På hösten förbereddes Elsa af prosten i Tibble till sin första
nattvardsgång, men samtidigt fortgick undervisningen i hemmet under
farmors ledning. Det var läxläsning, det var bleka döden för all
kunskap, historien torkade in till ett schema af årtal, namn och
händelser utan bakgrund, naturläran magrade till ett skelett, hvars
beniga fakta föllo i sär och endast belamrade minnet.
Farmor började bli gammal. Det kunde hända, att hon slumrade till midt
under en lektion. Då gingo Elsas tankar sina egna vägar.
Tre timmar om dagen öfvade hon sig på klaveret i salen, lät fingrarna
löpa genom allsköns skalor och sonater, medan ögonen samtidigt frossade
från sida till sida i en »rolig bok», som stod uppslagen på
notställaren. Farmor, som höll sin dörr öppen för kontrollens skull,
fäste sig aldrig vid repertoarens enformighet; för henne var ljudet
vittnesbörd nog.
Att läsa hade blifvit Elsas passion, och roliga voro alla böcker, som
gåfvo näring åt hennes fantasi: tidningsföljetonger med hårresande
skräckscener i öfversättning och franska dussinromaner i original
slukade hon med samma intresse. Men i den brokiga samling band, som
bildade biblioteket på Ryd, fann hon också mamsell Bremers _Teckningar
ur hvardagslifvet_ och _Herta eller en själs historia_, Tegnérs _Samlade
skrifter_, Shakespeares _Dramatiska arbeten_ i C. A. Hagbergs
öfversättning; och långt framåt morgnarna brann lampan på hennes
nattduksbord, och vida omkring i inbillningens riken flög hennes unga
längtan, speglande sig i alla vatten, där det fanns en himmel på djupet.
Om kärlek drömde hon först och sist: om Romeos och Julias, om Axels och
Marias kärlek -- en hägring af öfversinnlig salighet i den rena luften
öfver en vaknande natur. Det var vår och det var morgon, och känslans
bleka brodd, som dittills trefvat i mörker, sköt bäfvande upp ur myllan,
i väntan på värme och ljus.
Det unga jaget, som utvecklats i ensamhet till ett medvetet tänkande och
kännande väsen, såg sig plötsligt som medelpunkt i en värld full af
under och famlade aningsfullt efter ett annat väsen att sluta sig till
och förtro sig åt: en jämnårig like eller en äldre vän.
Hon längtade, men hennes längtan hade intet bestämdt mål; var blott en
stilla förbidan, att lifvet skulle träda henne till mötes, likt en
gammal välvillig trädgårdsmästare, med blommor i sin ena, frukter i sin
andra hand. --
Två gånger i veckan fick Stefan, kusken, sätta på sig sitt slitna livré
och spänna de gamla vagnshästarna för den gamla kaleschen. Klädd i sina
bästa kläder, med bibel och psalmbok och Lindbloms katekes under armen,
steg Elsa upp och satte sig på de malätna vagnsdynorna. Hennes hållning
var mer än värdig, hon kände sig som en helt viktig personlighet,
föremål för allas intresse, sin familjs framtid och hopp. Och stolt som
en drottning höll hon sitt intåg i Tibble, där de tunga hjulen dånade så
hårdt mot den ojämnt stensatta långa gatan, att alla stadens fruar kommo
flygande fram till fönstret för att se hvad som passerade. Det var
fröken Elsa Finne från Ryd. Hon smålog hvar gång hon såg dessa ansikten,
flattryckta mot rutorna, hon kände det som om de hyllat henne
personligen med sin nyfikenhet.
Utanför prästgården hejdade Stefan hästarna med ett elegant ryck och
hjälpte fröken ur vagnen. Där inne sutto läskamraterna redan omkring
bordet i stora salen, och prosten kom och undervisningen tog vid.
Prosten var en enda stor klump af godmodighet och välvilja, men hans
svällande mage och dallrande kinder förkunnade köttets evangelium, till
trots för den religion han bekände med sin tunga. Därför höll han sig
också strängt till texten och inlät sig aldrig på vidlyftigheter i
utläggningen. Han var nöjd om läsbarnen snällt lärde sig sina läxor
utantill.
Läxorna bestodo mestadels af katekes och bibelspråk, som Elsa redan läst
för farmor. Alltså fann hon ofta tillfälle att lysa med sina kunskaper,
men eljes tänkte hon mest på annat. Med sin religiösa öfvertygelse var
hon redan på förhand så godt som färdig. Allt som talade till känslan
och fantasien hade hon tagit fasta på och däraf danat sig en kristendom,
som i sina allmänna grunddrag motsvarade hennes religiösa behof och som
också, i sin egenskap af känslostämning utan fasta konturer, kunde lämpa
sig till bakgrund för prostens enkla dogmatik.
