Didrik Bruun, den store tragöden, hörde till fru Anna Neumanns
umgängeskrets. Minst en gång i månaden sände han henne fribiljetter till
aftnar, då han själf spelade, och dagen efter hörsammade han gärna
hennes inbjudning till en enkel hvardagsmiddag. Han visste, att hon då
skulle slakta den gödda kalfven till hans ära och brygga starka drycker
åt hans fåfänga. Groft smicker serverades honom i många familjer, som
han regelbundet besökte, men ingenstädes fick han sig ett så grundligt
rus, som hos fru Anna.
Till henne kom han som en konstens furste, tyngd af sitt snilles krona,
slog sig ned vid hennes bord och höll till godo med hvad huset förmådde.
Hon kände hans smak och visste, att för honom var ingenting godt nog.
Detta ingaf honom en ljuflig förnimmelse af trygghet. Här behöfde han
icke häfda sin storhet, ty hon dyrkade honom som ett högre väsen och bar
alltid hans porträtt i en skinnpåse närmast hjärtat.
Många af hufvudstadens svärmiska ungmör buro Didrik Bruuns bild närmast
hjärtat. Han var student! Han hade från universitetet fört med sig en
fernissa af bildning, hvarmed han glansat skådespelarens dittills
ringaktade yrke. Han var hufvudet högre än mängden, hade ögon som stora
glaskulor, näsa som ett näbb och hvita tänder i sin breda mun. Som ett
lejon steg han ned på scenen och tog strax publiken med sin starka
stämmas storm.
Fru Annas liffulla framställningar af hans uppträdande, hans yttre
människa och hans känslas glöd hade spänt Elsas förväntningar och stämt
hennes sinne till beundran; då hon slutligen fick se honom själf,
hänfördes hon lätt. Hon såg honom först som »Hamlet», sedan som
»Othello». Och när hon dagen efter stod inför hans ansikte i fru Annas
salong, lyste hennes ögon som en lappkvinnas, då hon hälsar solen. Det
var som att möta i lefvande lif dessa diktens två högborna hjältar. Den
olycklige danaprinsen tryckte dessutom rätt varmt hennes hand, och moren
i Venedig såg på henne med ett uttryck, som om hon varit en Desdemona
rediviva.
Fru Anna märkte snart, att Elsas ungdom verkade tilldragande på den
store tragöden. Han sände nu fribiljetter minst en gång i veckan och
styrde lika ofta sina steg till hennes hem. Detta vållade henne mycket
kärt besvär och gjorde henne så lycklig, att hon förnekade sin kvinnliga
fåfänga och afsvor sitt hat till männen. Det kändes blott som en oerhörd
ära och tillfredsställelse, att Didrik Bruun behagat fatta minsta
intresse för någon eller något i hennes hus.
Under sådana omständigheter utvecklade sig bekantskapen mellan Elsa
Finne och Didrik Bruun så småningom till en viss förtrolighet, och fru
Anna började redan fantisera om, hvad som skulle kunna hända, när våren
kom och kälen gick ur jorden och allting började grönska och blomma.
Men just vid den tiden fick Elsa ett bref från sin farmor, som
återkallade henne till Ryd.
Våren kan ha många egendomliga effekter. Det kan hända, att kläderna som
en ung dam med stolthet burit under vinterns mulna dagar, plötsligt
synas luggslitna i vårens klara solljus; det kan hända, att de
förhållanden, i hvilka hon lefvat under de mörka månaderna, plötsligt
visa sig uppsluppna i sömmarna. Då gripes hon af ett oemotståndligt
begär att lämna dem bakom sig, som kräftan lämnar sitt gamla skal, då
hennes utveckling så kräfver.
Didrik Bruun hade genom fru Anna erfarit, att fröken Finne skulle resa,
och den underrättelsen förorsakade honom en smula bryderi. Han visste
nämligen icke rätt, hvad han skulle taga sig till med henne, men hade en
obotfärdig känsla af, att hon väntade någonting af honom. Hvad?
