Elsa stod vid fönstret i skolsalen och speglade sig i rutan, bakom
hvilken vintermorgonens grådis låg som kvicksilfver, så att glaset
återgaf hennes omorgnade lilla fysionomi.
Julferierna voro tilländalupna, sent i går kväll hade magistern åter
kommit till Ryd, och Elsa var glad att få honom tillbaka, det hade varit
tomt efter honom under helgen. Hon längtade efter att få börja läsa igen
för magistern, han visste så förfärligt mycket och talade som om allting
vore sagor, och sagor var det roligaste hon visste.
Hvad det var lätt att lära på det viset! Historien, som var så svår att
plöja för farmor, blef i magisterns mun en sammanhängande följd af
märkliga och äfventyrliga tilldragelser från forna tider. Och naturlära
var ingenting annat än lustiga beskrifningar på och anmärkningar om allt
hvad hon dagligdags hade för ögonen: snön på marken, mossan på stenarna,
djuren i ladugården och i skogen, flugorna, som surrade om i luften,
blommorna på marken. Det var ingen konst att komma ihåg det.
Hon längtade alltid efter att lektionen skulle börja; men i dag var hon
särskildt i spänning -- hon undrade hvad magistern skulle tycka om
hennes nya kläder, som hon fått till julklapp af pappa. Hon mönstrade
sig själf och nickade: så fin hade hon aldrig varit i hela sitt lif. Hon
var klädd i en pälsbrämad blå jacka med svarta snören, som husarerna,
och hon hade röda stöflar, sådana som bondkvinnorna ha i Ungarn.
Ändtligen öppnades dörren till det inre rummet, och Elsa neg, med
strålande ansikte. In steg magistern, lång och mager i sin gråa
nattrock, med ett frånvarande uttryck i ögonen, lik en utsvulten björn,
som tumlar yrvaken ur sitt ide. Han nickade och satte sig vid bordet och
strök sina våta mustascher och sitt vattenkammade hår. Den stora näsan
med sin hängande tipp gaf hans ansikte ett missnöjdt uttryck, och Elsa
fick tårar i ögonen öfver att han ingenting sagt om hennes dräkt.
Han bläddrade tankspridt i läxboken och grymtade:
-- Ja, hvar slutade vi nu? Jaså. Joho. Här var det. Ja vi skulle alltså
ha litet reda på, hvad myror äro för slags passagerare och hvad som
annars kan vara af intresse att veta om dem.
Elsa hade redan glömt sin missräkning. Hennes mörka ögon lyste af
förväntansfull vetgirighet.
-- Du vet hur en myra ser ut, du har trampat ihjäl många sådana små
steklar på vägar och stigar, du har sett deras stackar i skogarna. De
stackarna äro hvad vi människor kalla samhällen. Du minns, att
människorna äro af olika ras, och att rasen i vår lärobok bestämmes af
skinnets färg. Den sitter nog eljes djupare, men vill man använda samma
indelningsgrund för myrorna, så finns det också bland dem både negrer
och rödskinn och hvita. I alla samhällen finns det bättre och sämre
folk. De bättre myrorna ha vingar, men det sämre myrfolket har
ingenting. Utan deras arbete skulle det bättre myrfolket icke kunna
lefva, men lika fullt förakta herrarna och damerna de vinglösa
arbetarna, som hvarken äro herrar eller damer, bara kloka små steklar.
Bland dem finnes det både ingenjörer och byggmästare och uppfostrare för
barnen. Det finns också knektar; myrorna föra nämligen krig, liksom
människorna. De göra eröfringståg och taga fångar af andra raser och
puppor, och krigsfångarna bli slafvar hos det främmande folket.
Slafvarna få uträtta alla de lägsta sysslorna i stacken, de få bland
annat sköta om kreaturen. Myrorna hålla sig nämligen också med husdjur.
Liksom vi människor ha kor, som få gå på bete och som vi mjölka, så ha
myrorna bladlöss, som beta i det gröna och låta mjölka sig på söt saft.
Myrorna ha också andra husdjur, små skalbaggar, motsvarande våra hästar
och får och höns. Förmodligen drifva myrorna landtbruk liksom
människorna, men det veta vi icke mycket om, vi ha icke studerat deras
samhällsinrättning tillräckligt, och vi kunna väl icke heller sätta oss
riktigt in i deras världsåskådning. Vi kunna ju icke ens skilja den ena
myran från den andra. Nå. Om vi tänka oss ett väsen, så mycket större
och fullkomligare än människorna, som människorna äro större och
fullkomligare än myrorna, så skulle detta väsen troligen ha lika svårt
att uppfatta någon olikhet mellan dig och mig. Vi skulle vara som två
myror för en sådan blick, som ser världarna kretsa om hvarandra i
oändligheten. Om ett sådant väsen finns, ja, det vet jag icke. Men jag
vågar icke förneka det, fast jag icke kan fatta det. En myra kan icke
fatta, att ett väsen sådant som människan existerar, myrans blick når
nämligen icke så långt som din näsa räcker, hon ser ingenting af hvad du
ser. För henne är en småsten ett berg och ett gräs är som ett träd,
hvars topp försvinner i det blå. Hon har ingen föreställning om hvad en
människa kan se med sitt öga -- skogar och berg, haf och himmel -- --
ja, en myra kan öfver hufvud taget icke tänka sig ett väsen sådant som
människan -- -- och de klokaste och kvickaste myror förneka bestämdt
människans existens -- --
Så talade magistern från ämne till ämne. Elsa förstod icke alltid, hvad
han menade, men hvad han sade fängslade alltid hennes intresse, och
timmarna flögo till middagen. Då satt farmor, allvarlig och sträng, vid
bordsändan, och pappa och magistern blefvo så förändrade i hennes
närvaro, de blefvo så uppmärksamma och tystlåtna som barn och talade om
ting, som icke intresserade dem, och sade aldrig riktigt hvad de tänkte.