Hon visste, att det fanns människor, som icke trodde på Gud. Pappa hörde
nog till dem, han gick aldrig i kyrkan och läste aldrig i bibeln. Med
magisterns religion hade det visst också varit klent beställdt, han hade
ju berättat, att Gud blifvit afskaffad i Frankrike under revolutionen.
Men Gud fanns nog i alla fall. Hvem skulle det väl eljes vara, som tände
alla stjärnorna på himlahvalfvet en vinterkväll? Ja, hon visste nog, att
stjärnorna skulle föreställa världar, magistern hade en gång förklarat
solsystemet, men hon kunde icke fatta det, hon förstod aldrig, hvem som
ursprungligen tändt alla dessa kretsande gnistor i det blå. Därför höll
hon sig helst till det gamla och föreställde sig Gud som en gammal man,
stapplande fram i sin himmel med staf i hand och stödjande sig så hårdt
på stafven, att dess brodd ofta trängde genom emaljgolfvet och lämnade
efter sig små hål, genom hvilka en och annan glimt af himmelens
härlighet strålade ned till jordens mörker. Men att Gud skulle hålla så
noga reda på människorna, trodde hon icke. Hon undrade just, om icke
farmor i det fallet såge en smula smått på Gud, därför att hon icke
kunde fatta Hans storhet -- liksom en myra icke kan bilda sig en
föreställning om en människa -- -- --
Om detta och om mycket annat skulle hon gärna velat tala med prosten;
men stackars prosten skulle nog bara bli förlägen och hosta och stamma,
som han alltid gjorde, när han icke visste, hvad han skulle säga.
Prosten blef dessutom sjuk strax efter jul, så att komministern måste
öfvertaga konfirmationsundervisningen.
Han var lång och mager med lingult, slätkammadt hår, blekt helskägg och
vattenblå ögon, klar färglös hy och en stämma utan klang. Hans väsen gaf
ett obestämdt intryck af halfsläckt eld, och den religion han förkunnade
med sin lågmälta röst liksom darrande af inre rörelse, var af helt annan
art än prostens högljudda och torra utläggningar öfver dagens läxa. Tron
tycktes ha genomträngt pastorns varelse och präglat den med ett
hänförelsens allvar, som måste ha funnits hos det gamla testamentets
profeter eller hos de heliga martyrer, som beseglat sin bekännelse med
sitt blod. Väl kunde han tolka lagens bud med skrämmande allvar, men han
underlät aldrig att efteråt låta evangelium lysa; och visserligen målade
han fördömelsen och fördömelsens ort med heta färger; men han kunde
också framställa saligheten så, att det växte vingar på åhörarnas
själar. Allt detta gjorde starkt intryck på Elsas fantasi. Hela hans
personlighet verkade eggande, och hvad hon hörde berättas om hans
enskilda lif, bidrog i sin mån till att befästa hans makt öfver hennes
inbillning. Han var son till en förfallen skoflickare, som dött på
fattighuset, och en illa beryktad kvinna i Tibble. Genom fattigdom och
förödmjukelser hade han kämpat sig fram. När han för fem år sedan
kallades till komminister i sin födelsestad, lefde hans mor ännu, och
ehuru han som en god son sökte upprätta den fallna, fortsatte hon sitt
lastbara lefverne, tills hon en morgon fanns död, synbarligen under
rusets inflytande, i ett dike utanför södertull. Själf vigde han några
dagar senare hennes stoft åt den eviga hvilan och vände sig därvid till
barmhärtighetens Gud med en brinnande bön om frälsning för hennes själ.
Genom förödmjukelser och lidanden hade hans väg gått fram! Han var också
förenad i ett barnlöst och olyckligt äktenskap med en kvinna, som icke
var honom värdig, en sjuklig och nervös kinkblåsa af retligt lynne. Hur
måste han icke ha lidit däraf! Det dämpade och melankoliska i hans väsen
stammade nog djupast från denna sorgens källa. Där fanns ju knappast
någon ljuspunkt i hans yttre lefnadsomständigheter. Hans hustru delade
visst icke ens hans tro! I alla händelser syntes hon aldrig i kyrkan, då
han predikade. Få människor kände henne för öfrigt, ty hon var inbunden
och umgicks så godt som med ingen; men i hela församlingens ögon var
pastor Tibell en beklagansvärd man.
