Storm hven västerifrån, solen sjönk blossande som en glöd i blåsten och
tände luftens flygande blånor, tills hela himmelsranden flammade, som om
världen råkat i brand, och de brinnande trasorna från världsbålet
piskats österut i kapp med de eldstänkta böljorna, slocknat halfvägs mot
land, tätnat till en blå tjocka, som slog in öfver stranden. På ett
ögonblick blef det mörkt. Böljorna vräkte öfver Tibbles hamnarmar, med
dån som af kanonskott flögo portarna upp till de tomma spannmålsbodarna,
och vindhufven på rian vroks som en skrynklad näsduk till marken.
Stormen hven vidare öfver markerna upp mot staden, knäckte den högsta
poppeln på torget, skakade kyrktornet så, att tuppen vacklade på sin
järnspira, och kastade sig tjutande in i skogen, uppför berget.
Borgmästaren i Tibble stod med bister uppsyn vid fönstret till sitt
arbetsrum och såg ut öfver sin stad. Allt var i dag upp- och nedpåvändt.
Väl lyste det som vanligt från stora salen i Hôtel de Tibble, där
samhällets stödjepelare eljes brukade samlas kring toddyborden under de
långa höstaftnarna; men i kväll kände borgmästaren ingen dragning dit,
blott en kokande förbittring öfver att vara utestängd från sin vanas
paradis.
Och af hvilken anledning! Två dagar förut hade Tibble-Posten innehållit
en annons, kungörande att en herre vid namn Knut Herman ämnade hålla ett
offentligt föredrag med titeln _Konventionella synpunkter_. Hvilken
besynnerlig idé och hvilken besynnerlig titel! Hvem var väl denne
Herman, som ville lyckliggöra Tibble med sina funderingar öfver ett
slikt ämne? En redaktionell notis i tidningen meddelade, att han skulle
vara »en af våra mest lofvande yngre författare», men för redaktionens
uttalanden i kulturfrågor hade borgmästaren föga respekt, och särskildt
i detta fall var det ju klart som dagen, att notisen var kvitto på
annonslikviden. De böcker, unge Herman sades ha utgifvit, hade ingen
människa läst, de tillhörde alltså utan tvifvel »den usla litteraturen»,
som med fog lystes i bann af den tänkande kritiken, och borgmästaren
kunde för sin del icke finna annat, än att ung Hermans uppträdande i
Tibble var en oförsynthet af gröfsta art.
Borgmästarens tankar kretsade emellertid oaflåtligt omkring hotellet,
och ju längre det led framåt kvällen, dess oroligare blef han. I detta
Herrans väder skulle förmodligen ingen människa ge sig ut för att höra
på föreläsningen, men den saken skulle borgmästaren gärna vilja
konstatera, därför tog han hatt och rock på sig, arbetade sig mot
stormen snedt öfver torget, steg med obesvärad min uppför trappan till
hotellet och kastade en förstulen blick in i stora salen. Därinne voro
en mängd stolar uppradade, vid ena kortväggen syntes en improviserad
kateder och i den stod en ung man och talade till ett tiotal Tibbliter,
mest damer -- men satt icke själfva prosten därborta på främsta
stolraden, vid sidan om sin hustru? Och stadsfiskalen med fru och
döttrar!
Borgmästaren fick det infallet att offra sin krona och sluta sig till
sällskapet. Offentliga nöjen stodo icke hvar dag till buds i Tibble, och
det annonserade föredragets titel började plötsligt förefalla honom
lofvande. Det fanns åtminstone en möjlighet, att det kunde bli sansadt
till innehåll och form, och eftersom prosten satt där, kunde
borgmästaren också sitta där utan att riskera något af sitt borgerliga
anseende. Alltså steg han in och placerade sig med buller och värdighet
på en stol, hvarvid ett uttryck af nervös otålighet flög öfver
föreläsarens ansikte. Det var ett mycket blekt ansikte, inramadt af
kopparrödt hår och guldrödt skägg och med ett par skarpa grå ögon, som
lyste af vilja och öfvertygelse. Han talade lågmält, men rösten var
skiftande och hade en varm klang.
