På en gång, invid hvarandra stucko de sina små hufvuden ut ur boet.
Nej, hvilket jubel som bröt fram ur deras strupar när de sågo huru vår
och sommar närmade sig.
"S-i-r du", sade lilla honan. "S-i-r du att jag hade rätt. I år blir
inget nödår. Vi kunna skynda på med boet."
"Och börja att tänka på ungar", kvittrade hanen.
Så bröt jublet löst igen från dem, från små fåglar, som just anländt
för att "se sig för":
"Ingenstädes på jorden är det som här", ljöd det. "Se solen stiger
öfver fjället. Snart stannar den kvar hela natten. Skogen är så vid.
Vi kunna redan stanna här, nu som i fjol. Då fröso vi, då svulto vi.
Men boet var godt att ha. Vi ta' det igen, vi ta' det igen. Sol och
vår. Intet nödår. Sol och vår!" På olika dialekt och i olika melodier
klingade från små fågelstrupar, "sol och vår", bo och ungar"! Långt,
långt inne i skogen hördes det.
Barnen lågo stilla och lyssnade. De hörde huru orren spelade, och
visste väl huru lustig han såg ut, när han till spelet dansade rundt,
rundt.
Och just nu, just när solen stod upp började tjädern sitt spel, sitt
hemlighetsfulla hviskande, sitt underliga ugläte med det slutliga
skriet af lycka. Lyckan af att lefva och att ha den lilla milda honan
att sjunga för.
En stark doft af kåda och fuktig barr, af här och hvar redan bar
skogsjord trängde med en nyväckt mild sunnanvind in, under granen.
Barnen satte näsorna upp öfver fällen. De söpo in luften och fingo
samma håg som fåglarna att flyga upp, att kvittra och sjunga.
Bäcken hörde de. Redan frigjord porlade den bredvid dem, äfven den som
i kvittrande jubel.
De satte sig upp i bädden: På en gång tog dem lusten att sjunga.
Maglena började:
"Morgon mellan fjällen,
klara bäck och flod
porlande mot hällen
sjunger Gud är god. -- Gud är god.
Dagen ser jag bräckas.
Fram går ljusets flod.
Dalarna som väckas
susa Gud är god. -- Gud är god.
Skogens fåglar sjunga
med ett glädtigt mod,
där på kvist de gunga,
kvittra Gud är god. -- Gud är god.
Själ vak upp och svara
med ett glädtigt mod.
Höj din lofsång klara.
Sjung att Gud är god. -- Gud är god."
"Oj hvad de' är behändigt och grant och roligt te ha gård och körka i
skogen", sade Maglena. Hon sprang upp, när de slutat sången.
"Nu ska' vi göra oss fin, och göra fint i stugan", sjöng hon på sin
egen melodi. "Jag ska tvätta mej och jag ska tvätta dej, och jag ska
kamma mej och jag ska kamma dej."
Maglena hoppade i schottissteg fram till Månke, som satt i bädden och
kliade sig i hufvudet med bägge händerna. Han var ganska svartbrokig i
ansiktet genom att ha' stått öfver röken, och att i sömnen ha' gnidit
ögonen med inte vidare rena händer.
"Int ä de där nån behändig låt int", muttrade Månke, som genast kom i
stark misstämning. "Tvätta dej själf du. Du är så svart på näsan som
gamm'hönan hos Sven-Påls."
"Men du är så brokig i syna som svart- och hvit-geten hos Nils-Nils.
Hva' tror du att Anna-Lisa skulle säga. Jag tänk' Per-Erik han ser
annorlunds ut han, än du."
"Ja, just som de vore någe behändigt te' ta' efter hur han si ut nu.
Gå hän, jag ska ner till bäcken efter vatten."
"Men, sir du Månke, först ska du vara ren i syna och om händerna, å de
om du vill eller int." Maglena tog ett stadigt grepp om den
sprattlande pojkens arm.
"Du tänk' väl spänna på mej lill'skjortan där, vi fick förra veckan,
heller låta mej gå omkring här som Kain på taflan hos Carl-Nils,
presis naken. Låt bli mej, hör du."
Månke fräste och grinade som en lokatt i strid, beredd att till det
yttersta försvara sitt skinn.
"Ante, håll i pojken åt mej", flämtade Maglena. "Han är int tvättad på
tre dar. Det kom för mej i natt de jag mått ta' i me allvar för te
få'n tvättad och kammad, nu, när han int' ha Anna-Lisa."
Hon lösgjorde sin ena hand och kliade sig själf, varsamt och omärkligt
i hufvudet.
Ante lade ned fånget med kvistar han burit in och kom Maglena till
undsättning.
"Du ska' väl skämmas te si ut sämre än en gris."
"Men en skrapa int grisar ren med skarsnö, int, och de tänk Maglena
göra med mej, hon har int nå' vett", grinade Månke.
Stora tårar gjorde förberedande strimmor i hans numera ganska röda
kinder, framvisande prof på huru de skulle taga sig ut som helt
vattensköljda.
"Gå ner till bäcken efter vatten i vrilen här, så få vi tvätta dej
ren, så vidt du int tvättar dej själf", sade Ante medlande.
Månke slet sig vildsint ur Maglenas grepp. Blixtsnabbt räckte han ut
tungan åt henne och försvann ner åt bäcken, kvickt som en ormsnälla
(ödla).
Maglena såg onekligen mera besviken än belåten ut, när han efter en
stund kom "in" skinande blank i ansiktet, som dröp af vatten.
"Ge mej en trasa", frustade han högtidligt, "så jag får gno mej i
syna. Jag har tvättat mej i bäcken."
Maglena, som under hans frånvaro hos sig frammanat en lejoninnas mod
och styrka, för en förestående brodersstorrengörning, slet häftigt lös
den ena ärmen ur fars gammeltröja och gaf honom den.
"Hva i syndstraffe ska' du klösa mej för?" skrek Månke ilsket, när
Maglena inte kunde motstå att sno trasan i några renande, torkande tag
om pojkens nacke och öron.
"Du ha väl int ögon bak, så du kan si att du är svart på halsen."
"Hjälpandes stinta, då mått jag väl hjälpa dej å, när du ska' sta, för
int' annat än jag kan si så har int' du heller ögon bak.
Maglena drog sig tillbaka slagen af detta broderns argument. Det var
ganska nedsättande för hennes mors- och matmorsvärdighet att måtta så
helt ge sig.
Men humöret hos henne tog upp sig igen.
Hon lät fällen, som hon höll på att lägga ihop, falla ner igen i
mossan, gick så med snabba steg till kunten som hon häktade ner från
kvistknaggen. Där fick hon då ändtligen rätt på mässingskammen. Med
triumferande uppsyn rök hon emot Månke med kammen i högsta hugg.
Men han var i denna stund oåtkomlig, stark, öfverlägsen, för första
gången ordentligt själftvättad. Ren om händerna, trastorkad!
"Stinta, gå ner till bäcken och gno af dej svartfläckarna på näsan. Nu
sir du ut i syna som galten hos Nils-Nils."
Men nu måste Ante skratta, och när Ante skrattade så där innande
roligt, så måste de andra begge skratta med.
"Ta hit kammen", sade Månke, som först återkom till allvarstankar.
Hans uppsyn var vildt beslutsam, och han tog emot kammen som om den
varit spjutet hvarmed han blifvit dömd att taga sig af daga.
"Är jag god för att tvätta mej, så ska' jag väl ta mej igenom te kamma
mej å, om de så skulle vara bå' en och två gånger i veckan."
Maglena, som lämnat brodern med en misstrogen retsam fnysning, kom
snart opp från bäcken lika skinande ren hon som Månke.
Denne satt strängt andäktig framför elden, med vattendrypande
hårstripor som små ljusvekar stretande ner åt halsen.
Kammad var han otvifvelaktigt, ty hullet lyste blodrödt igenom där
håret var benadt. Månke frös och huttrade, men hans blå läppar ville
dock icke ut med huru föga behändig harm fann tillvaron i detta
själfsnyggelsetillstånd.
"Jag tror du frys, jag," sade Maglena, som kom att titta på Månke
genom det lockiga håret, som hon benade och drogs och slet med för att
få det rent och om möjligt slätt.
"Om jag frys! Ja visst frys jag. Se efter om de int' är is ner åt
ryggen på tröjan."
Månke satt mol stilla som om han själf frusit till en istod, och
därmed förlorat förmågan att röra sig.
Maglena kände sig liksom lite ångerfull. Hon vred hastigt ihop sitt
hår omkring en kam af järntråd med mässingsrand på, som hon fäste högt
i nacken. Så knöt hon ylleduken på igen och tog snabbt i tu med
morgonbestyren. Först "ladugårdssysslor" förstås, för mjölk åt pojkar
och hela hushållet. Hon måste sen se om kräken, skrapa och borsta dem.
"Gammelfolke" blef i en hast till en hel ståtlig ladugårdsbesättning.
Matmor dukade sedan fram frukost åt "karlarna". Hon hade så när puffat
"drängen" Månke rätt in i elden under striden att få honom att sitta
nära den och värmen, när han, som visste med sig att han var dräng,
ville ge' husbonden den platsen vid "öfre" ändan af bordet.
