X.

Där låg en liten eka vid bryggan nedanför Ryd, och på toften satt Elsa

vaggande långsamt af och an. Hennes hållning var slapp, uttrycket

lyssnande, ögonen glänste själfullt stora i det lilla magra och

bleksjuka ansiktet, som skuggades af en hvit bahytt. Fågelsång klingade

från hage och mark, lärkors jubel skälfde i själfva solskenet, som

flödade från junihimmelns ljuskälla; vassen hviskade, vattnet porlade,

glittrande blått där brisen krusade det, alarnas gröna kronor susade;

ekan vaggade af och an, slitande som en kopplad hund i sin kätting; allt

i naturen rörde sig, lefde; Elsa lyssnade blott till sin längtan, länkad

till stranden af sin fädernegård.

Ensamt, ensamt var hennes lif, och det fanns ingen utsikt till

förändring; framför sig såg hon blott en evinnerlighet af dagar, veckor,

år utan innehåll. Sommaren skulle bytas mot höst, hösten mörkna till

vinter, vintern ljusna till vår och så vidare ideligen.

Hon såg upp mot gården, som redan tycktes stämplad med förgängelsens

märke. Här ljöd aldrig ett skratt, hördes aldrig ett glädjens ord, här

kunde ingenting blomma, här var döden bofast både innanför de murkna

väggarna och utanför, där människor och djur smögo omkring som skuggor.

Därinne låg hennes far sedan flera veckor till sängs, saffransgul i hyn,

och slog själf med darrande händer dagligen en ny spik i sin likkista.

Ingen visste, hvarifrån han fick brännvinet, men alltid hade han en

flaska gömd hos sig i sängen, och alltid fann han tillfälle att

fullfölja sitt själfmord, hur strängt han än bevakades.

Elsa gjorde sin plikt mot denna stackars misshandlade lekamen, som hon

älskat och ännu älskade, ehuru med skräck, med lifvets fasa för döden,

hälsans vedervilja för förruttnelsen. För den slocknande gnista af lif,

som fanns kvar, kände hon kärlekens varma tillgifvenhet, men själfva det

jäsande stoftet ingaf henne en oöfvervinnelig vämjelse. Hon grät och

sörjde öfver, att det var så, men det förblef så. Det hon älskade, var

hans känslor och tankar; det andra betydde ingenting för hennes hjärta.

Dagligen tänkte hon så, när hon satt vid hans säng och höll hans hand,

som redan var kall och däfven af dödens anda. Hon höll den tappert, fast

det ryste i hennes rygg, ty hon förstod, att hennes nerver och blod

bringade den döende hälsningar från lifvet; men hon kunde icke uthärda

det länge, efter ett par timmar revolterade alltid hennes kropp, och hon

måste ut i friska luften. Då gick hon oftast hit ned till stranden, tog

plats på toften i den lilla båten och vaggade af och an.

Det fanns ingen möjlighet till räddning för fadern, det fanns ingenting

annat att önska i kärlekens och barmhärtighetens namn, än att det snart

måtte bli slut.

Medan hon tänkte så, hade döden redan stigit öfver tröskeln.

-- Elsa! ropades det uppe från backen. -- Elsa! Elsa! det lät som

ett nödrop. Där var fara på färde, löjtnanten hade fått ett nytt

anfall -- --

-- Jag lämnade honom bara ett ögonblick -- jämrade sig mamsell

Andersson -- men när jag kom igen, rann blodet ur mun och näsa -- och

brännvinsflaskan låg tom bredvid honom -- han hade druckit -- och det

var, kantänka, som att slå gift i ett öppet brännsår -- för hela hans

inre är ju bara en blodig massa -- -- -- Hennes nåd har skickat Stefan

efter doktorn, men han hinner aldrig hit.

När Elsa kom in i rummet, möttes hon af en förpestad stank. Vid sängen

satt farmor, med sin sons hand i sin. Hans ögon voro redan till hälften

brustna. En half timme senare var han död.

Tre dagar därefter sänktes hans stoft i familjegrafven på Tibble

kyrkogård. Pastor Tibell förrättade jordfästningen och bad en gripande

bön för hans själ. Han tryckte sedan med varmt deltagande den faderlösas

hand och sade henne några enkla tröstens ord. Han lofvade också att

komma till Ryd, om hon behöfde någon att tala med, att anförtro sig till

under den närmaste tiden.

Elsa åkte hem med farmor. Det svarta floret glänste vått framför hennes

ögon. Hon grät icke öfver faderns död; den sorgen hade hon redan gråtit

ut, den hade så länge varit för handen. Hon grät öfver, att allt var så

mörkt, så ensamt och ödsligt och tomt omkring henne.