Elsa fattades snart af en svärmisk beundran för sin religionslärare.
Hennes förnuft och känsla gaf sig ödmjukt i hans väsens våld. Den
tomhet, magistern lämnat efter sig i hennes själ, fylldes nu af en ännu
härligare människobild; han blef för hennes inbillning ett
förkroppsligande af kristendomens innersta väsen, af den godhetens och
barmhärtighetens religion han förkunnade. Hur ljuft att vid hans hand
föras fram till altaret för att anamma det sakrament, som skulle
bekräfta hennes upptagande i den kristna församlingen. Hur ljuft att nu,
som vuxen kvinna, af honom vigas till Kristi brud.
Allt eftersom det led framåt tidpunkten för den högtidliga akten, blef
hennes känslolif mer och mer exalteradt. Hon lefde under ett andligt
högtryck, som kom hennes ögon att skina med en underbar glans, och mer
än en gång hände det, att religionslärarens blick, liksom bländad däraf,
vek åt sidan med ett förläget uttryck; ty pastor Tibell var en erfaren
och samvetsgrann Herrans tjänare, och det var icke första gången han hos
en kvinnlig konfirmand iakttagit denna blickens illumination, som
visserligen först och främst vittnade om himmelsk hänförelse, men som
utan tvifvel ofta hade en jordisk bottensats. Han visste ju, att den
yttre människa, hvarmed Skaparen i sin nåd beklädt hans själ, icke var
frånstötande, snarare sympativäckande och intressant. Han var icke
alldeles okänslig för de tecken därpå, som han glimtvis uppsnappade --
ty en präst är icke mer än en människa; men att dröja inför dem, att
själfbehagligt spegla sig i dem, var honom icke tillåtet.
Aldrig hade han haft en lärjunge, som skänkt hans hjärta en ljufvare
tillfredsställelse än denna lilla Elsa Finne; ty han kände, att han
öppnat nya horisonter för hennes själs längtan. Hon var idel tro af hans
tro och kärlek af hans kärlek. Därför skulle hon också begå H. H.
Nattvard med det rätta sinnelaget.
Hon var i sanning hans andas barn. Icke underligt att där i hans själ
fanns en gnista af skaparens kärlek till sitt verk. Men intet vidare!
Intet vidare, Johannes Tibell! Den Onde är listig i att lägga snaror för
människornas fötter -- och hur skulle han icke triumfera, om han
lyckades bringa en Herrans tjänare på fall!
Våren var redan i luften, solskenet blef varmare för hvar dag, och
pastor Tibell kände sig förunderligt matt, där han vandrade framåt gatan
mot sitt sollösa hem. Han såg tärd ut, med djupa gropar under ögonen;
men han gick och smålog för sig själf, som om han tänkt på något
vackert. Han tänkte på sitt käraste nattvardsbarn, på det underbart
själfulla uttrycket i hennes ansikte, på de mörka ögonens strålande
religiösa hänförelse och -- han slöt sina ögon energiskt -- nej,
visserligen icke på hennes spensliga lilla gestalt och än mindre på
barmens rundning! Han var en gammal och en gift man och därtill en
Herrans tjänare! --
En natt hade Elsa en underlig dröm. Hon såg sig själf i skira, hvita
kläder mödosamt vandra uppför en brant och lång väg, som ledde rakt in i
himmelrikets klarhet, där Kristus stod i skinande kläder, väntande med
öppen famn. Hårdare och hårdare slog hennes hjärta, och redan från
fjärran sjönk hennes blick med salig hänryckning in i hans. Hans hår var
som solsken, hans skägg var som hans hår, han ansikte strålande som
lyckan, hans ögon tindrande blå. Salighet genomstrålade hennes varelse,
då hon kom honom nära; hon svindlade och föll, men fångades af hans
armar och väcktes af hans kyss.
Hans kyss var skönare än allt hon drömt, var lycka, lyft upp till
himmelns höjd, famnande öfver evigheten.
Likväl vaknade hon med en blygsint förnimmelse af, att hon aldrig skulle
kunna förtro sin dröm åt någon lefvande människa. Hon rodnade också
själf hvar gång hon i ensamheten tänkte därpå.
Blek som om hjärtat sugit allt blod från hennes kinder, stod hon
konfirmationsdagen framför altaret. När pastorn välsignande lade sina
händer på hennes hufvud, kände hon det som om hetta strålat ut från hans
fingerspetsar.