Den stora majstången låg på gården, pyntad med girlander af blommor och
grönt; Elsa hade bundit kransarna högst uppe. Nu restes den af det
helgdagsklädda gårdsfolket och planterades midt i gräsplanen, medan
pappa kisade med ögonen för att få den rak, och ideligen kommenderade:
höger! och vänster!
Under kastanjerna stodo långa bord af ohyflade bräder på bockar, fyllda
af stora fat med jättesmörgåsar, som dignade under sitt sofvel, och hela
bunkar med mjölk och kittlar med rykande gröt. Allt folket trängdes
omkring borden och förplägade sig betänksamt grundligt, så som skick och
sed var. Men efteråt fingo barnen leka omkring majstången, och den
roligaste leken var, då löjtnanten ställde upp dem i rad och lät dem
blunda och gapa och fyllde deras munnar med karameller, så att den som
gapade värst, fick mest.
-- Just så går det till i lifvet! sade magistern, skrattande. -- Den som
gapar värst, får mest.
Hennes nåd gick omkring bland folket, tilltalade alla med deras namn,
hörde vänligt på hvad de hade att säga och intresserade sig för deras
minsta angelägenheter. Sällan hade Elsa sett farmor så blid.
Men allt var som en dröm i dag, och hon var så glad, att hon skulle
velat skrika högt. Hon var så glad åt lifvet och världen. Hon njöt af,
att alla fingo äta god mat och att alla sågo så nöjda ut. Men allra
lyckligast var hon öfver, att icke behöfva gå och lägga sig klockan
åtta. Den tiden var redan inne, men ännu stod solen öfver den taggade
bergåsen i väster, och ännu kvittrade löfsångaren från alla trädgårdens
buskar och snår.
Eljes blef det så småningom tyst på gården, folket drog sig tillbaka, de
äldre och barnen till stugorna, de yngre till dansbanan i skogen,
halfvägs mot Tibble, där blinde Jöns från fattiggården skötte fejlan och
Peter Fjomp slog takten på en gammal tamburin.
Så dalade dunkelljuset stilla öfver nejden, men natt ville det icke bli,
och Elsa smög omkring med glänsande ögon, betagen af den underbara
stämningen, lyssnande till taltrastens sång ur djupa skogen. Allt detta
var just som en saga, och det omöjligaste blef möjligt i
midsommaraftonens trolska dager. Elsa trängde sig in mellan pappa och
magistern, som sutto och rökte på gungbrädet under kastanjerna, och
hennes blick flög bedjande från den ena till den andra.
-- O, den som finge gå till dansbanan i skogen!
Hon utvecklade förgäfves all sin inställsamhet. De gamla gossarna
förklarade enstämmigt att de icke ämnade sig till dansbanan. Än mer --
de förrådde henne utan barmhärtighet åt farmor, som ofördröjligen förde
henne till sängs. Hon somnade tungt från midsommarnattens skönhet; när
hon vaknade, stod solen redan högt på himmeln, och fåglarna hade
kvittrat i många timmar, och många människoöden hade nått sin
fullbordan.
Magistern syntes icke till på hela dagen, gardinerna voro nedrullade för
hans fönster, och framåt eftermiddagen kom doktorn från Tibble. Men
ingen visste rätt, hur det var fatt.
-- Magistern var vid dansbanan i natt -- sade pappa till farmor --
möjligen har han dansat sig varm och sedan legat i det fuktiga gräset
och förkylt sig.
Detta gaf Elsa mycket att tänka på. Magistern hade ju sagt, att han icke
skulle gå till dansbanan. Hvarför hade han narrats? Och hvarför hade
han, som eljes var så klok och försiktig, lagt sig i så fuktigt gräs,
att han blifvit sjuk?
Hela huset var upp- och nedvändt under de följande dagarna, doktorn kom
hvar morgon och kväll, alla sågo ängsliga ut, och Elsa förstod, att
någonting hemskt måtte vara å färde. Skulle magistern dö? Hon greps af
en instinktiv fasa. Döden, som hittills blott varit en skräckbild för
hennes inbillning, kom henne plötsligt nära som en hotande verklighet.
Om nätterna kunde hon icke sofva af ångest, och om dagarna kunde hon
icke hålla sig stilla, utan strök omkring flygeln, där det förfärliga
pågick, med ett uttryck i ögonen som en hundvalp, tassande omkring en
döende kamrat.
En dag stod mamsell Andersson på trappan med svullna ögon. Pappa kom
också ut och tog Elsa vid handen och sade:
-- Nu har magistern fått sluta.
Elsa stirrade stelt ut i solskenet och försökte fatta, att magistern nu
icke längre fanns till. En människa, hvars röst hon hört och hvars blick
hon mött för några få dagar sedan? Allt vetande, som han ägt, var då
också dödt, och alla tankar -- -- -- kunde tankar dö?
Farmor sade, att magistern nu var en ängel i himmeln, men det var svårt
att föreställa sig. Hans yttre personlighet stod ännu så lefvande för
hennes minne, och steget var för stort mellan den jordiska dansbanan och
den himmelska saligheten. Elsa visste dessutom, att magistern själf icke
trott på själens odödlighet och därför icke kunnat bli präst och icke
fått undervisa henne i religionen.
Hennes hufvud var tomt, och hon gick som i dimma, fast solen brände
marken under hennes fötter. Hon kände det som om hela hennes varelse
endast varit ett bristande omhölje kring en saknad, som ständigt växte.
Långa stunder visste hon icke, hvar hon befann sig, sedan såg hon en
gångstig under sig och kände svalka, som om hon befunnit sig i skogen.