De tänkte nog, att det var tråkigt, när man måste sitta så där
högtidligt uppspetad på en stol, rak i ryggen som farmor själf och äta
vackert och vara snäll gosse. Elsa förstod det mycket väl, men när
middagen var öfver, hade de båda gamla gossarna sin frihet, medan hon
fick vara hela eftermiddagen hos farmor och läsa läxor i kristendom och
språk och höra förmaningar, så långa som långkatekesen.
Likväl tog eftermiddagen också slut och kvällen kom, och Elsa smög sig
ned i pappas rum. Där ringlade tobaksmoln öfver talgljusens glåmiga
lågor, och toddybrickan stod på det lilla bordet framför utdragssoffan,
där pappa satt med sin pipa i ena hörnet och magistern med sin pipa i
gungstolen på andra sidan om bordet.
Oftast kom hon midt i en dispyt, och båda de gamla gossarna voro mycket
högröstade och röda i kinderna. Men när hon kröp upp i pappas knä, slöts
fred; i väsentligheterna voro de ense, fast de kunde ha olika meningar
om enskildheterna, när det gällde att afgöra världens öden.
När löjtnant Finne fick blodet åt hufvudet, glömde han alltid det
närvarande, glömde i synnerhet, att han åt nådebröd och drack nådetoddy
på sin mors skuldsatta gård. Då erinrade han sig helst de tider, då han
stått världshändelserna nära och -- om lyckan varit god -- kunde ha
gifvit dem ett annat förlopp. Det var anno 48, då Elsa föddes och
revolutionen på flammande vingar flög öfver Europa, och då friheten
skulle ha segrat öfver tyranniet åtminstone i Ungarn, om de ledande
männen hade velat lyssna till Gösta Finnes råd. I upprymdt lynne
betraktade han sig själf som en man med en hart när genial intuition och
trodde sig på fullt allvar ha förutsett både hvad som händt och hvad som
möjligen kunnat ske. »Jag sade dem detta» och »jag rådde dem till det».
Men vederbörande hade icke velat lyssna till hans ord.
Vandrings- och kärleksåren, hela hans ungdom steg fram för hans
inbillning, och han målade i stora drag med färger som nog fått glans af
hans fantasi, men som dock täckte en bakgrund af upplefda äfventyr. Han
var med i Wien under oktoberdagarna 1848 och deltog i försvaret af
Sterngassebarrikaden under den tappre Bem, revolutionsgeneralen och
frihetshjälten med sagans fläkt öfver sina bragder, sina segrar och
nederlag, sitt lif och sin död. Gösta Finne var också med »pappa Bem» i
Transsilvanien, där Bem med 4,000 trasiga och utsvultna bondsoldater
jagade 30,000 man af den österrikiska armén framför sig, och med hälften
af samma trasstyrka besegrade en armé på 16,000 man. Det var i slaget
vid Szàsz-Sebes -- Gösta Finne slet upp sin skjorta och visade ärret
efter sitt sår.
Och han deklamerade på bruten magyariska dikter af Petöfi, som var hans
kamrat i striderna och stupade i slaget vid Segesvár.
Det klingade likt den vackraste och vemodigaste musik, det främmande
språket, det väckte hos Elsa ett dunkelt minne om en sjungande
kvinnoröst och ett par strålande ögon, men det var så länge sedan, så
länge sedan, för Elsa var så liten, när mamma dog, och hade aldrig lärt
sig förstå hennes språk.
Barnets ögon hade så småningom fått en allt stelare blick, Elsa kämpade
med sömnen, och allt som oftast lade hon, öfvervunnen, sitt hufvud till
ro mot faderns axel.
Då dämpade de gamla gossarna instinktivt sina röster och modererade sina
uttryck, som om själfva farmor varit i rummet. De lyfte sina glas och
klingade tyst och höllo sig så stilla som råttor. De hviskade mildt och
blidt, för att icke störa barnets ro, medan de hängde tyranner utan nåd
och barmhärtighet.
Därvid hände det sig att Gösta Finnes pipa gick ut. Den oförvägne
husaren kastade då en villrådig blick först mot tobaksskrinet borta vid
fönstret, sedan på sin dotter, som glidit ned och hvilade i hans sköte,
med hufvudet mot hans bröst.
Den röde republikanen på andra sidan om toddybrickan reste sig sakta och
tassade som en katt öfver golfvet. Sanden gnisslade under hans stora
fötter, och det var stor ängslan, att den lilla skulle vakna. Fadern
vågade knappast andas. Ändtligen kom magistern tillbaka och stoppade
behändigt löjtnantens pipa, fick eld med en fidibus och ställde
tobaksskrinet på soffan. Så skrufvade han sig, triumferande, tillbaka
till sin plats.
Den lilla sof tungt och drömde; men plötsligt slog hon ut med handen, så
att tobaksskrinet föll till golfvet med en skräll, och hon själf for upp
med förvildade ögon:
-- Jag sof icke! mumlade hon, het i kinderna af blygsel. Fadern och
magistern brusto i skratt.
-- Jag säger ju, att jag icke sof! upprepade hon förtrytsamt. Ännu då
hon, halfsofvande, blef buren till sängs, protesterade hon mot faktum
och fordrade att bli trodd på sitt ord.