Det var sant, att han under vinterns lopp ofta sett rätt djupt in i
hennes ögon, som tindrat af beundran, och det kunde väl vara, att också
hans blickar fått ett beundrande uttryck, då han i hennes mörka pupiller
sett sin egen bild; men aldrig kunde väl han, Didrik Bruun, misstänkas
för att på fullt allvar ha låtit fängsla sig af en liten pensionsflicka
från landet? Han hade känt sig dragen till hennes ungdom, rörd af hennes
naiva dyrkan, road af hennes tafatthet, någon gång värmd af hennes
väsens heta puls, tjusad af hennes exotiska lilla person, som af en
blomknopps fägring, då den råkat slå ut under hans ögon i starka färger,
och andats all söderns rikedom. Men hvad mer?
Didrik Brunn var trettioåtta år, och känslolifvet mister fort sin
grönska i rampens artificiella ljus. Han älskade nu också sig själf så
helt, att ingenting blef öfver åt andra.
Emellertid kunde han icke bli den förnimmelsen kvitt, att Elsa väntade
någonting af honom, innan hon reste: ett ord till afsked af den store
konstnären, som hon haft lyckan att möta i sin ungdoms vår, och om
hvilken hon senare i lifvet skulle kunna berätta för barn och barnbarn,
att han till afsked kysst henne på pannan -- eller möjligen på munnen?
Ett sådant minne ansåg sig Didrik Bruun knappast ens ha rätt att
undanhålla henne, och därför skref han på aftonen i sin klädloge under
stort hufvudbry en biljett till Elsa, däri han stämde henne sig till
mötes följande morgon i skogen utanför tullen.
Tidigt på morgonen trädde fru Anna in i Elsas rum, bärande brefvet i sin
hand med en uppsyn, som om hon burit världens förnämsta klenod; ty hon
kände stilen. Och Elsa rodnade ända ned på halsen, medan hon liknöjdt
lade brefvet till sidan, ty hon ville icke bryta det, förr än hon var
ensam.
Hon var i en stämning af darrande förväntan, då hon ett par timmar
senare gick i skogen och hörde fåglarna sjunga. Hon kände sig som
prinsessan i det sofvande slottet en sommarmorgon, då alla rosenknoppar
brista, och hon i halfslummer hör ljud af steg och i halfmedveten
längtan tviflar på, att det är den rätte prinsen, som kommer.
Hennes ungdomliga svärmeri för den store tragöden hade visserligen
slagit sig betänkligt, sedan hon lärde känna människan något närmare,
sett de glindrande ädelstenarna i hans krona reduceras till idel
dinglande bjällror och själfva kronan till en narrkåpa med tuppfjäder
och ludna öron. Han var ju så full af sig själf, som en tom tunna af
luft, hans själlöst bullrande röst hade aldrig sagt ett ord, som var
värdt att minnas. Men hon vågade icke lita på sitt eget omdöme, så rakt
i strid mot världens, som hyllade hans storhet, och hvar gång hon mötte
honom ånyo, väntade hon, att han åter skulle blåsa lif i hennes
illusioner. Han var dock en konstnär, som för hennes fantasi
förkroppsligat så mången diktens hjälte med stora tankar och starka
känslor.
Nu i afskedets stund väntade hon det med skälfvande spänning. Hon var i
ett underligt glittrande lynne. Inom sig kände hon all vårens sjudande
lifslust, en längtan efter det omöjliga och oupphinneliga -- att flyga
upp och famna solen eller att låta sig lyftas af en stark känsla och
föras bort från hvardagslifvet, högt öfver alla trampade stigar.
Och där kom Didrik Bruun. Hon gömde sig bakom en trädstam för att kunna
iakttaga honom, där han gick vägen fram. Hvar gång hon hittills träffat
honom utanför scenen, hade han förefallit henne som en hvardagsvariant
af den roll, han senast utfört. I dag var han åter Hamlet. Hon smålog,
när hon såg den djupsinniga min, han anlagt inför skogens furor, hon
tänkte på den själlösa tonen i hans bref.
-- God morgon, Hamlet! ropade hon och sprang plötsligt fram från sitt
gömställe.
Han hoppade till af förskräckelse, men återvann strax fattningen, lyfte
på sin eleganta cylinderhatt, smålog vemodsfullt och svarade:
-- God morgon, Ophelia!
-- Nej, tack -- sade hon och räckte honom sin hand -- jag är ingen
Ophelia och ämnar hvarken bli vansinnig eller dränka mig, fast jag måste
resa.
-- Men litet tomt känns det i alla fall -- här? Han smålog
själfbehagligt och lade handen på sitt bröst.
