På hösten kom Elsa till hufvudstaden, till fru Anna Neumanns pension för
unga flickor, en uppfostringsanstalt af mycket enskild natur, nära nog
en välgörenhetsinrättning för föreståndarinnan. Eleverna utgjordes
nämligen till största delen af småbarn, hvilkas mödrar eller fäder med
vänskap eller medkänsla erinrade sig den tiden, då fru Anna som ung
arftagerska dansade i borgerskapets salonger.
-- Den tiden _var_ man någonting! brukade hon själf säga, i det hon
lyfte sina blå ögon mot skolsalens nedrökta tak.
Hon var ännu mycket ungdomlig och liflig, klar i hyn och med en del af
sin ostyriga lejonman i behåll. Hon klädde sig i starka färger, och
sidenrosetter fläktade som fjärilsvingar omkring henne, där hon dansade
fram öfver gata eller golf. Talade hon med en kavaljer, som hade nog
smak att ägna henne en smula uppmärksamhet, kunde det glittra ungt i
hennes ögon och skifta skärt på hennes kinder, men tyvärr skvallrade
alltid några rynkor om det faktum, hon eljes dolde som kung Midas sina
hufvudprydnader. Hon försvarade sig också lifligt mot alla beskyllningar
för koketteri. Skulle man tro henne själf, var det intresse hon vid
slika tillfällen bar till synes, ingenting annat än förställning. I själ
och hjärta var hon vrångt stämd mot det manliga släktet, som därför
oftast gent emot henne intog räfvens hållning gent emot rönnbären.
Till fru Anna Neumanns uppfostringsanstalt hade Elsa kommit halft som
elev, halft som lärarinna i småbarnsklasserna. I ersättning för den
undervisning, hon kunde meddela, skulle hon åtnjuta fritt husrum och
näring för kropp och själ. Med allt detta blef det klent beställdt, och
det visade sig snart, att Elsa i själfva verket blifvit antagen till
småbarnslärarinna utan lön; ty den högre undervisning, föreståndarinnan
utlofvat, inskränkte sig till en eller annan timme, då de båda damerna
gemensamt läste poesi eller utbytte tankar om dagens nyheter.
Fru Anna Neumann svärmade för poesi och dramatisk konst. Hon skref vers
och agerade gärna i manliga roller, utstyrd i en gammal blårandig
linnekostym, som tillhört en vid unga år afliden kär broder. Hennes
platta bröst och smala höfter förlänade ofta en viss illusion åt
framställningen. -- Af gammalt stod hon i förbindelse med en hel del
teaterfolk, som hon begagnade till att anskaffa fribiljetter, och minst
en gång i veckan bjöd hon Elsa med sig på spektakel.
Förhållandet dem emellan blef snart intimt. Fru Anna hade redan från
början afsagt sig alla anspråk på den respekt, som åldern eljes lätt
kunde ha tillförsäkrat henne. Hon ville behandlas som kamrat; och därvid
blef det.
En novemberkväll, då regnet smattrade mot fönsterrutorna och stormen
hvisslade i skorstenspiporna kom fru Anna smygande in i Elsas rum,
kastade sig på knä framför henne, gömde sitt ansikte i hennes sköte och
anförtrodde henne under många tårar sitt lifs historia.
Det var en gång en firad och fjäsad, vacker och rätt förmögen ung dam,
som hette Anna Bodin -- -- Ständigt omsvärmades hon af friare, men kunde
icke förmå sig att skänka någon af dem sitt hjärta och sin hand, -- ty
en kvinna måste älska helt -- helt! -- för att skänka sig åt en man!
Hennes ungdom hade synbarligen runnit bort, utan att detta inträffat, ty
ehuru hon sorgfälligt undvek alla tidsbestämmelser, framgick det dock af
hennes bekännelse, att hon måtte ha varit öfver trettio år, då hon fann
sin Romeo.
-- Han var en af sitt lands främsta konstnärer med en tenor -- o, en
sådan tenor! Smäktande, mjuka toner, enkom skapade att bedåra kvinnors
hjärtan!