Medan de åto stod Maglena som riktig matmor vid spisen och stickade
vantar. Först efter "karlarna" blef det hennes tur att ta' för sig af
mjölk och de brödbitar och limpkanter hon hade sparat i
matsäcksknytet. Ante lade på elden och skickade drängen till skogs med
kälken. Han skulle i dag efter ved för hushållet och kände betydelsen
af att vara både häst och dräng.
Maglena hade bäddat opp sängen, "sopat" golfvet med en knippa
björkris, diskat och skakat "kläderna". Som matmor satt hon nu på en
hopvikt fäll vid spisen och lagade husbonds byxor, medan husbond själf
satt hopkrupen i andra fållen och tåligt väntade på det för en
husbonde rätt oundgängliga plagget.
Hon stälde under tiden frågor på honom i katekesen, hvilken de förstås
förde med på vandringen:
"Hvad nytta medför arbetsamhet?"
"Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen
till synd."
"Käre dej gör de int så noga. Bara lappen bak blir riktig, förstås",
fortsatte Ante i samma andetag.
"Du kan väl int gå med frans kring byxbena häller nu, när du är
storbonde", invände Maglena förebrående.
"Hvad förstås därmed att Gud hörer våra böner", frågade hon i samma
förmanande ton.
"Att han i sin vishet och godhet gifver oss, antingen det vi begära
eller det som för oss bättre och nyttigare är."
"Det blir nästan kallt att sitte så här", sade Ante och försökte att
få den slitna fållen att räcka om den bara kroppen.
"Ja, så får du ta' dom, nog sitt lappen bak fast, men i kanten har jag
bara slamssytt så jag får göra det bättre i kväll när du lagt dej."
"Om jag vet huru vi ska' kunna stanna i den här behändiga "'stugan'",
fortfor hon.
"De syns dra ihop sig till nederbörd", anmärkte Ante, "det såg ut så
kring månen i natt, och då blir det farligt ledt för oss te komma
härifrån i slasket. De bli allri nå'n skare."
"Om vi bara hade någe te' äta så ha vi de bra här i vår egen stuga."
"Men vi ha nog ingenting te äta."
"Om de hade vari sommar ändå", fortfor Maglena.
"Men de är ingen sommar än", svarade Ante med tungsint uppsyn.
"De blir nog ingen annan råd ändå,än att vi ge oss ut igen", slöt han
med en suck.
"Nog kan vi väl hitta på nå'n råd, då vi ha' de så behändigt här."
Maglena slet hurtigt andra ärmen ur fars gammeltröja. Hon ämnade sy
igen ärmhålen och göra den till utanpåkrage.
Bästa råd blir, att du tar pengarna våra, alla tolfskillingarna och
går ut nu, på skaren. Här bredvid fins en svedja som dom nyss ha bränt
och då fins det nog någe folk som rår om na', där du kan fråga efter
handelsboden som lill'Anna i bröllopsgårn tala om."
Antes min klarnade.
"Ja, och jag har träskedar, och tvaror te byta ut och så då alla tre
tolfskillingarna te köpa mat för. Finn' jag bara handelsboden så kan
jag få i mat så vi kan vara kvar här tills du få laga opp oss."
"Och du hinn få bra' med skedar och tvaror te bju ut. Om det bara vore
så att löfvet börja spricka fram på björkarna så kunde vi göra vispar
å, och lassa på kälken."
"När de är vispristider är de nog slut på kälkföre", anmärkte Ante
småskrattande.
Han kände sig så belåten öfver byxorna, som nu täckte ordentligt utan
att han jämt behöfde dra och töja dem uppåt och öfver att han kunnat
katekesläxan, som han satt sig för, men främst vid tanken att de ännu
någon tid skulle få bo kvar under granen och slippa att gå kring
bygden efter mat och husrum.
"Då ger jag mig af då", sade han. Maglena gned hans gamla pälshufva i
snön, och skrapade tröjan med skarsnöklimpar. Hon tyckte alt han såg
riktigt fln och storbondaktig ut när han vände sig emot henne och bjöd
farväl innan han lyfte på dörrgrenarna och gick ut.
"Jag få godt möte, häst och karl", log han emot Månke, som kom med
lasset fullt af tjärfyllda tallrotsknölar.
"Ptro, still Blacken", sade Månke åt sig själf. "De är grant lass. Är
det int? Jag tänkte trafva opp veden här på sörsidan gården så solen
får torka uten."
Månke spottade och pekade ut platsen som han sett ut för ändamålet.
"De blir bra de. Farligt bra att jag har riktig dräng vid gården. Jag
far till kvarn jag nu, så vi få bröd och så mått jag skaffa hem nå'n
sättpotatis."
"Käre dej. Vi ä' utan pärer snart i hushålle å", ropade Maglena
inifrån stugan.
"Men vi ha' ingen panna te koka i", svarade Ante med hufvudet under
dörrkvisten.
"Jag tänkte steka pärerna i askan till middag, och strömmingen på
glöden, för du tar väl hem strömming å". Matmor kom ut ur huset. Hon
stod med händerna under förklädet och pratade med husbond och drängen.
"Finn du någe bra ämnen till tvarer och skedar så ta' med på nästa
lass", sade husbond. "Så farväl med er då", tillade han och gaf sig af
småspringande mellan träden i skuggan där skaren ännu bar, fast det
började bli så varmt att matmor måste göra solbåge med armen öfver
hufvudet för solen, som steg och lyste och värmde. Hon gick in igen,
men ropade ut till drängen: "Kom ska' du få si på grant."
Månke hördes sätta in hästen i stallet innan han säfligt kom in.
"Hva ä' de?"
"Sir du solen på dropparna i hela taket här. Si hur det lyse rödt och
i alla de färger på kvist och gren. Så fint har väl int kungen en
gång."
"Neej, grant är de", medgaf Månke, "och varmt och bra ha' vi de här
vid elden."
Han stod belåten och värmde sig.
Gullspira tyckte om elden, hon såväl som Månke. Hon hade lagt sig på
fällen bredvid Maglena, som liksom hade stöd af henne för ryggen.
På ett annat hörn af fällen låg kattan, på mjukt böjda framtassar och
stirrade i elden. Hon kurrade och spann högt när Maglena bara vände
sig emot henne.
"Månke, nu kan du stanna inne och hvila morgonvard."
"Jag ha' mest lust till de å", medgaf Månke värdigt. Han försökte
klämma åt sig en bit af fällen, som Gullspira bredde ut sig på där hon
låg och idisslade.
"Maka dej Gullspira, du har bättre på dig du än jag", puttrade han och
lyckades till sist få en dräglig plats på ett hörn invid geten och
systern.
"Nu tycke jag att vi ska' dra' igenom första hufvudstycke i
lill'katekesen, för i morgon ska' vi ha' husförhörskalas", sade
Maglena med ganska inställsam röst.
Hon började att få för sig att det var bäst till att ta' Månke med
lämpor. Det oroade både henne och Ante att den lille brodern fick gå
så olärd hela vintern.
"Första hufvudstycket vet jag visst att jag kan", försäkrade Månke
drygt.
"Aldrig värdt att du säger de", utropade Maglena förtrytsamt. "Svara
då på rappet på andra budet?"
"Du skall icke missbruka Herran din Guds namn, ty Herran skall icke
låta honom vara ostraffad som Hans namn missbrukar."
Svaret gick flytande, Maglena var påtagligen häpen. Men hon tänkte
snärja honom med åttonde budet, som alltid tett sig trassligt för
henne.
"Hvad förbjudes i åttonde budet?"
"All osannfärdighet och i synnerhet falskt vittnesbörd emot nästan."
Månkes ögon lyste triumferande.
"Tänk att nu måtte då tuppen värpa åt dej när Ante kom tillbaka",
berömde Maglena.
Månke pöste af belåtenhet.
"Ja si katekesen är då int någe farlig för mej int", sade han utan
vidare anspråkslöshet. "Jag tror du ha' int så lätt för de du, som
jag", tillade han öfverlägset.
Maglena kände sig en smula illa berörd. Men det kom icke i fråga att
hon tänkte erkänna underlägsenhet i något hänseende.
"Huru ha' vi med psalmerna?" återtog hon med värdigt allvar, medan hon
med synbar möda trädde om stickorna i tumhålet på vanten och började
sticka tummen. "Den där: Hela världen fröjdas Herran."
"De går jag int ut me", muttrade Månke. "När ordena stjälper så där på
hvartannat och följs åt så dom ralma lös, om ett enda ord gå unnan, så
kan jag int minnas dom."
"Men vi ska' sjunga den versen i moron på husförhöre och Ante han
skall vara präst, och då vi få int skämmas för en."
"Läs versen tjugu gånger högt så får du de snart i dej."
Månke tänkte verkligen följa Maglenas föreskrift. Det var också så
tröjsamt att sitta här inne vid elden och se uppåt de solgranna
dropparna i väggar och tak, och ha för sig husförhörskalas med
askstekta pärer och glödstekt strömming.
Han lade några feta rotknölar på elden, som flammade så grant och
värmde. Sen satte han sig ned på fällen med armbågarna på knäna,
händerna under kinden och boken på marken framför honom.
"Hela världen fröjdas Herren", läste han versen ut, om och om igen.
