V.

Indianhöfdingen »Den smygande katten» stod med sitt kastspjut i handen

och kisade upp mot himmeln, där vårmolnen jagade hvarandra. Nyss hade en

skur fallit, gruset på gården var vått, och »Den smygande kattens» röda

stöflar hade fläckar som om höfdingen vadat i blod. Den korta gröna

kjolen var också både trasig och fläckig, och håret hängde i svarta

stripor omkring det bruna ansiktet med de mörka, forskande ögonen.

Indianhöfdingen undrade just på vädret, om det verkligen skulle klarna.

Solen glittrade mellan molnen, och de blå sjöarna i himmelens

berglandskap vidgades mer och mer.

Dufvor kuttrade på frontispisen öfver det gamla tornuret, som stannat

klockan 12 en gång för mycket länge sedan, och rök steg från skorstenen

på gårdens brutna tegeltak. Också från det öppna fönstret till kontoret

bolmade rök ut, och där inne satt pappa gungande fram och åter i ett

moln, med sitt skalliga hufvud framför tidningen, som han höll utbredd

mot ljuset. Hans långa, ljusa mustascher släpade mot pälsrockens pösande

husarsnören, han lekte magyar och husar i freden på landsbygden och bar

sin pälsfodrade dolman både vinter och sommar.

Lifvet var alltid sig likt här hemma på gården, antingen det nu var

vinter eller sommar, och präriens vilda höfding längtade efter något

annat än det enahanda, som alltid var. »Den smygande katten» var bara en

liten flicka, som hette Elsa och kände sig som en fågelunge i bur, när

vingarna börjat växa. Det ryckte i bröstets muskler, och hjärtat bultade

inifrån: Jag vill ut! ut! ut! ut!

Hon såg sig omkring. Här var trångt. Bakom herregården sträckte sig

trädgården i terrasser ned mot sjön, där de skogbevuxna holmarna

trängdes. Sjön var bara sund. Granarna stod ännu i vinterdvala, men alla

björkar hade fått slöjor öfver sitt okammade bruna hår och liknade

vårbrudar med ljusgröna kronor. Två starar hvisslade en duett i den

stora linden, som skuggade öfver ena flygeln.

Därinne satt nu magistern i sitt rum bakom skolsalen och hängde näsan

öfver sina böcker. Elsas ögon fingo ett svärmiskt uttryck då hon tänkte

på sin lärare. Alltid läste han, därför kunde han allting, men därför

var han också ett blekansikte, och hvad hade han för glädje af allt sitt

vetande! Han hade icke större lön, än hvad som gick åt till tobak, och

intet annat nöje än att dricka toddy hvar kväll, liksom pappa. Men pappa

hade haft många äfventyr, när han var ung, och det hade väl också

magistern.

Hon vände sig om mot den andra flygeln och fick plötsligt ett spändt

uttryck: ur brygghuset kom farmors svarta katt glidande på mjuka ben,

med en hvit kyckling under mustascherna. Kycklingen hängde hopplöst med

hufvudet och slöt sitt ena öga.

-- Din svarta satan!

»Den smygande katten» störtade fram och kastade sitt spjut mot den

svarta katten, som i förskräckelsen släppte sitt byte och skuttade bort.

Kycklingen stod hufvudyr kvar på gården och vände sig i krets om sin

egen stjärt.

-- Elsa! Kom upp!

Det var farmor som kallade från sitt fönster i öfra våningen med sin

bistraste röst, och Elsa kände det som om »Den smygande kattens» ben

domnat under henne, medan hon med hängande hufvud som kycklingen

snubblade uppför trapporna. Farmor väntade redan i dörren till

kabinettet och skakade sitt hufvud. Kanonlockarna ringde som

stormklockor framför hennes öron.

-- Barn, barn! -- sade farmor i olycksbådande ton -- aldrig finner du på

annat än spektakel! Hvarför slog du katten?