Han hade nyss börjat med en stillsam förklaring af föredragets titel.
Han ville försöka visa, att konventionella synpunkter oftast gjorde sig
gällande på alla områden af mänsklig odling, i vetenskap och konst, i
religion och moral, i människors tanke- och känslolif, lika väl som i
alla yttre former af mänskligt umgänge. Häri låg nu enligt hans
öfvertygelse en verklig fara för den mänskliga kulturen, för så vidt som
det konventionella alltid var vrångsidan af det goda. Det var stagnation
och stelnande, det var formalism och själlöshet, det var döden för allt
lif. För den som trodde på människosläktets utveckling mot ett ständigt
i fjärran hägrande mål, blef det då till en ren plikt att, så vidt
möjligt, frigöra sig själf och sitt lif från tom konvention. Det var
icke lätt, vanans makt var stark som en naturlag, var för den organiska
naturen hvad tröghetens lag (vis inertiæ) var för den oorganiska; men
den mänskliga _viljans_ förnämsta uppgift var just: kamp mot trögheten.
Ty däri skilde sig den lefvande naturen från den döda, att viljan kunde
upphäfva framhärdelsens lag, och hvar människa, som öfver hufvud taget
uträttat någonting nyttigt och godt, tänkt nya tankar eller skapat nya
värden, hade just kommit till sitt resultat genom att låta sin vilja,
sitt väsen, sin egenart häfda sig på bekostnad af det inlärda, det
vanemässiga och ofruktbara. Men de flesta människor hade, tyvärr, ingen
stark känsla af viljans betydelse, intet behof af reaktion mot det
konventionella utan lefde som stenar, beklädda af fördomarnas mossa, så
att till och med deras handlingar voro blott mekaniska, som en stens
rullande utför en backe, när den en gång satts i rörelse.
Här gjorde föreläsaren en liten paus och drack ett glas vatten. Prosten
skrufvade sig på sin stol, som om han funnit föredragets tendens
betänklig. Stormen riste rutorna, så att de skallrade, och hven i
skorstenen, som om tusen onda andar trängt sig in i rören för att
hvissla åt föreläsaren.
Han tycktes oberörd däraf. Han öfvergick till att visa hur det
konventionella i umgängeslifvet hotade att uniformera mänskligheten och
förkväfva allt personligt och egenartadt, det enda som hade något
verkligt värde. Han häfdade, att de konventionella synpunkterna verkade
förlamande på allt tankelif, i så måtto, att en tanke som hjärnan blott
okritiskt upptog var utan andligt näringsvärde. Andligt näringsvärde
hade blott tankar, som genomgått en assimileringsprocess i hjärnan på
samma sätt som födoämnen först genom matsmältningen fingo fysiskt
näringsvärde. Men det förnämsta medlet i och för den andliga
ämnesomsättningen var tviflet. Utan att först ha blifvit upplöst i
tviflets safter kunde ingen tanke bli till verklig näring för vår själ,
och all verkligt lefvande kunskap måste framgå ur tviflet.
Prosten var nu rödflammig i ansiktet af förtrytelse och såg sig omkring,
som om han velat konstatera, hvad intryck de här uttalade åsikterna
gjort på hans församling. I allas ansikten läste han ogillande, utom i
ett, men det var tyvärr hans egen hustrus. Elsas drag voro spända af
intresse, och hennes ögon tindrade mot föreläsaren som om hvart hans ord
frigjort en tanke djupast inne i hennes själ, där den under åratal
lefvat ett omedvetet lif i dunklet. Och sådan han själf stod där framför
henne med ansiktet blekt och blicken het af öfvertygelsens värme,
tycktes han henne just som en förkroppsligad gammal illusion, liknade
han en ung präst, genomträngd af sin bekännelses sanning -- en ung
präst, som varit henne kär en gång för länge sedan och som alldeles icke
liknat den förbittrade materiens träl, hon i detta ögonblick såg vid sin
sida.