Katten spann och kurrade.
Gullspira idisslade.
Maglena redde i det granna garnet. Hon tänkte vederkvicka sig med att
sy rosor på snart färdiga vantar.
Solen glittrade i små knippen öfver mossgolfvet. Rundt kring "gården",
öfverallt i granen hördes småfåglar kvittra och prassla.
Maglena satt och tänkte på huru grant allting var. Ingenting kunde väl
vara så fröjdefullt som att ha' egen grön stuga i skogen.
Ante, han skulle nog trå tillbaka till den han å, om det ock kanske
skulle dröja till sena kvällen innan han kom.
I samma nu hörde både hon och Månke springande steg, flåsande andetag
från en, som kom rusande emot granen, som förföljd.
Midt igenom väggen, utan att ta' till rätta ingången kom Ante, så
slut, att han, innan han kunde få fram ett ord kastade sig ner rak
lång på marken. Blek var han, med håret klibbigt af svett.
Det dröjde om innan han förmådde röra sig eller säga ett ord.
_________________________________________________________________
TJUGUTREDJE KAPITLET.
UNDANJAGADE.
Ante reste sig brådskande åter opp.
"Lägg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd er som om elden vore
efter er", flämtade han ännu kippande efter andan.
"I fridens dagar", sade Maglena. Hennes ogon mörknade af skrämsel och
läpparna skälfde. Men kvickt och omtänksamt lade hon ner i kunten hvad
hon bredt kring och gjort tröjsamt med under granen.
"Ska' vi måtta gå härifrån ändå", hviskade hon och såg sig förfärad
omkring.
"Ja, och de på eviga rappe", sade Ante med hes, dämpad röst. Han
snörde raskt fast fällar, kunt och ämnen på kälken. Tyst, med
sammanbitna tänder lade han åter snöret öfver axeln och drog iväg ut
genom rätta dörren.
Maglena följde och sköt på kälken. Hon förmådde inte se in tillbaka i
den granna, fina stugan, där hon då ändtligen känt att hon haft ett
hem, det första se'n de lämnade lill'gråstugan. Gullspira gaf sig
efter förstås, tätt i hälarna på de aftågande, som en hund.
"Ta katta Månke", sade Ante tvär i rösten. "Dom ämna nog ondt åt henne
å så väl som åt oss."
Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kälken. Det var svårt
att komma fram då solen löst upp skaren och snön var som vatten, så
Ante sökte sig ut åt nipkanter kullar och dikesrenar, där det var så
godt som bar jord och där kälken inte lämnade så tydliga spår efter
sig häller.
"De är drängen från elakgården, förstå ni, som är efter oss", sade han
omsider, när de hunnit så långt att ej skymten af den höga,
grofgreniga granen, under hvilken de bott, syntes.
Maglena hade nog hela tiden förstått att det var för folket från den
gården de nu rymde.
Hon ryste så att hon skakade, när hon tänkte på den kvällen ute i
lidret i månskenet, när de hörde Gullspiras farliga skrän och sågo
henne ligga där som död.
Inte förrän de kommit så långt, att de hade en annan by i sikte,
vågade flyktingarna hvila.
De orkade ej heller längre kafva sig fram i den lösa ojämna snösörjan.
Månke var så trött att han gret. Katten hade han längesedan släppt.
Hon följde barnen i det längsta jamande, med svansen rätt i vädret,
men när hon kom rakt på ett åkerråttsbo inunder en rågåkerren så
stannade hon. De förstodo ju att hon måste stanna, så hungrig som hon
var. Huru skulle de bara själfva våga sig fram till byn för att bedja
om en matbit.
"Vi få dricka mjölk så länge", sade Maglena. "Ett par tre brödkanter
har jag på botten af kunten. Förrän vi ge oss in till folk så ..."
"Om vi väl kom ner till ån, och öfver till andra sidan, där ni si den
där stor byn, så vore vi ifrån det här hållet", grubblade Ante.
"De är oppstop (vatten på isen) på ån, men vi hitta väl på någe ställe
te komma öfver på 'rena isen'", ifrade Maglena.
"Stackare dej, Gullspira", sade hon och smekte geten, "du få fara illa
du så här ute på vidden. Men innan vi gå öfver ån finn vi väl alltid
nån liten björklund eller några småalar, där du kan få dej ett mål."
Gullspira klagade icke.
Icke heller hon älskade byarna. Så hon trippade lätt före utför en
slingrande stig, som i utkanten af byn nådde ner till älfven. Ante
styrde kälken och det bar iväg med fart. Här i skuggiga nipvägen fanns
lite isföre kvar.
Månke satt belåten på och Maglena sprang efter, fort så laddarna
hvirflade som trumpinnar.
Brädlappar voro kastade öfver isen, som i uppsmält snösörja flöt öfver
kärnisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en
behändig allund med småenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmål.
Här var orimligt tryggt och undangömdt ner under branta nipan. Så här
kunde Ante få tala ut om farligheterna han hjälpt dem ifrån.
De fingo höra huru han sprungit och hoppat mellan trädstammarna och
varit så glad när han tänkte på huru han skulle komma hem till
"stugan" med maten. Långt bortom svedjan hade han gått, men rättat sig
efter solen så han gick ifrån det håll där elakgården var.
Han hade blifvit riktigt stornöjd när han hörde röster af folk. Det
var timmerhuggare, som talade högt mellan träden. De hade roligt åt
något, det förstod Ante, som skyndade att nå fram till dem.
Men så hörde han det skrämmande ordet "kask" och "jag skall lära dem
bå de och mer till. Pojken, som satte krokben för mig skall få så
mycket han tål". Det var finndrängen i elakgården, som talade.
Den andre, lilldräng i samma gård hade skrattat åt såna ungar, som
vågade sig på stort folk och sade nej till starkvaror. Ante hade nätt
och jämt hunnit huka sig ned bakom en hög med ris och bråte, därifrån
han mellan kvistarna kunde se öfver till karlarna, förrän den vindögda
finnen vände sig rätt emot det håll, där han krupit ner.
"Dom finns här nånstans på skogen", illskratta drängen. "De är int
svårt te förstå de, för de ha runni blod efter geten på ett par
ställen oppe i vägen precis där kälkspåren gått in på vidden, där
skarsnön bar på måron."
"I de här godvädre lär dom int komma långt med tung kälke och en get,
som väl ska ha bra ondt för att gå nu", hade den andre karlen svarat
med ett illjarsgladt skratt äfven han.
"Geten där fick nog så mycket hon tålte", grinade finnen. "De är slag
(piggt gry) i Grels och i de andra pojkarna i eran gård också."
"Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men hon sa i morse,
då jag tog kasken och int hade nån te ge na: 'Få ja int en kask', sa
hon, 'så gå ja dit i grafven.' Mor hennes hon måtte leta fram en
skvätt och ge na en ändå, för stintan gaf sig inte."
Nu hade de skrattat begge två så hårdt så att småfåglarna hade blifvit
rädda och flugit bort.
"Knifven, gråhunn i gården är lika inmarlig och illsint han som folket
i eran gård", flinade finndrängen. "Han är nog god till att spåra opp
ungarna och ha dom fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa".
"Allt de där låg du och hörde på?" hviskade Maglena med ögon vidgade
af förskräckelse.
Hon stod och höll ner en kvist med svällande vide- knopp åt Gullspira.
"Jag kunde ju int röra mej från stället. Finndrängen där stod och
glodde liksom misstänksamt rätt in i rishögen där jag låg. Jag tordes
int andas en gång, för jag trodde de han hade varsnat mej, när jag
kröp ner där."
"Gosse, att du int dödde åf rädsla!"
"Int kan en dö tå sånt", tyckte Månke. Han satt kvar på kälken med
uppdragna ben, så slut att han knappt orkade följa med Antes
utläggning af de faror de undgått.
"Då int jag dödde, då katta kom på isen med eldslåger i ögona, och
rompa (svansen), som stod som rök på na, så jag trodde de var skrymt
(spöke), så dö nog ingen annan häller."
Efter denna försäkran sjönk Månke åter tillbaka i sitt
slöhetstillstånd.
"Ja, nog var jag rädd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det
skulle gå er och Gullspira, och hvad de skulle bli åf mej om dom, som
stod där och grina så ledt, hade varsnat mej."
"'Långt bort kan dom int vara', sa finnen och tog några steg emot
rishögen, där jag låg. 'Dom kan ligga gömd här å, för jag tyckte nyss
att det liksom rörde sej bakom rishögen där'."
"Han tog opp en sten och kasta i högen, så den så när tagi i hufve på
mej."
"Och du gaf dej int till att skrike eller rörde dej?" Maglenas röst
var tjock af förskräckelse.
"Nej, för då hade de ju vari slut me bå er och mej och Gullspira. Men
finndrängen klef fram än en par steg."
"Gosse, jag står int ut te höra dej."
"Men då, kan du förstå, så kom en helande hop smålämlar farande
utefter backen, svart och gult å dom, som en lång trasmatta, som flög
framför fötterna på'n. Han trampa för att få död på nån af dom, och
hoppa högt i vädre, så sint vardt han, och så vände han ögonen från
mej."