-- Jag slog honom icke! svarade Elsa trotsigt.

-- Ljuger du också? Jag såg ju själf att du kastade käppen efter katten!

-- Jag kastade mitt spjut efter katten, men katten hade tagit en

kyckling, som han ville äta upp.

-- Jaså. Men du svor också! Och du vet, det är synd att nämna den ondes

namn.

-- Men katten _var_ den onde, och han ville ju mörda!

Det hjälpte icke att argumentera, det slutade med mycket bannor och en

liten släng af riset. Ris var ett skymfligt straff för en tolf års

flicka, det kränkte Elsas själfkänsla och sårade hennes stolthet.

Het i hyn efter basningen tumlade hon utför trapporna, öfver gården, ut

genom grindarna, genom allén framåt vägen, öfver diket och in i skogen.

Hon måste vara ensam, kunde icke se någon människa i ansiktet efter

detta, så stor var skammen och oförrätten, som hon lidit. Hon hade fått

straff för det hon försvarat den stackars hvita kycklingen mot den

svarta stygga katten -- »satan! satan!» upprepade hon på trots -- pappa

skulle ha berömt henne för det! Men farmor var elak och dum och

orättvis. Hennes blod sjöd af hat till den gamla kvinnan, som slagit

henne, och förvirrade idéer flögo genom hennes hufvud, medan hon sprang

utan att veta, hvart fötterna förde henne. Hon skulle sätta eld på

gården! I inbillningen såg hon redan lågorna slå högt mot skyn och

farmor kväfvas af röken. Men pappa -- pappa? Och magistern? Hon

tvärstannade, tog sig till hufvudet och drog sedan en suck af lättnad.

Det var ju bara en inbillning.

Hon såg sig omkring för att komma underfund med, hvar hon befann sig,

och fortsatte sedan, lugnare, uppåt åsen längs med en stig, som

slingrade sig mellan hvita björkstammar in i mörka furuskogen.

Högt uppe på krönet stod slottet »Elsebo». byggt af en jätte i

forntiden. Sedan dess hade ingen mänsklig fot utom hennes egen trampat

marken däromkring. Visst hade hon ofta tänkt på, att taga pappa och

magistern med sig dit och visa dem alla slottets skatter, men hon

fruktade att sedan icke få vara ostörd. Nu visste ingen hvar hon fanns,

och ingen kunde finna vägen dit, för det fanns ingen väg, och slottet

såg bara ut som två stora stenar med ett krypin emellan, så där var hon

alldeles i fred.

Hunnen dit upp, stannade hon flämtande efter den ansträngande

bergvandringen. Här uppe andades hon friare, där nere i dalen låg det

alltid som en beklämning öfver henne.

Hon var född i en liten by på pusztan, och fast hon icke hade något

klart minne däraf, slumrade dock ständigt inom henne en dunkel längtan

efter slättens oändliga vidder och gränslösa himmel. Där nere i dalen

var himmeln afskuren på alla håll af berg och taggad af granarna högst

uppe på den närmsta åsen. Häruppifrån såg hon Ryd som ett dockhus med

flyglar och uthuslängor vid en spegelglasdamm med hundra små leksaksöar;

och vände hon sig åt andra hållet, västerut, såg hon djupt under sig

bortom skogen själfva den tindrande blå oändligheten, hafvet, som blef

ett med himmeln ytterst ute. Ditåt vette alla fönster i Elsebo slott.

Som en drottning stiger hon in i sin borg och mottages af tusen tjänande

andar, som sätta guldkronan på hennes hufvud och lägga socker i hennes

mun och bära henne i guldstol till en balkong, klädd med purpursammet,

där hon tager plats. -- Hon lade sig nämligen på magen mellan de två

stenblocken, skrufvade sig som en fågel för att få det bekvämt i redet,

stödde armbågarna mot den mjuka mossan och lät ansiktet sjunka i

händerna som i en klyka. Så fördjupade hon sig med blicken i den

sjunkande solen, tills svarta fläckar dansade för hennes ögon, och hon

blef yr och kände en gråtande längtan att följa det flyende ljuset,

lefva i en evig sommars aldrig bleknande dag.