Föreläsaren fortsatte: Men om tviflet således var förutsättningen för
all lefvande kunskap, så var tviflet ett godt, icke ett ondt. Tviflet
borde då hållas i ära, icke förföljas och bekrigas. Också på
själslifvets högsta områden, till exempel religionens, var tviflet den
naturliga förutsättningen för en lefvande tro. För den, som okritiskt
antoge till exempel den kristna läran, kunde tron icke bli annat än tom
och utan innerlighet, vanekristendom, andlig död; och det fanns mera
religion i en fritänkares förnekande än i en vanekristens slappa så
kallade tro.
Var det nu verkligen så, att alla religionens och moralens stenhårda
dogmer kunde uthärda en tänkande människas tvifvel? Den moderna
vetenskapen -- -- --
Men nu reste sig prosten och afbröt föreläsningen:
-- Sådana ord få icke talas här! utbrast han med myndig röst. -- Som
församlingens själasörjare måste jag protestera mot detta föredrag och
hela dess anda. Jag ämnar icke inlåta mig på någon vederläggning af alla
dessa falska djupsinnigheter, men jag vill icke åhöra dem längre. Jag
går och uppmanar församlingen att följa mig.
Han gick med långa steg mot dörren, och där blef stor uppståndelse i
salen. Borgmästaren och stadsfiskalen följde omedelbart i hälarna på sin
herde, och alla damerna flögo upp, stirrade villrådigt på hvarandra och
drogo sig sedan mot dörren, där de skockade sig och vände sig om,
nyfikna att iakttaga opinionsyttringens verkan på föreläsaren.
Han hade upphört att tala, men tycktes blott vänta att alla obehöriga
skulle aflägsna sig, innan han fortsatte. Det gled till och med en skymt
af ett småleende öfver hans drag, då han såg sina för detta åhörare en
efter en återkräfva och återfå sin inträdesafgift af biljettförsäljaren
ute i förstugan.
När den sista Tibbledamen försvann, satt blott en af hela auditoriet
kvar på sin plats; men det var prostens hustru.
Prosten stod i förstugan och väntade henne, men hon kom icke. Hon satt
kvar, likblek af sinnesrörelse och trots. Hon visste icke, hvad hon
eljes skulle taga sig till för att ge föreläsaren någon upprättelse; hon
blygdes, så att hon skulle velat sjunka genom jorden, öfver sin makes
uppförande, öfver hela detta sällskap, som följt honom.
-- Elsa! kommer du? hörde hon hans röst ropa hårdt och otåligt ute från
förstugan.
Hon svarade icke, såg blott på den unge mannen i katedern, som om hon
velat säga: jag hör icke till dem.
-- Stäng dörren! sade han till biljettförsäljaren.
Dörren stängdes, och föreläsaren fortsatte som om ingenting händt. Men
Elsa kunde icke längre samla sin uppmärksamhet kring hvad han sade, och
han märkte det strax.
-- Det tjänar visst till ingenting att fortsätta, sade han. -- Era
tankar syssla för mycket med det, som nyss passerat.
Elsa rodnade, kände det som om hon bort motsäga honom, men fann icke
ord.
-- Mina också, om jag skall vara uppriktig, tillade han med ett
småleende. -- Det skulle vara ett kraftprof. Man vill så gärna visa sig
morsk. Men det gör alltid ondt att stöta på ofördragsamhet.
Han steg ned från katedern och räckte Elsa sin hand:
-- Tack för det ni stannade kvar! sade han enkelt och varmt. -- Jag
förstår att ni velat demonstrera för yttrandefriheten. Vill ni också
säga mig ert namn?