"Så märkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett nå fjällämlar än,
me'n vi vari här i skogen", grubblade Maglena. "Mor skicka fram dom de
är då min tro. Men nu sprang du väl?"
"Nä-ä. Jag var int god till de. Finnen gaf sig tillbaka till den andra
drängen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och fällen hos
farfar."
"Du stuli -- tagi olofvandes!"
Maglena släppte grenen. Hennes ögon brunno svarta af harm.
"Ja-a han sa de."
Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. "De stack just som så ondt i
mej, må du tro."
"Ja, då skäms jag te gå ut i bygden hos folk. 'Stuli', just som Jan
Ers Kalle, som hade stuli åf en handelsman och sitt i häkte ner i
stan."
Maglenas läppar började skälfva, tårarna kommo flödande.
"Stinta, du må väl veta att jag int är god för te göra sånt!"
"Men de är farligt att nån bara ha sagt sånt. Mor skulle väl ha dött
om hon hört de."
"Mor lär väl si hvad som rätt är hon, där hon är, så int ängslas jag
för de. Jag ängslas mer för farfar i elakgården."
"Hvad då?"
"Jo, du vet de Maglena, att finndrängen sa, de Brita hade kommit in te
farfar på måron och skulle lägga på elden där, och då hade han fått
slag."
"Så han inte kunde tala om att han gett dej klockan och fällen."
"Han hade fått slag stackarn, och kunde int röra sig ur sängen",
vidhöll Ante saktmodigt. "Far och mor i gården och småpojkarna hade
kommit nerfarande till farfar. Dom hade sett att klockan och fällen va
borta. Farfar hade förmått säga att jag fått begge delan af 'en.
Karlarna härma hur han sagt. Dom stamma som farfar. G-g-g-ossen
h-h-h-a f-å-tt k-k-k-klockan och f-ä-ä-llen, G-g-g-rels s-s-sska int
få de. "
"Han var behändig farfar, och godaktig. Men dom vardt väl sint pån?"
"Dom vardt de. Sonhustrun, hon hade skakat en och sagt att han skulle
ta fram klockan, och Grels hade vari så sint att han hade gråti och
sagt allt hva ledt var te farfar."
"Å där låg han ensammen, ingen te ty sej till", sade Maglena med
ömmaste medlidande i rösten.
"Jo, han fick den han kunde ty sej till, för si du han dödde igår
kvälls, farfar."
"Då ha han de lika bra som mor", sade Maglena lättad.
"Men Grels, han vill ha igen klockan och matmor vill ha fällen."
"Och finndrängen vill piska opp dej, och ha i Månke och mej brännvin",
fortsatte Maglena, som rysande såg uppåt nipsluttningen. "Men vi måtte
skynda oss härifrån."
"Dom skulle int ta till å jaga efter oss förrän på eftermiddan, när
dom vari hemma me ve'n. Men då skulle Grels och de andra barna vara
me. Och Knifven skulle dom ha te spåra opp oss me."
"Gosse, vi mått ge oss öfver ån på rappe. Hunn deras tappa spåre när
vi gå öfver uppstoppe (vattenbältet) och dra åt oss brädlapparna, som
ligg öfver där."
De ordnade brådskande på kälken. Maglena stannade plötsligt i arbetet
med att snöra igen kunten.
Hon grep Ante om armen.
"Gosse! Hör du! Nu är dom efter oss ändå, bå finndrängen och barna och
Knifven. -- Hör du, dom är snart här! Utför nipan här kom dom -- nu är
dom bakom klippsten här bredvid --."
Ante stod stel som en bild. Han hörde tydligt han som Maglena ilsket
hundgläfs, som hastigt närmade sig genom småskogen, hvilken gick nerom
nipan. Bortom en brant stenvägg, som sköt ut midt i nipan hördes
eggande rop af karl- och pojkröster.
Nu prasslade och bräcktes grenar alldeles invid dem. Maglena, och
Månke, hvilken just masat sig opp, kastade sig storskrikande framstupa
öfver kälken.
Ante höll Gullspira vid ena hornet bakom sig.
Han stod stilla med bister tungsint uppsyn.
Barnen -- Gullspira -- Åter for det igenom honom att han själf fört
dem till det elände, de farligheter, som de nu hade öfver sig.
_________________________________________________________________
TJUGUFJÄRDE KAPITLET
ETT OFÖRMODADT ÅTERSEENDE.
Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu visade sig för
Antes förut vettskrämda blick. En ren, som med klapprande klöfvar och
i sin tur dödsskrämd blick från stora, svarta ögon flög förbi honom
och fortsatte vägen utåt älfkanten.
En lapphund var honom tätt i hasorna. De störtade förbi utan att taga
notis om barnen där vid kälken. Sådana små stackare var ej renen, än
mindre hunden rädd för.
Med hojtande rop kom en lapp från björkdungen. Han rände i snabba steg
fram på breda, korta skidor. I hans spår följde åter en lappojke.
Ante trodde inte sina ögon.
"Mattes Klip!"
Det var ju en lapp från deras egen hemtrakt i högfjällen, en som hade
kåta bara en tio mil ofvanom deras egen socken.
Lappen gaf till ett utrop.
"Ar de int Ante från Hvasstoppsbyn i fjället. -- Och Gud tröste oss,
de små ena å och tunnare nu än lappens barn. Föda har trutit för
fjällbarn i vår."
"Mattes! Å att de är Mattes!"
Maglena, som ännu darrade i hvar lem, gick fram till lappen.
Månke vågade knappast höja hufvudet från kälken.
Den här gången trodde han mest att skrämseln hade tagit död på honom,
för han mäktade icke röra sig ur fläcken. Dessutom satt den tanken
ännu kvar i hufvudet på honom, att hojtandet han hört invid sig kom
från kaskdrängen och elakgårdspojkarna, och hundgläfset från Knifven.
Månke kunde icke så på en gång vända upp ner eller ner och opp på alla
förfärliga föreställningar. Han måste ha tid på sig att räta till dem
inom sig.
Därför låg han kvar, skafde smalbenen öfver kälkkanten och stod så
godt som på hufvudet i fårskinnsfällen.
Det var först vid en rappande smäll på den kroppsdel, som han alltför
oförsiktigt prisgaf som han studsade tillbaka och fick fotfäste på
marken.
"Lill'dräng blifvit skrämd från vett, duktig karl annars oppe i
lappfjällen", sade Mattes.
"Det fanns int sånt folk där, som skrämde lifve ur en", puttrade
Månke.
"Den här gången va de mest gjort me mej. De är int nå behändigt te tro
de en ska bli ihjälbiten af hunn och sen brännas opp inni magen af
brännvin, som de ryker åf."
"God lilldräng, som är rädd för farlig elddryck. Fattig lapp dricka
elddryck, och det blir slut på lappen."
Mattes hade med ens fått en sorgmodig uppsyn, men fick snart igen sitt
glada, jämna lapphumör.
"Stor lycka nu, att renoxen gifva sig ut ur hjorden på morgon, vara
sint och ränna efter den i snövatten hela dagen. Nöjd nu åt flyende
ren. Nerlja nog också nöjd att stanna. Ge föda nu till er alla."
Lappen tog ur "lappskåpet" (den, ofvan skärpet vida kolten) en bit
renost och hårdt bröd, som Nerlja, sonen hans, så väl som de andra,
hungrigt togo åt sig.
"Int långt borta från hjorden nu. Renoxe nog redan där. I natt få
svenskbarn bli smålappar i kåta hos gammal lapp."
"Gulla er Mattes, låt oss gå", ifrade Maglena och drog Mattes i
koltärmen. "Jag hör en gråhund ofvanom ni- pan, han gnäll och leta
spår. Jag hör pojkar hojta å."
Maglena fick Mattes med ner åt isen.
Lili'Nerlja såg på huru Ante styrde om på kälken. Han tänkte att
svenskfolk hade det besvärligt när de skulle vandra. Ingen akja där
man kunde snöra fast hvad en ville ha med, och ingen ren att dra öfver
milsvidderna.
Värst af allt med så tung klädesrustning, helst för fötterna.
Ante och Månke hade ju storfolkskängor, sura och blöta, stoppade med
hö. Deras långbyxor med lappar och ref och deras långärmade tröjor
utan midjebälte voro leda, obekväma plagg. Aldrig skulle en lapp velat
eller kunnat komma fram i slik dräkt.
Lill'Nerlja han spratt och han hoppade, smidig som en skogsmård i sin
korta renskinnskolt med de bensnäfva byxorna fastsnurrade vid
smalbenet medelst granna band med tofsar, och på fötterna de
fjäderlätta skinnpjäxorna.
Den blå toppmössan med gröna randen satt lätt som ett intet på
hufvudet. Lappgossen lade skidor och staf på kälken och tog tag i
repet för att hjälpa Ante att draga.
Mattes hade rådt dem att låta lasten bli kvar där. Han skulle hjälpa
dem öfver uppstopet.
Lappen hade mycket roligt åt deras frimodiga tilltag att ta geten med
på långvandring. En get var mest så lättfödd och lättskött som en ren.
Hon kom springande ut ur småskogen, Gullspira, när Maglena kallade på
henne, mätt och förnöjd.