Åh, vingar, vingar! Hon sträckte ut armarna, som om hon väntat, att

luften skulle bära henne. Hur månde det vara där bortom det blå? Finns

där skogar och sjöar och berg, som här, och små gårdar med gamla elaka

farmödrar i? Hvar lefva hjältarna, som fyllt jorden med sina bragder?

Hvar fanns allt vackert, som leker i drottning Elsas drömmar? Ack,

guldkronan på hennes hår är en gammal skålla och hennes slott en lya

utan tak!

Det pinglade i luften, det var vällingklockan från Ryd; och nu klang det

doft och högtidligt, det var helgmålsringningen från Tibble. Nu brunno

visst alla fönster i kyrkan djupt under skogen, fast hon ingenting kunde

se. Det var mycket som fanns, fast man icke kunde se det och mycket som

såg annorlunda ut, än det var. Där såg det nu ut som om solen gick ned,

men det var icke sant. Det var bara jorden som vände sig bort från

ljuset. En snabb häst, som sprang västerut öfver haf och land, skulle

aldrig hinnas af natten. Den skulle komma tillbaka i morgon, österifrån,

frustande i soluppgången. Men den som var liten och rädd fick skynda sig

hem nu, för det var redan mörkt under granarna, och Den Onde lurade

öfverallt.

Elsa kände kalla kårar öfver ryggen och gaf sig till att springa utför

sluttningen. Hon tyckte sig höra tassande ljud och tänkte på, att hon

nyss velat tända eld på gården och bränna farmor. Då och då vände hon

sig i flykten och såg sig tillbaka; och hvar gång det riktigt knastrade

eller flaxade till i skogen, stannade hon, till trots för sin ångest,

och lyssnade uppmärksamt för att utröna, hvarifrån ljudet kom.

Hunnen till allén, som ledde fram till grindarna, blef hon helt trygg

och saktade sina steg. Det lyste från farmors fönster, och nere på

gården såg hon en stor skugga som af en häxa med lång näsa aftecknad på

den ljusa gardinen. Minnet om den orätt, hon lidit, flammade upp inom

henne, och då hon plötsligt upptäckte två gröna eldkulor, som lyste

skadegladt i vagnslidrets djupa mörker, greps hon af ett rasande begär

att hämnas. Sitt spjut hade hon kastat, men lasson satt ännu knuten

kring hennes midja, och hon var skicklig i konsten att bruka den. Hon

lösgjorde den sakta, måttade efter de två gröntindrande ögonen och lät

snaran hvina ut. Eldkloten beskrefvo en båge i luften, det fräste och

spottade ur mörkret, och när hon drog åt, kände hon, att satan var fast.

Utan att se sig om, störtade hon ned mot sjön, släpande sitt offer efter

sig, band en sten i andra ändan af strecket och kastade alltsammans i

vattnet från båtbryggan, där det var djupast.

Plums! lät det, och Augusts svarta kropp dök i djupet men kom strax upp

till ytan igen. Lasson var för lång, stenen låg på botten, och August

simmade mot stranden, men rycktes ideligen tillbaka af sitt tjuder.

Halfstrypt, rosslande som i dödens käftar, sökte han med framtassarna

lösgöra snaran från halsen.

Elsa stod framåtlutad öfver broräcket och stirrade ned i skymningen

öfver vattnet, följde darrande af spänning djurets förtviflade

ansträngningar. Hat kände hon icke längre, än mindre medlidande, blott

ett feberaktigt intresse för utgången af denna kamp mellan lif och död.

