trånaden och ångern, trånaden efter ett barn, ångern öfver den
vurmiga fruktan, hon under de första åren af sitt äktenskap känt för det
lidande och ansvar, som moderskapet skulle ålägga henne. Nu kände hon
det, som om hennes ofruktsamhet vore ett straff, därför att hon i sitt
blinda, själfviska lättsinne hädat och förnekat kvinnans heligaste kall
och högsta lycka. Därför hade naturen slagit henne med denna vanvettiga
längtan, i hvilken all hennes blods hetta och hennes fantasis obändiga
lidelse samlat sig och som aldrig lämnade henne någon ro.
Den ropade och kved inom henne: ett barn! ett barn! Ett barn skulle
kunnat göra hennes tillvaro dräglig, ett barn skulle också ha helgat och
rättfärdigat allt, som hon nu i tankarna blygdes för; ett barn skulle ha
adlat hennes äktenskap, skänkt hennes hjärta och sinne ro.
Tanken på den moderslycka, som hon var dömd att aldrig få smaka, hade
under de senaste åren blifvit till fix idé. Om nätterna drömde hon om
knubbiga barnaarmar, som smögo sig om hennes hals, och tyckte sig höra
barnaröster, som jollrade: mor! mor! Och hon vaknade med en ångestfull
förnimmelse af, att detta vore en lycka, som aldrig skulle kunna köpas
för dyrt, en rättighet, som hon aldrig i evighet skulle vilja
efterskänka, en fordran, som hon förr eller senare måste utkräfva af
lifvet.
Prostens myndiga röst ljöd från trädgården:
-- Elsa! Du glömmer väl icke att sy knappar i min kaftanett!
Hon svarade icke, öppnade blott dörren till salen och gick in.
Så skumt det var härinne i dessa rum, som skulle föreställa ett hem. Så
gammalt och utnött allting såg ut, möblernas öfverdrag, mattorna på
golfven, gardinerna framför fönstren. Matrumsklockan knäppte till och
ville slå, men det blef icke till annat än ett ansträngdt ihållande
surrande, som gjorde henne nervös, därför att det väckte förväntningar
om ljud, som aldrig blefvo födda. Hon gick fram till pianot och slog an
ett par tangenter, och det svarade med ett par skärande och brustna
toner, berättade historien om ett onyttigt lif, en obeskrifligt
konstfull mekanism, som aldrig blef till någon glädje, hvarken för sig
själf eller för andra, och som snart skulle falla i sär utan att lämna
spår efter sig.
Hon ryste till och gick vidare, stannade mekaniskt framför en liten
bokhylla i ena hörnet af salen och drog ut ett par böcker. Men där fanns
ingenting, som intresserade henne, det var gammalt kram, som prosten
icke ens ansåg värdt plats på en hylla i sitt bibliotek där nere på
nedre botten, där det likväl fanns så mycket annat värdelöst kram. Hon
hade ofta förut, när bokhungern kom öfver henne, undersökt denna hylla
och aldrig funnit något värdt att läsa. Likväl fortsatte hon att draga
ut bok efter bok, tills hon fick i sin hand en, som öppnade sig själf,
där det låg mellan bladen ett gulnadt bref, adresseradt till _Högädla
Fru Christiana Tibell_. På bokens första sida stod samma namn, skrifvet
med en nervös och ängslig stil. Det var en läkarebok med populära
skildringar af de vanligast förekommande sjukdomarnas symtom och
botemedel, och den bar tydliga spår af att ha flitigt studerats.
Elsas hjärta klappade hårdt, och hon såg sig skyggt omkring, som om hon
varit rädd att ertappas på förbjudna vägar. Hon måste läsa det brefvet,
visste icke hvarför, men kände det så starkt, att hon skulle ha följt
ingifvelsen, äfven om hon därmed begått en förbrytelse; men det var ju
ingen förbrytelse att läsa ett gammalt brutet bref, adresseradt till en
människa som var död.
Om det innehållit någon hemlighet, som hon önskat taga med sig i döden,
skulle hon icke ha glömt det kvar.
Elsa vek försiktigt upp det sköra papperet och läste:
Min älskade syster Christiana!
Om du känner, att du alltid varit mig kärast af alla syskonen, skall
du förstå hvilket djupt medlidande som grep mig efter det jag läst
ditt senaste genomsorgsna bref, och hur innerligt jag beklagar att
jag under de senaste åren icke haft tillfälle att träffa dig och
ingenting fått af dig själf veta om ditt sjukliga tillstånd. Att jag
ännu djupare beklagar och anklagar mig själf för att jag icke
tidigare talat ut i en sak, som jag nu måste beröra, skall du
förstå, när du slutat genomläsningen af detta bref, som icke kan bli
långt, då en skjuts väntar att föra mig ut i sjukbud, och kanske
icke heller kan bli så hänsynsfullt i tonen, som jag skulle önska,
då jag ej har tid att välja mina ord och vi läkare väl också äro
vana att betrakta hithörande fall som patologiska fenomen och
symtom, icke som känslosaker. Jag önskar att framför allt betaga
dig, min älskade syster, föreställningen om och den därmed
förknippade ångesten, att din ofruktsamhet skulle vara ett Guds
straff för de små synder du i hvardagslifvet kan begå, som du i ditt
bref talar om. Ingen människa är utan synd, men jag tror att det
ofta är de goda, fromma och renhjärtade, som känna sin skuldbörda
tyngst, och hvad dig beträffar skulle jag gärna ställa min själs
salighet i borgen för, att de synder du känner så tungt och förebrår
dig så bittert till väsentligaste del bero på en öfverdrifven
samvetsömhet och en sjuklig inbillning. Det är visserligen sant, att
bibeln alltid talar om kvinnans ofruktsamhet, aldrig om mannens, men
den är dock ett läkarevetenskapligt faktum, och dess orsak kan ligga
mycket långt tillbaka i tiden, men den är oftast en följd af en
sjukdom, ådragen genom ungdomligt lättsinne. Och för att säga
sanningen rent ut beträffande Johannes, så _vet_ jag att så är
fallet. Jag hoppas nu blott att detta confidentiella meddelande icke
må uppröra dig allt för mycket, vi människor äro icke mer än
människor, men jag har icke ansett mig kunna undanhålla dig
sanningen sedan jag fått kännedom om den ångest och vånda,
inbillningen vållar dig, och som för mig gör denna sak ännu mera
invecklad och sorglig, då den synes angifva att du lider af en
nervsjukdom, som kallas hysteri eller modersjuka. Därom skall jag
skrifva vidare i morgon, nu måste jag sluta med många varma
hälsningar till min älskade syster från hennes bror
_Otto_.
Elsa lät brefvet sjunka. Tårarna strömmade utför hennes kinder. Hon
tänkte på denna kvinna och hennes öde. Hon såg henne framför sig, de
bleka, tärda dragen, den djupa blicken, och hennes bjärta värkte af
medkänsla. O, Gud, att sådant får ske! Att en kvinna af sin egen man, af
en Guds tjänare, falskeligen -- ty hade det icke varit hans skyldighet
att säga henne sanningen, innan han band henne för lifvet? --
falskeligen bedrages på sin oförytterliga rätt -- som hennes natur
kräfver med brännande marter -- rätten att bli mor.
Det flammade inom Elsa ett våldsamt hat till honom, som var hennes make,
och hon kände det, som skulle hon kunnat strypa honom med sina egna
händer, till straff för det lidande han vållat denna kvinna.
Hon kände än mer: att från denna stund var hon löst från alla
förpliktelser, att hon aldrig, aldrig, aldrig mer skulle vara skyldig
att tillhöra honom.