Maglena höll på att plumsa i för hon kunde inte låta bli att titta sig
tillbaka åt det håll från hvilket hon tydligt hörde hundgläfs och
hojtande. När de nu voro midt ute på breda älfven, så kunde hon se
byn, som de kommit förbi och där ofvanför åkrarna med bara fläckar,
nipsluttningar och dikeskanter. Hon kunde se den mörka täta skogen,
där deras gröna stuga fanns.
Och, hon gömde sig rysande bakom Mattes. -- Där, just där nipvägen
öppnade sig ner emot älfven såg hon huru en grå hund gnällande och
småtjutande pilade iväg utför. Oppe, ytterst på nipslätten syntes två
grofva karlar och tre pojkar samt en stinta. Som snåla vargar jagade
de, lystna efter byte.
Maglena tog fastare tag i mudden (kolten) på Mattes. Månke höll nog
lika stadigt grepp i den han med.
_________________________________________________________________
TJUGUFEMTE KAPITLET
LAPPKÅTA OCH RENSKJUTS.
Längst framme, där vägen drog upp genom den redan på norrsidan snöfria
nipan syntes som en skog af grå, torra grenar. En skog, som sakta
rörde sig framåt.
Lapp-Mattes gaf till en ljudande jojkning, ett underligt,
genomträngande skrän liksom från strupen och gommen i förening. Den,
som inte hade hört sådant ljud förr skulle ha kunnat tro Mattes i en
hast fått för mycket till bästa och jollrade fram låtar och ord utan
mening.
Men Frostmofjällsbarnen kände väl så pass mycket till lapparnas seder,
det de förstodo att Mattes nu, i en sång, som han hittade på för
tillfället hälsade på gumma, barn och renvaktare, och att han
berättade händelsen med barnen, så att de i kåtan visste om deras öde
långt innan dessa hunno fram till renhjorden.
"Renoxe lupit undan hela dagen", jojkade Mattes. "Finna små svenskbarn
invid fruset vatten, rädda för lapp, tycka om då de känna Mattes från
Björnfjället. Lappföda skola de dela, ligga i lappens kåta. Öfvergifna
äro de, ingen far, ingen mor."
Lill'Nerlja slängde sig i skidorna så fort han fick skogen af renhorn
i sikte. Han rände pilsnabbt som en jagad sjöfågel bort öfver isen.
De som kommo efter hörde snart vallhundarnas gläfs, där de flögo rundt
den till mer än tusen renar uppgående hjorden för att få den samlad
till natten.
Lapparna skulle slå upp tält på nipan hitom den stora by barnen
varsnat från andra stranden. Det var ett styft arbete för hundar och
lappar att få de ibland rätt bångstyriga djuren opp genom det trånga
passet från älfven och öfver till mon.
Mattes skidade iväg för att hjälpa till.
Månke, Maglena, ja till och med Ante gingo som i sömn och släpade
fötterna efter sig.
De kvicknade knappast till vid att ett års lille Mattes mötte dem ute
i vägen, tultande i snömådden, så helt naken som han blef född.
Sigri, hans lilla syster, hade all möda att fånga in honom och få
honom med till tältet.
Lappmor, Cecilia, var mera säker i vändningarna. Hon tog den
sprattlande pojken, stoppade ner honom i klubben (lång vagga af skinn,
som kan bäras på ryggen) i den fina renhårsbädden där, och snörde fast
det mjuka skinnhöljet om hans, af lif och odygd sprittande lilla
kropp.
Modern hängde klubben vid remmar, öfver en troa (smal trädstam)
fastgjord i tälttaket. Sigri vippade på klubben och sjöng lapparnas
vilda döfvande vaggsång för Mattes, som tystnade och lyssnade och
somnade.
Stackars trötta små vandringsbarn kastade sig ner på renhudarna hvilka
lågo som en matta rundt elden i kåtans midt. De väcktes opp för att få
i sig det starka kaffet, som bjöds dem.
Intet kaffe, ingenting i världen kunde få opp ögonen på Månke.
Men det var märkvärdigt så vakna Ante och Maglena blefvo af den
kaffetåren. De kände med ens hungern, och huru obegripligt godt
renköttet smakade, som de fingo på kornbrödkaka. Till och med den
svarta, starka soppan af renblod tycktes dem välsmakande. Renmjölk,
som bjöds dem ur fint snidad skålla (skuren ur helt trästycke) kunde
de dock med tack afstå ifrån. Stark och besk var den också för den som
ej var vand vid den. Getmjölken smakade i deras tycke bra mycket
bättre.
Gullspira, hvilkens rika mjölkförråd bjudits lapphushållet, klef nätt
öfver hudarna och lade sig bekvämt till rätta vid yttersta tälthuden.
Månke sof alltjämt som en pojke af sten. Det var ändå ett det värsta
oväsen utanför tältet. Lapparna skreko och hojtade när de kastade
lasso öfver hornen på renkor, som skulle mjölkas.
Korna spjärnade emot med alla fyra klöfvarna i snösörja och bara
tufvor. Men drogos fram och höllos stilla af lappar medan stintorna
mjölkade i de små skollorna.
Renkor och kalfvar stirrade undrande på främlingarna, Ante och
Maglena, hvilka hand i hand med Sigri gingo ute midt i den väldiga
hjorden.
Lappbarnen gingo trygga ibland rentjurar, som stredo och bökade emot
hvarandra med till sist sammantrasslade horn, och lassolinorna, som
flögo om öronen på dem.
Lapphundarna, alltid vaksamma, kunde plötsligt få se någon ren, som
obemärkt ville ge sig ut till bättre bete. De pilade iväg efter, rätt
genom hjorden så man fick se till att stå på benen om man kom i vägen
för dem.
Det underliga, mjuka, men ändå vilda språket, ljöd öfverallt. Lapparna
pratade, de pekade med häftiga rörelser ut åt hjorden, skreko för att
göra sig hörda. Renoxar skulle fångas in och tämjas till dragoxar. Små
kalfvar på rangliga ben, måste ses till, djur gallras ut till slakt.
Kvinnorna talade smekande, halfsjungande med korna, som de mjölkade.
De satte sig ner på huk med någon ung liten silkesmjuk kalf i knäet.
De kelade och smekte medan renkon, modern, stod bredvid och såg på med
ömhet i de stora fuktsvarta ögonen.
Ante och Maglena blefvo som yra i hufvudet. De togos med af lifvet, af
den lustiga låten, af den liksom muntra brådskan.
Röken steg svart och fet opp ur tältöppningen. Småpojkarna, som
sprungit, hojtat och kullrat i snön och bartufvorna, puffad af ren och
hund och folk, började dra' sig in till föda och hvila.
Skogen af horn glesnade. Det ena grenparet efter det andra sjönk ner i
den stående hjorden.
Flere och flere döko ner. Snart hvilade hela renhjorden för natten.
Lapphundarna, som fått mat inne i tältet sofvo där i värmen, som
lapphundar pläga sofva, med ögonen slutna, men öronen på spänn, efter
minsta varsel af vargen.
Mattes kom in i tältet med storsöner och dräng i följe. Mat och kaffe
hade Cecilia i beredskap åt dem. Kvinnfolken, af släkt och renpigor,
följde snart efter, hungriga och trötta. Men inte värre än att de
höllo vid makt ett lustigt glam inne i tältet.
Karlarna rökte ur korta kritpipor. De äldre kvinnorna likaså. De
drucko svart, starkt kaffe och talade om äfventyrshistorier. Om
gammelvargen, som ingen kunde fälla, som var förtrollad och som därför
hvarken spjut eller krut ännu bitit på.
Och de talade hviskande om hvad Mattes "sett", när han stod på
offerstenshöjden på midsommarnatten. Allt hvad som skulle öfvergå
landet under året hade han sett, och han kunde varsla om fred, örlig
eller pestilentia, godt år eller oår. Dödsmannens framfart hade han
följt i syne. Mattes kunde säga, om han "ville" det, huruvida
dödsmannen under året skulle ta' mest af gammalt eller af ungt folk.
Allt sådant prat på lappska öfversatte Sigri för Ante och Maglena. Hon
satte nog till lite af eget påfund också och lagade att allt blef lite
huskigare att höra på.
Här, bland lapparna hördes intet tal om vittror och elfvor. Men om
troll och "förgjordt" svenskfolk, som måste lyda och följa lappen då
de förr varit sturska emot honom --, och om trolltrummor och "offer"
och farligheter oppe i ödsliga fjällvidderna, med "dödsmän", som
skreko och jämrade ute på myrorna långa nätter igenom.
Underligt att en människa kan bli sömnig under sådant hemskt tal.
Men de som blefvo det ändå det var Ante och Maglena. Blöta skodon och
yttre hölje hade de svängt af sig, och nu kullrade de ihop sig på
renhuden bredvid Sigri och lilla Lisa.
Ute sof renhjorden. Tusental af lif, och dock ljudlös stillhet. Öfver
det hela strålade vårnattens mildt leende stjärnhimmel, strålade öfver
fattiga lappens tält, såsom den natten förut lyst öfver vandningsbarns
gröna stuga i skogen.
_________________________________________________________________
TJUGUFEMTE KAPITLET.
ÅTER PÅ EGEN HAND.