Med några spasmodiska ryckningar lyckades August befria sitt hufvud och

komma i land, så utmattad af ansträngningen, att han föll ihop som en

trasa på stenarna. Då reste sig hatet åter inom den lilla vildinnan, och

hon kastade sig öfver sitt offer och slog dess hufvud mot marken gång på

gång; tills hon plötsligt greps af en isande skräck och störtade upp mot

gården som om hon jagats af gastar.

-- Herre Jesus! Hvad har händt? frågade hushållerskan, då barnet kom

farande in i köket med vettskrämda ögon.

Elsa kastade sig rakt i famnen på mamsell Andersson och kramade henne så

hårdt, att den gamla jungfruns hjärta fylldes af glädje. Hon återgäldade

vänligheten med många lugnande smekningar, och Elsa fick sin kvällsvard

och kom till sängs och somnade. Men farmor hörde henne hela natten kasta

sig oroligt och tala högt och skära tänder i sömnen.

Hon vaknade tidigt: tanken på den ohyggliga gärning, hon begått, grep

henne plötsligt med en förnimmelse som om håret styfnat på hennes

hufvudsvål. Hennes rättfärdighetsinstinkt, som ännu icke hade blifvit

begränsad af moralbudens bokstaf, anklagade henne för mord. Hon var lika

fullt en mörderska, om August var död, som om hon slagit ihjäl mamsell

Andersson, hvilket kanske lika väl kunde ha händt! Hon måste ha visshet,

hon for i kläderna och smög sig ut, rysande i känslan af, att hon kanske

snart skulle stå ansikte mot ansikte med sitt offer.

Rimfrosten glittrade som silfver i gräset öfver sluttningen mot

stranden, men August var borta.

Hela dagen smög hon omkring med skygg blick och strupen sammansnörd af

samvetsångest och själskval, och i skymningen skrek hon till vid det hon

varseblef ett fyrbent spökelse, som kröp fram ur vagnslidret och släpade

sig tungt öfver gården mot köket. I nästa stund förstod hon väl, att

kattvålnaden var August i egen person, men kunde dock icke uthärda att

se honom utan vände sig bort.

Flera veckor gick hon sedan ur vägen för honom med ett slags skygg

respekt. Han var för henne ett förkroppsligande af samvetsagget, och hon

vågade icke möta hans gulgröna ögons hatfullt tindrande blick.

Men en eftermiddag i juni, då hon lekte Kolumbus på ängarna närmast

stranden, hörde hon plötsligt häftigt skall, och ett tu tre kom August

flygande öfver en gärdesgård. Efter följde tre främmande hundar. Nu voro

de alldeles in på honom, nu hade de omringat honom och den främsta högg

honom i halsen -- -- -- Då störtade Elsa fram och kastade sig i striden,

blef angripen och omringad af de tre hundarna, men slog vildt omkring

sig med sitt svärd, fick August i nackskinnet och lyfte honom upp i sina

armar, fast han fräste och klöste henne så att blodet rann. Hundarna

förföljde henne, skällande, en bet henne till och med i armen, men hon

bekymrade sig icke om annat än att rädda August. Hon tryckte honom in

till sig så hårdt, att hans motspänstiga klor sargade hennes bröst, hon

strök med sin blödande hand ömt öfver hans hufvud och talade till honom,

smeksamt lugnande, som till ett barn: -- Så, så-å, kisse lilla!

Magistern, som på afstånd bevittnat uppträdet, skyndade till undsättning

och jagade hundarna bort. Katten ville hon icke släppa ifrån sig utan

bar honom ända fram till gården.

Magistern följde henne tigande och betraktade henne från sidan: i sina

röda stöflar och sin korta kjol med sitt upprörda lilla tattareansikte

och sina hängande svarta hårstripor liknade hon en liten furie, som gått

barmhärtighetens ärende.

Underliga barn! tänkte magistern. -- Främmande vildfågel! Skall din

obändiga natur någonsin finna sig tillrätta i Nordens kalla luftstreck?