-- Ännu har jag åtminstone ingenting märkt.
De gingo sida vid sida inåt skogen, och han började tala om det käraste
han visste. Hans tragiska hjälteröst skälfde af förtrytelse, då han
citerade en morgontidning, som kallsinnigt omnämnt hans senaste roll.
-- Kan man tänka sig något mera oförskämdt! »Herr Bruun hade icke fått
det rätta greppet på sin roll.» En sådan murfvel vill lära mig att
spela! Kan man tänka sig något mera åsneaktigt!
-- Nej, sade Elsa. Men hon tänkte, att det visst var ännu mera
åsneaktigt att fästa så stor vikt vid en slik bagatell. Harmen hade
börjat koka inom henne. Det var alldeles som om han kommit för att få
jämra sig, icke för att säga henne farväl. Och det var han, som stämt
henne sig till mötes! Nu ångrade hon, att hon kommit. Hans bref var ju
en oförsynthet. Det låg ringaktning däri. Och hvad betydde väl hans
uppförande gent emot henne under hela vinterns lopp? Ringaktning,
själfförgudning! Han hade behandlat henne som ett barn -- och hon hade
låtit det ske, därför att hon i början hade varit bländad af glansen
kring hans namn. Nu kände hon honom, och nu visste hon, att hon själf
var lika mycket värd som han. Han var ett positiv, som gaf ljud åt
andras tankar och känslor, hon var en människa, som tänkte och kände
själf.
Hon rätade upp sin unga, smärta gestalt och kastade hufvudet tillbaka.
Gråten satt henne i halsen, men harmen tog öfverhand. Hon greps af ett
vildsint begär att häda och hämnas på detta afgudabeläte, som hon dyrkat
i fåvitsko.
-- Jag tror aldrig, att jag råkat en människa så lik Narkissos som ni!
sade hon plötsligt i det hon stannade midt på vägen.
-- Hvad menar ni, lilla slarfva? frågade han, till hälften förbluffad,
till hälften road. -- Det heter för resten Narcissus!
-- Nej, förlåt! Han var ju från Beotien, där de råaste och dummaste
grekerna bodde. Det var han, som var så kär i sig själf och som alltid
låg och speglade sig. Också för er är hela världen bara en källa, i
hvilken ni ser er egen bild.
Didrik Bruun fattade ännu icke, att hon menade allvar. Hon talade utan
häftighet, men hennes röst darrade på ett misstänkt sätt -- här måste
visst vara gråt i faggorna! Och det föll honom in, att han just nu
lämpligen skulle kunna skänka henne det där minnet för lifvet, kyssen,
som hon förmodligen väntade.
Alltså böjde han sig, småleende fram mot henne och utsträckte sin hand
för att lägga den kring hennes lif; men hon vek tillbaka och brände
honom från sig med blicken.
-- Låt bli det där! sade hon. -- Jag har ett ord att säga er. Det är
därför jag kommit hit. Jag ville säga, innan jag reser, att jag aldrig
varit så godtrogen, som ni inbillat er -- fast jag ändå blygs -- blygs
öfver mig själf -- därför att -- jag tillåtit er -- behandla mig så --
som ni gjort -- --
Didrik Bruun förstod ingenting och visste hvarken hvad han skulle säga
eller taga sig till. Han stammade, som om han icke lärt sin roll:
-- Men -- lilla slarfva -- hvad -- --?
-- Jag tyckte, jag kunde icke resa utan att säga er det. Jag har aldrig
-- -- -- Ni är ingen konstnär -- en papegoja är ni -- som aldrig tänkt
en tanke i sitt lif -- --
Didrik Bruun stod blek af vrede, med högdragen min och händerna
korslagda öfver bröstet -- som i Othello. Han fann ingenting att säga,
men hans minspel uttryckte ett oerhördt förakt.
-- Adjö, lilla vän! replikerade han ändtligen, lyfte vårdslöst på hatten
och gick.
Elsa vände sig bort och brast i gråt. Hon blygdes för sig själf.
Hemkommen stod hon länge framför spegeln och mönstrade sin bild. Så
nickade hon sorgset. Det var sant, att hon var ful. Hon saknade behag.
Och hon hade icke råd att kläda sig väl.
Hon undrade, om någon man någonsin skulle kunna älska henne?