Pastor Tibells vänlighet hade gjort henne godt, ty hennes hjärta

längtade efter deltagande. Han var så god, han var sig så lik, utom att

han visst blifvit ännu magrare, sedan hon såg honom sist. Han hade också

blifvit änkling förra julen. --

Han kom ofta till Ryd under sommarens lopp, och Elsa fann nöje i hans

besök. De medförde alltid någon omväxling i hennes lifs outhärdlighet. I

början kom han som själasörjare med tröstens ord på sina läppar, och

Elsa böjde sitt hufvud inför Guds tjänare, med hjärtat varmt af

tacksamhet. Han talade så vackert, och allt hvad han sade ingaf en sådan

trygghet. Det var godt att sluta ögonen och få en fast hållpunkt för

sitt själslifs alla fladdrande stämningar. Småningom återvann han hela

sin forna makt öfver hennes själ, blef åter hvad han varit, medan han

förberedde henne till den första nattvardsgången, och ännu mera; ty när

hon nu jämförde honom med de män, hon sedan träffat, växte Johannes

Tibell till en riddare utan fruktan och tadel, en korsriddare med andans

flammande svärd i kamp mot mörkrets härar. Så blef han till sist för

hennes hungriga inbillning den hjälte, hon drömt om att tillhöra.

Han talade aldrig om sig själf; men någon gång kunde det undfalla honom

ett ord, som gaf Elsa inblick i hans lifs ödslighet. Han hade lidit

mycket af sin hädangångna hustrus retlighet och brist på förstående.

Elsa förstod honom, ömmade för hans ensamhet och drömde om att hela hans

hjärtas sår.

På hösten friade han fromt och högtidligt, som det anstod en andans man,

en kväll då Elsa följt honom ett stycke på vägen till Tibble öfver åsen.

Ingalunda föll det honom in att försöka vinna henne med öfverrumpling,

nej, han framställde blott sitt förslag med en röst, som darrade af

undertryckt känsla, och bad henne rannsaka sitt hjärta! Hon var mycket

ung, själf var han mer än dubbelt så gammal som hon -- ehuru han Gudi

lof ännu var stark till kropp och själ -- --

De skildes med ett handslag högst uppe på krönet, och hon satte sig på

en sten i sina ungdomsdrömmars slott, Elsebo, som för länge sedan

sjunkit i grus. Alla hennes tankar gingo nu blott ut på att rädda några

spillror af skönhet åt sitt hvardagslif.

Väl visste hon, att det, hon kände för Johannes Tibell, icke var, hvad

hon drömt om att känna för den man, den hjälte hon helst velat tillhöra;

men aktning och tillgifvenhet var väl också en grund att bygga sin

lyckas stuga på?

Farmor var gammal, kunde icke lefva länge, gården var pantsatt för

skuld. Hvar skulle hon sedan få ett hem?

Han var den ende, som kunde befria henne från det närvarandes dödande

enformighet och från det framtidsperspektiv af långa tomma år, som på

sista tiden ofta hägrat hotande för hennes medvetande.

Tanken på ensamheten skrämde henne. För att undgå den var hon villig att

betala hvad pris som helst. Och i detta nya fanns åtminstone någon

möjlighet till trefnad, men i det gamla fanns ingen. Det nya var också

en omväxling, någonting obekant, som just därför rymde en förhoppning om

någon smula värme. Det var vidare det af ödet bestämda, ty hon skulle

dock en gång komma att tillhöra en man, så visst som hon var kvinna och

kände som en kvinna, Hvarför då icke först som sist Johannes Tibell?

Hennes beslut var redan fattadt, och redan hade hennes fantasi börjat

omspinna befriaren med ett idealiserande ljus, lånadt från hvad hon

visste eller trodde sig veta om hans fattiga lif, hans kamp, hans tro,

hans olyckliga äktenskap, hans hjärtas godhet. Hon kunde skänka honom

lyckans välsignelse, hon kunde bli för honom allt hvad den andra, som nu

var borta, aldrig kunnat bli.

Det var blodets längtan, som vaknat och såg verkligheten i soluppgångens

glans.