Båda dagar och veckor hade gått sedan den förmiddag tidigt på våren då
Frostmofjällsbarnen skildes från deras gamla vänner Mattis
Klipp-lapparna.
Både Ante, Maglena och Månke hade innan dess fått vara med om att
kasta lasso, mjölka, packa ner tält samt husgeråd och mat, i rader af
akkjor, som stodo och väntade.
Ante han hade fått sig en renskjuts, som var rolig men höll på att bli
farlig. Han fick nämligen tillåtelse att sätta sig opp i en akkja. En,
ändå för from ansedd renoxe spändes i linan. Mattis själf lämnade
tömmen af renskinn i Antes hand. Och nu blef han undervisad om huru
han skulle sköta körrenen och använda tömmen, med kast till höger
eller vänster om renens horn allteftersom man ville fram i nämnda
riktningar där bästa snön fanns. Han blef äfven lärd huru han skulle
gå tillväga om renen, mot förmodan, skulle bli bångstyrig.
Så Ante han hade flugit iväg på skarsnön in mellan höga furustammar,
hvilka lyste guldvioletta emot morgonsolen, som just trängde in genom
skogen.
"Hoj hej." -- Lustigt! Grannare fart höll väl inte örnen, som for så
högt upp öfver skogarna.
Ante blef så lätt i hågen. Han tyckte att han flög som örnen, att han
gled genom skogen pilsnabbt, som laxen genom klara vatten, att han som
tämmingen (unghäst) for milsträckor fram. Renen visste att bana sig
väg mellan stammarna där aldrig väg funnits.
Men så ville den, ute på en svedja, göra vändning tillbaka, hvilket
tilltag Ante på det bestämdaste motsatte sig med ryck i tömmen och
manande rop.
"Ho ho du, iväg bara."
Ante slängde körremmen höger om hornet och vänster om hornet, drog och
slet. En så rolig skjuts hade han aldrig varit med om.
"Vill du ge dig i väg, klöfnisse", hojtade Ante och använde
öfvermodigt okvädingsord till fjällens renoxe, han, som blott var en
skogarnas, nipornas svenskpojke!
Så renoxen vardt sint.
Blixtsnabbt, oförmodadt vände den sig om mot akkjan, med horn och
framben till anfall emot pojkstrykern, som kallat honom "klöfnisse".
Och nu var det väl att Ante lagt på minnet lärdomen han fått när det
rörde bångstyriga renar, och att han af vana och behof blifvit
beslutsam och snabb i vändningarna.
Ante grep till det räddningsmedel, som Mattis lärt honom. Han gled ner
ur akkjan och svängde den raskt öfver sig som ett skyddstak.
Därunder låg han sedan, en farligt lång tid tycktes det honom, och
hörde huru renoxen trummade på akkjan med sina hårda hvassa
"nisseklöfvar."
Mer än missnöjd var renen öfver att icke, trots sina verkligt
trötsamma bemödanden, kunna nå pojken, som ryckt så ovårdigt i remmen,
skrikit "ho, ho, du" och kallat honom klöfnisse, och, som nu låg där
under träbotten utom taghåll för renoxen. Denne måste ju spara på
framben och klöfvar, som skulle få arbeta nog ändå under dagen med att
skrapa sönder skarsnön för att därunder få den begärliga föda af
renmossa, som renen lefver af.
Ante tittade ut från öppningen under akkjan, som han höjde med ryggen.
Hoppsan, stod det så till, att renen helt fräckt vändt i dragställning
färdig att ge sig tillbaka till lägret!
Åter gällde det att vara snabb i vändningarna. Klöfnisse ämnade
tydligen ge sig iväg med akkjan utan hänsyn till om svenskpojken fans
i den eller ej.
Ante hann knappt sno akkjan rätt, och hufvudstupa kullra sig ner i den
förrän det mycket riktigt bar iväg tillbaka mot tältet och hjorden.
Han hade, stolt och med ögon lysande af fröjd, nu när han glömt
nederlaget under akkjan, kommit åter till lägret och där skördat
bifall och beundran af lapparna.
En beundran som han emottagit med förvånande anspråkslöshet. Ingen mer
än han själf visste om huru pass harig han känt sig den där stunden
under akkjan med de hvassa, trummande renklöfvarna öfver sig.
När Maglena och Månke äfven ville göra sig bemärkta och söka vinna
lapparnas bifall genom en lustfärd i akkja, mötte dock detta Antes
bestämda motstånd. Han påstod rent ut att det var farligt för småen.
Som om det vore någon konst att åka i akkja! Sitta i och hålla remmen.
Kusen till stort!
Månke hade funnit sig storväl med lappar och renar. Han hade lekt med
lille Matti, som på morgonen fått krypa ur klubben och med de mjuka
renhåren kvarsittande om den svettiga lilla kroppen sett ut som ett
ludet trollbarn.
Månke var så nöjd hos lapparna så han just tyckte att det skulle vara
behändigare till att fara hem igen med dem än att gno kring vägarna
och ränna sig fördärfvad på isen för att komma undan elakgårdsfolk och
hundar.
Han tillstod öppet, att de int' va' någe annat som hindra honom att
vända åter, än att bå far och mor var borta ur stugan. "För sir du,
Ante", hade Månke försäkrat och slagit den ena handen i den andra,
"för sir du, vore dom bara där, så vände jag för min del och åkte hem
igen i akkja efter renoxe hela vägen till Frostmofjället, så mycke du
vet de."
Månke hade gått ifrån Ante, öfverlägsen med händerna i byxsömmarna,
stolt i hågen att kunna afstå från så ståtlig hemskjuts för ett så
obetydligt hinder som att far och mor fattades i hans lill'grå stuga.
Det hade varit så bedröfligt ledt när vandringsbarnen och Lapparna,
hvilka så nyss träffats, drogo åt hvar sitt håll. Barnen åt söder och
österled, till välbärgadt folk i bördiga trakter.
De förenämde, lapparna i bråd färd mot norr, mot det stora ljuset, mot
höga fjällstup, mot vida klipphällar, hvilka stodo hvita af
renbetesmossa.
Långt borta, när de åter ensamma närmade sig den stora byn hörde de
Lapp-Mattis afskedsjojkande:
"Bort draga vandringsbarn, bort att mycket få se och lära ur bokens
svarta ord.
Fattig Lapp intet veta, icke kunna tyda svarta ord. Fattig lapp draga
till fjälls, lära förstå ord af stor Far, lära hvar örten gror, som
botar sjuk man, lära finna väg till gråbens läger, lära tyda stjärnas
gång, tyda järtecken.
Fattig Lapp har god Fader opp öfver fjället, gå dit på snabb fot,
sjunga kväde om vandringsbarn, som fröjdat lapp i kåta. Vandringsbarn
gått i mörkvägen, men ljus står öfver dem. Vandringsbarn också ha god
stor Far."
Barnen hade stått lyssnande stilla tills inte ett ljud längre hördes
från den jokande lappen.
_________________________________________________________________
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
"BRUDEN."
Barnen drogo sålunda åter iväg utåt storbygden. De kommo in i gårdar
där ordning och trefnad rådde, arbetet gick med lif och lust och
nyväfda lärftstycken blektes i solen, där de lågo utpinnade på
backsluttningarna invid gårdarna.
De hunno äfven ibland till ställen och gårdar, storståtliga nog till
det yttre, men där superi och lättja gjort sinnena hårda och ögon och
tungor hvassa som knifvar.
Det var just efter en i fruktan och förödmjukelse tillbringad natt på
ett sådant ställe som de kommo in i en ny främmande socken. De hvita
forsar, hvilkas dån som af ett evigt åskmuller, alltid ljudit dem i
öronen där de följt landsvägen fram utefter ådalarna, hördes ej mer.
De hade kommit ner till bygden, där sjöfarten tog vid och där
storälfven flöt segelbar bred och stilla. Rastlöst lif rådde här
öfverallt och förde med sig det gula timmer, som tillvaratogs vid de
stora sågverken. Älfven låg öppen och isfri. Skepp från eget och
främmande land lågo ankrade ute i lugnvattnet, omgifna af pråmar,
fyllda af nysågade plank. Det var sommartid med ljus i luften natt och
dag, ljus i sinnena. Arbetet vid sågarna och i skeppen gick med
sjungande fart.
Vandringsbarnen gingo genom brädgårdar, högre än hus, där det luktade
friskt af rått trä. De stannade invid en rad af hvitstammiga björkar,
hvilka på ömse sidor kantade vägen opp till en fin hvit storherrgård.
En liten ångbåt med svensk flagga i aktern stannade vid bryggan bortom
brädgården. Ett sällskap fint folk kom skrattande och pratande opp
emot den björkkantade vägen, som ledde till den fina herrgården.
Maglena drog sig förskräckt undan med Gullspira. Bröderna följde. Det
var godt om gömställen bakom brädstaplarna.
Maglena insåg att de själfva inte nu genast fullt synliga, kunde gå
densamma vägen fram, som så fint folk gått, så hon vände in till en
liten gård, som såg behändig ut. Den hade små fönster, som skrattade
med ögonen under ett rödt tegeltak, alldeles som hos jägmästarens,
fast den bär gården var mindre, ljus och gul i färgen.
