Mellan raderna i fru Elsas almanackor från de närmast följande åren stå
många märkliga hieroglyfer, som vid första påseende förefalla
obegripliga. Tydda hvar för sig ge de blott intryck af torra
anteckningar till minnes: om väder och vind, om stämningen i hennes hem,
om hennes makes och hennes eget lynne, om krämpor och ekonomiska
bekymmer, personliga konflikter och förödmjukelser -- om alla de små
trivialiteter, af hvilka ett människoöde består; men sedda i sammanhang
punktera de ytterlinjerna af hennes hvardagslif och lämna också mången
intim inblick i hennes äktenskapliga förhållanden.
Hon gick till altaret med högburet hufvud och ögonen tindrande af
beslutsamhet, med bleka kinder och heta läppar och hjärtat skälfvande af
förväntan; och då Johannes Tibell efter bröllopsmiddagen med fumliga
händer slet kronan från hennes hjässa och slöjan från hennes ansikte, då
stängde hans unga brud instinktlikt sina ögon och gaf sig hans vilja i
våld. Själf var hon hvarken kallblodig eller sipp, och eröfrarlynnet i
mannens lidelse skrämde henne icke; i drömmen hade hon för länge sedan
gjort sig förtrolig därmed, och i drömmen var lidelsen skön. Men i
verkligheten kom det tillbaka, det grofva och otyglade, som redan bränt
henne i hans första kyss, det kom tillbaka med härskarelater, pockande,
våldskräktande och än mera oförfinadt. Det fanns ingen själ i hans åtrå,
ingen förfining i dess yttringar, ingen harmoni, ingen idealitet, intet
af det, som smeker en kvinnas hjärta och värmer hennes sinnen, ingenting
af det som adlar och lyfter. Hans lidelse blef förnedrande i sin brist
på värdighet, den blef hvad han själf kallade »utslag af det lägre i vår
natur»; men därmed stämplade han sig själf som slaf under sina sämsta
instinkter, stjälande mot bättre vetande.
Mot allt detta reagerade Elsas natur. Men dessa år rymde en oändlighet
af stämningar, tankar, känslor skiftande mellan det mörkaste mörka och
det ljusaste ljusa, mellan värme och köld, mellan godt och ondt --
mellan alla de motsatser som kämpa i en kvinnas nerver och blod, och det
fanns tider, då hon icke endast fann lust i smekningar, hvilkas
tygellöshet i början ingifvit henne motvilja, utan också fann en
förtviflans tillfredsställelse i att som en backant förtrampa och
förhåna för sig själf den känslans idealitet, som kved af längtan under
ruset. Då lät hon sig föras med i den hvirflande strömmen af alla de
äktenskapliga utsväfningar, till hvilka prästen, som kunde ha varit
hennes far, lockade henne i kärlekens namn. Kom hon därvid att tänka på
äktenskapets allvarliga plikter och följder, reste sig hennes
själfviskhet till en hårdnackad protest mot tvånget, som ett barn skulle
ålägga henne. Fri ville hon vara, icke en droppe af sitt blod ville hon
skänka åt ett barn, icke det minsta grand af lidande ville hon
underkasta sig, och intet ansvar ville hon åtaga sig. Fri ville hon vara
och lefva i nuet.
I sådana ögonblick fann hon också en utomordentlig
själftillfredsställelse i att stegra sin makes åtrå till det yttersta,
blåsa upp den till en såpbubbla, i hvilken hon såg sig själf
öfvernaturligt stor och med fantastiska drag. Då njöt hon
härskarekänslan i att kunna linda sin behärskare omkring fingret. Då
jagade och hetsade hon både honom och sig själf med sina stämningar, hon
ville erfara allt, som kan röra, vidga eller krympa ett mänskligt
hjärta, och hennes fantasi frammanade fantom ur det förgångna eller
tillkommande, med hvilka hon skrämde honom och sig själf. Då gräfde hon
i hans förflutna med ett bittert begär att utforska dess ömma punkter,
och hur han då än sökte spjärna emot, måste han till sist säga henne
allt; och då hon förstod, att detta pinade honom, stack hon sin
nyfikenhets sond ännu djupare. Då skrämde hon honom också med mystiska
antydningar om egna erfarenheter, som uteslutande tillhörde fantasien.
Hon hade så småningom lärt sig förstå honom och behärska honom som en
virtuos sitt instrument, och hon stämde och skrufvade tills strängarna
hotade att brista; då blef hon god, och det kom till försoning med varma
smekningar och tårar från ömse håll.
Likväl kunde hon icke i längden uppehålla den stämning af högtryck,
hvarmed hon sökte bekämpa lifvets enformighet, och som åren gingo
förlorade hon också något af sin makt öfver mannens nerver och blod.
Dagarna fingo många och långa timmar af leda, tomhetskänslan växte inom
henne som mörkret, när natten är nära, och hon stirrade med förtviflade
ögon in i den framtid som väntade henne. Hvardagslifvet i den lilla
staden gaf ingen näring åt hennes fantasi, människorna voro smått
skurna, deras futtiga glädjeämnen kunde hon icke dela. Hon hade försökt.
Hon hade suttit på kafferep och hört skvaller om traktens
obetydligheter, hon hade öfvervarit supéer med dans och kortspel och
toddy som uppmuntran åt kavaljererna. Det var som en till leda omtuggad
läxa; hon kunde det alltsammans utantill.
Hon kände det som om hennes ungdom runnit bort till ingen glädje och
till ingen nytta. Och hon frågade sig själf, hvarför hon egentligen
lefde?