Hennes fantasi flög vidare i den inslagna riktningen, alla gamla drömmar

började forma sig efter verkligheten och återspegla dess drag. Där var

drömmen att se en man vid sina fötter, lyssna till hans lidelsefulla

ord, känna hans heta andedräkt, värmas af hans väsens värme och ha rätt

att bli varm utan att behöfva blygas efteråt. -- Där var drömmen om

frihet, om ett eget hem, hvars härskarinna hon skulle bli, och som hon

fick inrätta efter sin egen smak -- med en lugn vrå att läsa i, att

utvecklas i under väntan på, hvad lifvet ytterligare kunde ha i

beredskap åt henne; ty hon föreställde sig ingalunda, att lifvet skulle

vara slut i och med äktenskapet, tvärtom, därmed skulle det kanske först

börja? --

Två dagar senare kom pastor Tibell högtidligen åkande till Ryd, klädd i

hög hatt och kaftanett, för att officiellt anhålla om Elsas hand.

Farmor, som blifvit förberedd, gjorde inga svårigheter; hon var glad,

att innan hon slöt sina ögon, få lägga sin sondotters hand i en hederlig

och god mans. Förlofningen borde väl hemlighållas tills sorgeåret var

tilländagånget, men pastorn skulle alltid vara välkommen till Ryd.

Elsa, som väntat i sitt eget rum, hämtades af sin trolofvade in att

mottaga den gamlas välsignelse; men dessförinnan utbredde Johannes

Tibell sina armar, drog henne in i sin famn och tryckte den första

kyssen på hennes unga läppar.

Det svindlade och gnistrade för hennes ögon. Hon hade trädt honom till

mötes i en stämning af högtid och allvar för att ge honom sitt löfte --

och så kom detta brännande insegel och väckte ond blod inom henne, ingaf

henne en obestämd, oförklarlig vedervilja. Hon ryckte sig lös och sköt

honom framför sig; och innan hon själf trädde in för att mottaga farmors

välsignelse, torkade hon sig hårdt om munnen med en näsduk bakom sin

trolofvades rygg.

-- Gud välsigne er! sade farmor, i det hon utsträckte sina darrande

händer öfver deras hufvud. -- Glömmen aldrig, att äktenskaplig lycka

endast kan vinnas genom själfviskhetens ömsesidiga förkväfvande.

Egoismen är en karg och kall jordmån, som inga blommor bär. Att förgäta

sig själf i sin kärlek, är lifvets högsta konst och enda lycka.

Ett så långt tal hade Elsa aldrig förr hört farmor hålla. Den gamla var

djupt rörd, och hennes röst skälfde, som om hon tänkt tillbaka öfver

sitt eget lif.

Ju närmare det led mot bröllopet, dess allvarligare blef Elsa till

sinnes, och ofta kom det öfver henne en underlig beklämning, när hon

tänkte på det obekanta, som förestod. Närhelst hon mindes den första

kyssen, föreföll den henne som ett ondt varsel, och närhelst detta samma

åter uppenbarade sig i hennes trolofvades smekningar, skyggade hon. En

gång ville hon bryta förlofningen. Hon hade fattat sitt beslut efter en

hårdnackad inre kamp, ty inom henne brottades två starka makter, en som

lockade, en som skrämde. Hon hade icke sofvit en blund på natten, och

framåt morgonen satte hon sig att skrifva:

-- -- -- Jag håller af dig, men kärlek har jag aldrig känt, blott

drömt om i min ungdoms första vår. Det häftiga du ibland bjudit mig

i dina smekningar har skrämt mig kall som is. Tag renheten ur en

kvinnas hjärta och hon skall ej kunna handla ädelt och skönt,

hjärtats renhet är för kvinnan hvad kronan är för bruden, den

skönaste prydnad och tillika den oumbärligaste. Ett rent hjärta kan

icke fördraga någonting som sårar blygsamheten, och sätter du

ringaste värde på min tillgifvenhet, så tag varligt på mina

känslor, ty den som lockar mig att glömma renhetens bud, förlorar

min aktning och i samma stund hvarje solgrand af min känsla. Men

bäst är det nog också för dig att vi bryta, ty du kan säkert icke

heller fortsätta att älska den som är så skygg och på samma gång så

stolt och trotsig, att hon kan säga: »tyst!» till sitt hjärta och

bli blindt åtlydd. Emellertid -- afgörandet ligger i dina händer,

ty min heder står i pant för mitt ord, och om jag än begått ett

misstag, ett oförlåtligt, skall jag veta att bära följderna, för så

vidt du icke själf löser mig från mitt löfte. -- --

Johannes Tibell kom själf med svaret på detta bref, och svaret var

lugnt, värdigt. Han tviflade icke på, att icke hennes skygghet skulle

försvinna, efter det hon väl blifvit hans äkta maka. För att lugna henne

under den väntans tid, som ännu återstod, dämpade han själfmant

häftigheten i sina smekningar och förde henne blideligen med ömma

broderskyssar fram mot altaret.