Ett grönt staket gick rundt om gården, som var stor, med
kryddgårdsland och vildängs-gräsplaner, där hvita väfvar lågo på
bleke.
Buskar och småträd, fast med riktiga stammar funnos också där inne.
Barnen visste så mycket nu som, att det var träd, som det skulle växa
fram äpplen på; och fastän de aldrig hvarken sett eller smakat äpplen
så tyckte de att det var högtidligt att se såna träd, som funnits i
själfva paradiset.
Blommor och rosor af många slag funnos där dessutom. Så Ante fann för
godt att sätta tråljen (ring af björkvidje) om nosen på Gullspira
innan de gingo med henne genom den vackra hvita grinden.
Från kryddgårdslandet på södra sidan af huset reste sig en ung kvinna
opp. Hon höll på med att rensa bort ogräs.
Med den höjda armen gjorde hon solbåga i det hon tog den rätt ovanliga
gruppen af inträdande i betraktande.
Hennes unga, vackra anlete fick ett vekt, medlidsamt uttryck. Hennes
stämma ljöd sorgset bekymrad.
"Sannfärdligen är inte de här barnen från nödårstrakten, kanske från
storfjälle -- där de haft de värst."
"Stackare hvad ni då haft långt att gå och mycke att härda ut med.
Käre kom in."
Hon steg ner ur landet och skyndade in emot huset.
"De ä bruden -- Ante, Månke, -- pojkar. -- De ä bruden," hviskade
Maglena, utom sig af ifver och glädje.
"Tok", puttrade Månke, som var hungrig. "Har du nån'sin sett nå'n brud
ligge och ränse i kryddgålsland. Nog är allting åtabak (bakvåndt) här
nere i lande -- men så bort ur allt vett är de då inte."
"De är hon ändå, ni mått väl si de. De är den granna, fina bruden",
hviskade Maglena. Mer än någonsin blyg och häpen, men ändå förtjust
smög hon sig, bakom bröderna, hvilka skämdes för hennes dumma påhitt
och just ville gömma undan henne.
De kommo in i ett stort soligt rum där det var så fint som om man
kommit in i helgdagskammaren i en bröllopsgård -- om där inte funnits
vanlig spis och så en splitter ny väfstol framför midtelfönstret, med
bomullsväf uti.
"Bruden", som Maglena talat om stod vid en hvitmålad skänk och
plockade ifrigt fram mat.
Månke gaf sig till att storglo på henne oppe i hufvudet.
Int kunde de väl vara en brudkrona de där, som stod så högt opp under
hufvudklädet af rödprickig linong.
De var mer troligt bara hårflätor, som sutto snodda om hufvudet och
vore fästade med kam.
Månke lät sina ögon gå nedåt ungmors gestalt för att upptäcka något
annat, mera påtagligt brudmärke.
"Putta (pytt)! Bomullströja och hemväfd blårutig kjol."
Just nu vände hon sig om, "bruden" skulle vara. Hon mötte Månkes
grubblande, skarpt forskande blick. Han såg lustig ut, som en liten
klok björnunge, med hufvudet på sned och de blå ögonen begrundande
fästa på henne.
"Hvad kan en så'n här liten karl tänka på då han ser så undersam ut?"
frågade hon och gick leende fram till barnen där de stodo vid dörren.
"Maglena säg", började Månke.
"Tig då Månke", varnade Ante och nöp brodern i armen rätt kännbart.
Det var den signal till försiktighet i tal, och vett i åtbörder och
sån't som var passande här i landet, som Månke var alltför väl bekant
med för att inte förstå att rätta sig efter.
"Hvad är det hon säg nu då, Maglena?" frågade ungmor i det hon drog
Månke med sig fram till bordet.
"Den där lill'stintan ser mig annars inte ut för att vilja säga annat
än hvad rätt och godt är", tillade hon vänligt.
Maglena stod röd som en ros med ögonen nedslagna. Hon ville gråta, så
ängslig och skamsen kände hon sig.
Månke vågade förstås inte mer öppna munnen -- en sådan farlig respekt
som han hade för Antes nyp.
"Ja men barn, nu måtte ni tala om hva Maglena säg". Ante steg fram röd
om öronen äfven han.
"Maglena säg jämt så mycke som är tokigt å som hon hitta på fast det
int är nå ondt me de. Nu så säg hon att nugmor är -- en brud."
"Nää du, Ante, de sa' ja inte." Maglena vardt sint öfver broderns sätt
att misstyda hennes ord, och så föll den svåra blygheten ifrån henne.
"Jag sa' jag, att matmor va' bruden."
"Ja hör på -- nu säg du ju de igen." Ante såg strängt förmanande och
varnande på systern.
"Var bruden oppe i elakgårdsbyn, ja!"
Maglena slog opp sina nu tårfyllda, strålande blå ögon emot matmora --
med vädjande uttryck.
Ungmor i stugan gaf till ett utrop.
"Men barn -- sannerligen är de inte ni som kom som vandringsbarn till
bröllopsgården när jag gifte mig, och förde lycka med er."
"Ja, och de är ju de jag sir och vet och säg", fnyste Maglena
förtrytsamt, "och jag fick dansa me bruden och fick tolf skilling."
"Jämmerligen heller så roligt de va' till att få si nån' från
fjälltrakten. Jag längtar så farligt dit ibland, hälst nu på sommarn.
Förr bruka jag ju stå för kräken i fäbodarna våra, den här tiden."
Ungmor log och pratade förtroligt med barnen medan hon dukade fram mat
åt dem och letade efter några klädesplagg att få ordna till åt dem.
Hon skrattade belåten när hon tänkte på, att barn kunde hitta på något
så innande behändigt som att ta en get med i följe när de gåfvo sig ut
på vandring.
Gullspira, som med trålj om nosen låg ute på trappan som en hund,
måtte hon se och prata med.
Getter var hvad hon förstod sig på och gärna velat äga. Men här nere
vid värket fanns icke en, som ägde eller numera förstod sig på huru
mycken nytta och trefnad man kunde ha af sådana djur om man skötte dem
rätt.
"Det skulle kunna hitta på att hända det vi få skaffa oss en get ändå,
nu, när gubben min få si och höra talas om den här och hur märkvärdig
hon är", log Kristina.
Hon var så glad unga matmor Kristina, att hon tog Maglena vid händerna
och dansade om med henne. Lill'stintan måste ju åter en gång få dansa
med "bruden."
"Här är vännen den bästa", sjöng hon. Maglena var modig nog att stämma
in med.
De stannade midt i dansen.
Husbonden, den unge sågställaren kom in.
Han blef stående vid dörren som förstenad, när han såg hustrun midt på
dagen flänga omkring med en barnunge, som därtill var i nödårs- och
tiggardräkt.
"Hva' i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?"
"Inte, gosse!" skrattade Kristina röd och upplifvad af dansen. "Men
ser du, jag har storfrämmande från fjälle, så vi måtte ha roligt i lag
med hvarandra."
"Nu ska vi följas åt ut i kryddgår'n och dricka kaffe där", fortfor
hon.
Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det öfriga kaffegrejet
till barnen att bära. Och så tågade de ut till gungbrädan, som stod
under den blommande rönnen nära stugknuten och de två små
kryddgårdslanden.
Mannen drack kaffe och doppade hembakadt bröd. Hustrun gjorde honom
sällskap häruti, där hon frisk och lycklig satt invid honom och
halfhögt språkade om barnen.
"Ja tänk på hva' såna snåstackare ha fått slita ondt", sade mannen.
Han såg begrundande på barnens urväxta eller af stort folk aflagda,
skänkta kläder.
"De går int att tala om de", ifrade hustrun, "utan bå' far och mor,
och såna eländesår, som de fått vara med om. Så här få dom hålla på
nu, och gå från dörr till dörr antingen folk tar emot dom eller kör ut
dom."
"Jag lid' inte att höra på de en gång. Värst har de väl varit för den
där lillkläppen. Så'na små ben som han har att stega fram på. Men
duktig är han att ta upp ogräs, så nog syns de bli karl af honom ändå
med tiden."
Husbonden såg småskrattande af belåtenhet på huru Månke, som låg på
fyra fötter i kryddgårdslandet ryckte opp molle och sarf från
roflandet och kastade ut ogräset i en hög på gången.
"Få jag ta de här till Gullspira", frågade Månke. Han stod svettig,
med lerstrukna "aftorkade" kinder ute på gräsgången framför högen med
ännu friskt, grönt ogräs.
"Har du hört på slik liten en, du, Kristina?"
"Ja han är märkelig pojken, fastän dom bli' nog ofta så där tilltagsna
små 'en oppe i fjällen, där dom ha de fattigt. Men nu ska dom ha kaffe
och doppa till så mycket dom orkar, de ska då bli säkert."
"Ge ogräset till geten du, gosse", sade husbonden till Månke. "Men
tror du hon ät sån't där skräp", återtog han när Månke kom tillbaka
med Gullspira, som fick "löfte" om gräshögen, och befriad från tråljen
började nafsa i sig ur den.
"Gullspira tar tillgoa me hva' hon får", försäkrade Månke. "En så'n
get ska' en aldrig ha sett", tillfogade han med den talförhet, som
utmärkte honom när det gällde Gullspira och han, som nu, var utom
"taghåll" för Ante.