Det föll henne in, att hon kanske skulle kunna andas friare däruppe, där
himmeln var så mycket större och blicken kunde följa solens väg mot det
ändlösa blå.
Hunnen upp till krönet, stannade hon, och det kändes som om beklämningen
gaf vika. Hon kastade sig framstupa på mossan mellan stenarna i Elsebo
slott, och gråten kom, strid som en åskby.
Hon grät länge, och när tårarna tröto jämrade hon sig ännu, tills all
kraft strömmat ur hennes kropp, och saknaden föll i vanmakt med ett
kvidande.
En femtonårig pojke kom vandrande framåt stigen från Tibblehållet,
stannade och lyssnade. Hvad var detta för ett ljud? Han visste, att här
skulle finnas en räflya uppe på åsen, det hade Nilsson sagt, och han
visste det nog, han var Tibbles skickligaste jägare.
Pojken tog mössan af sig och smög fram så försiktigt som en indian på
spår, i riktning mot de två stenarna där borta på krönet. Där stannade
han och böjde sig fram och såg en flicka, som låg med ansiktet mot
jorden och gnydde.
Ett så vackert äfventyr hade han aldrig förr upplefvat, och han blef
stående och höll andan ett par sekunder, som om han velat fånga en fågel
i bo. Hans kortklippta hår lyste lingult i solen, och hans ögon strålade
blå af äfventyrsfröjd och medkänsla.
Plötsligt såg hon upp. Hon hade svart hår och röda stöflar, och hennes
ögon voro som Sorgebarns i sagan. Hon blef icke rädd, hon lyfte sig
blott på armbågarna, och det flög som elektriska gnistor från hennes
mörka pupiller.
-- Hvem är du? frågade hon.
-- Jag heter Knut Wadman. Men hvem är du?
-- Jag heter Elsa Finne.
Han hvisslade till, nu förstod han hvem hon var.
-- Hvarför grät du? frågade han sedan, i det han försökte göra sin röst
deltagande.
-- Magistern är död, svarade hon.
Nu tyckte han redan, att de voro bekanta och uppgaf deltagandet, satte
mössan på nacken, hoppade öfver stenen, som skilde dem åt, och ställde
sig bredbent vid hennes sida.
-- Hvad är det att gråta för! sade han käckt. -- Jag skulle vara glad,
om alla mina magistrar vore döda. Jag har många, ser du, jag går på
gymnasium!
-- Är gymnasium i Tibble?
-- Nej, då! Gymnasium är i samma stad som landshövdingen, jag är bara
hemma under ferierna.
-- Hvem är din pappa då? -- hon reste sig upp.
-- Borgmästaren! vet jag!
-- Kan du läsa latin?
-- Om jag kan läsa latin! Knut Wadman fnyste öfverlägset -- kan du?
Elsa nickade:
-- Ja, det kan jag!
-- Det var f -- -- han afslutade icke satsen. -- Kan du deklinera
_mensa_?
-- Ja, det kan jag.
-- Så bildad är ingen flicka i Tibble! Kan du också conjugera _amo_?
-- Ja, det kan jag.
Han böjde sig framåt, det glittrade i hans ögon, han sträckte fram sin
hand och strök den smekande öfver Elsas kind.
-- Hvarför gör du så där? Hon ryckte till, och hennes röst darrade som
om hon frusit.
-- För jag tycker det är synd om dig -- han skrattade bredt och visade
sina hvita tänder och sin röda gom -- och för resten tycker jag om dig.
I samma nu kände Elsa hans läppar skälfva varmt mot sina. Då var det som
om hela hennes varelse fått kramp, och hon grep hans arm så hårdt, att
han skrek till:
-- Aj! Du gör mig illa!
-- Låt bli mig då! sade hon, och hennes stenkolsögon gnistrade, och det
svarta håret stod stridt omkring hennes läderbruna fysionomi. Så släppte
hon sitt tag, vände sig om och sprang utför den motsatta sluttningen.
Knut Wadman stod och stirrade efter det lilla trollet med en förnimmelse
af, att äfventyret fått en snöplig afslutning.
* * * * *
Elsa höll mamsell Andersson hårdt i handen, då de sent på kvällen trädde
in i stora logen, där magistern stod lik. Det var helt mörkt därinne,
väggarna voro täckta med granar och enar, tio talgljus med osande vekar
brunno på hvar sin sida om kistan, och hon såg den dödes ansikte mot den
hvita kudden, hårdt och gulaktigt som ben med blåaktiga skuggningar och
blåbleka läppar. Hon greps af en isande beklämning, denna liflösa
människobild föreföll henne helt främmande, här fanns ingenting kvar af
den hon känt så väl och hållit så mycket af. Hvar fanns då hans väsen?
Hennes blickar flögo rådvilla omkring, irrade bortom de flämtande
ljuslågorna in mellan granarnas och enarnas skuggor, som skälfde och
huttrade i mörkret. Det hördes också snyftningar och sakta gråt. Husets
tjänare tassade i strumplästen en efter en fram till kistan. Det var som
ett tåg af vålnader ur mörker i mörker.
Elsa grät icke. Hennes strupe var som sammansnörd af ångest.
Sommaren led, det mörknade mot höst, men Elsa kunde icke glömma.
Magisterns själlösa, förvridna drag grimaserade ständigt för hennes
inbillning, och hon kände öfverallt en frän doft, som om jorden och dess
blommor, lifvet och dess fröjder varit idel förgängelse, förruttnelse
innerst inne.
Farmor skakade på hufvudet, då hon betraktade henne. Elsa var i en
farlig ålder. Hennes gestalt, som länge varit knuten, hade blifvit smärt
och mjuk som en liten bleksjuk kvinnas.