Hon svarade med gråten i halsen:
-- Jag heter Elsa Finne -- men jag är gift med -- hon gjorde en gest mot
dörren -- med prosten.
Han nickade, som om han velat säga, att han också gissat sig till det.
-- Det är väl bäst, att ni går nu då?
-- Ja. Hon reste sig upp. -- Men jag vill tacka er först -- riktigt
varmt -- -- säga er, att ni öppnat nya synvidder för min själ -- min
fantasi -- mina drömmar. Jag tror, att jag skall kunna lefva rätt länge
på minnet af hvad ni gett mig -- och arbeta mig vidare fram på egen
hand.
Hon räckte honom sin hand, och medan han höll den i sin, såg han henne
småleende in i ögonen.
-- Jag har en aning om, att ni en gång kommer att låta höra af er, sade
han. -- Där är mycket fantasi i era ögon. --
När Elsa kom hem till prästgården, öppnade hennes make dörren till sina
egna rum med minen hos en domare, som har att afkunna en hård dom.
-- Kom in! sade han. -- Jag har ett ord att säga dig.
Han var rödflammig i ansiktet, och ögonen voro blodsprängda. Hela hans
varelse gaf intryck af våldsam upphetsning.
Elsa var lugn, hyste icke ens någon fruktan, fast hon visste, att han
skulle förgå sig. Hon gled sakta in i rummet och stängde dörren efter
sig.
-- Tycker du själf, att ditt beteende i kväll är passande för en
prästfru? började han, med rösten hes af uppjagad förbittring.
Hon svarade:
-- Jag har icke kunnat handla annorlunda. Jag gjorde hvad jag ansåg
rätt. Jag är icke en prästfru. Jag är en människa för mig, som känner
och tänker själf.
Svaret dref hans raseri till kokpunkten.
-- Du ljuger! ropade han. -- Du ljuger ju. Är du icke hustru till mig,
denna församlings själasörjare? Är du icke i denna din egenskap skyldig
att iakttaga ett uppförande, som icke står i strid med mitt kall, mitt
ämbete, min religion, som också är din -- i hvilken jag själf
konfirmerat dig och -- -- Jag tål det icke längre! hör du! -- han knöt
handen så att naglarna skuro in i köttet -- Jag tål icke, att du
ödelägger mitt lif -- -- Ack, bittert, bittert har jag i sanning fått
betala -- -- --
Vreden började sjuda inom Elsa. Hon stod framför honom med nedslagna
ögon, ty hon fruktade att de eljes skulle förråda något af hvad hon
kände.
-- Hvad? frågade hon.
Och han svarade i sin otillräkneliga vrede:
-- Hvad? frågar du! Har du icke under alla dessa tretton år, som vi
varit gifta, gjort mitt lif till ett sannskyldigt helvete? Har du icke
gjort mitt hem till en ödemark, dit ingen vågar sätta sin fot? Är du
icke en visa i församlingen? Beklaga icke alla mig?
Elsa hade ryggat ett steg tillbaka och fört handen till hjärtat. Det
blef rödt för hennes ögon, och tankarna jagade förbi i svindlande hast.
Där stod den mannen och anklagade henne att ha ödelagt hans lif. Den
mannen, som hon gifvit sin ungdom -- gifvit allt af sig själf som en
gång var värdt att äga. Den mannen, som bedragit henne på det enda, som
kanske kunde ha gett hennes lif en smula innehåll! -- Sakta knäppte hon
upp ett par knappar i sitt klädningslif, drog fram det gamla brefvet
till hans förra hustru och räckte honom det utan ett ord.
Han ryckte till, for med handen öfver pannan och vacklade tillbaka. Hans
panna var kopparröd, och de blodsprängda ögongloberna trängde ut ur sin
hålor.
Hon såg på honom. Hennes blick strök som en elektrisk gnista in i hans
och drabbade honom med hela styrkan af det obändiga hat, hon i denna
stund kände. Och hon tänkte klart och distinkt: Jag vill, att du dör.