"Jaså hon är så märkvärdig?"
"Gullspira! Jaa nog är hon de! Hon har vett som tolf. Hon ät, antingen
hon tycke om de eller int -- de värsta rat (skräp) om hon int får någe
villre (bättre) bara för hon ska få mycke mjölk i jufvre, åt oss."
Månke stod tyst och grundade öfver Gullspiras vidare förträffligheter.
Han fortfor: "Om hon si att vi är trött och hungrig så kom hon till
oss och säg, mää --, säg hon -- "ta tå inäj", mena hon, och när vi
hadde småstinterna så kunde hon säga åt Anna-Lisa så där, mångande
gånger på dan."
"Och alltid hade hon mjölk att ge?"
"Förjämnan, de var en sak de --. Och så gno hon oss sa här me nosen.
Hehehe, säg hon då. Hon ska just som skratta då, så vi ska bli fänje
(glad) och int gå å ampes i ovetenhet. Akt dej Gullspira", skrek Månke
till midt i sin hänförda beskrifning. "Gå int på lande för då kom jag
med tråljen."
"Att du näns sätta på henne tocken pinoredskap", sade husbonden litet
gäckande.
"En kan nog så tycka", muttrade Månke. Han spottade, och stirrade
framför sig. "Men hon tar sej int illa åf de Gullspira. Hon vill int
ha de nå' bättre hon, än vi."
"Har ni trålj om nosen då?"
"Nää men. Ja hur va' de nu igen, Ante?"
Rådlös och förvirrad vände sig Månke till brodern, som i yttersta flit
efter kaffedrickandet satt nedböjd i landet och rensade, nu så långt
kommen intill gungbrädan, att han hörde på hvad de två, husbonden och
Månke pratade om.
Han såg upp till husbonden, som gick fram till landet.
"De kom bara för mig när jag fann på te sätta trålj på Gullspira, för
att hon int skulle gnaga och förstöra småträn och gräse vid gårdarna,
att hon int skulle lida mer åf de hon än vi."
"Det hörs på dig också som om du ginge med trålj om nosen?"
Sågställaren tittade just undersam på gossen, som rest sig upp ur
landet och med allvarsam uppsyn stod fram- för honom.
"Int ha vi precis trålj, som syns utanpå", invände Ante förlägen och
rodnande. "Men jag tänkte att de är int värre för Gullspira te gå
mellan åkrar och rofland med trålj om nosen och ingenting få i sig än
för -- för så'na, som gå ute och kom in där de fins mat, och kanske
ingenting få."
Den äldre, mannen fick en begrundande, allvarsam uppsyn i stället för
den lite gäckande min hvarmed han först åhört gossens ord.
Ante var rädd att sågställaren vardt sint öfver det han sagt, och att
det kunde höras som om han själf ville klaga, så han fortfor med så
hurtig stämma han fömådde åstadkomma.
"Si int är de någe farligt te gå me så'n trålj för den, som är lite
vuxen och har förstånd och kan tåla sig tills en får, för alltid får
en någe ändå till sist."
"Ja nåkt (uselt) vore det vid annars beställt i världen", anmärkte
husbonden strängt.
"De' är bara för dom som är små", fortfor Ante, "för så'na som
lill'Månke här, som de kan vara ledt. Och de tror jag förvisst, att
de' är värre för han te si och få låta bli maten om han ock ingen
trålj har än för Gullspira, som alltid själf kan nåppe (plocka) åt sej
någe från dikesrenar och småbuskar."
"Så'n trålj, som du där talar om borde vi ha lite hvar. Vi borde sätta
trålj på oss när vi ska förbi krogen och när tobaken slår oss så
skarpt i näsan så vi tycker att vi int kan lefva utan den."
"Ja men så'n trålj har du haft till hands ända från ungdomen, du",
sade Kristina, som rustat undan kaffedoningarna och nu kom till. Hon
lade smeksamt sitt hufvud mot mannens friska, bruna kind.
"Och därför fick jag dig -- hemmanspiga (enda barnet i bondhemman) och
grannaste stintan i Nolens socken, fast jag inget hemman hade och var
utsocknes."
Mannen drog hjärteförnöjd den unga hustrun ner till sig på knäet.
"De blir så stort inom mig när jag tänk på de, rakt som om jag ägde
hela världen."
"Och nu", fortfor han och rätade opp sig som om han vetat lyfta en
duktig börda, "nu känner jag mig just mäktig att ta den här
lill'karlen för arf och ägo, för jag
lider inte att tänka de han skall komma in i storfingårdarna med trålj
om nosen."
"Gosse, hva' du gör mig fäjen (glad). Jag har gått i samma tankar."
Kristina slog armen om halsen på mannen och gaf honom en hjärtevarm
kyss.
"Tänk", fortfor han, "att det kom för mig, som jag fick si den gossen
att han skulle kunna bli kär för mig, och att de' vore synd te låta'n
ge sig ut på vandringsstråten igen."
"Ja, jag tyckte om den där lill'karlen strax, jag å."
"Å nog räcker maten till, och utrymme ha vi nog af."
"Så mycket har jag sparat in genom tråljen jag haft på näsan och
halsen när jag gått förbi krogen och andra usla ställen, att jag ser
mig god för att ta mig an en liten en, som hvarken har far eller mor."
Den unge sågställaren reste sig upp. Stolt och grann sag han ut,
viljestark, smidig och kraftfull -- så nog syntes det att tråljen
varit god för honom att ha.
"Bästa banken att sätta in besparingar i är nog att ta sig an' sådana
där småkarlar med godt gry i sig, och jag är då viss på att patron
oppe i herrgården inte tänker annat om de han häller."
_________________________________________________________________
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
ILLA UTE, I VAL OCH KVAL.
Månke pratade med Gullspira och nåppade gräs till henne, när han helt
oväntadt blef framkallad till det unga paret, som satt där på
gungbrädan.
När han tillfrågades om hade lust att stanna kvar här i gården, och
det för alltid, svarade han först säfligt, att han för sin del inte
hade något häremot. Inte kände han sig precis glad öfver förslaget
heller, bara just som undersam och lite uppnervänd på invärtes.
Så han sköt upp axlarna, satte händerna i "fickorna" stirrade ut
framför sig och stod där och teg.
Det var nog lite snopet för ungfolket, som ville ta "tråljen" af honom
och väl trodde att han skulle bå' skrika och skratta i fröjd öfver att
vara fri den.
Och så stod han och bara teg och såg betänksam ut.
"Men gosse, vill du int bli stannande", frågade Kristina förundrad och
rent af missnöjd.
Ängslig och förlägen vände sig Månke mot smålanden, där syskonen åter
rensade ogräs. Och med ens visste han huru han ville ha det.
Tjenligt (rätt) åt Ante och Maglena, om han drog sig undan dom. Dom
skulle få nypa och mässingkamma och såptvätta lagom härefter!
Så Månke han vände sig emot ungfolket med ett lyckligt, inmarigt
leende och sade att han för sin del tyckte att de skulle bli storbra
att få bli stannande i den här gården.
Gullspira höll han med sig för att hon icke, lössläppt, skulle skada
ungträd och kryddgårdsland.
Plösligt blef Månke åter betänksam. Han såg ner på geten med ett
undrande, förskrämdt uttryck i ögonen.
"De fall' mej för", stammade Månke, som blef blodröd och började
skälfva på rösten.
"Det fall' mej för att jag mest hågas te gå härifrån ändå."
"Men gosse", sade Kristina och såg honom mildt och fast in i ögonen.
Kom ihåg att du aldrig mer behöfver svälta eller gå kring vägarna
trött och slut. En snygg bädd får du med lakan och örngottskudde och
fäll, och så får du riktiga kläder, som jag ska' väfva och som bli
sydda åt dig."
Månke lyssnade belåten till beskrifningen. Han förstod mer än väl hvad
sådana förmåner, som där nämndes upp för honom, hade att betyda.
Inte tyckte han att de var någe behändigt att gå och gå, och att
svälta och vara rädd för folk och hundar och norrsken, och spöken på
isen, och vara otröjen för kvinnfolk, som hängt sig i gamm'lador,
eller att gå tiggarklädd, och dra näsan ur led genom trånga
småskjortor, som ändå var så starka att man inte kunde slita sönder
dem och på så sätt lättare få dem på.
Nej, behändigt var det inte. De var värre, mycket värre än att bli
tuktonypt af Ante och såpvattenskammad af Maglena.
Månke stod åter stirrande och betänkte sig.
Gullspira tätt där bredvid honom, idisslade med fridsamt, belåtet
slutna ögon.
Hon öppnade dem knappast när hon mildt stötte till Månke med nosen.
Hon ville bli kliad mellan hornen!
Men Månke tog det för att hon sade "tokbruse (gumse) tänk du att vi
ska skiljas åt. När jag har trålj, så kan väl du lida te ha'n å. De är
bättre för oss bägge de än te skiljs åt."
"Gullspira här hörs int kunna undvara mej", sade Månke bekymrad. Han
glodde med runda ögon ner i backen och skrapade i sanden med
näfverskon så att den bara vristen ofvanför syntes blåröd.