Med ett ord: han var operasångare och hette Agathon Neumann. Och tjusad
af hans stämmas och hans namns klang skänkte hon honom hjärta och hand.
-- Farbror, som var min förmyndare, varnade mig, rådde mig att
åtminstone göra paktum, så att Agathon icke skulle kunna komma åt mina
pengar. Men jag ville icke såra honom. Jag älskade så besinningslöst och
trodde så blindt. -- Vi blefvo gifta. Och vårt äktenskap gestaltade sig
redan från första stund -- rent ut sagdt till ett helvete!
Här brast fru Anna i hysterisk gråt, men hämtade sig snart och fortsatte
lidelsefullt:
-- Elsa, Elsa! Tänk dig, hur det måste kännas att höra en röst, som
klingar bedårande för hela världen -- och som man lärt sig älska --
förlora allt välljud inom hemmets murar, plötsligt bli knarrig och hård
och gräla med grofva ord i stället för att sjunga poetiskt! Jag trodde,
att jag gift mig med själfva »Trollflöjten» och jag vaknade i armarna på
»Don Bartolo». Jag hade drömt om, att mitt hjärta dagligen skulle tjusas
af en näktergal -- och det blef i stället sönderhackadt bit för bit af
en ondsint kråka -- -- tills jag en vacker morgon fann fågeln utflugen
ur boet -- med allt hvad jag ägde och hade -- --
Fru Anna lyfte sitt hufvud trotsigt, och hennes blå ögon glimmade af
hat.
-- Det heter, att han är död nu -- sade hon inbitet bittert -- men jag
tror det icke. Han lefver nog någonstädes i världen under ett antaget
namn och bedårar nog ännu oskyldiga kvinnors hjärtan med sin rösts
smekande klang. Jag ångrar, att jag icke befriade världen från det
skadedjuret! Om jag haft mod, skulle jag ha skjutit ned honom med min
egen hand.
Hon snyftade en stund, men torkade sedan beslutsamt sina tårar och vände
sig till Elsa i en högtidlig ton, som Hamilcar måtte ha brukat, då han
tog ed af sin son att alltid hata romarna:
-- Kom ihåg detta, min vän! Lär af mitt sorgliga öde! Tro aldrig en man.
De äro alla lika. Så länge de icke fått sin vilja fram, kunna de nog
fjäska och fjäsa, men kallsinnighet lurar alltid på bottnen af deras
hjärtan, och ve den kvinna som troskyldigt ger sig i en mans klor! -- --
Du är lycklig, du! Du är ung. Och du har begåfning. Vore jag som du,
skulle jag bli skådespelerska -- en stor konstnärinna, som lade alla män
för sina fötter -- -- och hämnades vårt köns oförrätter -- --
Det var icke första gången fru Anna rörde vid den strängen, och Elsa var
icke oemottaglig för dess locktoner. Det kunde komma öfver henne en
våldsam längtan att böja män till jorden, trampa dem under sina fötter
och, själf oåtkomlig, gå vidare. Det tindrade till i hennes ögon. Fanns
det väl en skönare uppgift för en kvinna, än att som konstnärinna
förkroppsliga de stora diktarnas ideal -- skänka lif åt deras tankar,
verklighetens fägring åt deras drömmar? I sanning, det var någonting att
lefva för!
Af männen hade hon visserligen en annan uppfattning än den goda Anna,
som nog misstrodde dem väl mycket och målade dem väl svarta i sin
bitterhet. De män Elsa hittills träffat hade icke förefallit henne
hvarken falska eller farliga, snarare alltför naiva i sin oförställda
öppenhjärtighet. Icke dess mindre eller väl just därför tyckte hon sig
ha mera både nöje och behållning af ett samtal med en man, än af en
kvinnas förtrolighet. Det kom sig väl af grundolikheten i mäns och
kvinnors väsen. Männen kunde vara öfverlägsna i mångt och mycket, men
begreppet öfverlägsenhet var i alla händelser femininum.
Hon ville gärna lära känna männen. Det var ju därför icke alls
nödvändigt att älska dem.